Jag var trettiofem när jag förlorade min oskuld.
Då läste jag en bok av den nyligen avlidne psykologen Julian Janes. Alla mina hjältar går bort. Nyligen avled filosofen Robert Nozick.
Janes bok hade det dödsföraktande namnet "The origin of consciousness in the breakdown of the bicameral mind". Den oskuld jag förlorade när jag läste den boken var den som Yaleprofessorn i psykologi, Paul Bloom, har kallat den medfödda dualismen.
Denna sundaförnuftsdualism är rotad i att vi från mycket tidig ålder upplever världen på två helt skilda sätt, dels det upplevt objektivt kroppsliga och dels det upplevt subjektivt ägande sättet. Vi verkar vara födda med att fenomenologiskt göra denna åtskillnad utan att vi tänker på det.
Det var inte så att jag inte hade tänkt på det. Det var snarare så att jag inte hade trott att det fanns något sätt att beskriva hur det subjektiva kunde tänkas fungera. Janes gjorde ett så överraskande bra jobb i mina ögon att jag på kuppen höll på att förlora min förälskelse i musik, men det är en annan historia. Vad jag definitivt förlorade var barnets och den unge vuxnes oförställda undran inför upplevelsens mystik. Det gick att göra en maskin av alltihop.
Även maskiner kan ha känslor, eller så hade jag själv inga!
Janes bok var inkörsporten. Nozicks "Philosophical explanations" banade därefter väg för mitt fortsatta letande efter allt bättre svar att sätta istället för den förlorade oskulden.
Det är ingen liten sak att ha förlorat och att försöka ersätta med något annat. Paul Bloom gör också denna reflektion efter att empiriskt ha kunnat belägga hur djupt rotade sunda förnuftets föreställningar är. Föreställningen att vi är skilda från kroppen ligger bakom hela vår identitetsuppfattning. Vår kropp förändras, säger vi, men det är samma jag som styr och ställer i den.
Många människor runt om i världen tror också att jaget i någon form överlever kroppen. Den tron finns i alla kulturer och kan lätt förstås även om man inte delar den. Tron på denna mystiska delning mellan jaget och kroppen gör kroppar som har det "heliga" i någon mån och kroppar utan det mindre värda.
Vi må äga våra kroppar, men denna helighet äger vi inte. Därför är tanken på mänsklig kloning obehaglig för de flesta. Har den klonade människan en själ? Om inte, är vi bara maskiner? När du börjar misstänka det senare har du förlorat din barnatro.
Barnatron är till en viss del medfödd, som Paul Bloom och andra har visat med experiment som ställer mycket av gammal "kunskap" om barns utveckling på huvudet.
Spädbarn förstår till skillnad från vad Piaget trodde att föremål kan förväntas vara kvar även om de inte tittar på dem. De förväntar sig också att ett föremål som ligger på ett bord ramlar till golvet om bordet tas bort. De vet också att ett föremål som känns massivt i ena stunden kommer att göra det nästa stund också. De vet att två saker inte plötsligt blir en sak eller tre saker. De har en medfödd kunskap om den fysiska omvärldens rudimentära beteende helt enkelt.
De kan dessutom känna igen känslor i andra människors ansikten och så fort de kan röra sig viljemässigt kan de manipulera dessa känslor hos andra. De har en medfödd social begåvning.
En del av denna begåvning består i att förvänta sig att människors beteenden är förutsägbara i sin beständighet och inriktning, precis som de fysiska objekten. Vid ett års ålder har det lilla barnet redan en modell för de vuxnas beteende som målinriktat. Under sin uppväxt bygger de sedan på dessa klassificeringar. En fysisk värld och vad man kan förvänta sig av den och en mänsklig värld där man kan använda denna kunskap för sina mål. När de lär sig om hjärnans funktion så klassificeras den naturligt bland de fysiska objekt man använder. I hjärnans fall för att tänka, men det är det målinriktade jaget bakom som bestämmer över vad som ska tänkas. Hjärnan hjälper bara till!
När barn hör en historia om hur ett litet ungdjur blir uppätet av ett rovdjur och får frågor om det behöver sin hjärna längre, så svarar de flesta att det behöver inte sin hjärna längre. På följdfrågan om de tror att ungdjuret tycker om sin mamma fast det inte kan använda sin hjärna längre svarar de flesta småbarn att det fortfarande tycker om sin mamma såklart.
Det är något rörande i detta som det är svårt att värja sig emot. Vem skulle vilja säga till det lilla barnet att det har fel?
Lika rörande som det lilla barnet är, när det tillskriver det döda djuret, eller sin nallebjörn, känslor, lika frånstötande tycker nog många att det vore att se en vuxen människa bära omkring en docka som var gjord som en exakt kopia av en dött barn.
Vi är ju också födda med en inbyggd vämjelse mot infekterat dött kött. Vi är gjorda av kött, men väcker inte avsmak så länge vi har en "ande" inom oss. En tillräckligt personlik docka väcker däremot automatiskt denna avsmak.
Min nästa bok handlar om hur vi alla är dockor av kött och blod, infekterade av virus som är allt annat än andliga. Min förhoppning är att den ska kunna läsas utan att alltför mycket avsmak ska smitta av sig på dess författare.
Medfödd dualism
Moderator: Moderatorgruppen
Lennart skrev:När barn hör en historia om hur ett litet ungdjur blir uppätet av ett rovdjur och får frågor om det behöver sin hjärna längre, så svarar de flesta att det behöver inte sin hjärna längre. På följdfrågan om de tror att ungdjuret tycker om sin mamma fast det inte kan använda sin hjärna längre svarar de flesta småbarn att det fortfarande tycker om sin mamma såklart
Rent intuitivt tror alltså barn att ett dött djur kan tycka om sin mamma även om kroppen i princip förintats. Utan att dra förhastade slutsatser skulle kanske ett barn då skriva under på att känslan - omtyckandet - skulle överleva strukturens (hjärnan/kroppens) förfall. Vi kan ju fortfarande tycka om den som dött, men kan denne fortfarande tycka om oss?
Jag antar att Janes m.fl. vänder sig emot detta. Om jaget - själen - bara är en produkt av materian - hjärnan - liksom färg och form, då måste den upphöra i och med döden. När alla blommor dött, ja då dör även buketten. Är det möjligt att det fysiska ger upphov till något icke-fysiskt, som sedan inte är beroende av det fysiska för sin fortsatta existens? Det vore roligt att höra hur Janes resonerar kring att allt måste vara materiellt, men det kanske är svårt att återge resonemanget i korthet.
Hovnarr skrev:
"När alla blommor dött, ja då dör även buketten. Är det möjligt att det fysiska ger upphov till något icke-fysiskt, som sedan inte är beroende av det fysiska för sin fortsatta existens?"
Tack vare de fysiska blommorna kan jag som människa bilda begreppet/idén "blommor". Det fysiska ger via min "uppenbarelse" upphov till något icke-fysiskt. Nu är frågan vad som har en "existens", de fysiska blommorna som dör och försvinner eller idén "blomma" som "övervintrar" oavsett om det finns fysiska blommor eller ej. Och hur blir det om jag själv dör - finns idén "blomma" kvar eller dör den med mig? Om idén "blomma" ej finns, kan då blommor finnas? Vad är modern och vad är dottern egentligen???
mvh/ cogito
"När alla blommor dött, ja då dör även buketten. Är det möjligt att det fysiska ger upphov till något icke-fysiskt, som sedan inte är beroende av det fysiska för sin fortsatta existens?"
Tack vare de fysiska blommorna kan jag som människa bilda begreppet/idén "blommor". Det fysiska ger via min "uppenbarelse" upphov till något icke-fysiskt. Nu är frågan vad som har en "existens", de fysiska blommorna som dör och försvinner eller idén "blomma" som "övervintrar" oavsett om det finns fysiska blommor eller ej. Och hur blir det om jag själv dör - finns idén "blomma" kvar eller dör den med mig? Om idén "blomma" ej finns, kan då blommor finnas? Vad är modern och vad är dottern egentligen???
mvh/ cogito
Jag får hänsiva till min artkel i Populär Världsbildsvetenskap från vecka 36 förra året:
VAR HÖR IDÉER HEMMA?
Har du någon gång funderat över var en idé du haft tar vägen när du inte tänker på den längre? I så fall är du i gott sällskap. Filosofer har ända sedan de gamla grekerna grunnat på detta.
Är du inte filosofiskt lagd så kanske frågan verkar meningslös. Om idén är något att ha så lägger du den på minnet helt enkelt. Där kan du plocka fram den när du vill tänka på den nästa gång. Men om du får en ny idé, varifrån hämtar du den då?
Det finns en grupp hårt arbetande vetenskapsmän som har en speciell sorts abstrakta idéer, tal, som arbetsobjekt. Matematiker tänker i sitt vardagliga arbete på dessa som högst verkliga objekt. När en matematiker får en idé om ett nytt slags talsystem så börjar han genast leta efter relationer talen emellan, som en upptäcktsresande på en ny kontinent. Talsystemen tycks precis som verkliga kontinenter ha förhållanden som är sanna antingen någon finns där att upptäcka dom eller inte.
De naturliga heltalen kallas det talsystem alla icke-matematiker känner bäst till. Bland de naturliga heltalen är 2 plus 2 alltid 4. Var fanns den sanningen vid tiden före livets uppkomst på jorden? När det inte fanns någon att hålla den i tanken eller lägga den på minnet är det väl inte så säkert att två stendöda materieklumpar tillsammans med två andra lika stendöda materieklumpar verkligen kan sägas ha utgjort fyra stendöda materieklumpar. Eller?
De flesta tycker nog spontant att det är självklart så, att 2 plus 2 alltid är 4. Att det är en objektiv sanning. Den kan inte vara beroende av om den uppfattas av ett subjekt, en varelse med närvarokänsla med ett subjektivt perspektiv på tillvaron. På samma sätt som vi med självklarhet tillskriver andra människor närvarokänsla så tillskriver de allra flesta av oss också en grupp idéer, som vi uppfattar som extremt logiska, som självklart sanna. Men om de har en existens oberoende av oss så måste det vara i en objektiv idévärld. Som bekant ansåg den gamle greken Platon att denna idévärld var den grundläggande existensen, med vår fysiska tillvaro som ett simpelt skuggspel i jämförelse. I modern filosofisk jargong kallas detta synsätt matematisk realism.
Att detta skulle vara konsekvensen av att 2 plus 2 alltid är 4 är förmodligen svårsmält för de flesta. Vad finns det för alternativ?
En skola inom matematisk filosofi kallar sig intuitionister. De menar att alla matematiska sanningar är de som vi kan formulera utifrån intuition. Denna intuition skulle vara en objektiv egenskap hos det mänskliga förståndet och därför behövs ingen objektiv idévärld. Denna skola är inte särskilt intuitiv, minst sagt.
Det som förenar såväl Platonister och intuitionister är föreställningen att utryck som 2+2=4 har en mening. Det finns också en formalistisk skola inom matematisk filosofi som säger att 2+2=4 bara är en rad med tecken som inte betyder något. De är inte ställföreträdare för en idé, vare sig intuitiv eller objektivt existerande. Den Euklidiska geometrin handlar t ex inte om punkter, linjer och ytor. Dessa begrepp kunde lika gärna bytas ut mot bord, stolar och ölglas. Matematiska objekt, som den Euklidiska geometrin, har ingen mening. De är bara meningslösa spel med symboler som kan stå för precis vad som helst.
Idéer om hur matematiska objekt kan användas för att föreställa fysiska objekt tillhör inte matematiken utan fysiken. Efter Einstein använder inte fysiker den Euklidiska geometrin som modell för rummet längre. Men liksom schackspel inte längre står modell för hur krig genomförs men ändå fortsätter att existera som spel, så består fortfarande reglerna i den Euklidiska geometrin.
Ett schackspel är fysiskt naturligtvis. Ett schackspelande datorprogram är också fysiskt. Formella system inom matematiken är också fysiska. Numera körs de också oftast i form av datorprogram. De delar av verkligheten datorprogrammen är tänkta att simulera är också fysiska. Så vart tog idéerna vägen?
Idéerna att ett fysiskt system ibland liknar ett annat verkar inte riktigt ha den rang av objektiv sanning som kräver en egen idévärld. Abstrakta objekt bakom de fysiska systemen behövs inte för att de ska kunna jämföra sig med varandra. Två hjärnor är exempel på två fysiska system vars processer i människans fall kan växelverka genom det talade språket, vilket i sin tur är en fysisk process. Skriftspråk är fysiska tecken på papper. Att chatta på internet är också en fysisk process.
Om nu 2+2=4 alltid bara skulle vara resultatet av en fysisk process, varför känner vi oss då så säkra på att få samma resultat gång på gång? Jag menar, det är lätt att förälska sig i den man chattar med på nätet, men det händer inte varje gång. Om jag å andra sidan bryter av en pinne för att få två kortare pinnar så är jag lika bombsäker, som i fallet 2+2=4, på att resultatet alltid är två kortare pinnar. Denna "sanning" kräver inte ens människans existens för att upptäckas. Schimpanser klarar av det galant!
Referens: E. Szabó, László (2003) Formal Systems as Physical Objects: A Physicalist Account of Mathematical Truth. http://philsci-archive.pitt.edu/archive/00001164/
VAR HÖR IDÉER HEMMA?
Har du någon gång funderat över var en idé du haft tar vägen när du inte tänker på den längre? I så fall är du i gott sällskap. Filosofer har ända sedan de gamla grekerna grunnat på detta.
Är du inte filosofiskt lagd så kanske frågan verkar meningslös. Om idén är något att ha så lägger du den på minnet helt enkelt. Där kan du plocka fram den när du vill tänka på den nästa gång. Men om du får en ny idé, varifrån hämtar du den då?
Det finns en grupp hårt arbetande vetenskapsmän som har en speciell sorts abstrakta idéer, tal, som arbetsobjekt. Matematiker tänker i sitt vardagliga arbete på dessa som högst verkliga objekt. När en matematiker får en idé om ett nytt slags talsystem så börjar han genast leta efter relationer talen emellan, som en upptäcktsresande på en ny kontinent. Talsystemen tycks precis som verkliga kontinenter ha förhållanden som är sanna antingen någon finns där att upptäcka dom eller inte.
De naturliga heltalen kallas det talsystem alla icke-matematiker känner bäst till. Bland de naturliga heltalen är 2 plus 2 alltid 4. Var fanns den sanningen vid tiden före livets uppkomst på jorden? När det inte fanns någon att hålla den i tanken eller lägga den på minnet är det väl inte så säkert att två stendöda materieklumpar tillsammans med två andra lika stendöda materieklumpar verkligen kan sägas ha utgjort fyra stendöda materieklumpar. Eller?
De flesta tycker nog spontant att det är självklart så, att 2 plus 2 alltid är 4. Att det är en objektiv sanning. Den kan inte vara beroende av om den uppfattas av ett subjekt, en varelse med närvarokänsla med ett subjektivt perspektiv på tillvaron. På samma sätt som vi med självklarhet tillskriver andra människor närvarokänsla så tillskriver de allra flesta av oss också en grupp idéer, som vi uppfattar som extremt logiska, som självklart sanna. Men om de har en existens oberoende av oss så måste det vara i en objektiv idévärld. Som bekant ansåg den gamle greken Platon att denna idévärld var den grundläggande existensen, med vår fysiska tillvaro som ett simpelt skuggspel i jämförelse. I modern filosofisk jargong kallas detta synsätt matematisk realism.
Att detta skulle vara konsekvensen av att 2 plus 2 alltid är 4 är förmodligen svårsmält för de flesta. Vad finns det för alternativ?
En skola inom matematisk filosofi kallar sig intuitionister. De menar att alla matematiska sanningar är de som vi kan formulera utifrån intuition. Denna intuition skulle vara en objektiv egenskap hos det mänskliga förståndet och därför behövs ingen objektiv idévärld. Denna skola är inte särskilt intuitiv, minst sagt.
Det som förenar såväl Platonister och intuitionister är föreställningen att utryck som 2+2=4 har en mening. Det finns också en formalistisk skola inom matematisk filosofi som säger att 2+2=4 bara är en rad med tecken som inte betyder något. De är inte ställföreträdare för en idé, vare sig intuitiv eller objektivt existerande. Den Euklidiska geometrin handlar t ex inte om punkter, linjer och ytor. Dessa begrepp kunde lika gärna bytas ut mot bord, stolar och ölglas. Matematiska objekt, som den Euklidiska geometrin, har ingen mening. De är bara meningslösa spel med symboler som kan stå för precis vad som helst.
Idéer om hur matematiska objekt kan användas för att föreställa fysiska objekt tillhör inte matematiken utan fysiken. Efter Einstein använder inte fysiker den Euklidiska geometrin som modell för rummet längre. Men liksom schackspel inte längre står modell för hur krig genomförs men ändå fortsätter att existera som spel, så består fortfarande reglerna i den Euklidiska geometrin.
Ett schackspel är fysiskt naturligtvis. Ett schackspelande datorprogram är också fysiskt. Formella system inom matematiken är också fysiska. Numera körs de också oftast i form av datorprogram. De delar av verkligheten datorprogrammen är tänkta att simulera är också fysiska. Så vart tog idéerna vägen?
Idéerna att ett fysiskt system ibland liknar ett annat verkar inte riktigt ha den rang av objektiv sanning som kräver en egen idévärld. Abstrakta objekt bakom de fysiska systemen behövs inte för att de ska kunna jämföra sig med varandra. Två hjärnor är exempel på två fysiska system vars processer i människans fall kan växelverka genom det talade språket, vilket i sin tur är en fysisk process. Skriftspråk är fysiska tecken på papper. Att chatta på internet är också en fysisk process.
Om nu 2+2=4 alltid bara skulle vara resultatet av en fysisk process, varför känner vi oss då så säkra på att få samma resultat gång på gång? Jag menar, det är lätt att förälska sig i den man chattar med på nätet, men det händer inte varje gång. Om jag å andra sidan bryter av en pinne för att få två kortare pinnar så är jag lika bombsäker, som i fallet 2+2=4, på att resultatet alltid är två kortare pinnar. Denna "sanning" kräver inte ens människans existens för att upptäckas. Schimpanser klarar av det galant!
Referens: E. Szabó, László (2003) Formal Systems as Physical Objects: A Physicalist Account of Mathematical Truth. http://philsci-archive.pitt.edu/archive/00001164/
Lennart
Jag tror jag missförstod ditt första inlägg. Du menar alltså (din övertygelse är) att det inte finns några "icke-fysiska" system - att känslor är lika fysiska drag hos hjärnan som de molekyler som förmodas förorsaka dem. Är det riktigt?
I så fall vill jag omformulera min fråga. Var drar man gränsen mellan ett system och dess särdrag, dvs. när blir särdragen ett system i sig själva? Den gränsen kanske är godtycklig. Precis som man kan se hjärnan och känslan (såsom att tycka om sin mamma) som ett och samma kan man väl se känslorna som ett separat men beroende (fysiskt) system.
I så fall blir min fråga om ett (fysiskt) system A kan ge upphov till ett system B, där B vidmakthålls och överlever fastän A helt ändrar form och löses upp. I ditt första exempel är A hjärnan och B att den hjärnan har en förnimmelse som skulle kunna leva kvar utan hjärna. Kan man tänka sig en strukturerad, beständig energi utan fysisk "upphovsman"? Utveckla gärna ditt resonemang ifall jag missförstått dig ännu en gång. Det ska sägas att jag inte ser kopplingen i din annars mycket informativa artikel mellan början (idéerna) mitten (matematiken) och slutet (vart idéerna tog vägen). Slutet i synnerhet inser jag inte poängen i.
cogito
Men det här är ju fantastiskt! Det var ju precis det här jag antydde (vagt) och så går man och blir förstådd såhär oförhappandes. Heder åt dig cogito. Alltså, min förnimmelse av A påverkas ju visserligen av ny indata från A, men så fort A dör så upphör ju inte min förnimmelse av A! Minnet lever kvar och mognar till och med i någon mån. Den upplevelsen kan på ett sätt vara starkare än själva den direkta "fysiska" upplevelsen av A. Är inte upplevelsen något separat då, eller lever den bara i mig? Om jag överför den i läsbar media, är den självständig då? Finns det bara i mig - alltså: Är existensen formberoende?
Angelina: Var har du dubbelpostat? Det finns ett kryss så du kan ta bort överflödiga poster.
Jag tror jag missförstod ditt första inlägg. Du menar alltså (din övertygelse är) att det inte finns några "icke-fysiska" system - att känslor är lika fysiska drag hos hjärnan som de molekyler som förmodas förorsaka dem. Är det riktigt?
I så fall vill jag omformulera min fråga. Var drar man gränsen mellan ett system och dess särdrag, dvs. när blir särdragen ett system i sig själva? Den gränsen kanske är godtycklig. Precis som man kan se hjärnan och känslan (såsom att tycka om sin mamma) som ett och samma kan man väl se känslorna som ett separat men beroende (fysiskt) system.
I så fall blir min fråga om ett (fysiskt) system A kan ge upphov till ett system B, där B vidmakthålls och överlever fastän A helt ändrar form och löses upp. I ditt första exempel är A hjärnan och B att den hjärnan har en förnimmelse som skulle kunna leva kvar utan hjärna. Kan man tänka sig en strukturerad, beständig energi utan fysisk "upphovsman"? Utveckla gärna ditt resonemang ifall jag missförstått dig ännu en gång. Det ska sägas att jag inte ser kopplingen i din annars mycket informativa artikel mellan början (idéerna) mitten (matematiken) och slutet (vart idéerna tog vägen). Slutet i synnerhet inser jag inte poängen i.
cogito
Tack vare de fysiska blommorna kan jag som människa bilda begreppet/idén "blommor". Det fysiska ger via min "uppenbarelse" upphov till något icke-fysiskt. Nu är frågan vad som har en "existens", de fysiska blommorna som dör och försvinner eller idén "blomma" som "övervintrar" oavsett om det finns fysiska blommor eller ej. Och hur blir det om jag själv dör - finns idén "blomma" kvar eller dör den med mig? Om idén "blomma" ej finns, kan då blommor finnas?
Men det här är ju fantastiskt! Det var ju precis det här jag antydde (vagt) och så går man och blir förstådd såhär oförhappandes. Heder åt dig cogito. Alltså, min förnimmelse av A påverkas ju visserligen av ny indata från A, men så fort A dör så upphör ju inte min förnimmelse av A! Minnet lever kvar och mognar till och med i någon mån. Den upplevelsen kan på ett sätt vara starkare än själva den direkta "fysiska" upplevelsen av A. Är inte upplevelsen något separat då, eller lever den bara i mig? Om jag överför den i läsbar media, är den självständig då? Finns det bara i mig - alltså: Är existensen formberoende?
Angelina: Var har du dubbelpostat? Det finns ett kryss så du kan ta bort överflödiga poster.
Vilka är online
Användare som besöker denna kategori: 28 och 0 gäster