When the moment is gone.

[Johan Ågren]

Man kan i godan ro sitta och lyssna på en CDskiva, uppleva att allt stämmer och är lite tårögd. Och så hakar CDskivan upp sig och hackar som bara en cdskiva kan, och spyr ut det själfulla som värsta benny hill komedin! Alltså, vad är det som händer en sådan gång? Är livet så bräckligt så att det så snabbt kan reduceras till något så bedrövligt. Vad beror sådant på och i vilka andra situationer utsätter vi oss för denna sårbarhet? Är kärleken sådan? Ska man vidta åtgärder? Går det att vidta åtgärder utan att det subtila försvinner? Vad gäller CD skivor så kan man kanske se till att ha dem utom räckhåll för sina 2åringar, men annars då?

[Väderkvarn]

Precis när du ska ta emot publikens jubel så rycks du undan . Någon har öppnat en fallucka under dina fötter, Och du faller handlöst ner i ett tomt mörker.
Du kan prova droger eller alkohol. Inte min rekommendation, min syster tror dock på bacchi.

Ett annat alternativ är:




Jag ska se ifall jag kommer på något mer.

Nu kom jag på att Job led mer än så. Fast han fixade det.

Jesus led, han predikade om kärlek.... det gillar jag.

Suparshvanath blev Siddha.

En dag måste jag bara besöka Ranakpur.

[Morningstar]

---

[Skogsälvan]

Det råkar jag ut för stup i kvarten. Kan det inte ha att göra med hur närvarande man är? Om man t ex går och pratar med en kompis och skrattar och är jätteglad och vips! kör en bil över en människa på gatan bredvid. Glädjen förbyts direkt till chock. Visst kan kärleken nå en punkt där man har glidit isär och upptäcker att man i princip bara bor under samma tak. Den här sårbarheten ligger väl latent i allt (?) som vi tycker om och inte vill ska ta slut. Det är som att läsa en bra bok, eller skriva en för den delen, och en tomhet uppstår över att den är färdigläst/färdigskriven. Därför brukar jag inte göra klart saker när jag vet hur jag ska göra dem, drabbas av tristess av att fylla i de sista siffrorna i ett sudoko, när jag vet hur dem ska vara. Fast jag har ju inte det här maktbehovet som många har och jag skulle tycka att livet var fruktansvärt tråkigt om jag visste allting.

[Anders]

Det råkar jag ut för stup i kvarten. Kan det inte ha att göra med hur närvarande man är? Om man t ex går och pratar med en kompis och skrattar och är jätteglad och vips! kör en bil över en människa på gatan bredvid. Glädjen förbyts direkt till chock. Visst kan kärleken nå en punkt där man har glidit isär och upptäcker att man i princip bara bor under samma tak. Den här sårbarheten ligger väl latent i allt (?) som vi tycker om och inte vill ska ta slut. Det är som att läsa en bra bok, eller skriva en för den delen, och en tomhet uppstår över att den är färdigläst/färdigskriven. Därför brukar jag inte göra klart saker när jag vet hur jag ska göra dem, drabbas av tristess av att fylla i de sista siffrorna i ett sudoko, när jag vet hur dem ska vara. Fast jag har ju inte det här maktbehovet som många har och jag skulle tycka att livet var fruktansvärt tråkigt om jag visste allting.

Om man är närvarande så är man nog mindre sårbar för det som dyker upp, men om man går omkring och är kontrollerad, hur roligt har man då? Att vara glad, att ha roligt är att kasta sig ut i okontrollen lite, som jag ser det.

Men nog fyller du i de sista siffrorna? Unnar dig glädjen av att känna ett väl förrättat värv? En typiskt bra glädje, inte så stor, går över på någon sekund, men lämnar en tillförsikt inför dagens vidare uppgifter.

[transversal]

Man kan i godan ro sitta och lyssna på en CDskiva, uppleva att allt stämmer och är lite tårögd. Och så hakar CDskivan upp sig och hackar som bara en cdskiva kan, och spyr ut det själfulla som värsta benny hill komedin! Alltså, vad är det som händer en sådan gång? Är livet så bräckligt så att det så snabbt kan reduceras till något så bedrövligt. Vad beror sådant på och i vilka andra situationer utsätter vi oss för denna sårbarhet? Är kärleken sådan? Ska man vidta åtgärder? Går det att vidta åtgärder utan att det subtila försvinner? Vad gäller CD skivor så kan man kanske se till att ha dem utom räckhåll för sina 2åringar, men annars då?

Vardags-ångest.

[Skogsälvan]

Anders: Nej, jag fyller väldigt sällan i de sista siffrorna. Det är ju klart redan liksom och jag känner mig snudd på nere, ja iallafall lite nedstämt tom. Har väldigt sällan ett behov av att visa upp resultat och sånt i ansiktet på andra med ett triumferande tjut "Kolla vad bra jag är! Jag fixade det" Om man är närvarande med stor bredd så blir man som jag ytterst sårbar.

[Anders]

Anders: Nej, jag fyller väldigt sällan i de sista siffrorna. Det är ju klart redan liksom och jag känner mig snudd på nere, ja iallafall lite nedstämt tom. Har väldigt sällan ett behov av att visa upp resultat och sånt i ansiktet på andra med ett triumferande tjut "Kolla vad bra jag är! Jag fixade det" Om man är närvarande med stor bredd så blir man som jag ytterst sårbar.

Men det låter som om du slutar i ett läge då du VET att du kommer att klara det sista. OK, du kan inte visa upp en löst fyrkant, men du känner väl ändå en viss tillfredställelse med att ha klurat ut alla svårigheter?

[freddemalte]

Man kan i godan ro sitta och lyssna på en CDskiva, uppleva att allt stämmer och är lite tårögd. Och så hakar CDskivan upp sig och hackar som bara en cdskiva kan, och spyr ut det själfulla som värsta benny hill komedin! Alltså, vad är det som händer en sådan gång? Är livet så bräckligt så att det så snabbt kan reduceras till något så bedrövligt. Vad beror sådant på och i vilka andra situationer utsätter vi oss för denna sårbarhet? Är kärleken sådan? Ska man vidta åtgärder? Går det att vidta åtgärder utan att det subtila försvinner? Vad gäller CD skivor så kan man kanske se till att ha dem utom räckhåll för sina 2åringar, men annars då?

Hej Johan
Ja jag kan känna något liknande när man är i den där varma och lite sorgerliga känslan precis när någon man tycker väldigt mycket om har gett sig av, man har kramats, sagt de sista orden och kanske vinkat faväl. Sedan går det några minuter och man går där i sitt vemod men samtidigt glädjen över att få ha haft en stund tillsammans och man vet att det kanske dröjer flera månader eller år innan man ses igen. Då i denna "heliga" stund kommer personen tillbaka och säger "hää jag glömde nycklarna" (eller något likande) och den magiska stunden är som bortblåst.

Vänligen

Fredrik

[Skogsälvan]

Ibland, Anders, men oftast inte. Det här låter ju helt konstigt, men jag är ju inte sjukskriven för intet. Jag gillar mysterium och det fångar mitt intresse. Samtidigt är min största fasa att lösa alla mysterium.

[Minded]

Annars kan man dance like nobody's watching and love like you've never been hurt..

Fight fire with fire, fight enemies with love. Bara en fri association. Jävligt härlig, så den är värd att nämnas out loud

[Johan Ågren]

Man kan i godan ro sitta och lyssna på en CDskiva, uppleva att allt stämmer och är lite tårögd. Och så hakar CDskivan upp sig och hackar som bara en cdskiva kan, och spyr ut det själfulla som värsta benny hill komedin! Alltså, vad är det som händer en sådan gång? Är livet så bräckligt så att det så snabbt kan reduceras till något så bedrövligt. Vad beror sådant på och i vilka andra situationer utsätter vi oss för denna sårbarhet? Är kärleken sådan? Ska man vidta åtgärder? Går det att vidta åtgärder utan att det subtila försvinner? Vad gäller CD skivor så kan man kanske se till att ha dem utom räckhåll för sina 2åringar, men annars då?

Hej Johan
Ja jag kan känna något liknande när man är i den där varma och lite sorgerliga känslan precis när någon man tycker väldigt mycket om har gett sig av, man har kramats, sagt de sista orden och kanske vinkat faväl. Senan går det några minuter och man går där i sitt vemod men samtidgt glädjen över att få ha haft en stund tillsammans och man vet att det kanske dröjer flera månader eller år innan man ses igen. Då i denna "heliga" stund kommer personen tillbaka och säger "hää jag glömde nycklarna" (eller något likande) och den magiska stunden är som bortblåst.

Vänligen

Fredrik

Bra exempel!

[Johan Ågren]

Jag tror det handlar om dessa situationer med ett framodlat värde, snudd på fiktivt. En ballong som spricker. En CDskiva är ju ett teknologiskt underverk som förmår förmedla musik på ett oförtjänt sätt. Något fantastiskt kan uppstå ur en plastbit och lite elektriska komponenter. En accelererad synergi som upprätthålls genom sofistikerad kontroll (inte nödvändigtvis artificiell). I en negativ bemärkelse brukar vi benämna det "luftslott". Frågan är i hur hög grad vi lever under dessa förutsättningar, och hur stum verkligheten egentligen är. Kan man i huvudtaget tala om en konkret brytpunkt? Även om ballongen är uppblåst så existerar den i egenskap av detta. Ett "luftslott" är kanske något annat, något som enbart är inbillning och uppbyggd god vilja. Vad innebär det att värdeladda något, och hur långt är det rimligt att ladda något med ett värde? Kan man begå våld på verkligheten med denna psykologiska funktion? Kan man bli mer neutral?

[Algotezza]

Man kan i godan ro sitta och lyssna på en CDskiva, uppleva att allt stämmer och är lite tårögd. Och så hakar CDskivan upp sig och hackar som bara en cdskiva kan, och spyr ut det själfulla som värsta benny hill komedin! Alltså, vad är det som händer en sådan gång? Är livet så bräckligt så att det så snabbt kan reduceras till något så bedrövligt. Vad beror sådant på och i vilka andra situationer utsätter vi oss för denna sårbarhet? Är kärleken sådan? Ska man vidta åtgärder? Går det att vidta åtgärder utan att det subtila försvinner? Vad gäller CD skivor så kan man kanske se till att ha dem utom räckhåll för sina 2åringar, men annars då?

Snarare att livet har en inbyggd puls eller inbygg benägenhet  att sjapa kontraster. Jag får de bekräftat hela tiden - i synnerhet när jag tänker "Å, bara detta kunde vara länge länge" - mend en tanken är första tecken på att det håller på att ändras, gå mot sin motsats. Så länge man inte tänker detta utan bara "är där i Leendets Land" - ja så länge varar det, det ibland tidlösa tillståndet av kreativt flow, orgiastisk njutning eller vilande i sitt vara.

Jag vet  tillfällen då jag svävat på moln av "självgodhet" , talat med alla - och tänkt att jag är en fantastisk människa med ett brett kommunikationsregisr som kan möta alla fint och medmänskligt och samtala om allt med alla på ett utvecklande sätt - det är det minsann inte alla som kan.

Plötsligt "slår jag i taket" på något sätt och hamnar i motsatt tillstånd: Tycker ärligt jag är en uppblåst självgod skit - som tror sig vara förmer än andra som inte är lika enastående kommunikatörer. Jag sjunker ned i sjävförakt och gruelse - och njuter på sätt och vis av detta mentala självplågeri. Men så möter jag någon i vardagen som jag kanske inte haft så höga tankar om som bara säger något vardagligt som talar direkt till hjärtat mig, och då undrar jag varför jag så masochistiskt måse plåga mig sjölv med sjölvhat, och jag hmanr då i ett slags syntes, en balans som är ganska behaglig.

Och så svänger mitt liv hela tiden, per automatik. Men ibland är det svårare att acceptera detta än annars. Det går ju an att tänka att den aktuella djävlighet man upplever vid ett visst tillfälle sannolikt kommer att avslösas av något mer behagligt, men att veta att det aktuella behag man erfar kommer att avlösas av sin motsats, kan grumla den ljusa upplevelsen.

/Algotezza

[Johan Ågren]

Man kan i godan ro sitta och lyssna på en CDskiva, uppleva att allt stämmer och är lite tårögd. Och så hakar CDskivan upp sig och hackar som bara en cdskiva kan, och spyr ut det själfulla som värsta benny hill komedin! Alltså, vad är det som händer en sådan gång? Är livet så bräckligt så att det så snabbt kan reduceras till något så bedrövligt. Vad beror sådant på och i vilka andra situationer utsätter vi oss för denna sårbarhet? Är kärleken sådan? Ska man vidta åtgärder? Går det att vidta åtgärder utan att det subtila försvinner? Vad gäller CD skivor så kan man kanske se till att ha dem utom räckhåll för sina 2åringar, men annars då?

Snarare att livet har en inbyggd puls eller inbygg benägenhet  att sjapa kontraster. Jag får de bekräftat hela tiden - i synnerhet när jag tänker "Å, bara detta kunde vara länge länge" - mend en tanken är första tecken på att det håller på att ändras, gå mot sin motsats. Så länge man inte tänker detta utan bara "är där i Leendets Land" - ja så länge varar det, det ibland tidlösa tillståndet av kreativt flow, orgiastisk njutning eller vilande i sitt vara.

Jag vet  tillfällen då jag svävat på moln av "självgodhet" , talat med alla - och tänkt att jag är en fantastisk människa med ett brett kommunikationsregisr som kan möta alla fint och medmänskligt och samtala om allt med alla på ett utvecklande sätt - det är det minsann inte alla som kan.

Plötsligt "slår jag i taket" på något sätt och hamnar i motsatt tillstånd: Tycker ärligt jag är en uppblåst självgod skit - som tror sig vara förmer än andra som inte är lika enastående kommunikatörer. Jag sjunker ned i sjävförakt och gruelse - och njuter på sätt och vis av detta mentala självplågeri. Men så möter jag någon i vardagen som jag kanske inte haft så höga tankar om som bara säger något vardagligt som talar direkt till hjärtat mig, och då undrar jag varför jag så masochistiskt måse plåga mig sjölv med sjölvhat, och jag hmanr då i ett slags syntes, en balans som är ganska behaglig.

Och så svänger mitt liv hela tiden, per automatik. Men ibland är det svårare att acceptera detta än annars. Det går ju an att tänka att den aktuella djävlighet man upplever vid ett visst tillfälle sannolikt kommer att avslösas av något mer behagligt, men att veta att det aktuella behag man erfar kommer att avlösas av sin motsats, kan grumla den ljusa upplevelsen.

/Algotezza

Ja det är det där jag är ute efter. Tenderar vi inte att bli bra på det som är bristfälligt på ett eller annat sätt. Kärleken blir t.ex viktig om grundförutsättningarna är kärlekslösa.

Och du som i grunden är en "knepig" person fäster stor vikt vid att bli förstådd, och odlar således kommunikationen?

Jag själv ansågs typ mentalt efterbliven och korkad i grundskolan (understimulerad), och odlade efter detta en bild av mig själv som motsatsen. Kanske jag ändå hade utvecklats naturligt i denna riktning då det var fråga om understimulering, men jag hade inte gjort en identitet av det.