Förfolkligandet

[Sceptisk]

Jag ska göra ett försök till att förklara den Svenska situationen idag. Det är inte helt lätt. Jag har många gånger försökt att beskriva och "förklara" Svensk kultur och jag är inte ensammen om den saken. Det tycks vara så att Svensk kultur är väldigt speciell och väldigt svårfångad. David Eberhardt kallar Svenskarna för trygghetsnarkomaner. Fredrik Lindström menar att vi är extremt rationella och individualistiska av oss och att vi litar på vårat statliga system. Madonna uttalade sig någonstans att hon gillade Svensk kultur eftersom den är så paradoxal. Att det är fint att vara osvensk är kanske en typisk sådan Svensk kulturell paradox. Även om det går att se på den saken på lite olika sätt. Att döma ut den Svenska kulturen är inte någon särskilt gammal företeelse utan måste väl anses börja någon gång efter andra världskriget och då det började bli populärt att semestra på Mallorca. En debattör på DN ansåg att Svenskhet är att vara tolerant. Samtidigt så anses Svensk kultur vara stel, kylig och avståndstagande. Samtidigt är Svenskar väldigt artiga och omtyckta av andra folk, särskilt för sin disciplinerade inställning till arbete. Men den nuvarande Svenska kulturen sitter framförallt i dess subiliteter och det är just för att dagens kulturella klimat är så pass subtilt som gör att Svensk kultur blir så svår att förklara eller ens tro att den existerar. Men jag har inte kunnat acceptera den förklaringen, inte heller kan jag acceptera att kultur kan helt uppbäras enbart på dess egen legend. Jag tror att all kultur i grunden går att sammanfatta och alla subtiliteter till trots så existerar det en grundläggande princip som i sig inte alls är subtil utan mycket konkret men som aldrig ifrågasätts eftersom den är så uppenbart "sann". Ett rättesnöre helt enkelt.

I mina egna strävanden att försöka förstå Svensk kultur och ja, även att försöka befria mig ifrån den, så har jag upptäckt vilken enorm utmaning det är att försöka få ett grepp om Svenskheten och Svensk kultur. Allting av den Svenska kulturen som jag anser är förtryckande, förminskande, tvetydigt och ambivalent har jag aldrig riktigt lyckats begripa. Det går såklart att tänka sig att det hela handlar om ett inlärt beteende som inte kräver någon djupare förståelse. Men när det hela samtidigt är så konsekvent och hela tiden grenar ut sig och på något märkligt sätt lyckas med att innesluta nästan vilka motsatsförhållanden som helst då ser inte jag ett inlärt upprepat beteende utan en princip som agerar i en logisk följd.

Alltså tror jag att Svensk kultur även idag, upprätthålls av en sådan princip. Och det är detta rättesnöre som måste hittas och granskas ifall man vill förstå resterande subtiliteter och saker som för utomstående skulle framstå som paradoxala.

Detta är den princip som jag tror den moderna Svenskheten bygger på, det är inte att lagom är bäst, det är inte heller jantelagen att du inte ska tro att du är något, utan principen tror jag är; "Var som folk".

Okej, inte alls särskilt märkvärdigt vid första anblicken. Men om man börjar att granska detta argument lite djupare så finner man att det inte alls är så självklart att "vara som folk" som det så ofta brukar uttryckas. Om man skulle se på denna princip logiskt så skulle det innebära att andra människor får stå modell för hur man ska vara. Man ska alltså tänka, tycka, bete sig och vara, på alla sätt som alla andra.

Sverige är idag kanske det folkligaste av länder, till och med kronprincessan tänker gifta sig med en man av folket. Folkliga nöjen och folklighet är vad som har högst status i Sverige. TV program som anses mest seriösa är program som allsång på skansen, antikrundan, matlagningsprogram och program för hemmasnickrare. Det folket enas om är det rätta blir det rätta i Sverige. Om en auktoritet ska ha någon framtid i Sverige så måste han anstränga sig för att vara så folklig som möjligt. Särskilt politiker har kunnat komma längst ifall dom beter sig folkligt. Lite som "till mans" som man brukar säga. Principen "var som folk" är dock inte ensammen om att mana in folk i leden och slå ner utstickare, den får även hjälp av den politiska vänstervridningen som eftersträvar demokrati, jämlikhet, utilitarism och egalitarianism.

Detta får som konsekvens att man blir extra uppmärksam på hur andra beter sig, man blir också extra känslig för ifall någon skulle vara en avvikare och inte bete sig som "alla andra".

Frågan är ifall man blir en bättre människa, en bättre medmänniska, en kärleksfullare människa, ifall man ska gå enligt maximen "var som folk". Rent logiskt så är ju principen densamma som att man ska vara som "dom andra". Vad händer med ansvar och frihet, vad händer med personlig integritet, vad händer med den andliga sidan hos människan? Vad händer med den eller det som är avvikande?

Detta är vad jag får det till; eftersom allting kan bedömas vara avvikande så är det vissa saker som hamnar inom ramen för humoristiskt avvikande och det är sådant som komiker gör parodier på. Sedan finns det vad som hamnar utanför ramen för vad som är roligt och detta är det konstiga avvikande. Principen är att vara som alla andra och undvika det som är avvikande, både det humoristiska men även det konstiga. Det humoristiska brukar begränsas till sådant som är av sk "oförarglig" sort, det kan handla om gester, miner, att uttrycka sig på ett särskilt lustigt sätt, att ha en lite ogenomtänkt frisyr, etc etc. Alltså allt sådant som har med form att göra. Det som är avvikande av den konstiga sorten är allt sådant som uppfattas som hotfullt. Det har inte alltid en viss form men dock ett innehåll. Det uppfattas som särskilt hotfullt ifall det finns substans i det hela, för substans är motsatsen till att sträva att vara som andra.

"Andra människors beteenden" är ingen enhetlig eller konsekvent riktlinje för vilken man skulle kunna skaffa sig en egen identitet. Snarare blir det så att man måste hela tiden ge akt på hur andra är för att veta ifall man beter sig korrekt eller inte, så man kan aldrig riktigt känna sig säker i moraliskt hänseende, annat än med sina närmaste vänner. Principen "var som folk" bygger på andras acceptans och godkännande. Ifall andra inte godkänner ditt beteende så kommer du att märka av det på något sätt. I Sverige har jag märkt att det framförallt sker genom utfrysning. Det utesluts, det skärs av, det tystas ner och det ignoreras.

Detta borgar för en moral byggd på konsensus och det kan då leda till att vad man för tillfället anser i samhället får gälla som rättesnöre. Även om beteendet är etiskt oförsvarbart eller kriminellt. Det kan leda till att media kommer styra åsikterna och ta över rättsordningen, till att man får mer sympati till brottslingen än till offret. Även om gärningsmannen blir utesluten ur de sociala kretsarna så får han ändå inget straff som står i proportion till brottet.

Detta förklarar hur det kommer sig att man är så oerhört mån om att vara korrekt i Sverige samtidigt som man ofta ger sig på enskilda individer som anses avvikande, trots att de inte alls gjort något fel. Den grupp som man oftast ger sig på är Kristna. Medan man gör allt för att få Islam att verka rumsrent så gör man också allt för att göra Kristendomen till en förtryckande och diskriminerande religion.  

Genom att man ska ha "dom andra", "folk", som rättesnöre så leder det också till illusionen om att man verkligen känner andra människor utan att ha haft något med dom att göra. Man tror sig veta vilka dom är, hur dom känner sig, deras historia, deras tankeliv och så vidare. Detta blir ju en tvåvägskommunikation, ungefär som att "jag vet vem du är och du vet vem jag är", något som man brukar uppleva i relationer som är mer intima. Detta gör Svensken osäker i sociala relationer, särskilt då han ska hålla föredrag, läsa upp ett tal eller liknande. Tänk om andra verkligen visste allting om dig och att du var tvungen att stå ut med att ha hela ditt tanke och känsloregister blottat inför totala främlingar, då skulle du också bli osäker. Särskilt som att du också vet att allting som kan uppfattas som det minsta avvikande kommer att bli den stora snackisen senare när du lämnat rummet.

Ja, snacket går i Sverige och det handlar om hur andra beter sig. Eftersom andra är rättesnöret så blir andras beteenden, vad som är godkänt och förkastat också det som alla kommer finna stort intresse i att tala om. Den mest uppskattade formen av Svensk humor handlar också mycket riktigt om lyteskomik och "roliga gubbar" som Roland i Torsk på Tallinn. Ronny och Ragge blev enormt populära, kanske att denna form av lyteskomik ger en befrielse från att måsta vara som "alla andra" hela tiden.

"Folkismen" är den förhärskande attityden i Sverige, alla är med på den och den är byggd på starka sociala krafter och är även underbyggd med ett sällskap av andra argument som man ibland älskar att hata. Såsom "lagom är bäst" eller "tro inte att du är något" men också att "demokrati" är den bästa av alla statsskick, att "jämlikhet" är något som måste strävas efter till varje pris, att "tolerans" är en genomgående god egenskap och att "den som ger sig i leken får leken tåla".

Men faktum är att det är dåligt att ha "alla andra" som ledande princip för hur man ska vara och bete sig. Det ger ingen stabilitet, ingen fasthet eller beslutsamhet. "Alla andra" förändras ju hela tiden och är alla olika varandra. Om principen ändå måste forstätta så leder det till att alla andra måste tvingas in att bli såsom jag anser vara korrekt och med subtila förförelse och bestraffningskonster inlemma andra i vad som ska vara att anses som "folklighet". Det leder till en väldigt enhetlig kultur men en kultur där ingen egentligen vet vad som faktiskt gäller, vad som är rätt och vad som är fel, annat än vad andra, det som "folk", anser.  

Det finns ett annat problem med den brist på egentligt innehåll som folklighetsprincipen innebär. När alla har "förfolkligats" vad är det som återstår av vilka vi faktiskt är? Vad eller vem är "jag" ifall alla strävar efter att vara som "dom andra" och därför är det alltid "dom andra" som har svaren. Vad är det som återstår av frågor om livets mening och innehåll? Varför finns vi, varför är vi här? Alla frågor med en undersökande udd är ju av princip "ofolkliga". Det blir alltid ofolkligt att fundera på livets mening och varför vi lever och kanske komma fram till en stark position.

Förfolkligandet är inte alls vad det synes vara, en rörelse som tjänar ett gott syfte. Snarare så kyler det ner samhället, oavsett vilket samhälle det skulle handla om. Att ha "alla andra" som ledstjärna ger inte människan den moraliska och personliga integritet som krävs för att våga ställa sig upp för sanningen och rättvisan. Det finns då heller ingen personlig trygghet som krävs för att kunna bemöta sådant som är av okänd art med respekt och hänsyn. Det blir omöjligt att tolerera hemligheter eller saker som inte är helt och hållet uppenbart uteslutande rationella och empiriska. När "folklighet" gäller som princip så finns ingen grund kvar för att bygga upp en människas integritet och trygghet i sin person.

[Andreas]

Bumpar denna. Tycker det var läsvärt och tänkvärt.

[Sceptisk]

Jag kanske ska lägga till att alla människor vill bli älskade och accepterade för vilka dom är. Kärleken till andra människor ger ju dom frihet att vara sig själva utan att känna sig hotade eller ifrågasatta. Det är därför jag vill vända mig emot folkligheten för den är så kärlekslös. Jag ifrågasätter den för att den är ifrågasättande. "Var som folk" är en uppmaning som kommer från en kärlekslös och respektlös källa och kan därför inte leda någon till kärleken och kan därför heller inte leda någon till att läkas. En god moral är inte fördömande utan leder alla tillbaka till kärleken, livet och helandet. En människa som älskar behöver aldrig känna sig konstig. En moral som leder människor till kärlek och hopp är den högsta formen av moral.

[Zokrates]

Jag tycker att du missat något väsentligt här sceptisk, hedern. Att inte få sin heder ifrågasatt gäller i största grad än idag som en ledstjärna för många och då spelar det inte så stor roll hur stora myglare och fifflare vi än är, eller små för den saken skull heller, men att få sin heder ifrågasatt är det värsta som kan hända svenskarna. I övrigt så stämmer mycket in med hur likriktade svenskarna är, vilket får mig att undra hur en del arbetsplatsansökningar egentligen formulerats med diverse karaktärsegenskaper när det till 100% alltid är något av nedanstående som eftersöks och detta går verkligen inte på något sätt ihop med att vara självständig, kreativ, framåt, drivande, nyskapande, flexibel, osv, det vill säga, att vara sin egen, utmärkande och eller speciell.

Du ska vara utåtriktad, social och ha hög servicekänsla.
Du är självständig och bra på att samarbeta.
Det är viktigt att du kan uttrycka dig väl i tal och skrift.
Vi kommer att lägga stor vikt vid personlig lämplighet.
Har en god samarbetsförmåga samt hög personlig integritet.
Dina personliga egenskaper kommer att tillmätas stor vikt.

Med andra ord, vi söker en helt ordinär svensk, underförstått,
ett jävla stolpskott som är en del av laget och har fattat galoppen med uppförandekoden och regelhierarkin.

[Avantgardet]

Har inte så mycket med Sverige att göra, har långt mer med den homogena (universella stadsbon) kulturen att göra, men jag älskar verkligen att vara en stereotyp non-conformist. Naomi Klein har fångat det absurda i sin "No Logo", med bilder på bland annat "Revolutionary Soda" komplett med Che Guevara på flaskan. Vad ska man säga egentligen. Det är inte ett svenskt fenomen på nåt sätt, utan det är den senkapitalistiska kulturen. Kapitalismen når in i alla skrymslen och vrår, IKEA-fierar vår verklighet. Vi konsumerar våra liv, och våra identiteter, vår konsumtion är vår identitet. Det går inte få liksom bara "läskedryck", utan med den får du en hel djävla livsstil och en identitet. Hur skulle det ens vara möjligt att undslippa? Drar du ut i skogen som nåt slags övervintrande nybyggare så är det en livsstil du köper också. Vi köper på kredit redan innan vi föds. Det är predikamentet idag. Och det finns ingen väg ur det bakåt, utan vi måste se framåt och göra om systemet från grunden. Kapitalismen är här för att stanna (och med den följer en utarmning av traditionerna; husmanskosten ut och snabbmaten in, en snabbmat som naturligtvis kan imitera husmanskosten), men den är inte slutgiltig. (Detta är också en aspekt av alienationen, eller en rekursiv effekt av den om man så vill.) Den där "svenskheten" är också den bara ett "varumärke". I det stora hela skiljer sig svenskens mentalitet inte alls från amerikanens, och de delar praktiskt taget samma liv och utför samma sysslor. Svenskheten finns inte idag (and by the same token inte heller amerikanskheten), och ingen återvändo är möjlig (det skulle vara en helt igenom artificiell konstruktion). Det vi har kvar är blondheten, språket, och dalahästen (vilken säkert produceras för en tiondel av kostnaden i nåt asiatiskt låglöneland).

[Justin Case]

Väldigt bra skrivet, Sceptisk! Tack för det, det öppnades något för mig. Din analys av svenskheten tycks mig riktig. Som Avant säger gäller det du skriver inte bara Sverige, men det tycks mig gälla Sverige mer än de flesta andra länder i alla fall.

Vad jag nog däremot inte kommer att hålla med dig om är vad som behöver göras; jag antar att du i nästa steg kommer att hävda att kristendomen skulle lösa problemet åt svenskarna och ge svenskarna den kärlek de behöver, om svenskarna bara insåg det. Visst, vi svenskar behöver älska varandra mer - men inte utifrån vidskepelse utan utifrån klarsyn.

[Sceptisk]

Jag tror iförsig att det är den högsta formen av moral som leder till vad du kallar för klarsyn. Har man en dålig moral så kommer man också att drivas till att se saker och ting på ett tarvligt och tafatt sätt. Man kommer att missa vad som är relevant, man kommer att bry sig mer om sådant som är trivialt eller förbigående, osv. En god moral fostrar människan till att bli kärleksfull såväl som klarsynt. Frågan är vilken moral som är den högsta och som gör människan så pass bra som hon kan vara. Kärleksfull, klarsynt, medkännande, generös, stark, modig, osv. En moral som bara skulle göra människan modig men inte göra henne kärleksfull är en misslyckad moral. Likadant med en moral som gör människan medkännande men feg.

OBS! JAG HAR TAGIT BORT TEXT ANG KRISTENDOMEN EFTERSOM JAG ANSER ATT DEN SOM ÄR INTRESSERAD SJÄLV KAN FÖRKOVRA SIG I VAD KRISTEN LÄRA ÄR OCH INNEBÄR!

[Justin Case]

Jag tror iförsig att det är den högsta formen av moral som leder till vad du kallar för klarsyn. Har man en dålig moral så kommer man också att drivas till att se saker och ting på ett tarvligt och tafatt sätt. Man kommer att missa vad som är relevant, man kommer att bry sig mer om sådant som är trivialt eller förbigående, osv. En god moral fostrar människan till att bli kärleksfull såväl som klarsynt.

Många tankemallar, ideologier, religioner (inklusive kristendomen) etc. har föreslagits som kandidater till beteckningen "god moral". För att komma fram till vilken av dessa kandidater som verkligen är (eller ger) god moral, behövs klarsyn in the first place!

En liknelse: En sångtävlingsjury, som har till uppgift att bedöma olika tävlande enbart utifrån kvalitet, en jury som ska bedöma hur bra någon är på att sjunga helt enkelt, ska inte vara partisk till förmån för enbart den som sjunger country eller till förmån för den som sjunger gospel eller till förmån för den som sjunger R&B eller till förmån för den som sjunger någon annan specifik musikstil. En sångjury som redan från början favoriserar någon speciell musikstil och därmed lyssnar med särskilt öppna öron endast när den musikstilen framförs, är omotiverat partisk och tenderar fatta osjysta beslut. Det är farligt att börja med en förutfattad mening om vad som är "god moral" för att utifrån det definiera vad som ger bäst klarsyn. Du måste börja med att ha klarsyn. First things first.

(Finns det förresten någon svensk ordkombination som är en tillfredsställande översättning av engelskans "first things first" och "in the first place"?)

(Citat på text av Sceptisk borttaget av Justin Case på Sceptisks begäran, samt reaktion från Justin Case borttagen av Justin Case då denna refererade till den nyss borttagna texten av Sceptisk.)

[Sceptisk]

Obs. Se ändring ovanför. Om du skulle vilja vara bussig Justin och ta bort citaten också eftersom de kan vara vilseledande. Jag är ingen teolog så jag ska egentligen inte uttala mig om vad Kristendomen egentligen säger. Tack!

[Justin Case]

(Argumentation om religion borttagen av Justin Case eftersom Sceptisk ville slippa sådan i denna tråd.)

[Justin Case]

(Se ovan.)

[Sceptisk]

....

[idi]

Kan känna igen mig i många av de "svenskheter" som nämns inledningsvis i din text och tycker att det har sitt värde att lyfta fram drag och göra generaliseringar om svenskhet.
En medvetenhet om dessa drag, hur osvensk man än tror sig vara (en iver att definiera svenskhet för att sedan identifiera sig själv som osvensk och fortsätta i samma gamla lunk, är ju djävligt svenskt), är användbart.

Att sedan svensk kultur är svag och att vi än lättare än andra länder likformas i en internationell/global kultur tycker jag inte är samma sak som att det inte skulle finnas en svenskhet som det är viktigt att vara uppmärksam på/förhålla sig till.
Skulle vara intressant att se varifrån "var som folk" kommer och att jämföra det med andra nationella identiteter eller kulturer för att bena upp det och göra det mer konkret.
Även om en svensk introvert arbetarklassgubbe har likheter med en amerikansk dito så finns ju olikheter som även de är värda att syna.

[Avantgardet]

Kan känna igen mig i många av de "svenskheter" som nämns inledningsvis i din text och tycker att det har sitt värde att lyfta fram drag och göra generaliseringar om svenskhet.
En medvetenhet om dessa drag, hur osvensk man än tror sig vara (en iver att definiera svenskhet för att sedan identifiera sig själv som osvensk och fortsätta i samma gamla lunk, är ju djävligt svenskt), är användbart.

Att sedan svensk kultur är svag och att vi än lättare än andra länder likformas i en internationell/global kultur tycker jag inte är samma sak som att det inte skulle finnas en svenskhet som det är viktigt att vara uppmärksam på/förhålla sig till.
Skulle vara intressant att se varifrån "var som folk" kommer och att jämföra det med andra nationella identiteter eller kulturer för att bena upp det och göra det mer konkret.
Även om en svensk introvert arbetarklassgubbe har likheter med en amerikansk dito så finns ju olikheter som även de är värda att syna.

Vari skulle detta förmenta "värde" ligga? Jag ser det som en pseudo-kunskap. Svensk kultur är inte svagare än andra kulturer, grejen är att vi primärt inte är svenskar utan konsumenter i den senkapitalistiska nationen. Det är inte någon svaghet i den svenska traditionen som gör att vi anammar den internationella/globala kulturen, det är inte någon etnisk eller kulturell tradition det hänger på, utan på det faktum att under kapitalismen så tillhandahålls vi en enhetlig, massproducerad, och likformig kultur. Globaliseringen är inget nytt fenomen, det är en inherent rörelse i kapitalet som sådant (kapitalet har alltid varit internationellt i sin strävan). Om du köper en praktiskt taget likadan Cola vars likadana aluminiumburk som den andra har blåa och gula färger på sig istället för vita och röda ränder samt med ett blått fält i vilket vita stjärnor är insprängda, så ser jag inte värdet i att ta fasta på att det föreligger en skillnad (vilket vore meningslöst tautologiskt) utan värdet ligger i att poängtera vilken denna skillnads sanning är, och vad den döljer - det vill säga det faktum att ingen väsentlig skillnad föreligger alls.

Lika naivt är det att stirra sig blind på olika fotbolls-supporter-klubbars olikheter när de i allt väsentligt delar precis samma kultur. Kultur är helt enkelt inte något ideologiskt, inte vad vi "tycker" eller "anser" om saker och ting, utan vilka praktiker och seder vi i själva verket förkroppsligar. Därför är det inte en kulturkrock när skinnskallar och invandrare drabbar samman, det är allt annat än en etnisk konflikt (deras beteenden är ju exakt desamma!), utan ett samhälleligt problem som har sitt upphov någon helt annanstans. Dessa människor behöver förses med vettiga aktiviteter, och inlemmas i vettiga samtal. Och i detta avseende är de än en gång desamma (både invandrargänget och skinnskallarna - båda två är exkluderade och när ett slags "intern" ideologi som är direkt idiotisk, denna bygger i sin tur på exakt samma logik hos dem båda, enda skillnaden ligger i att "syndabocken" har olika ansikten beroende på i vilket utav dessa sällskap diskursen äger rum). Det är alltså följaktligen ett kapitalistiskt problem - emedan kapitalismen är det system, och den kultur, som framavlar dessa grupper och deras problematik - inte ett identitets- eller etnicitetsproblem.

[Sceptisk]

...