Går allt jämnt upp?

Traditionella religionsriktningar, men även andlighet ur ett mer generellt perspektiv.

Moderator: Moderatorgruppen

BoS
Inlägg: 210
Blev medlem: 28 dec 2010 22:14

Går allt jämnt upp?

Inläggav BoS » 02 jan 2011 21:31

Naturvetenskapen vilar ju på den förutsättningen. Man upptäcker lagar för skeendet och tror inte på vittnesmål om fenomen som verkar strida mot vad man tror sig veta om hur allt fungerar och hänger samman.

Studiet av fenomen i den atomära skalan tvingar oss att överge tron att all verkan har en orsak: Det finns genuin slump. Samtidigt stärks ju också insikten att allt går jämnt upp när man ser att inte ens spinnriktningen för en foton lämnas åt slumpen utan vidare. Den är fri att utfalla genuint slumpmässigt och ändå accepteras bara ett utfall som inte bryter mot en lag om att allt måste gå jämnt upp.

Religion vilar ju på samma insikt eller förhoppning att allt går jämnt upp. – Att det som råkar bli fel på en nivå, rättar till sig på en annan. På vilket sätt man tror att det rättar till sig, är det som skiljer olika trosriktningar men alla som är rädda om sitt förnufts bevarande, har väl sina egna mer eller mindre genomtänkta teorier.

Hur ser era egna ut? – Själv navigerar jag mellan olika alternativ:

1: Den individuella existensen är en synvilla som skapas av minnet och därför finns inget behov av rättvisa mellan individer. – Allt går jämnt upp ändå. – Om du lever ett eländigt liv, bör du alltså söka din tröst i att det finns många andra som har det väldigt mycket bättre.

2: Allt handlar om individuella existenser och deras samspel och allt man gör och tänker har betydelse. Du kommer att få vad du förtjänar enligt de regler du erkänt som rätta och rimliga.

BoS
Inlägg: 210
Blev medlem: 28 dec 2010 22:14

Inläggav BoS » 26 okt 2011 17:08

Meningen med livet vill jag hävda, är "spel", "dans". Varje art i naturen har utvecklat sitt eget komplexa spel och graden av komplexitet kan eventuellt också innebära graden av intensitet i levandet - graden av styrka i medvetandet.

Sett på detta sätt innebär den enskilde individens död eller arters undergång och ersättande med andra inte misslyckanden: En spelare sörjer inte över att spelet är slut utan är nöjd om det var väl genomfört.

Mänsklig värdighet och människovärdig tillvaro har man enbart där man respekterar individer och grupper som spelare med makt över sin tillvaro och motsatsen har man där de mest fungerar som pjäser andra spelar med. - Man existerar reellt bara inom det fält där man är spelare.

Är detta en ny tanke? - Kanske inte men inom den judiskt/kristna sfären finns en allt genomsyrande idé om ett större skeende, - ett drama som vi deltar i med en början och ett slut.

Detta tänkande resulterar i en eventuellt omotiverad uppoffring av värden för något som kanske bara är nonsens. - Våra liv är kanske inte alls delar av ett större drama utan måste motiveras enbart på egna meriter.

Vid nära döden -upplevelser tycks det som om man får en överblick över sitt liv i minsta detalj och hur ens gärningar påverkat ens medmänniskor och får tillfälle att bedöma om man är nöjd med vad man ser. - Man dömer sig själv i det ljus som erbjuds och döms inte av någon annan.

Man bedömer spelet som schackspelaren efter avslutat parti och så är det inte mer med det.

(Kopierade in denna betraktelse med anledning av nedsvamling av min andra tråd i ämnet).


Återgå till "Religion och andlighet"

Vilka är online

Användare som besöker denna kategori: 20 och 0 gäster