Distinktionen aktiv/passiv dödshjälp ett hjärnspöke

[Justin Case]

Jag har alltid känt på mig att det är något tokigt med föreställningen att det skulle föreligga en väsensskillnad mellan de handlingar som kallas passiv dödshjälp och de handlingar som kallas aktiv dödshjälp. Jag ska försöka beskriva vari det tokiga i den distinktionen består.

Anta att en läkare, på den dödssjuke och svårt lidande patienten A:s begäran, avsiktligt stoppar A:s hjärta för att A inte ska behöva lida mer. Kallar man det för aktiv dödshjälp? Det kan tyckas så, men anta att läkaren har för avsikt att, fem sekunder efter att A:s hjärta stannat, sätta igång A:s hjärta igen med hjälp av defibrillering. Anta att detta var läkarens plan från första början. Anta nämligen att läkaren trodde att detta skulle minska A:s lidande på sikt (läkarens tanke kanske var att det tillfälliga hjärtstoppet skulle förändra den kemiska balansen i A:s kropp på ett sådant sätt att vissa smärtnerver blev avtrubbade eller något, med följden att A finge ett mindre plågsamt liv). Anta dock att läkaren inte lyckas defibrillera igång A:s hjärta igen. A fortsätter alltså ha hjärtstopp, och dör (förblir död). Men det var inte läkarens avsikt. Anta emellertid att läkaren från början bedömde A:s hjärta vara så svagt att det uppskattningsvis bara fanns en chans på tusen för att defibrilleringen efter hjärtstoppet skulle återföra A till livet. Vad kan då sägas om läkarens stoppande av A:s hjärta i egenskap av dödande handling? Använde läkaren denna dödande handling som ett avsiktligt medel för att befria A från smärta? (Är det fel att säga så, med tanke på att den dödande handlingen inte var avsiktligt dödande? Ungefär som att det är fel att, efter en trafikolycka i vilken en cyklist dödats, säga "den döde kom cyklande från vänster"?) Eller ska man se det som att läkarens stoppande av A:s hjärta visserligen var avsett som ett medel för smärtlindring, men att det inte var avsett som ett medel för smärtlindring i egenskap av att vara en avsiktligt dödande handling (eftersom läkaren ju hoppades att den mot förmodan inte skulle visa sig dödande)? Beroende på vad man svarar, utförde läkaren antingen aktiv dödshjälp eller passiv dödshjälp. Beroende på hur man svarar, ska han enligt svensk lag i fängelse eller så ska han enligt svensk lag inte i fängelse.

Vad man svarar tycks vara beroende av hur man vill beskriva situationen rent semantiskt. Detta, anser jag, visar att distinktionen, mellan de handlingar som kallas passiv dödshjälp och de handlingar som kallas aktiv dödshjälp, är ett påhitt, en illusion, ett hjärnspöke.

Ibland har en läkare bara två alternativ: att låta patienten lida eller att minska lidandet till priset av en stor sannolikhet för att patienten dör. Läkaren ska då göra en vettig avvägning mellan smärtlindring och överlevnadschanser. Huruvida han handlar rätt eller inte avgörs av hur väl han gör denna avvägning - inte av huruvida man kan beskriva hans handlande som "en avsiktligt dödande handling" eller "en handling vars avsikt bara var smärtlindring men vars effekt blev döden". Att som läkaren i exemplet ovan stoppa A:s hjärta är ju samma handling i båda fallen, och i båda fallen sker den på grund av läkarens vilja att minska A:s smärta. Huruvida läkarens dödande handling kan beskrivas som ett "medel" eller en "avsikt" är godtyckligt, och därmed inte rimligen relevant för hur läkaren ska behandlas efteråt.

[matahari]

Du kan inte på medicinska grunder anta detta som du påstår:

Det kan tyckas så, men anta att läkaren har för avsikt att, fem sekunder efter att A:s hjärta stannat, sätta igång A:s hjärta igen med hjälp av defibrillering. Anta att detta var läkarens plan från första början.

Av vilka själ skulle en läkare begå denna handling utifrån ett medicinskt perspektiv? En läkare sitter inte och labbar medelst *troende* på det
sätt som du framställer detta här, du har rört ihop rättsetik, juridik och medicin på ett märkligt sätt!

Anta nämligen att läkaren trodde att detta skulle minska A:s lidande på sikt (läkarens tanke kanske var att det tillfälliga hjärtstoppet skulle förändra den kemiska balansen i A:s kropp på ett sådant sätt att vissa smärtnerver blev avtrubbade eller något, med följden att A finge ett mindre plågsamt liv). Anta dock att läkaren inte lyckas defibrillera igång A:s

[Justin Case]

Vi alla, både läkare och andra människor, "labbar med troende", inför alla handlingsval. Hur stora sannolikheter olika trosföreställningar verkar ha för att vara sanna varierar väldigt från fall till fall, men om det verkar som att det finns en chans på tusen för att en läkare kan rädda en patients liv genom en viss handling, och det inte verkar finnas någon annan handling som kan rädda patientens liv med tillnärmelsevis lika stor sannolikhet, varför skulle då inte läkaren ha skäl att utföra den handlingen? Vad skulle det finnas för skäl för honom att inte göra det?

Nu finns det kanske inte ens en chans på tusen (kanske finns det inte ens någon chans alls) att en läkare skulle kunna långsiktigt minska en patients lidande genom att tillfälligt stanna hans/hennes hjärta, men det är inte relevant. Det var ju bara ett tankeexperiment. Argumentationen i mitt trådstartande inlägg kräver bara att man hypotetiskt föreställer sig en sådan verklighet som mitt tankeexperiment beskrev. Anta hypotetiskt att exakt allt det jag beskrev i mitt tankeexperiment skulle kunna vara verklighet, om än kanske bara i något enstaka fall. Anta hypotetiskt att det i något enstaka fall går att minska en patients lidande något, för de kommande veckorna/månaderna/åren, genom att stoppa hans/hennes hjärta och låta det stå stilla i några sekunder. Det är säkert så att detta i verkligheten inte är möjligt, men det är inte relevant för det jag vill visa med mitt tankeexperiment. Ett tankeexperiment diskvalificerar sig inte som argument bara för att det inte beskriver hur verkligheten de facto är.

Anta till exempel att jag skulle fråga dig "vad skulle du göra om du hade tio fullt fungerande armar?". Skulle du då avfärda den frågan med att det är medicinskt omöjligt att ha tio fullt fungerande armar, eller kan det tänkas att du skulle "suspend disbelief" (vad heter det på svenska, att tillfälligt acceptera ett verklighetsfrämmande antagande?) för att se vilka slutsatser man kan komma till - på andra områden, områden som kanske inte är verklighetsfrämmande - genom att (i detta fall) fråga sig vad man skulle göra om man hade tio fullt fungerande armar? Kanske kan ett funderande över, och svarande på, den frågan leda till slutsatser som t.ex. att man borde satsa mer på forskning på hur man skulle kunna bygga mer människoarmsliknande robotarmar på de robotar man bygger. Bara för att ta ett av otaliga tänkbara exempel.

Varför inte i så fall på motsvarande sätt "suspend disbelief" även med det hypotetiska exempel jag inledde denna tråd med? Behandla det, inte som en faktautsaga, utan som ett instrument för en principiell moralfilosofisk utforskning, i det här fallet på det moralfilosofiska området dödshjälp?