Jesu liv beskrivs helt och hållet i formen av en hjältemyt. Det står nästan ingenting om vad han sa eller vad han menade utan tyngdpunkten ligger på att han var en helare, dvs en god man, en slags universalläkare med Gud på sin sida - som utsattes för överhetens tyranneri. Liknelserna som han använder sig av är ganska få och om man betraktar berättelsen så ser man ingen direkt visdomslära och inte heller om man tittar på hans liv finner man någon direkt anledning att leva som han gjorde, även om många tror att det skulle vara väldigt andligt.
Kristendomen betonar också ägandegemenskap. I Apostlagärningarna så beskrivs det att var och en skulle lämna sin inkomst till prästerna som i sin tur delade ut den efter var och ens behov. Att behålla en liten del för egen räkning beskrivs som en dödssynd.
Den bild som växer fram med dessa värderingar är att Kristendomen är den antika världens kommunism. Den innehåller alla de element som borde attrahera dagens vänsteranhängare; världens snällaste och mest generösa människa blir dödad av de rika och mäktiga.
Sedan händer samma sak som alltid händer med vänsterideologier; de blir maktgalna och förtryckande. Detta för att de vill förändra människan för att hon ska passa in i den nya ordningen och den nya ordningen måste vara total eftersom allting hänger på ideologins "sanning" och bedriver därför utrensning av eller omvändelse av oliktänkande. Det som började som politisk "vänster" har därmed blivit politisk "höger".
En annan sak som gör att jag tycker Kristendomen är "vänster" är för att den är så fördömande. Alla vänsterideologier är protester mot något. I slutändan så är protesten såklart på något sätt mot den rådande ordningen. Varje gång man läser vänsterskribender så kan man vara säker på att man kommer få en rejäl dos av fördömelse mot olika saker som ses som orättvisor. Det är nämligen hatet mot orättvisan som är drivmedlet bakom alla vänsterideologier - utan att kunna ge några nya, konstruktiva eller kreativa lösningar.
Vanligt är också tron att Kristendomen är väldigt annorlunda från hednisk tro. Men enligt "Pagan and Christian creeds: their origin and meaning" av Edward Carpenter så är Jesuslegenden påfallande lik många andra hedniska berättelser om olika frälsande halvgudar och dessa berättelser tycks vara universella bland hedniska religioner. De halvgudar Carpenter tar upp är Mithra, Adonis, Attis, Hercules och Krishna. Det som förenar dem med Jesuslegenden är att de alla föds i en grotta eller liknande av en jungfru kring december månad, de lider för människorna och kallas för olika saker som frälsare, ljusbringare, helare, befriare, räddare. De dödas av ondskans makter och träder ner i dödsriket/helvetet/underjorden. De återuppstår från de döda och blir ledare för människorna, bildar samfund med helgon och indöpta lärljungar.
Hedniska religioner har som princip att de oftast är polyteistiska, dvs de tror på många olika krafter som verkar i världen. Detta har också drabbat Kristendomen; det är en god och en ond sida, frälsaren och Satan, helgon och änglar med egen vilja.
Alltså, Kristendomen har velat kalla sig för en "ny" religion men den är likadan som de gamla, det nya består kanske i att i Jesuslegenden så är fienden de "okunniga" Judiska prästerna.
Det nya består i att man binder religionen politiskt till ett ideologiskt kampmedel mot Judarna och i viss mån, men inte på samma sätt mot Romarna. Det kan därför ses som en kritik mot vad som händer när människor med sin inbillade kunnighet får för mycket makt - i sin arrongans dödar de själva frälsaren som själv är av deras egen stam.
Bland annat gör detta Kristendomen till en politisk-religion, dvs inte en religion med andligt syfte utan en religion med politiskt syfte. när man mediterar över Jesus liv så mediterar man ofrånkomligen också på maktordningen i den materiella världen - något som ur ett andligt perspektiv i grunden är irrelevant. Poängen med andlighet över huvud taget är att människan ska kunna förenas i en relation med Gud.
Det politiska handlar helt och hållet om egoism och diplomati, dvs demonstration av olika maktmedel. Därför så är politik helt och hållet oförenligt med syftet för andligheten och är destruktivt för människan.
Bortser man från det politiska och enbart på vad som händer med Jesus så är likheterna med hedniska religioner för många för att kunna ignoreras. Men vad som också har hänt genom Kristendomen är att det som var en monoteistisk teologi blev alltmer polyteistisk. Samtidigt som Kristendomen fördömer hedniska religioner och oftast anser sig vara monoteistisk. Jag tror att detta är ett ofrivilligt resultat av Kristendomens politiska innebörd. Vi ser samma fenomen inom vänstern, det finns nog nästan hur många vänsterideologier som helst och var och en av dom hävdar att de står för den sanna tolkningen eller den rätta ideologin. Samma fenomen finns inom Kristendomen, hur många olika samfund som helst och var och en av dem anser att de har hittat den mest rimliga tolkningen. Jag tror det hänger ihop med den fördömande utgångslinjen. Man kan protestera mot precis allt, på oändligt olika sätt. Men om man vill vara konstruktiv och lite strukturalistisk så blir möjligheterna för fri tolkning mycket färre. Om det finns en yttersta sanning så är det den man riktar in sig på och skillnaderna i uttryck beror på att tydliggöra en aspekt av denna sanning. Antingen kan man ha en fördömande inställning gentemot lögner eller så kan man ha en vårdande inställning gentemot sanningen.
Ett politiskt perspektiv på Kristendomen
Moderator: Moderatorgruppen
Som kristen tycker jag överlag att du målar upp en ganska heltäckande och intressant bild av religionen. I stort håller jag med, men några punkter vill jag nyansera lite:
Jag skulle säga: Om man betraktar berättelsen direkt så ser man ingen visdomslära. Däremot kan mycket intressant återfinnas om man vet något om hur man ska leta. Och annars är det en schysst berättelse, liksom många andra hjälteepos. Det är inte dumt i sig.
Fast just där skiljer sig ju kristendomen i den kreativa lösningen som heter kärleksprincipen. För mycket är ju lånat i kristendomen, men den centrala tanken att vända andra kinden till stöter man sällan på annorstädes - allra minst i vänsterideologier.
Absolut inte! Ovan som nedan, enligt en traditionell princip gemensam för alla religioner. Maktordingen här, och hur den förhåller sig till de himmelske hierarkierna, är i högsta grad relevant ur ett andligt perspektiv. Detta liv är ju trots allt ingen generalrepetition, utan på riktigt! Hur skulle det nya Jerusalem kunna etableras utan en djuplodande betraktelse kring maktordning på jord och i himmel?
Andligheten får inte reduceras till ett "opium för folket", eller en dekadent, aristokratisk hobby som ska göra den uttråkades liv lite roligare, utan verklighetsanknytning eller praktisk tillämpning. De andliga insikterna måste begagnas till att lyfta allt som är dåligt på jorden upp ur skiten, putsa upp det och erbjuda det till Gud ånyo.
Och de sistnämnde kallar jag för äkta katoliker, d.v.s. de som tror på en allmän kyrka, oavsett smak på glassen. Vad ska man kalla de förstnämnda utan att skjuta sig i foten? Man vill ju inte bli som dem och ha en fördömande inställning mot lögner - då blir man ju själv som de fariséer som Jesus vände sig emot.
om man betraktar berättelsen så ser man ingen direkt visdomslära
Jag skulle säga: Om man betraktar berättelsen direkt så ser man ingen visdomslära. Däremot kan mycket intressant återfinnas om man vet något om hur man ska leta. Och annars är det en schysst berättelse, liksom många andra hjälteepos. Det är inte dumt i sig.
Det är nämligen hatet mot orättvisan som är drivmedlet bakom alla vänsterideologier - utan att kunna ge några nya, konstruktiva eller kreativa lösningar.
Fast just där skiljer sig ju kristendomen i den kreativa lösningen som heter kärleksprincipen. För mycket är ju lånat i kristendomen, men den centrala tanken att vända andra kinden till stöter man sällan på annorstädes - allra minst i vänsterideologier.
man mediterar över Jesus liv så mediterar man ofrånkomligen också på maktordningen i den materiella världen - något som ur ett andligt perspektiv i grunden är irrelevant.
Absolut inte! Ovan som nedan, enligt en traditionell princip gemensam för alla religioner. Maktordingen här, och hur den förhåller sig till de himmelske hierarkierna, är i högsta grad relevant ur ett andligt perspektiv. Detta liv är ju trots allt ingen generalrepetition, utan på riktigt! Hur skulle det nya Jerusalem kunna etableras utan en djuplodande betraktelse kring maktordning på jord och i himmel?
Andligheten får inte reduceras till ett "opium för folket", eller en dekadent, aristokratisk hobby som ska göra den uttråkades liv lite roligare, utan verklighetsanknytning eller praktisk tillämpning. De andliga insikterna måste begagnas till att lyfta allt som är dåligt på jorden upp ur skiten, putsa upp det och erbjuda det till Gud ånyo.
Om det finns en yttersta sanning så är det den man riktar in sig på och skillnaderna i uttryck beror på att tydliggöra en aspekt av denna sanning. Antingen kan man ha en fördömande inställning gentemot lögner eller så kan man ha en vårdande inställning gentemot sanningen.
Och de sistnämnde kallar jag för äkta katoliker, d.v.s. de som tror på en allmän kyrka, oavsett smak på glassen. Vad ska man kalla de förstnämnda utan att skjuta sig i foten? Man vill ju inte bli som dem och ha en fördömande inställning mot lögner - då blir man ju själv som de fariséer som Jesus vände sig emot.
Jo jag håller med, jag kom på i efterhand att jag glömde nämna att Kristendomen har åtminstone ett positivt imperativ. Älska din nästa såsom dig själv, även om detta budskap härrör ur Judendomen och finns i andra religioner också.
Om man tillåter sig att läsa en sådan populist som CS Lewis (naturligtvis) så kan man läsa av honom att han menar att Jesus inte var någon visdomslärare som många tror. Poängen är istället att se själva gärningen som ett guds underverk, tror jag han skrev. Har lite dåligt minne.
Jag tror att många Kristna delar den uppfattningen, det bekräftades iallafall av dig.
Jag skulle vilja säga ja, nej, ja och nej.
Det andliga skiljer sig från det jordiska i kvalité, det jordiska är kvalitén egoism och det himmelska är kvalitén altruism. Hierarkier med utgångspunkt ur antingen egoism eller altruism kommer att se helt olika ut. Det är inte så som en del tycks tro att Kungen är närmare Gud än andra bara för att han har mera makt. Detta är medeltidens "hierarchy of being" och den är omöjlig att acceptera. Mera makt gör inte människan mera andlig, tvärtom. Desto mera makt en person får på jorden desto mer väsensskild blir denne från den altruistiska principen om Guds godhet och att allting vilar i Guds händer. Om det inte vore för att en människa får inflytande genom att hon är nära Gud. Det finns exempel på människor som är goda och fått inflytande, men samtidigt så är den moderna civilisationen så pass egoistisk och cynisk att människor känner omedelbar avsky för en god människa i deras närhet. De vill göra allt för att bryta ner en sådan person och om en sådan person ändå får inflytande så är det inte utan ständiga motsättningar.
Jag vet inte riktigt om Du menar detta, men jag vill bara belysa det faktumet att historien om syndafallet handlar just om att människan försöker att inte bli lik Gud, utan själva bli Gudar. Innebörden i att känna "gott och ont" är tydlig, att tro sig veta "gott och ont" är att tro sig känna A och O. Alltså total arrogans. Människan bryter mot Guds vilja genom att vilja upphöja sig själva till Gudar genom att själva bestämma världens ordning. Babel, Nimrod och andra historier vill förtydliga vad som händer då.
Det vi människor måste lära oss är att sluta upp med att ställa upp dessa artificiella samhällsbyggen som utgår från att "rätta till" allting som Gud gjort fel, vi måste istället underordna oss Guds vilja, se på vad han har gjort för oss. Det är det allting handlar om. Vi kan inte upprätta skapelsen genom våra quick-fix lösningar, dels för att den inte tillhör oss till att börja med - de utgår ifrån att Gud inte är kompetent nog att sköta skapelsen, dels för att det inte finns något fel på skapelsen och dels för att dessa quick-fix aldrig fungerar. Däremot kan vi leva genom skapelsen och då blir skapelsen förhöjd genom att vi blir förhöjda för att vi följer dess ordning. Upprättelsen av skapelsen sker automatiskt då människan ger upp sin egoism att själv vilja äga och kontrollera världen och istället söker att närma sig Gud.
Därigenom blir det tydligt att inte heller jag vill att andlighet ska vara något som är skilt från hur man lever. Däremot kan andlighet aldrig bli en politisk stridsfråga, det går helt emot alla principer för andlighet. Om man inte är nöjd med den ordning som detta samhälle erbjuder så finns det bara två saker att göra, antingen försöka prata med sina grannar och få dom till insikt genom att utbilda dom eller lämna samhället.
Jag vet inte vad du menar med att våra liv är verkliga, men som jag ser det så består livet av byte av skepnader. Spädbarn byter skepnad till barn och barn till ungdomar och ungdomar till vuxna och vuxna till gamla och där "dör" skepnaden. Barn leker med sina leksaker och härmar de vuxna för att kunna bli som de vuxna senare, när de blivit vuxna så lägger de ifrån sig barnskepnaden. Den var minst lika verklig och helt igenom viktig, helt i korrelation till skepnaden, även om man som vuxen kan säga att barnens beteende "bara" är lek. Men om barnen aldrig fick leka skulle de aldrig kunna bli verkliga vuxna. Så det beror på hur du menar med "verklighet".
PS. Jag kanske hade fel i att Kristna står för att älska din nästa som dig själv, du sa ju faktiskt att budet är att "vända andra kinden till". Det är kanske ett sätt att minska på avskyn för förtryckare men samtidigt så är det en form av passiv krigsföring. Om stora elaka Ogo vill bråka så underminerar man hans maktställning genom att demonstrera sin egen offerberedskap, en handling som synbarligen kräver mer mod och sinnesnärvaro än att ta till knytnävarna. Dock fungerar det ju bara om andra ser när man gör det.
Om man tillåter sig att läsa en sådan populist som CS Lewis (naturligtvis) så kan man läsa av honom att han menar att Jesus inte var någon visdomslärare som många tror. Poängen är istället att se själva gärningen som ett guds underverk, tror jag han skrev. Har lite dåligt minne.
Jag tror att många Kristna delar den uppfattningen, det bekräftades iallafall av dig.
Absolut inte! Ovan som nedan, enligt en traditionell princip gemensam för alla religioner. Maktordingen här, och hur den förhåller sig till de himmelske hierarkierna, är i högsta grad relevant ur ett andligt perspektiv. Detta liv är ju trots allt ingen generalrepetition, utan på riktigt! Hur skulle det nya Jerusalem kunna etableras utan en djuplodande betraktelse kring maktordning på jord och i himmel?
Andligheten får inte reduceras till ett "opium för folket", eller en dekadent, aristokratisk hobby som ska göra den uttråkades liv lite roligare, utan verklighetsanknytning eller praktisk tillämpning. De andliga insikterna måste begagnas till att lyfta allt som är dåligt på jorden upp ur skiten, putsa upp det och erbjuda det till Gud ånyo.
Jag skulle vilja säga ja, nej, ja och nej.
Det andliga skiljer sig från det jordiska i kvalité, det jordiska är kvalitén egoism och det himmelska är kvalitén altruism. Hierarkier med utgångspunkt ur antingen egoism eller altruism kommer att se helt olika ut. Det är inte så som en del tycks tro att Kungen är närmare Gud än andra bara för att han har mera makt. Detta är medeltidens "hierarchy of being" och den är omöjlig att acceptera. Mera makt gör inte människan mera andlig, tvärtom. Desto mera makt en person får på jorden desto mer väsensskild blir denne från den altruistiska principen om Guds godhet och att allting vilar i Guds händer. Om det inte vore för att en människa får inflytande genom att hon är nära Gud. Det finns exempel på människor som är goda och fått inflytande, men samtidigt så är den moderna civilisationen så pass egoistisk och cynisk att människor känner omedelbar avsky för en god människa i deras närhet. De vill göra allt för att bryta ner en sådan person och om en sådan person ändå får inflytande så är det inte utan ständiga motsättningar.
Jag vet inte riktigt om Du menar detta, men jag vill bara belysa det faktumet att historien om syndafallet handlar just om att människan försöker att inte bli lik Gud, utan själva bli Gudar. Innebörden i att känna "gott och ont" är tydlig, att tro sig veta "gott och ont" är att tro sig känna A och O. Alltså total arrogans. Människan bryter mot Guds vilja genom att vilja upphöja sig själva till Gudar genom att själva bestämma världens ordning. Babel, Nimrod och andra historier vill förtydliga vad som händer då.
Det vi människor måste lära oss är att sluta upp med att ställa upp dessa artificiella samhällsbyggen som utgår från att "rätta till" allting som Gud gjort fel, vi måste istället underordna oss Guds vilja, se på vad han har gjort för oss. Det är det allting handlar om. Vi kan inte upprätta skapelsen genom våra quick-fix lösningar, dels för att den inte tillhör oss till att börja med - de utgår ifrån att Gud inte är kompetent nog att sköta skapelsen, dels för att det inte finns något fel på skapelsen och dels för att dessa quick-fix aldrig fungerar. Däremot kan vi leva genom skapelsen och då blir skapelsen förhöjd genom att vi blir förhöjda för att vi följer dess ordning. Upprättelsen av skapelsen sker automatiskt då människan ger upp sin egoism att själv vilja äga och kontrollera världen och istället söker att närma sig Gud.
Därigenom blir det tydligt att inte heller jag vill att andlighet ska vara något som är skilt från hur man lever. Däremot kan andlighet aldrig bli en politisk stridsfråga, det går helt emot alla principer för andlighet. Om man inte är nöjd med den ordning som detta samhälle erbjuder så finns det bara två saker att göra, antingen försöka prata med sina grannar och få dom till insikt genom att utbilda dom eller lämna samhället.
Jag vet inte vad du menar med att våra liv är verkliga, men som jag ser det så består livet av byte av skepnader. Spädbarn byter skepnad till barn och barn till ungdomar och ungdomar till vuxna och vuxna till gamla och där "dör" skepnaden. Barn leker med sina leksaker och härmar de vuxna för att kunna bli som de vuxna senare, när de blivit vuxna så lägger de ifrån sig barnskepnaden. Den var minst lika verklig och helt igenom viktig, helt i korrelation till skepnaden, även om man som vuxen kan säga att barnens beteende "bara" är lek. Men om barnen aldrig fick leka skulle de aldrig kunna bli verkliga vuxna. Så det beror på hur du menar med "verklighet".
PS. Jag kanske hade fel i att Kristna står för att älska din nästa som dig själv, du sa ju faktiskt att budet är att "vända andra kinden till". Det är kanske ett sätt att minska på avskyn för förtryckare men samtidigt så är det en form av passiv krigsföring. Om stora elaka Ogo vill bråka så underminerar man hans maktställning genom att demonstrera sin egen offerberedskap, en handling som synbarligen kräver mer mod och sinnesnärvaro än att ta till knytnävarna. Dock fungerar det ju bara om andra ser när man gör det.
Jag ompostar följande från ett annat forum:
I Apostlargärningarna 4:32-37 och 5:1-11 kan vi finna en redogörelse för hur apostlarna bildar ett kommunistiskt samliv samt hur Ananias och Safira dör för att de undanhållit sin egendom från sekten.
Min fråga här är, ifall följande berättelse är en sann redogörelse, vem mördade Ananias och Safira, Gud eller Petrus och isåfall varför?
Passagen har ofta citerats för sin liknelse med den socialist-kristna rörelsen People's Temple, känd för självmordet av nästan 900 vuxna och barn 1978. Mot slutet av sin "regim" delade medlemmar på allt, medvilligt och motvilligt. Sektbyn omringades nämnligen av vakter som såg till så att ingen av medlemmarna flydde.
En liknande händelse skedde under Asahara Shoko. Rörelsen är mest känd för att de släppte ut gas i Japans Tunnelbana, men inom sekten krävdes en uppoffring av sina ägodelar till ledaren och avvikare mördades. Hans utopiska plan kallades för "Lotus-byn" När han greps hittades han i ett rum med guldtackor och andra rikedomar.
Vikten av att dela med sig av sina materiella ägodelar till resten av församlingen eller att skänka dessa direkt till instutionen är ofta återkommande i olika sekter, då inte alltid med något som helst löfte att pengarna skall gå till ett välgörande ändamål.
Om någon svarar att Gud dräpte Ananias och Safira, svara mig då på frågan varför Gud behövde pengar när Gud skapade och äger världen?
I Apostlargärningarna 4:32-37 och 5:1-11 kan vi finna en redogörelse för hur apostlarna bildar ett kommunistiskt samliv samt hur Ananias och Safira dör för att de undanhållit sin egendom från sekten.
Min fråga här är, ifall följande berättelse är en sann redogörelse, vem mördade Ananias och Safira, Gud eller Petrus och isåfall varför?
Apostlargärningarna 4
32 Skaran av dem som trodde var ett hjärta och en själ, och ingen enda kallade något av det han ägde för sitt, utan de hade allt gemensamt. 33 Med stor kraft frambar apostlarna vittnesbördet om Herren Jesu uppståndelse, och stor nåd var över alla. 34 Ingen av dem led någon nöd. Alla som hade jord eller hus sålde vad de ägde och bar fram vad de hade fått för den sålda egendomen 35 och lade ner betalningen för apostlarnas fötter. Och man delade ut åt var och en efter vad han behövde. 36 Josef som var levit och född på Cypern och som apostlarna kallade Barnabas - det betyder Tröstens son - 37 ägde också en åker. Den sålde han och bar fram pengarna och lade dem för apostlarnas fötter.
Apostlargärningarna 5
1 En man som hette Ananias sålde tillsammans med sin hustru Safira en egendom. 2 Med sin hustrus vetskap tog han undan något av köpesumman och bar fram en del och lade för apostlarnas fötter. 3 Då sade Petrus: "Ananias, varför har Satan uppfyllt ditt hjärta, så att du ljög mot den helige Ande och tog undan en del av pengarna för jorden? 4 Var inte egendomen din så länge du hade den kvar? Och när den var såld, var inte pengarna dina? Varför har du i ditt hjärta bestämt dig för att göra något sådant? Du har ljugit, inte bara för människor utan för Gud." 5 När Ananias hörde de orden föll han ner och dog, och stor fruktan kom över alla som hörde det. 6 De yngre männen kom och svepte honom, bar bort och begravde honom.
7 Omkring tre timmar senare kom hans hustru in utan att veta vad som hade hänt. 8 Petrus frågade henne: "Säg mig, sålde ni jorden för det beloppet?" Hon svarade: "Ja, för så mycket." 9 Petrus sade till henne: "Varför har ni kommit överens om att fresta Herrens Ande? Se, de män som har begravt din man står vid dörren, och de skall också bära bort dig." 10 Och plötsligt föll hon ner död vid hans fötter. När de unga männen kom in fann de henne död, och de bar bort och begravde henne bredvid hennes man. 11 Och stor fruktan kom över hela församlingen och över alla andra som hörde detta.
Passagen har ofta citerats för sin liknelse med den socialist-kristna rörelsen People's Temple, känd för självmordet av nästan 900 vuxna och barn 1978. Mot slutet av sin "regim" delade medlemmar på allt, medvilligt och motvilligt. Sektbyn omringades nämnligen av vakter som såg till så att ingen av medlemmarna flydde.
En liknande händelse skedde under Asahara Shoko. Rörelsen är mest känd för att de släppte ut gas i Japans Tunnelbana, men inom sekten krävdes en uppoffring av sina ägodelar till ledaren och avvikare mördades. Hans utopiska plan kallades för "Lotus-byn" När han greps hittades han i ett rum med guldtackor och andra rikedomar.
Vikten av att dela med sig av sina materiella ägodelar till resten av församlingen eller att skänka dessa direkt till instutionen är ofta återkommande i olika sekter, då inte alltid med något som helst löfte att pengarna skall gå till ett välgörande ändamål.
Om någon svarar att Gud dräpte Ananias och Safira, svara mig då på frågan varför Gud behövde pengar när Gud skapade och äger världen?
"Great minds discuss ideas; Average minds discuss events; Small minds discuss people." - Eleanor Roosevelt
Jag tror inte att du behöver bekymra dig om den frågan JemyM då du redan själv vet svaret. Uppenbarligen talar vi om skrämselpropaganda för de outbildade lekmännen. Det finns inga som helst belägg för att någon skulle dö för att de inte ger pengar till samfundet. Den Romerska kyrkan gjorde praxis av att sprida olika former av skrock och skräck för att kontrollera de outbildade. Något som kritiseras av andra Kristna rörelser och författare, bland annat Luther och hans protestantism och en annan som är värd att nämna är Bernard Mandeville.
Kristendomen har inte monopol på varken religion eller Gudstro och det är helt orimligt att bokstavligen acceptera en sådan historia som den om Ananias och Safira.
Kristendomen har inte monopol på varken religion eller Gudstro och det är helt orimligt att bokstavligen acceptera en sådan historia som den om Ananias och Safira.
Och till sceptisk senaste svar kan jag tillägga att GT och även NT är full av piskor och morötter som ska få oss att bli bättre människor, men dessa är mest kuriosa så långt samspelet mellan människor och Gud redan funkar. Ungefär som lagar inte behövs om vi är goda medmänniskor - det är när vi inte är det som de behövs.
Ja, de kommer att se olika ut. Kungen är närmare Gud för att han är närmare Gud - inte för att han har mera makt. Den mest tjänstvillige sitter i toppen av den altruistiske hierarkin - detta ger honom auktoritet, varför man bör åtlyda denna högsta tjänstvillighet. Men den som sitter i toppen p.g.a. maktbegär är en falsk profet. Det är skillnaden mellan "auktoritet" och "auktoritär", som debatteras i en annan tråd.
Amen!
Ja. Vad tycker du om det? Jag har så motstridiga känslor kring detta, skulle vilja få lite klarhet om dem. På ett sätt tycker jag att lämna samhället är egoistiskt. Men samtidigt tycker jag på ett annat plan att t.ex. kloster gör ett bra jobb. Jag får nog ödmjukt konstatera att för mig är det otänkbart att inte verka i samhället, i dagsläget, men för andra kan det vara rätt väg att gå.
Ogo ser i alla fall! Och den offervillige ser. Kristna menar ju att Gud ser också. Det kanske räcker med denna till antalet ringa publik för att motivera handlingen?
Hierarkier med utgångspunkt ur antingen egoism eller altruism kommer att se helt olika ut. Det är inte så som en del tycks tro att Kungen är närmare Gud än andra bara för att han har mera makt. Detta är medeltidens "hierarchy of being" och den är omöjlig att acceptera.
Ja, de kommer att se olika ut. Kungen är närmare Gud för att han är närmare Gud - inte för att han har mera makt. Den mest tjänstvillige sitter i toppen av den altruistiske hierarkin - detta ger honom auktoritet, varför man bör åtlyda denna högsta tjänstvillighet. Men den som sitter i toppen p.g.a. maktbegär är en falsk profet. Det är skillnaden mellan "auktoritet" och "auktoritär", som debatteras i en annan tråd.
Upprättelsen av skapelsen sker automatiskt då människan ger upp sin egoism att själv vilja äga och kontrollera världen och istället söker att närma sig Gud.
Amen!
Om man inte är nöjd med den ordning som detta samhälle erbjuder så finns det bara två saker att göra, antingen försöka prata med sina grannar och få dom till insikt genom att utbilda dom eller lämna samhället.
Ja. Vad tycker du om det? Jag har så motstridiga känslor kring detta, skulle vilja få lite klarhet om dem. På ett sätt tycker jag att lämna samhället är egoistiskt. Men samtidigt tycker jag på ett annat plan att t.ex. kloster gör ett bra jobb. Jag får nog ödmjukt konstatera att för mig är det otänkbart att inte verka i samhället, i dagsläget, men för andra kan det vara rätt väg att gå.
Om stora elaka Ogo vill bråka så underminerar man hans maktställning genom att demonstrera sin egen offerberedskap, en handling som synbarligen kräver mer mod och sinnesnärvaro än att ta till knytnävarna. Dock fungerar det ju bara om andra ser när man gör det.
Ogo ser i alla fall! Och den offervillige ser. Kristna menar ju att Gud ser också. Det kanske räcker med denna till antalet ringa publik för att motivera handlingen?
hovnarr skrev:Ja. Vad tycker du om det? Jag har så motstridiga känslor kring detta, skulle vilja få lite klarhet om dem. På ett sätt tycker jag att lämna samhället är egoistiskt. Men samtidigt tycker jag på ett annat plan att t.ex. kloster gör ett bra jobb. Jag får nog ödmjukt konstatera att för mig är det otänkbart att inte verka i samhället, i dagsläget, men för andra kan det vara rätt väg att gå.
Religioner har ett ständigt problem med att de bygger upp hierarkier i sina allmänna samfund. Periodvis dyker det upp övertroende rebeller som gör uppror mot dessa hierarkier och bildar nya undergrupper där hierarkier till en början inte existerar. Dessa i sin tur bygger på sikt upp nya hierarkier inom sig som i sin tur skapar nya rebeller som bryter sig loss.
Kloster motverkar denna cykel då de övertroende kan undslippa kyrkans hierarkier genom att gå till klostret.
Protestantismen saknar dessa kloster och har därför fler utbrytarsekter än någon annan religion.
"Great minds discuss ideas; Average minds discuss events; Small minds discuss people." - Eleanor Roosevelt
hovnarr skrev:Det var en belysande tanke Jemy, tack för den!
Min referens är Dr Robert Oden, God and Mankind - Comparative Religions. En härlig kurs från The Teaching Company, intressant att lyssna på ifall man får chansen. Det är förresten så häftigt att en doktor i komparativ religion heter Oden.
"Great minds discuss ideas; Average minds discuss events; Small minds discuss people." - Eleanor Roosevelt
hovnarr skrev:Och till sceptisk senaste svar kan jag tillägga att GT och även NT är full av piskor och morötter som ska få oss att bli bättre människor, men dessa är mest kuriosa så långt samspelet mellan människor och Gud redan funkar. Ungefär som lagar inte behövs om vi är goda medmänniskor - det är när vi inte är det som de behövs.
Jag kan inte hålla med om detta. Jag har en helt annan syn på saken.
hovnarr skrev:Ja, de kommer att se olika ut. Kungen är närmare Gud för att han är närmare Gud - inte för att han har mera makt. Den mest tjänstvillige sitter i toppen av den altruistiske hierarkin - detta ger honom auktoritet, varför man bör åtlyda denna högsta tjänstvillighet. Men den som sitter i toppen p.g.a. maktbegär är en falsk profet. Det är skillnaden mellan "auktoritet" och "auktoritär", som debatteras i en annan tråd.
Japp, vi tänker likadant om detta. Det är idealet att en god människa blir upphöjd av andra. I ett rätt samhälle kommer det också att ske.
Ja. Vad tycker du om det? Jag har så motstridiga känslor kring detta, skulle vilja få lite klarhet om dem. På ett sätt tycker jag att lämna samhället är egoistiskt. Men samtidigt tycker jag på ett annat plan att t.ex. kloster gör ett bra jobb. Jag får nog ödmjukt konstatera att för mig är det otänkbart att inte verka i samhället, i dagsläget, men för andra kan det vara rätt väg att gå.
Klosterlivet verkar intressant, fast jag håller inte med om den Kristna tanken att man måste avstå från det köttsliga. Faktiskt skulle en klosterlik miljö fungera väldigt bra socialt för familjer. Tänk alla ensamma mammor eller kvinnor som inte vill ta hand om sina barn. På ett sånt ställe skulle barnen ändå få en uppfostran och bli skyddade.
En annan intressant sak som gör att Jesuslegenden (jag skriver "Jesuslegenden" istället för Kristendom eftersom det är två olika saker) är mer en egen religion (än att Jesus skulle vara den messiah som Judendomen och Maimonides talar om) är att enligt Judendomen så har messiahn en tydlig patriarkal anknytning till Davidätten, han skall bygga upp templet och skapa världsfred. Inget av detta har han gjort och därför kan han inte vara den Judiska messias. Kristna menar dock att det är saker han ska göra när han kommer tillbaka för en "andra gång". Trots att detta inte har något stöd i skrifterna att han skulle komma två gånger.
Tillsammans med de övriga extraordinära gestaltningarna som på så många sätt liknar andra hedniska myter gör att det troligaste därför är att Jesuslegenden inte kommer från den Judiska traditionen utan från en utomstående sekt som kommit i kontakt med eller levt tillsammans med Judarna. Men då Judarna hade ett stort inflytande under den tiden och denna andra grupp kände sig förfördelad så hände antagligen följande; en profet gjorde anspråk på att vara messias (vilket har hänt många gånger förut, under och efter Jesu liv) eller så var messias en omvandling av Dionysus eller Adoniskulten eller någon annans legender för att vända den tillbaka mot Judarna som ansågs vara förtryckarna. För då kunde denna grupp säga "Se, dom dödade sin egen frälsare, så tokiga är dom."
Tillsammans med de övriga extraordinära gestaltningarna som på så många sätt liknar andra hedniska myter gör att det troligaste därför är att Jesuslegenden inte kommer från den Judiska traditionen utan från en utomstående sekt som kommit i kontakt med eller levt tillsammans med Judarna. Men då Judarna hade ett stort inflytande under den tiden och denna andra grupp kände sig förfördelad så hände antagligen följande; en profet gjorde anspråk på att vara messias (vilket har hänt många gånger förut, under och efter Jesu liv) eller så var messias en omvandling av Dionysus eller Adoniskulten eller någon annans legender för att vända den tillbaka mot Judarna som ansågs vara förtryckarna. För då kunde denna grupp säga "Se, dom dödade sin egen frälsare, så tokiga är dom."
Återgå till "Religion och andlighet"
Vilka är online
Användare som besöker denna kategori: 9 och 0 gäster