Materiell lycka

[Eudoxie]

Jag vill, som titeln kan tyckas antyda, diskutera materiell lycka. Dess själva existens kan lätt empiriskt fastställas, men det är inte det jag vill diskutera, utan var i den materiella lyckan ligger.

Mitt antagande är att lyckan ligger i införskaffandet av saker och status, och inte innehavet av dem, och att lyckan är proportionerlig till ökningen i bekvämlighet/status.

Om detta stämmer så får det långtgående konsekvenser för hur man bör bete sig för att maximera sin materiella lycka. Om man beter sig som människor gör idag, dvs. tveklöst konsumerar allt man kan för att uppleva materiell lycka kommer detta få katastrofala  konsekvenser, då efter den initiala lyckan har gått över -- då man har konsumerat allt man potentiellt kan, och ens möjlighet till att känna lycka är i brist på bättre ord "förbrukad". Efter sin fjortonde Lamborghini och sjunde lyxjakt, hur mycket lycka får man ut av att köpa en femtonde respektive åttonde? Med andra ord blir innehav av allt en personligt skräddarsydd mental avgrund: Total avsaknad av lycka och mening, inte ens de utslagna på gatan har det så illa som de rika, för de har ju iallafall insikten att det kan bli bättre. Detta kan vidare tyckas förklara tendensen hos människor med högt välstånds nästan tvångsmässiga fixering vid perfektion, det är en av få saker som går att krama någon slags lycka ur.

[Skyline]

Detta är något som jag tänkt mycket på. Funderade på att starta en tråd: "Blir man lycklig av rikedom?" eller liknande. Jag kan inte mer än hålla med dig i dina tankar och antaganden. Detta knyter ihop med tråden, "Hur finner man lyckan". Jag tror att lycka är när man nöjer sig med det man har. Visst kan man ha önskningar och så men inte så att man desperat strävar efter mer pengar, mer egodelar, mer skönhet, mer status osv. Om man bestämmer sig för att vara förnöjd med sin livssituation, även om man är rik eller fattig, så tror jag man kan blir nöjd med livet och känna lycka. Känna lycka över det man redan äger, de vänner man har, sin familj, eller det jobb man har osv.. Så jag tror att lycka går att uppnå men få vet hur man egentligen uppnår den.  


/Skyline

[Zokrates]

Människan är egentligen bara en typ av förstorad gnagare, det ligger alltså i vår natur att likt dessa djur samla på hög inför kommande tider.
Vad mer behöver jag tillägga?  :D

[Ling]

Det senaste året har jag kommit till nån sorts insikt om hur saker runt omkring mig hindrar mig i mitt liv. Det är konstigt hur samma saker tidigare kunde ge mig tillfredsställelse, men nu bara känns som en börda. Har en känsla av att jag borde kasta ut allt ur mitt hem för att kunna ge mig själv utrymme att leva och känna den energi jag gjorde tidigare. Upplever emellanåt att jag inte får tillräckligt med luft, alla saker runt omkring hindrar mig att andas.
Dessutom är det saker som man inte behöver för att leva, vem behöver en extra vas i sitt hem eller vad som helst som bara står på ett ställe och ser "fint" ut. Tror att det är en sorts omvärdering av min tillvaro som kräver en förändring. Men det är inte alltid så lätt att göra sig av med saker som man tror. Till viss del för att andra i huset inte delar min uppfattning om värdet av saker och ting. För mig är en sak, bara just en sak, som egentligen inte har ett värde.

[Eudoxie]

Detta är något som jag tänkt mycket på. Funderade på att starta en tråd: "Blir man lycklig av rikedom?" eller liknande. Jag kan inte mer än hålla med dig i dina tankar och antaganden. Detta knyter ihop med tråden, "Hur finner man lyckan". Jag tror att lycka är när man nöjer sig med det man har. Visst kan man ha önskningar och så men inte så att man desperat strävar efter mer pengar, mer egodelar, mer skönhet, mer status osv. Om man bestämmer sig för att vara förnöjd med sin livssituation, även om man är rik eller fattig, så tror jag man kan blir nöjd med livet och känna lycka. Känna lycka över det man redan äger, de vänner man har, sin familj, eller det jobb man har osv.. Så jag tror att lycka går att uppnå men få vet hur man egentligen uppnår den.  


/Skyline

Jag har lite svårt för idén att man bör uppskatta det man har för att uppleva lycka, då jag inte riktigt ser hur man bär sig åt för att göra det på kommando. Det känns snarare som ett mål än en metod för att ta sig dit.

Enligt mitt antagande ovan bör det däremot vara rimligt  att pendla in och ut ur asketism för att uppleva maximal lycka.

[Avantgardet]

Jag har svårt för begreppet "lycka", ingen som kunnat förklara det för mig heller. Jag har också svårt för begreppet "människa", därför håller jag inte med Zokrates antagande heller. Personligen känner jag mig mer misarabel när jag köper nåt, det påminner mig om en brist - gör mig uppmärksam på en otillräcklighet. Många gånger kan man ju duktigt avstå från att handla onödiga saker - har man reklam så slipper man toapappret (men nu har jag ingen reklam). Lycka kan lika gärna vara en planet på hasch, eller snarare så är lycka mer troligt just det.

Materiell lycka vet jag inte alls vad det skulle vara. Jag har ingen libidinös laddning i grejer som är besudlade av andras perverterade arbetsinsatser, det är ju som "burkmat", koserver, ärtsoppa på konservburk. Det är ju lite snuskigt. I synnerhet om det i något produktionsled saknas kärlek i arbetet. Kapitalismen är ett substitut för lycka - om vi nu skall tala i de termerna - och materiell lycka ser ut på ett mycket annorlunda sätt för mig. Materiell lycka skulle för mig vara att använda den mer eller mindre plastiskt, lämna mitt avtryck på den, och ge bort den som gåva. Det sista ledet är a och o för att jag överhuvud skall vilja ta itu med någonting alls.

Den "initiala lyckan" vid konsumerande, som du talar om, är snarast ett slags maktrus, man har bemäktigat sig en liten del av planeten som man nu härskar över efter eget godtycke. Pinsamt.

[Avantgardet]

Nej, kom att tänka, det är än värre - det är som Mattanter! Ser ut som pirater, och alltid med bitterheten påtaglig. Det är traumatiskt med skolmat.

[Algotezza]

Min mest materiella lyckokänsla erfar jag när jag tömmer tarm och blåsa eller släpper mig. Den känslan är mycket påtaglig, materiell och djurisk.

Vet inte om jag har så många fler påtagliga lyckostunder i livet. Dränera prostatan då också, kanske... Ja, det var väl det hela. Skriva, tänka och teckna ger mig angstglück. Spela schack likaså.

MVH

Algotezza

[Avantgardet]

Ja, så länge man inte leker krig bara.

[Algotezza]

Ja, så länge man inte leker krig bara.

Spela schack är att leka krig. Leka krig går an - men krigar du på allvar skall du få en fet smäll i nyllet! Så gör man bara inte!

MVH

Algotezza

[Zokrates]

Ägodelar skapar ingen lycka, det har jag aldrig påstått, vad jag däremot påstod var att det ligger i vår natur att samla på oss saker, likt gnagare.
Blir vi lyckligare av det? Nej. Alla större tänkare inser att det materiella förslavar oss, oavsett om det är givet som en gåva eller vi har bytt till oss det. Egenhändigt gjorda saker däremot kan skänka en tröst, särskilt om det betyder något för oss själva och den vi är eller utger oss för att vara.

Har själv alltid föredragit att ge hellre än att få, men samtidigt har jag aldrig  haft något speciellt förhållningssätt till mina ägodelar. Jag vet att det jag har idag kan vara borta imorgon, det har hänt flera gånger att jag tvingats att börja om mitt liv helt utan ägodelar. Är man fri när man är utan prylar, lyckligare?

Nej, inte ens det, men man har mindre bekymmer över vad man har. Samhället är mer skapt som så att materialla ting ses som en symbol för status, ju dyrare samt rara prylarna är desto mer sken kastar de över dess ägare. En del finner kanske lyckan i att imponera och glänsa?

[Avantgardet]

Nä du har helt rätt i det, men är inte då vår uppgift att ändra på det förhållandet? Inte bara bryta mot konventionen, utan underminera den fullständigt och introducera (minst) ett bättre alternativ.

[Zokrates]

Hur bryter vi mot flera tiotusentals år av traditioner?
Vårt förnuft i samband med hur delningen av jordens resurser på dess invånare idag ser ut, för det är ytterst vad det handlar om, säger oss att vi är inne på ett stickspår som leder oss alla i fördärvet om vi fortsätter denna väg, men som du säger, hur, bryter vi av det hela? Hur skapar vi ett nytt "tänk" bakom människan som leder till en bättre situation för oss alla på sikt?

Måste det till ett nytt världskrig, eller en större naturkatastrof? Kan vi ändra på människans sätt att vara? Är vi genetiskt vanskapta? Kan förnuftet ersätta eller råda över det som tyvärr inte funkar? Vilka tvångsåtgärder skall de som vill förändra tvingas att vidta mot dem som totalt försvarar dagens eroderande samhällsstrukturer som enbart leder till en värdslig total kollaps?

Som jag ser det är det en omöjlig uppgift, det skulle krävas våld för att förändra, en revolution där den stora massan faktiskt var förändringens fiender?

[Algotezza]

Ägodelar skapar ingen lycka, det har jag aldrig påstått, vad jag däremot påstod var att det ligger i vår natur att samla på oss saker, likt gnagare.
Blir vi lyckligare av det? Nej. Alla större tänkare inser att det materiella förslavar oss, oavsett om det är givet som en gåva eller vi har bytt till oss det. Egenhändigt gjorda saker däremot kan skänka en tröst, särskilt om det betyder något för oss själva och den vi är eller utger oss för att vara.

Är du en stor tänkare, Zokrates? Litar du på vad de stora tänkarna sagt väldigt mycket? Eller på vad su själv tänker, upplever och känner? Är det fult att vara glad över sina ting? Är man slav under dem då? Varför?

Jag är en så liten tänkare att jag njuter av att kunna lyssna på skivorna i min CD-samling, njuter av att läsa böckerna i min boksamling, tycker att min lergökssamling är trevlig att ha (150 st), men jag skiter hyfsat fullständigt i om jag skulle förlora dem. Jag gör ju det när jag dör. Jag har förlorat många ting under mitt liv utan att jag blivit ledsen någon längre tid. Förmodligen är jag så förslavad under de hemska tingen att jag är blind för det, tror du inte det Zokrates?

Har själv alltid föredragit att ge hellre än att få, men samtidigt har jag aldrig  haft något speciellt förhållningssätt till mina ägodelar. Jag vet att det jag har idag kan vara borta imorgon, det har hänt flera gånger att jag tvingats att börja om mitt liv helt utan ägodelar. Är man fri när man är utan prylar, lyckligare?

Fri från vad, fri till vad? Jag har en särskild relation till mina ting: jag har glädje av dem. Det är kul att ge och det är konst att ta emot med öppet
hjärta, unna andra att få ge.

Nej, inte ens det, men man har mindre bekymmer över vad man har. Samhället är mer skapt som så att materialla ting ses som en symbol för status, ju dyrare samt rara prylarna är desto mer sken kastar de över dess ägare. En del finner kanske lyckan i att imponera och glänsa?

Man kan glänsa med det immateriella också, med kunskap, verbal förmåga, slagkraftighet, ödmjukhet... självförnekelse... Glänsa kan vi göra på många sätt. Vi kan också lysa - med vår frånvaro.

MVH

Algotezza

[Avantgardet]

Som jag ser det åstadkommes detta genom att återberätta verkligheten på ett annat sätt. Kanske framförallt lyfta fram andra perspektiv än de som härskar i det allmänna utrymmet - för det är väl inom någon typ av offentlighet som dessa strider äger rum? Att bereda plats om vi kan, och låta slavarna sjunga sin blues, och att lyssna till dem, med hjärtat pumpandes i takt med den där svarta "folksjälen". Den svarta diasporan bär på en tradition som vi faktiskt borde låta vår kultursfär påverkas av. Det är en annan typ av gemenskap, gemenskap genom kulturen, och inte inom kulturen. Därav improvisationen, samspelet, ända fram till vår dags Cyphers (de "ringar" som MCs och Beatboxers ställer sig freestylar, eller på det utrymme där dansarna battlar). Sokrates säger i Gorgias att han är Athens enda politiska invånare, och med tanke på att han vänder sig till rhetorer så ligger det nära till hans att tänka sig att det var talets form han hade i åtanke. Sokrates söker dialogen, rhetoren söker övertyga. Det är väl två olika vetenskapliga ideal som är högst relevanta idag? Fast jag röstar för luffarnegern i finsalongen, kulturkrock är ett begrepp som västvärlden uppfunnit för att beteckna känslan av att ha blivit överglänst på riktigt - bortom de genomskinliga "värden" som finns inom olika kulturella sfärer. Därav denna strävan efter dominans, man måste se till att kontroller de krafter som är mäktigare än en själv och som därför hotar att breda ut sig på ens egen bekostnad.