Om man tappar balansen när organiserad, när överlevande istället för levande, när teknik istället för spontanitet, teori istället för praktik - hur ställs perspektivet gentemot den egna kroppen? Är man relevant också när man har tråkigt? Är det kärlek? Är det konst?
Det verkar inte alls som att organisering i sig är irrelevant, bara eftersom formen organisering. Snarare själva antagandet om att någonting är irrelevant, är irrelevant i sig själv - men just därför också inte.
Organisation eller samarbete, egentligen?
Moderator: Moderatorgruppen
Jag är lite förkyld och febrig denne dag (har tappat rösten dessutom), så jag måste försöka översätta ditt meddelande till mitt språk. annars går det inte
Om man tappar balansen när organiserad,
Om man tappar balansen (översikten) när (man tror sig vara) organiserad,
när överlevande istället för levande,
när överlevandet (prioriteras) istället för levandet
när teknik istället för spontanitet, teori istället för praktik
när teknikens tillämpning (belönas) istället för spontanitet, och teoretiska kunskaper (belönas) istället för praktiska erfarenheter
- hur ställs perspektivet gentemot den egna kroppen?
hurdan ska den den egna kroppen i denna (skenbara) konflikt uppfattas & hanteras?
Är man relevant också när man har tråkigt?
Spelar man någon roll när man är passiv/känner sig utanför spelet?
Påverkar man andra när man ingenting gör/vill göra/orkar göra/kan göra/vågar göra?
Är det kärlek? Är det konst?
Är vad kärlek eller konst? Främlingskapet, förvirringen, frågorna? Känslorna? Det odefinerade perspektivet - de odefinerade perspektiven?
Det verkar inte alls som att organisering i sig är irrelevant,
bara eftersom formen organisering.
Det verkar som att planera och organisera har nåt slags syfte,
organiserandet är sitt eget syfte. (?)
Snarare själva antagandet om att någonting är irrelevant,
är irrelevant i sig själv
Att tro på meningslöshet vore meningslös
- men just därför också inte.
därför finns mening.
Okej, mitt spontane svar, som jag inte kan förklara, lyder så här:
If you can dream it, you can do it
Om man tappar balansen när organiserad,
Om man tappar balansen (översikten) när (man tror sig vara) organiserad,
när överlevande istället för levande,
när överlevandet (prioriteras) istället för levandet
när teknik istället för spontanitet, teori istället för praktik
när teknikens tillämpning (belönas) istället för spontanitet, och teoretiska kunskaper (belönas) istället för praktiska erfarenheter
- hur ställs perspektivet gentemot den egna kroppen?
hurdan ska den den egna kroppen i denna (skenbara) konflikt uppfattas & hanteras?
Är man relevant också när man har tråkigt?
Spelar man någon roll när man är passiv/känner sig utanför spelet?
Påverkar man andra när man ingenting gör/vill göra/orkar göra/kan göra/vågar göra?
Är det kärlek? Är det konst?
Är vad kärlek eller konst? Främlingskapet, förvirringen, frågorna? Känslorna? Det odefinerade perspektivet - de odefinerade perspektiven?
Det verkar inte alls som att organisering i sig är irrelevant,
bara eftersom formen organisering.
Det verkar som att planera och organisera har nåt slags syfte,
organiserandet är sitt eget syfte. (?)
Snarare själva antagandet om att någonting är irrelevant,
är irrelevant i sig själv
Att tro på meningslöshet vore meningslös
- men just därför också inte.
därför finns mening.
Okej, mitt spontane svar, som jag inte kan förklara, lyder så här:
If you can dream it, you can do it
Ner med enfalden! Heja mångfalden!
Vilka är online
Användare som besöker denna kategori: 20 och 0 gäster