Den ombytliga självtilliten

[Rizz]

Kan man i ärlighetens namn lita på sig själv i alla situationer. Hur djupt rotade & förankrade är egentligen våra moraliska värderingar & det sunda förnuftets handlande, Vad behövs för att vi skall överge inlärda & nedärvda normer & kliva över acceptansens gräns?

Vid Tillfällen då lag & ordning av olika anledningar (krig,naturkatastrofer etc) tillfälligt sätts ur spel syns människans (o)rätta natur understundom lysa igenom. Den grundläggande humanitära omtanken försvinner tillsammans med det socialt befästa regelverket lika snabbt som en iskall pilsner en het sommardag. Kriminalitet & vidrigheter av skiftande dignitet som inte hör hemma i ett civiliserat & socialt strukturerat samhälle åtnjuter en tyst legitimitet & fritt spelrum. Det syns som om individen vid sådana tillfällen förlorar vitala delar av de s.k "mänskliga egenskaperna", nämligen förståelsen över sitt handlande & dess konsekvenser.

Är människans sociala patos så skört & bräckligt att vi i vissa extraordinära situationer inte förmår att upprätthålla de mest grundläggande reglerna för det sociala samspelet ?

[Katana]

Kött och blod kan aldrig tämjas hörde jag på radio. Naturen vinner alla gånger. Det är inställningen till den som varierar och som är skört.

[J R Auk]

Samhället bygger inte på positivt erkännande av medmänniskor utan av negativt. Erkänner du inte, så straffas du, där erkännandet ligger i ett avhållande.

Skulle vi å andra sidan förankra civiliseringen och den sociala strukturen i samhället med medborgarnas moral, erkännande och insikt, skulle vi kanske se annorlunda effekter i dessa samhällskollapser du talar om.

Fördämningarna bryter och hämnden på alla oförätter ansvarsflykten hävdar tvingas upp till ytan.

[Katana]

Skulle vi å andra sidan förankra civiliseringen och den sociala strukturen i samhället med medborgarnas moral, erkännande och insikt, skulle vi kanske se annorlunda effekter i dessa samhällskollapser du talar om.

Då gäller det ändå att ha ett riktigt stort ego men att bruka den rätt.
Har på känn att dessa människor finns där ute, men är ännu få till antalet,
men ökar även i samma takt som de orkar klå varenda svin som blåser åt
fel riktning tills de ger sig (fattar tugget). Det är ofta väldigt krävande att
orka stå på sig i stian. Men det går har jag fått inse. Vad tror du ?

[Rizz]

Kanske är det så att vid sådana belastande situationer vi kommer till den plågsamma insikten att vi inte är så komplicerade & fullkomliga när det gäller. Utan får i den stunden kliva tillbaka för de hänsynslösa instinkter & drifter vi tydligen fortfarande besitter.
Man behöver inte skrapa särskilt djupt på den välputsade ytan innan etiken krackelerar & ramlar av.....

[Katana]

Funderar på om det är sannorlikt att just kunna få vara ofullkomlig utan att bli drämmad ner i lera för det. Om så var fallet skulle jag 'tagga ner' med svinsjut och lättnad. Men det är ingen rättvis ordning i stian vad jag förstår.

[J R Auk]

I grund och botten är det ett psykologiskt fenomen tror jag.
Likt den procentuella andelen "hjälpare" sjunker med ökningen av åskådare till den situation som personen i behov av hjälp finner sig i.

Man ser andras förfall som en ursäkt man kan göra sig för att själv bryta.
Det finns alltid någon annan man kan lasta anasvaret på, att stå upp för mänskliga värden och ta sida för dom orättfärdigt utsatta.

Det är hur vi lever som är det viktiga, inte att vi lever.
Men det är nog svårt att övertyga sig om, när man väl står i kaoset och känner livet hotat.