Jag funderade lite kring förhållandet mellan tro och makt. Ska du delta i diskussionen, ta dig 2-3 minuter på att läsa/skumläsa:
http://sv.wikipedia.org/wiki/Tro
http://en.wikipedia.org/wiki/Belief
http://sv.wikipedia.org/wiki/Makt
http://en.wikipedia.org/wiki/Power_%28sociology%29
...
Jag känner mig väldigt oklar i huvudet idag, tänkte därför spotta ur mig några frågeställningar som uppstått ur en smärre förvirring:
Bygger all våran "tro" på en upplevelse av "makt"?
Dvs, är våra trosföreställningar i grund och botten är intrimt kopplade till upplevelser av belöning/bestraffning?
(En annan fundering: Är ont/gott (ofta) synonymt med den som ger bestraffning/belöning?)
Varför vill man tro på något eller någon, över huvud taget?
Varför vill man misstro någon?
Bör man tro eller misstro någon/något (och av vilka anledningar)?
För mig är tro intimt sammankopplat med några känslor: Tror man inte så har man benägenhet till att 1. vara förvirrad 2. vara emotionellt "osäker" (i betydelsen av en specifik känsla av att vara paralyserad, maktlös i en social situation)
Det jag funderar på är alltså förhållandet mellan att vara osäker (och känna sig paralyserad - maktlös) och att vara osäker (men att ha ett utrymme för det, dvs, att vara uppmärksam om det vilket gör att man inte blir paralyserad, utan snarare vaken/uppmärksam).
En annan fråga: Kan man ö.h.t. ha "makt" utan att "tro"?
Får ursäkta för mitt smått förvirrade inlägg, men jag känner mig väldigt oklar i huvudet idag.
Förhållandet mellan "tro" och "makt"
Moderator: Moderatorgruppen
- Avantgardet
- Inlägg: 8884
- Blev medlem: 06 okt 2006 22:33
- Ort: Socialklass III
Jag gör en distinktion mellan makt och "makt". Makt betraktar jag som ett medel - i förlängningen det mål som genom bemäktigandet avslutar den rörelse som har sitt upphov i viljan -, emedan jag betraktar "makt" som en institution (en produkt) som i och för sig går att nyttja som ett medel (i bemärkelsen prisma, förstoringsglas, eller valfri metafor som behagagar) för att förlänga sin kroppsegna makt (den förra, och den enda egentliga). Att vilja makt är på så sätt absurdt eftersom det är det enda säkra sättet att göra sig själv maktlös, som att vilja vilja. Vilja är redan i en bemärkelse makt. Däremot går det vilja "makt", och också bemäktiga sig "makt". För närvarande intresserar jag mig för talet och tystnaden som olika former av maktutövande.
(vet inte om jag tillför något som du har användning av, kände bara för att skriva det i anslutning till vad du grubblade över)
(vet inte om jag tillför något som du har användning av, kände bara för att skriva det i anslutning till vad du grubblade över)
En god vän om mig: "Inte ens hans egen mor tycker om honom!"
Vet inte om det finns en tydlig orsak till varför man tror på något. Kan handla om att det beror på något hellre än att det orsakas av något. Till exempel om man tar tron på rymdvarelser så kan det bero på att det saknas väldans viktig information om hur verkligheten ser ut. "Tron" består därför i en syn på saker och ting som finns där bara för att allt annat är bortträngt.
Min favvoförfattare kulturkritikern Daniel Quinn skrev att det är något väldans typiskt och unikt för just den civiliserade kulturen att tro på saker som kanske eller kanske inte existerar. I hans sätt att se på saken så är det helt onödigt att tro på något som kanske eller kanske inte finns. Med andra ord så verkar han säga att när man vet så vet man.
Vi måste också bredda vårt perspektiv så att vi inte snöar in på molekylperspektivet. När det gäller tro, makt och religion så beror allting sådant också på en mängd faktorer som ligger utanför själva frågan. Tittar vi historiemässigt så ser vi att under en viss period under civilisationsbyggandet så började det att sprudla med religioner, filosofier, profeter, orakel och så vidare. Jag utgår ifrån att det inte var så innan, för om vi tittar på primitiva folk så även om de har föreställningar om gudar och så vidare så ägnar dom inte samma tendens att vilja ideologisera det. Deras stil är mer allmän och sporadisk och långt ifrån den högdragenhet och stelhet som finns i de civiliserade kyrkorna och templen.
Det verkar som att civilisationen har gjort något med oss. Det verkar som att vi blivit djupt existentiellt förvirrade av vår civilisation och söker därför efter något tydligt och distinkt att hålla fast i, som kan informera oss om hur vi ska leva när vi själva inte längre inser vår egen roll i världsordningen.
Civilisation handlar ju om det mycket ambitiösa projektet att resa sig från den sk "naturliga" världsordningen och bygga upp ett slags samhälle som kan verka autonomt från naturens nycker och förändringar. Civilisationen skulle fungera som en trygg bas som skall kunna ge människor ett tryggt liv med medicin, ständig tillgång på mat och så vidare. Men civilisationen gör oss också som främlingar inför den värld vi lever i och jag antar att eftersom vi så effektivt velat åtskilja oss från den naturliga ordningen så har vi gjort ett antal saker med oss själva.
För det första har vi gjort en kultursanering, vi har tagit bort all historia kring tiden före civilisationen, allting vi gjorde då, hur vi levde, vilka hjältar och händelser och så vidare som gjorde oss till ett folk togs bort.
För det andra så har vi helt och hållet förändrat vår ekonomi, från att ha varit beroende av vad naturen gav så började vi att odla mark istället för att på så vis göra oss oberoende av världen.
För det tredje så har vi en livsstil som är fixerad vid att gå mot ett definierat slutmål, allt vårt arbete och all vår möda i att bygga upp civilisationen måste ju ha en tydlig styrning. Eftersom man inte längre lever efter naturens styrning så måste man själv hitta på en styrning. Alltså den fråga som våra förfäder letade efter var "hur ska man leva?" eller för att vara mer specifik, "hur ska man leva på rätt sätt?".
Detta har ju varit filosofernas älsklingsproblem hur länge som helst och jag menar att det är en fråga om vilken riktning som denna vår kära civilisation skall ta som slutmål. För eftersom vi inte längre låter oss influeras av naturen eller "Gudarna" som guider för var våra liv ska ta vägen. Människor som sysselsatte sig med dessa frågor var filosoferna och idag politikerna, dessa personer får därför mycket makt då frågan om vad som är den sanna tron blir en fråga som täcker hela det liv som man nu känner till. Det politiska systemet var ju från början sammankopplat med religionen men det har man nu gått ifrån för att det innebar på tok för mycket makt för dom som kunde verkställa den. Att leva utanför tron innebar till exempel att man kunde bli dömd till döden för man sågs som en slags förrädare.
Att gå från att leva i en tro till att gå och leva i gudarnas händer - eller på världens villkor - innebär också en risk som vi inte är utbildade för att hantera. Därav också rädslan för sådana tankar. Fortfarande så ogillar vi personer som inte delar vår uppfattning om vad som är det sk "rätta". Anarkister, primitivister och liknande människor ses som "farliga" eller iallafall som udda eller som ett "förortsfenomen", i samma kategori som veganer och feminister och andra "förrädare".
PS. Man skulle kanske kunna säga att iden om "gott och ont" eller "rätt och fel" är en slags urskiljningsmetod för att såsmåningom nå fram till det enda rätta. Genom en slags alkemisk destillation av tänkandet - så att säga - avskilja allt sådant man inte tycker om och på så vis nå fram till slutprodukten av det enda rätta, det enda goda. Guldet i malmen, svärdet i stenen, mannan i öknen.
Min favvoförfattare kulturkritikern Daniel Quinn skrev att det är något väldans typiskt och unikt för just den civiliserade kulturen att tro på saker som kanske eller kanske inte existerar. I hans sätt att se på saken så är det helt onödigt att tro på något som kanske eller kanske inte finns. Med andra ord så verkar han säga att när man vet så vet man.
Vi måste också bredda vårt perspektiv så att vi inte snöar in på molekylperspektivet. När det gäller tro, makt och religion så beror allting sådant också på en mängd faktorer som ligger utanför själva frågan. Tittar vi historiemässigt så ser vi att under en viss period under civilisationsbyggandet så började det att sprudla med religioner, filosofier, profeter, orakel och så vidare. Jag utgår ifrån att det inte var så innan, för om vi tittar på primitiva folk så även om de har föreställningar om gudar och så vidare så ägnar dom inte samma tendens att vilja ideologisera det. Deras stil är mer allmän och sporadisk och långt ifrån den högdragenhet och stelhet som finns i de civiliserade kyrkorna och templen.
Det verkar som att civilisationen har gjort något med oss. Det verkar som att vi blivit djupt existentiellt förvirrade av vår civilisation och söker därför efter något tydligt och distinkt att hålla fast i, som kan informera oss om hur vi ska leva när vi själva inte längre inser vår egen roll i världsordningen.
Civilisation handlar ju om det mycket ambitiösa projektet att resa sig från den sk "naturliga" världsordningen och bygga upp ett slags samhälle som kan verka autonomt från naturens nycker och förändringar. Civilisationen skulle fungera som en trygg bas som skall kunna ge människor ett tryggt liv med medicin, ständig tillgång på mat och så vidare. Men civilisationen gör oss också som främlingar inför den värld vi lever i och jag antar att eftersom vi så effektivt velat åtskilja oss från den naturliga ordningen så har vi gjort ett antal saker med oss själva.
För det första har vi gjort en kultursanering, vi har tagit bort all historia kring tiden före civilisationen, allting vi gjorde då, hur vi levde, vilka hjältar och händelser och så vidare som gjorde oss till ett folk togs bort.
För det andra så har vi helt och hållet förändrat vår ekonomi, från att ha varit beroende av vad naturen gav så började vi att odla mark istället för att på så vis göra oss oberoende av världen.
För det tredje så har vi en livsstil som är fixerad vid att gå mot ett definierat slutmål, allt vårt arbete och all vår möda i att bygga upp civilisationen måste ju ha en tydlig styrning. Eftersom man inte längre lever efter naturens styrning så måste man själv hitta på en styrning. Alltså den fråga som våra förfäder letade efter var "hur ska man leva?" eller för att vara mer specifik, "hur ska man leva på rätt sätt?".
Detta har ju varit filosofernas älsklingsproblem hur länge som helst och jag menar att det är en fråga om vilken riktning som denna vår kära civilisation skall ta som slutmål. För eftersom vi inte längre låter oss influeras av naturen eller "Gudarna" som guider för var våra liv ska ta vägen. Människor som sysselsatte sig med dessa frågor var filosoferna och idag politikerna, dessa personer får därför mycket makt då frågan om vad som är den sanna tron blir en fråga som täcker hela det liv som man nu känner till. Det politiska systemet var ju från början sammankopplat med religionen men det har man nu gått ifrån för att det innebar på tok för mycket makt för dom som kunde verkställa den. Att leva utanför tron innebar till exempel att man kunde bli dömd till döden för man sågs som en slags förrädare.
Att gå från att leva i en tro till att gå och leva i gudarnas händer - eller på världens villkor - innebär också en risk som vi inte är utbildade för att hantera. Därav också rädslan för sådana tankar. Fortfarande så ogillar vi personer som inte delar vår uppfattning om vad som är det sk "rätta". Anarkister, primitivister och liknande människor ses som "farliga" eller iallafall som udda eller som ett "förortsfenomen", i samma kategori som veganer och feminister och andra "förrädare".
PS. Man skulle kanske kunna säga att iden om "gott och ont" eller "rätt och fel" är en slags urskiljningsmetod för att såsmåningom nå fram till det enda rätta. Genom en slags alkemisk destillation av tänkandet - så att säga - avskilja allt sådant man inte tycker om och på så vis nå fram till slutprodukten av det enda rätta, det enda goda. Guldet i malmen, svärdet i stenen, mannan i öknen.
Vilka är online
Användare som besöker denna kategori: 22 och 0 gäster
