Hej alla kloka!
Vad är ångest enligt filosoferna?
Enligt Sartre är det faktumet att vi själva, genom våra val och handlingar skapar våra personligheter, skapar ångest.
Enligt Kierkegaard är att ha ångest är att vara rädd utan att veta varför, vet man vad man är rädd för har inte man inte ångest. Men.. om vi inte vet varför vi är rädda, kan man då bli fri från ångest? Är det naturligt? Är det nödvändigt? Är det tecken på svaghet? Kan ångest ses som något positivt eller är det bara negativt? Ja, vad är ångest?
För mig känns detta ganska rörigt. Är det någon av er som har någon klok tanke, förklaring som gör det enklare att förstå? Finns det fler kända stora filosofer som uttalat sig om ångest? Något som vet?
Hoppas på er hjälp att få lite klarhet kring detta..
Mvh /Anna
Filosofers syn på ångest
Moderator: Moderatorgruppen
Ångest är att inte erkänna sanningen.
The decisions of bureaucracy are frequently reduced to Yes or No answers to drafts submitted to it; the bureaucratic way of thinking has become the secret model for a thought allegedly still free. But the responsibility of philosophical thought in its essential situations is not to play this game. A given alternative is already a piece of heteronomy. - Theodor W. Adorno
Re: Filosofers syn på ångest
annna skrev:Hej alla kloka!
Vad är ångest enligt filosoferna?
Enligt Sartre är det faktumet att vi själva, genom våra val och handlingar skapar våra personligheter, skapar ångest.
Enligt Kierkegaard är att ha ångest är att vara rädd utan att veta varför, vet man vad man är rädd för har inte man inte ångest. Men.. om vi inte vet varför vi är rädda, kan man då bli fri från ångest? Är det naturligt? Är det nödvändigt? Är det tecken på svaghet? Kan ångest ses som något positivt eller är det bara negativt? Ja, vad är ångest?
För mig känns detta ganska rörigt. Är det någon av er som har någon klok tanke, förklaring som gör det enklare att förstå? Finns det fler kända stora filosofer som uttalat sig om ångest? Något som vet?
Hoppas på er hjälp att få lite klarhet kring detta..
Mvh /Anna
Ångest i filosofisk mening är av existentiell natur och innebär att inse sin belägenhet som människa, att vara utkastad i världen, utlämnad åt sig själv och framtidens ovisshet, ställd inför valet att välja eller inte välja, vilja eller inte vilja... Sedan finns det mentala störningar vi kan kalla ångest, t.ex. panikångest, men detta ser jag som något som är delvis annorlunda än den existentiella varianten, även om de har beröringspunkter, genom att ingen av dem behöver ha en yttre orsak vi kan peka ut.
A
Algotezza aka Algotezza
jag tycker att ångest kan vara en signal om att något är fel, och när den får oss att mån riktigt dåligt blir det en katalysator för förbättringar. visst suger det att ha ångest! men det kan leda till att man stannar upp, försöker identifiera vad som får en att må så dåligt och sedan börjar göra något åt saken... så därför kan ångest vara positivt. 
Jag är inte tystlåten... jag är bara nykter.
Jag har inte livsångest... jag är bara nykter.
Jag är inte ful... du är bara nykter.

Jag har inte livsångest... jag är bara nykter.
Jag är inte ful... du är bara nykter.
Loke skrev:Ångest är att inte erkänna sanningen.
Vad menar du J R Auk? I praktisk vardaglig situation, såväl som existensiell? Sanningen ser ju så olika ut från olika vinklar, eller? Går det att erkänna hela sanningen på en gång, och stanna i det tillståndet. Talar du om upplysning?
I båd situationerna. Till att börja med måste vi skilja ångest från rädsla.
I mötet med faran känner vi rädsla då detta är en konkret känsla, men i mötet med rädslan för faran känner vi ångest. (Om vi inte överkommer rädslan förstås.)
Detta av att vi alltid är agerande i vår relation till det erfarna.
Det ångestskapande är det ickekonkreta, det icke direkt erfarbara.
Ångest kräver mer än bara en rädsla, det kräver möjligheter.
I en situation av enbart rädsla är det orsakande direkt påverkbart.
Här har vi också möjligheter, men dessa konfirmeras direkt i motsats till ångestförhållandet där påverkan måste förutses och ingås innan konfirmationen uppstår.
Detta är för att ångest uppstår i samband med dispositionellt agerande (i min mening), inte direkt agerande.
Det är i eftertänksamheten som ångesten vilar, i sökandet efter dispositionella ställningstaganden som den uppdagas.
I resonerandet om att en uppgift måste utföras, t.ex. en stor presentation, kan ångest uppstå. Vid utförandet av uppgiften kan rädslan uppstå.
Varför är det så?
Jag ser en relation till tiden i detta. Båda ligger inom våran subjektiva tidsrymd. Men i fallet med vår ångest ligger den i tiden genom framtiden, det är alltid i resonemanget om det kommande som ångesten står att finna (ligger källan i det förgångna så är det uppdagandet, återupprepandet i framtiden som utlöser ångesten).
Varför gör vi då detta, att resonera om framtiden och plåga oss med det som kanske? Vi söker det bästa för vår situation.
Vad är då det bästa? Den sanna saken vi skall taga i bruk!
Om inte situationen är förljugen från början (vanföreställningar föreligger) så kommer det uppstå idéer om det sanna och motsättningar i idéer om utfallet av agerandet efter det sanna.
I allt som oftast kommer våra förutsägelser om det sanna vara sanna (märk här att det är subjektiva sanningar och inte objektiva), yttre faktorer kan ändock inte räknas in för ens dom uppstår och påverkar inte beslutsriktigheten i påbörjandet av agerandet.
Så om inte motsägelserna övervinner iden om det sanna så agerar vi i vårt bästa.
Därav är ångesten att inte erkänna sanningen.
Hoppas det ger en liten grund till mitt påstående.
The decisions of bureaucracy are frequently reduced to Yes or No answers to drafts submitted to it; the bureaucratic way of thinking has become the secret model for a thought allegedly still free. But the responsibility of philosophical thought in its essential situations is not to play this game. A given alternative is already a piece of heteronomy. - Theodor W. Adorno
Vilka är online
Användare som besöker denna kategori: 68 och 0 gäster