Dirigentens roll?

[Johan Ågren]

Vad är dirigentens roll när alla stirrar ner i sina notpapper? Ingen metafor, ser en konsert nu på TV.  :)

[freddemalte]

Vad är dirigentens roll när alla stirrar ner i sina notpapper? Ingen metafor, ser en konsert nu på TV.  :)

Kanske är till för att skapa en "snygg setup"?

Fredrik

[Johan Ågren]

Vad är dirigentens roll när alla stirrar ner i sina notpapper? Ingen metafor, ser en konsert nu på TV.  :)

Kanske är till för att skapa en "snygg setup"?

Fredrik

Ja det förklarar dirigentens mimik, som att han måste ytterligare motivera sin existens.

Men det kan ju också vara så att dirigentens närvaro och dynamik smittar av sig på ett subtilt sätt och förmår samstämma orkestern. Även om uppmärksamheten främst ligger på noterna så anar musikerna vad som sker i ögonvrån, ungefär som att man nästan vänder sig om i ett rum när en digital klocka blir 22:22, och förvånas över att man än en gång tittar på klockan just då. Jag tror vi upplever mycket mer information bakom kulisserna än vad vi är medvetna om, och att denna information medvetandegörs när den får någon form av relevans. Det förklarar varför vi hela tiden påminns om våra drömmar under dagarna, som om vi faktiskt drömmer en jäkligt massa saker som vi sedan kan trigga fram under dagarna till medvetna minnesfragment. Vi kanske drömmer 100 olika scenarion, men påminns bara om två efter vi vaknat, och tycker oss då bli fashinerade över att vi upplever liknande saker under dagen som skett i våra drömmar: "- Det blir smörstekta kantareller till lunch". "- Men jag drömde att jag plockade kantareller i natt!". Att vi plockat kantareller i drömmen är ointressant information fram tills vi blir påminda om det. Frågan är huruvida vi faktiskt drömde det eller bara tror vi drömde det.

[monstret]

Det är ju så att man kan framföra ett stycke även utan att hela tiden titta på noterna, men då har man tränat in dem i stället. Jag antar att detsamma gället vid de tillfällen musikerna inte tittar på dirigenten. Det kan ju vara så att hans främsta roll är vid repetitionerna och att när stycket framförs inför publik så är man mer säker på med vilken dynamik det ska framföras.

[Justin Case]

Musikerna ser nog tillräckligt av dirigenten i ögonvrån för att det ska ha betydelse att han viftar. Mindre gester ser de kanske inte, men idealet är väl att de kan musiken så att de inte behöver titta så mycket i noterna, och dirigenten gör väl vad han kan för att maximera musikernas utdelning av att titta upp de gånger de tittar upp, i den händelse att de skulle på åtminstone vissa ställen kunna musiken tillräckligt bra för att våga titta upp. Jag antar att musikerna i en orkester ibland inte haft tid att lära in musiken, och då har dirigenten kanske ingenting för att göra de smågester som är för små att se i ögonvrån, men eftersom han/hon ändå lärt in dem så att de sitter i ryggmärgen, är det svårare för honom/henne att i konsertsituationen låta bli att göra dem än att göra dem. Det är väl ungefär som att en körskoleelev som ska köra upp presterar bättre i en manuellt växlad bil än i en automatväxlad bil om han/hon alltid bara övningskört med manuellt växlad bil. Att plötsligt inte kunna växla manuellt blir i en sådan situation ett extra störningsmoment snarare än att det blir en fördel att inte behöva växla manuellt.

Men i vissa verk, där mycket lite nytt händer under lång tid, är dirigentens rörelser nog till stor del enbart ämnade som estetiska synintryck.

[Justin Case]

Det förklarar varför vi hela tiden påminns om våra drömmar under dagarna, som om vi faktiskt drömmer en jäkligt massa saker som vi sedan kan trigga fram under dagarna till medvetna minnesfragment. Vi kanske drömmer 100 olika scenarion, men påminns bara om två efter vi vaknat, och tycker oss då bli fashinerade över att vi upplever liknande saker under dagen som skett i våra drömmar: "- Det blir smörstekta kantareller till lunch". "- Men jag drömde att jag plockade kantareller i natt!". Att vi plockat kantareller i drömmen är ointressant information fram tills vi blir påminda om det. Frågan är huruvida vi faktiskt drömde det eller bara tror vi drömde det.

Är det där vanligt? Själv kan jag inte komma på många tillfällen i mitt liv då något x i min vakna vardag triggat ett minne av att natten innan ha drömt något som liknar x.

Jag kom på en sak till när det gäller dirigentens rörelser. Det är nog riktigt att det är under repetitionerna som det viktigaste arbetet sker. Kan det tänkas delvis vara så att dirigenten, för att kunna göra maximalt bra ifrån sig under repetitionerna i fråga om vad han säger till musikerna och hur han säger det, måste "gå in i verket känslomässigt" under repetitionerna, och att det för detta krävs att han låter sin kropp "vara med" i detta känslomässiga ingående i verket under repetitionerna, och att det av bara farten blir så att samma rörelser kommer under konserten? Om dirigenten under repetitionerna skulle vara inställd på att inte röra sig på konserten (förutom vid igångsättandet av orkestern, typ), skulle han/hon kanske göra sämre ifrån sig under repetitionerna, eftersom han/hon då inte skulle uppleva samma glädje vid emotseendet av konserten. Och då skulle orkestern spela sämre. Till viss del kanske dirigentens rörelser under konserten är nödvändiga endast i den meningen att det är nödvändigt att dirigenten under repetitionerna (och kanske även övrig tid före konserten) är inställd på att under konserten göra alla de rörelserna. Ungefär som att det är "nödvändigt att" vara blöt och frusen strax efter att ha dykt ned i en vak för att rädda ett barn (ty om man inte är det, betyder det att man dök med våtdräkt, vilket betyder att man tog sig tid att ta på sig våtdräkt innan man dök, vilket innebär att barnet med stor sannolikhet hann frysa ihjäl/drunkna innan man fick upp det).

Dessutom finns en faktor till: hur svår och ny musiken än är, utgör i nästan alla orkesterverk den sammanlagda mängd tid då minst en musiker har paus en ganska ansenlig andel av den tid verket tar. Om en dirigent utifrån vetskapen om exakt var alla dessa ställen är skulle programmera sig att sluta dirigera så fort det är långt till nästa sådant ställe, skulle han ägna oförsvarligt mycket förberedelsetid åt en relativt oviktig sak (om vi nu hypotetiskt antar att det inte fanns några andra skäl för honom att fortsätta dirigera under de partierna alltså). Den musiker som har några takters paus tittar lämpligen upp på dirigenten för att hålla extra bra koll på när han ska börja spela igen. Om dirigenten vid de tillfällena inte verkar engagerad i att leda orkestern, tappar den musikern lätt en del av sin egen entusiasm, något som påverkar det ljudande resultatet negativt. Slutar dirigenten dirigera, kan nämnda händelse när som helst inträffa, och det vore oprofessionellt att ens ta den risken. Dessutom har slagverkarna långa pauser i nästan alla verk där de alls är med; därför kastar dessa musiker ofta ett getöga på dirigenten inför varje viktig orienteringspunkt, för att få bekträftat att de räknat antalet paustakter rätt hittills, och korrigera sitt räknande om de då visar sig ha räknat fel. Dock kanske detta mest gäller amatörmusiker och/eller ovanliga och särskilt krångliga verk. Dessa kortvariga och kanske sällsynta getögon längst bak i orkestern ser man inte så lätt, utan kan lätt få intrycket att ingen av musikerna tittar på dirigenten under lång tid.

En professionell orkester brukar kunna spela de flesta vanliga verk utan dirigent ungefär lika bra som med dirigent, men även i sådana verk tillför en bra dirigent alltid något extra, småskillnader i medelsvenssons öron kanske men viktiga skillnader för det tränade örat. I komplex och ombytlig musik som orkestern aldrig spelat förut och inte hunnit öva på tillräckligt är dirigenten än viktigare, om så bara som en hjälp i ögonvrån mitt i det frenetiska notläsandet.

[kort]

En orkester utan dirigent vore som en fotbollsmatch utan dommare; I slutändan är det ändå betraktarna som avgör.