Ja, vad bottnar svartsjukan i? Egoism? Osäkerhet? Ägande-begär? Nått annat?
Jag, som många andra, lider av min svartsjuka närhelst den uppenbarar sig (även om inte det är allt för ofta, och jag är väl inte av en särdeles svartsjuk natur heller, tror jag), och jag försöker arbeta bort den. Någon som har nått tips på hur? :)
Svartsjuka
Moderator: Moderatorgruppen
Jag förknippar svartsjuka till rädslan att inte räcka till.
Man upplever en distansering till objekt man trånar efter, och får impulsen att hävda egot inför möjligheten till att bli substiserad.
Egots impotens.
Finns bara ett botemedel, se kliniskt på dig själv och erkänn saker för vad dom är.
Har du valt en partner med kärlek, så spelar det ingen roll. Om han/hon mår bättre av det som gör en svartsjuk så kan man ju ändo inte begränsa honom/henne. Då perverserar man kärleken från och till. (Dom inblandade alltså)
Och förhoppningsvis har man valt klokt och får tillbaks samma respekt för sin egen karaktär och moral. Eller så får man ta och inse det och kanske inte involvera sig lika djupt.
Man upplever en distansering till objekt man trånar efter, och får impulsen att hävda egot inför möjligheten till att bli substiserad.
Egots impotens.
Finns bara ett botemedel, se kliniskt på dig själv och erkänn saker för vad dom är.
Har du valt en partner med kärlek, så spelar det ingen roll. Om han/hon mår bättre av det som gör en svartsjuk så kan man ju ändo inte begränsa honom/henne. Då perverserar man kärleken från och till. (Dom inblandade alltså)
Och förhoppningsvis har man valt klokt och får tillbaks samma respekt för sin egen karaktär och moral. Eller så får man ta och inse det och kanske inte involvera sig lika djupt.
The decisions of bureaucracy are frequently reduced to Yes or No answers to drafts submitted to it; the bureaucratic way of thinking has become the secret model for a thought allegedly still free. But the responsibility of philosophical thought in its essential situations is not to play this game. A given alternative is already a piece of heteronomy. - Theodor W. Adorno
Jag har sett att alla negativa energier bottnar i rädslan. Och för övrigt tror jag inte svartsjuka är en naturlig känsla. Det är mer som någon tanke ditt sinne hittar på och för dig känns det som en känsla.
När du inser att det där bara är en tanke och accepterar det. Kan du ta kontroll över det, och lika lätt som du har hittat på det, kan du tänka bort det. Låt inte tanken sätta sig fast för hårt bara. Det är lätt att fastna i den cirkeln som så många andra. Det tar mycket energi att bryta dig ur i början men när du lyckas kan du få ett annat perspektiv av det, och se skillnaden mellan tanken och känslan. Eller sinnet och själen. Sen om du fortsätter kommer du att börja göra det av ren vana. Men det gäller att vara snabb. Innan du har fått en tanke om något, hör då efter vad själen har att säga.
Lycka till :)
När du inser att det där bara är en tanke och accepterar det. Kan du ta kontroll över det, och lika lätt som du har hittat på det, kan du tänka bort det. Låt inte tanken sätta sig fast för hårt bara. Det är lätt att fastna i den cirkeln som så många andra. Det tar mycket energi att bryta dig ur i början men när du lyckas kan du få ett annat perspektiv av det, och se skillnaden mellan tanken och känslan. Eller sinnet och själen. Sen om du fortsätter kommer du att börja göra det av ren vana. Men det gäller att vara snabb. Innan du har fått en tanke om något, hör då efter vad själen har att säga.
Lycka till :)
"Nu är frågan inte vilka jag talar till, utan vilka som lyssnar"
Svartsjuka har väl en slags biologisk funktion till att börja med, att man ska väna om sin partners lojalitet för att säkra avkomman och sin egen fortlevnad.
Sedan har den instinkten hängt kvar och nu kan den evolverade människan se på den med andra ögon och även bortse från den och inse att den i dagens läge gör mer skada än nytta.
Rädsla är som sagt vad det egentligen handlar om.
Jobba med att stärka din självbild och hur du betraktar din partner så försvinner nog svartsjukan.
Tänk på att du inte bara skadar dig själv med svartsjukan utan också projicerar en nedlåtande bild på din partner med misstro och förödmjukelse.
Sedan har den instinkten hängt kvar och nu kan den evolverade människan se på den med andra ögon och även bortse från den och inse att den i dagens läge gör mer skada än nytta.
Rädsla är som sagt vad det egentligen handlar om.
Jobba med att stärka din självbild och hur du betraktar din partner så försvinner nog svartsjukan.
Tänk på att du inte bara skadar dig själv med svartsjukan utan också projicerar en nedlåtande bild på din partner med misstro och förödmjukelse.
-
Johan Ågren
- Administratör
- Inlägg: 3368
- Blev medlem: 15 jan 2003 00:58
- Ort: Gävle
Var en hel del svartsjuk i mina tonår vill jag minnas. Nu är jag det inte, men det innebär samtidigt att jag räknar med att jag kan bli lämnad. Det innebär i sin tur att jag nu inte gör mig lika beroende, och det ger i sin tur att jag inte är lika tokförälskad längre. Vet inte om jag kan "göra mig beroende" längre. Som skalman så har jag redan allt innanför mitt eget skal...
Är det så att: "Den som inte är svartsjuk, han älskar heller inte"? Är det så att man måste ha en naiv tro på att inte bli lämnad i morgon för att kunna hänga upp hela sitt liv på en annan människa? Kärlek är för mig att vidga min egen kropp att involvera något annat och i detta skapa en helhet. Om nu detta försvinner är det som om halva mitt liv springer iväg, och då brukade det mesta rasa.
Jag vet väl redan svaret: Lev i nuet och älska det för vad det är. När sedan den dagen kommer när kärleken falnar så måste man kunna se verkligheten för vad den är utan att vidhålla några föreställningar som inte överensstämmer med vad som sker.
Johan
Är det så att: "Den som inte är svartsjuk, han älskar heller inte"? Är det så att man måste ha en naiv tro på att inte bli lämnad i morgon för att kunna hänga upp hela sitt liv på en annan människa? Kärlek är för mig att vidga min egen kropp att involvera något annat och i detta skapa en helhet. Om nu detta försvinner är det som om halva mitt liv springer iväg, och då brukade det mesta rasa.
Jag vet väl redan svaret: Lev i nuet och älska det för vad det är. När sedan den dagen kommer när kärleken falnar så måste man kunna se verkligheten för vad den är utan att vidhålla några föreställningar som inte överensstämmer med vad som sker.
Johan
Johan:
Har själv slagits av samma tanke. Men jag tror nog mer att det är svårare att hitta den gemenskapen man kunde erfara i yngre år. Man definerar sig själv mer och mer, och får då svårare att få upplevelsen "dela allt".
Sen tror jag inte att kärleken är "starkare" för den känns mer. Utan kärlek är kärlek och det kan inte vara mer eller mindre. Men i kombination med lusten kan en känsla av att kärleken är starkare eller svagare innfinna sig.
Har själv slagits av samma tanke. Men jag tror nog mer att det är svårare att hitta den gemenskapen man kunde erfara i yngre år. Man definerar sig själv mer och mer, och får då svårare att få upplevelsen "dela allt".
Sen tror jag inte att kärleken är "starkare" för den känns mer. Utan kärlek är kärlek och det kan inte vara mer eller mindre. Men i kombination med lusten kan en känsla av att kärleken är starkare eller svagare innfinna sig.
The decisions of bureaucracy are frequently reduced to Yes or No answers to drafts submitted to it; the bureaucratic way of thinking has become the secret model for a thought allegedly still free. But the responsibility of philosophical thought in its essential situations is not to play this game. A given alternative is already a piece of heteronomy. - Theodor W. Adorno
-
Deuce Deceptor
- Inlägg: 318
- Blev medlem: 23 maj 2004 23:12
-
Johan Ågren
- Administratör
- Inlägg: 3368
- Blev medlem: 15 jan 2003 00:58
- Ort: Gävle
J R Auk,
jag tror att den passionerade tonårskärleken är en fri form av kärlek som svämmar över okontrollerat. När man sedan blir äldre så blir man också "klokare" och inte lika romantisk. Man inser att kärleken är krävande, och destå äldre man blir destå krassare krav har den. Ibland blir den en riktig kliché, och vi kallar då den "ytlig". Det ska vara "sportbilar" och "stora bröst" ETC. Man inser att det existerar attribut just jag har som gör mig attraktiv, och om jag förlorar eller undlåter mig att uttrycka dessa attribut så är jag inte lika attraktiv längre. Det existerar inget "att bli älskad för den man är", utan man blir älskad för den man är. Det finns en massa detaljer som sätter lås på den passionerade tonårskärleken.
Jag blir utled på att bli älskad, för jag blir utled på de attribut jag blir älskad för. Och så tänker jag: Om jag förlorar det här av mig själv som andra älskar så är jag inte älskad längre, och så står man där med en massa attribut man är less på bara för att försöka bevara förhållanden med andra människor. Att utvecklas med en annan människa är svårt, särskilt över en lång period.
Jag känner inte den kärlek som inte involverar beroende. Jag har inte problem med detta, utan ser det som livet självt. Men människan gör något konstigt med den. Kärleken måste vara rörlig - som livet - och inte bindas i en färdig form. Kärleken smittas av våra föreställningar om livet, och "äkta kärlek" är den kärlek som är ren från vanföreställningar om livet.
Johan
jag tror att den passionerade tonårskärleken är en fri form av kärlek som svämmar över okontrollerat. När man sedan blir äldre så blir man också "klokare" och inte lika romantisk. Man inser att kärleken är krävande, och destå äldre man blir destå krassare krav har den. Ibland blir den en riktig kliché, och vi kallar då den "ytlig". Det ska vara "sportbilar" och "stora bröst" ETC. Man inser att det existerar attribut just jag har som gör mig attraktiv, och om jag förlorar eller undlåter mig att uttrycka dessa attribut så är jag inte lika attraktiv längre. Det existerar inget "att bli älskad för den man är", utan man blir älskad för den man är. Det finns en massa detaljer som sätter lås på den passionerade tonårskärleken.
Jag blir utled på att bli älskad, för jag blir utled på de attribut jag blir älskad för. Och så tänker jag: Om jag förlorar det här av mig själv som andra älskar så är jag inte älskad längre, och så står man där med en massa attribut man är less på bara för att försöka bevara förhållanden med andra människor. Att utvecklas med en annan människa är svårt, särskilt över en lång period.
Jag känner inte den kärlek som inte involverar beroende. Jag har inte problem med detta, utan ser det som livet självt. Men människan gör något konstigt med den. Kärleken måste vara rörlig - som livet - och inte bindas i en färdig form. Kärleken smittas av våra föreställningar om livet, och "äkta kärlek" är den kärlek som är ren från vanföreställningar om livet.
Johan
-
Deuce Deceptor
- Inlägg: 318
- Blev medlem: 23 maj 2004 23:12
-
Johan Ågren
- Administratör
- Inlägg: 3368
- Blev medlem: 15 jan 2003 00:58
- Ort: Gävle
Deuce Deceptor skrev:Det är ju bra det där med att inte fästas vid vanföreställningar....hur man nu vet vad det är...
De tornar upp sig som slagg i vårt medvetande. I själva verket utgör de vårt "fasta" medvetande. Det här blir till en massa lås som hindrar och styr våra "rena impulser". Att bli fri från dem är att återigen få samma smidiga och rörliga kärleksflöde som hos ett barn. Efter jag fick barn och "riktig" familj har dessa föreställningar tornat upp sig betydligt, och jag har varit slarvig med att städa. Det finns mycket rådande föreställningar när det rör familjeinstitutionen som man anammar som ny förälder. Det är inte stora "felsteg" man behöver göra för att vara oansvarig. Som nybliven förälder är man väldigt sårbar för intryck och uttryck i sin omgivning.
Johan
För mig är äkta kärlek kravlös, villkorslös. Det är också det som ställer till problemen i alla kärleksförhållanden. Det är svårt att inte perversera kärleken (försämra).
Det är därför jag tror att man ska se mindre till sexuella kärlekar, då lusten som involverar oss också perverserar. Bygg ditt liv kring kärlek till ideer, konst, natur och liv. Dessa kärleksförhållanden är lättare att upprätthålla. Och ta sen och dela den kärleken med andra människor.
Problemet är att vi vill bli älskade i alla avseenden. Vi kan inte tillåta varandra att älska flera, eller älska olika saker för deras specifika attribut. Då är det inte kärlek det är lust. Lust till ägande.
Bleh!
Det är därför jag tror att man ska se mindre till sexuella kärlekar, då lusten som involverar oss också perverserar. Bygg ditt liv kring kärlek till ideer, konst, natur och liv. Dessa kärleksförhållanden är lättare att upprätthålla. Och ta sen och dela den kärleken med andra människor.
Problemet är att vi vill bli älskade i alla avseenden. Vi kan inte tillåta varandra att älska flera, eller älska olika saker för deras specifika attribut. Då är det inte kärlek det är lust. Lust till ägande.
Bleh!
The decisions of bureaucracy are frequently reduced to Yes or No answers to drafts submitted to it; the bureaucratic way of thinking has become the secret model for a thought allegedly still free. But the responsibility of philosophical thought in its essential situations is not to play this game. A given alternative is already a piece of heteronomy. - Theodor W. Adorno
Ett intressant ämne, särskilt för mig eftersom det knyter an till tankar jag haft nyligen.
Tidigare var min inställning också att rädsla är grunden för negativa känslor, vilket väl fortfarande gäller. Men någon tog upp människans arv, att vi kommer av djuren som söker att hålla kvar sin partner för att säkra avkomman.
Och så till mina tankar. Jag skulle vilja hävda att medvetenhet är det senaste betydande tillskottet till livet på jorden, men vår uppfattning av det medvetna universum är fortfarande i sin vagga. En analogi:
Jag föreställer mig den omtalade kvastfeningen, som precis kommit upp på land. Den frågar sig vad denna landvärld är för något, och upptäcker att den trots sina kvastfenor är dåligt anpassad för att utforska den nya världen. Tyvärr har den ingen bättre anpassad livsform att jämföra med, så den vet inte vartåt "det är meningen" att gå härnäst. På samma sätt bär vi på vårt djuriska arv, vår medvetenhet är ganska oraffinerad. Vi är inte rent andliga väsen, utan bundna till köttet.
Tillåt mig att gratulera den människa som till 100% kan kontrollera sitt djuriska arv med sin medvetenhet. Jag vill dock inte spekulera kring om rädsla enbart är en del av det djuriska arvet eller om det också hör till det "nya" medvetandet på jorden.
Tidigare var min inställning också att rädsla är grunden för negativa känslor, vilket väl fortfarande gäller. Men någon tog upp människans arv, att vi kommer av djuren som söker att hålla kvar sin partner för att säkra avkomman.
Och så till mina tankar. Jag skulle vilja hävda att medvetenhet är det senaste betydande tillskottet till livet på jorden, men vår uppfattning av det medvetna universum är fortfarande i sin vagga. En analogi:
Jag föreställer mig den omtalade kvastfeningen, som precis kommit upp på land. Den frågar sig vad denna landvärld är för något, och upptäcker att den trots sina kvastfenor är dåligt anpassad för att utforska den nya världen. Tyvärr har den ingen bättre anpassad livsform att jämföra med, så den vet inte vartåt "det är meningen" att gå härnäst. På samma sätt bär vi på vårt djuriska arv, vår medvetenhet är ganska oraffinerad. Vi är inte rent andliga väsen, utan bundna till köttet.
Tillåt mig att gratulera den människa som till 100% kan kontrollera sitt djuriska arv med sin medvetenhet. Jag vill dock inte spekulera kring om rädsla enbart är en del av det djuriska arvet eller om det också hör till det "nya" medvetandet på jorden.
Jag tror nog inte jag skulle sakna rädslan särskilt mycket, även om jag kan tycka om att bli uppskrämd ibland. Mycket talar för rädslan som en självbevarelsedrift hos ett i grunden fysiskt väsen. Ett väsen utan fysisk kropp har nog ingen användning för rädsla. Alla mänskliga känslor blir så komplexa just på grund av medvetandet, även om de från början var djuriska.
Vi kan först bli rädda, och så plötsligt se "medvetet" på situationen och bestämma oss för att det inte finns något att vara rädd för. Vi kan ändra oss helt enkelt, antar jag, därför att vi bestämt oss för det. Här tror jag att vi skiljer oss en hel del från djur, som jag inte tror "bestämmer sig" på samma sätt. De gör ditt eller är datt, men reflekterar inte över om de borde, för att sedan bestämma sig för att, göra ditt eller vara datt.
Vi kan först bli rädda, och så plötsligt se "medvetet" på situationen och bestämma oss för att det inte finns något att vara rädd för. Vi kan ändra oss helt enkelt, antar jag, därför att vi bestämt oss för det. Här tror jag att vi skiljer oss en hel del från djur, som jag inte tror "bestämmer sig" på samma sätt. De gör ditt eller är datt, men reflekterar inte över om de borde, för att sedan bestämma sig för att, göra ditt eller vara datt.
Återgå till "Tankar och känslor"
Vilka är online
Användare som besöker denna kategori: 7 och 0 gäster