Tanken med denna tråd var att diksutera problemet med integrala teorier, men jag övergick till att fundera kring universiella ideal...
Detta är ett av de stora problemen och något som frekvent kritiseras med integral teori: den tenderar till att bli självrefererande. Men frågan är om detta är symptomatiskt för integral teori, eller om det är symptomatiskt för teorietiserande i allmänhet? Jag själv får intrycket av att det ligger något i båda, det går säkert att teoretisera utan att vara självrefererande, men frågan är: 1. om detta blir en bra teori och 2. hur en sådan teori skulle kunna se ut (då jag inte kan dra mig till minnes någon redan existerande teori som frångå dennaa problematik). Kanske är kritiken och den naturliga utvecklingen istället att överge det övergripande teoretiserandet och övergå till praktiserande. Problemet är då att vi behöver en bra teori för att kunna praktisera, teorin verkar alltså vara ett fundament för praktiken, och just nu verkar integral teori vara något av det bästa som erbjuds. Ett annat sätt vore kanske att inte förhålla sig till övergripande teorier (dvs stora anspråk), utan att hålla sig till mindre diskussioner och mindre idéer och mindre insikter (dvs. mindre anspråk) - här betonas vikten av teori ner - att det kanske är andra aspekter av möten som är viktigare än den mening som själva teoretiserandet skapar - det skulle i sådant fall vara behovet av gemenskap med andra eller/och kontroll över andra. Problemet med att inte diskutera övergripande idéer (de stora anspråken) blir nog i sådant fall att vi kanske inte vågar se och/eller undersöka strukturella tendender i våran omgivning , vilket kan leda till att människor systematiskt far illa - vilket vi naturligtvis aldrig då erkänner. Samtidigt kan vi gömma oss i "små idéer" och "sammanhanget", eftersom vi inte strävar efter något "beständigt" och/eller universiellt så kan man hela tiden släppa sina tidigare anspråk vi gör helt enkelt nya anspråk som förkastar gamla anspråk - på så sätt kan vi hela tiden gömma oss i nya anspråk, men frågan är inte om detta per definition är en form av ansvarsflykt? Men är ansvar en tanke som bara existerar hos någon som redan accepterat universiella ideal? Ansvar (dvs. att förhålla sig till det förflutna) tycks alltså vara något som endast existerar då vi erkänner att det finns mer ädla anspråk - dvs. att våra tidigare anspråk var "oärliga" mot oss själva och/eller andra - detta kräver en självbild och en uppfattning om andras behov. Men kanske är det så att "ädelhet" och "ansvar" även går att använda i en mer relativ mening, dvs. vi talar bara om det vi tidigare gjort, men här finns alltså ett erkännande av det förflutna, men bara det "specifikt förflutna" vi själva varit med om - dvs vi försöker inte göra ett övergripande anspråk som gäller generellt för alla i en liknande situation. Men vad är det då som får oss att erkänna ansvar/ädelhet? Det som får oss att erkänna måste vara eftersträvasvärt i en upplevd framtid (om vi talar om ett universiellt plan så talar vi om: för all framtid), men samtidigt så tycks det vara svårt att definiera vad som får oss att erkänna vad som gör att vi erkänner om vi förutsätter att det är yttre orsaker som får oss att erkänna - om det är yttre orsaker så går det med andra ord inte att tala om vilka faktorer som får oss att erkänna - eftersom dessa helt är beroende på sammanhanget - problemet med detta är att detta innebär att vi inte kan säga något mer om erkännande. Nog kan det vara så att yttre orsaker kan få oss att erkänna, men erkännandet handlar fortfarande främst om vårat förhållande till oss själva (vilket förutsätter självbild osv) i förhållandet till våra förflutna handlingar - snarare än yttre orsaker - och här kommer vi tillbaka till s.k. "idealbilder", vilket bör förstås som våran ideella självbild i situationen. Jag kan alltså uppleva att relativism kan upplevas som legitimt om "någon" totalt saknar både självbild och ideal (dvs. idealbilder) och att idealbilder alltid är en emergent egenskap - dvs. något som uppstår i sammanhanget, men frågan är om sådana människor existerar? Det förutsätter att personen i fråga inte har något minne kring sin egen självbild - vilket säkert förekommer. Jag är tveksam till att detta är något som är vanligt - dock tror jag att detta är "slutstationen" för självförverkligandet - men är människan självförverkligad så upplever jag att människan inte fördömmer andra människor.
Men vad är då syftet med ett universiellt ideal - att det bör gälla för alla? Jag har insett att det kanske är så att när människor hör mig tala om universiella ideal, kanske tror att detta handlar om hur jag tycker andra människor ska bete sig, ett slags "moraliserande". Detta moraliserande ser jag som något som uppstått genom att en människa förnekats att bejaka sina egna behov (som är en stor del av människans identitet), vilket gör att människan tvingas klyva sin självbild och/eller idealbild. Men då behovet undanträngs, så görs detta som en social regel - inte av fri vilja (fri som: en känsla av frihet i sammanhanget) - och detta gör att behover lever vidare i människans undermedvetna, dvs. s.k. "dissocieras" - dvs. disidentifieras och projiceras på andra - laddningen kring företeelsen har helt ändrat emotionell laddning från positiv till negativ. Eftersom behovet är pass viktigt för självbilden/identiteten så kan den ej "glömmas", därför skapas istället en skenhelig distans till behovet, dvs. behovet tillåts ej ha en relation till självbilden eller idealbilden och börjas även att förnekas hos andra, och här uppstår s.k. "moraliserande" (vilket alltså är en sjukdom som sprider sig genom att människor kränker andra människors fria vilja, samtidigt som människan inte är stark nog att upprätthålla sin fria vilja i den sociala kampen). Detta kan upplevas som problemet med "universiella ideal". Men här finns en missuppfattning moraliserandet uppstod inte p.g.a. ett "universiellt ideal", utan p.g.a. av en människa använder ett "kulturellt ideal" för att förtrycka en annan människa "naturliga ideal".
Det jag menar med "universiella ideal" är något som gäller för alla, men inte primärt i förhållande till andra människors beteende, utan primärt i förhållande till sitt egna beteende i förhållande till andra människor som agerar mer sanningsenligt i förhållande till sitt egna samvete. Det handlar om att tillåta alla ha sunda självbilder och sunda idealbilder.
Universiella ideal handlar alltså för mig om hur våran självbild förhåller sig till våran idealbild. Att det finns en idealbild som tillåter alla att individuellt agera ut sina naturliga ideal tillsammans med andra, inte som ett kollektivt ideal som kränker och förhindrar människor att agera ut sina naturliga behov - och genom detta skapar det "moraliserande" beteendet och upplevelsen av "andra människor" hos den som moraliserar. "Andra människor" är essentiellt sätt egentligen våran egna moraliserande - "andra människor" förknippas med deras aktualiserande/förverkligande av våra mest intima önskningar/behov. Det är därför skvallerpressen handlar om "nakenchocker" - dvs. människor som lever ut det vi inte tillåts göra, detta görs av tidningar som vinner makt och inflytande på att förtrycka oss istället för att använda sin position till att befia oss.
Fördömmandet av andra människor är alltså propotionellt med det förnekande av vårat egna naturliga ideal/behov som vi utövar vårat egna "kulturella ideal" (sociala betningning) mot. Det vi slåss med är alltså våran sociala betningning, våran förnekelse.
Kampen mot "andra" (dvs. cynism) är alltså kampen mot våra egna förträngda behov.
Så vad är lösningen på problematiken? Jo, det handlar om att kasta/vända om processen och det görs på följande sätt:
1. Identifiera de behov och ideal som "andra" människor har och som du förkastar.
2. Försök att leva dig in i dessa och agera även ut dessa om det är möjligt, det kan vara i en teatral eller terapeftisk situation.
3. När det är utagerat börjar du gå från att förkasta till att identifera dig med behovet - dvs. du vänder den emotionella spänningen från att vara negativ till att vara positiv.
4. När du du känner att du har "fått nog" av detta, börja med att differentiera dig från behovet - dvs. undvik att agera ut behovet - detta kommer att göra att den positiva spänningen till behov blir neutralt och du får en distans till det - du är inte längre behovet (dvs. är inte längre positivt identiferat med) behovet.
5. Erkänn sedan behovet, dvs. integera behovet, dvs. erkänn att du "kan ha" behovet, men att du inte är behovet - dvs. du "går inte under" om du inte får behovet tillfredställt, men njuter samtidgit av det som livet erbjuder.
Du har nu gått från att "vara behovet" till att "kunna ha behovet".
Detta leder till att du expanderar det "universiella idealet" - eftersom du tillåter andra människor att uttrycka detta behov, vilket medför att din kärlek för andra människor växer eftersom du _kan_ identifiera dig med dem och deras behov. Och detta är att vara integral - dvs. att ha förmågan att acceptera olika människors världsvyeer och tillhörande behov, men samtidgit vilja skapa ordning kring dessa. Att inte acceptera att fragmenterade behov spelas ut mot varandra, utan att vilja försöka greppa helheten.
......
NOTIS:
Jag märker att jag har två parallella trådar samtidgit. Här är det jag ursprungligen skrev då jag tänkte att tråden skulle handla om problemet med integrala teorier, och inte självbilder:
Det verkar alltså vara så att behovet av teoretiserandet hänger samman med behovet av få en övergripande bild, upprepande mönster, och det tycks för mig vara nativt att tro att någon är så pass kreativ att den aldrig faller in i upprepande mönster.
Något som kommer upp här är tanken: Att vända sig mot teori är att vända sig mot sig själv, och de problem man brottas med. Eller snare vid teoretiserande så vänder man sig mot sig själv för att formulera något man kan dela med andra för att skapa mening.
Men om vi vänder på det hela: vad är problemet med teorier överlag? Är dessa problem skilda från de problem integral teori brottas med? Isf bör det vara ett problem med just integral teori...
Problemet med integrala teorier & självbilder
Moderator: Moderatorgruppen
-
JimmyAberg
- Inlägg: 932
- Blev medlem: 05 aug 2008 01:56
Vilka är online
Användare som besöker denna kategori: 31 och 0 gäster