Ödet och den rena viljan

[Sceptisk]

Enligt de religioner som erbjuder människan frälsning och befrielse från denna värld så brukar världen definieras som en ondskefull plats. En plats av lidanden. En plats där det goda kämpar mot det onda eller om det är tvärtom. Människan är mitt i denna kamp och hennes enda väg ut är genom religionens frälsning och förlåtelse för alla synder man begått på denna onda plats. Ja ni känner säkert till resten. Människan är dömd att lida, livet är ett enda lidande, man måste offra sig själv, man måste arbeta i sitt anletes svett, det är klasskamp och arbetarna är förtryckta av sina husbondar, osv osv osv.

Jag skulle vilja invända mot detta och istället förklara en helt annan utgångspunkt, en helt annan princip som i stort blivit bortglömd och sedd med stor skepsis. Nämligen fatalismen. Här är några av fatalismens principer:

Enligt fatalismen så är kosmos en ordnad plats. Den är helt igenom ordnad och följer en ofrånkomlig lag av nödvändighet som ingen kan bryta mot. Denna lag brukar kallas ödet eller försynen. Ödet är helt och hållet en lag av nödvändighet, eller orsak och verkan, och är därför också helt och hållet logisk och rationell och empiriskt testbar. Ingen och ingenting kan bryta mot denna lag. Varje sak som händer är på grund av denna lag av nödvändighet som kallas för ödet.

Ingen kan känna eller se den totala konsekvensen av sina handlingar, detta är principen om människans okunnighet. Men eftersom ödet är den ofrånkomliga lagen som sköter alla orsaker och konsekvenser så kan man ändå veta att det som händer beror på ödet.

Den fria viljan står inte i konflikt med ödet, utan betyder bara att var och en har en egen vilja som är i grunden fri från alla andras viljor. Dock betyder det inte att alla förstår att dom har en egen vilja. De flesta lever oftast efter någon annans vilja, eller efter en viss slags doktrin som förklarar för dom vad dom ska tro, vad dom ska känna och vad dom ska göra.

Man kan simulera en vilja man inte har - ett tag - men efterhand så kommer även det att få konsekvenser. Att simulera en vilja man inte har leder så småningom till depression och förvirring och kanske även andra effekter som påverkar hälsan negativt.

Man kan kompromissa med sin egen vilja, till en viss grad. Men allting man gör får konsekvenser. Om man inte äter så kommer man svälta ihjäl, om man inte dricker kommer man torka ut. Om man försöker att förneka sin egen vilja så kommer en falsk vilja att komma emellan och konsekvensen blir att den ursprungliga viljan kommer att komma fram på något annat sätt istället, men tyvärr så har den viljan då hunnit bli korrumperad och är inte längre "ren".

Till exempel så kan en person förneka sin rädsla för sociala samlingar och för att tvinga sig till att bli social och populär så börjar hon dricka alkohol för att dämpa sina rätta känslor. Detta pågår under en tid och efter ett tag blir hon beroende av alkohol för att alls kunna säga vad hon tycker och känner och att säga vad man tycker under influens av alkohol är aldrig en särskilt bra idé, vilket leder till nya problem och inte minst en ökad ångest för alla gånger man gjort bort sig!

Detta är mänsklighetens största problem genom tiderna, att viljan och intellektet lever åtskilda liv. Det gör att människor drabbas av olika slags kriser och lever instabila liv. Det gör också att deras intellekt splittras och människan tappar förmågan att kunna associera och förstå samband och kan minst av allt förstå sitt eget liv eller sig själv. Konsekvensen av detta blir att människan ser sig själv som ett ständigt offer för omständigheterna.

Ett annat problem är att den kultur vi lever i bygger på en filosofi som menar att människan antingen är en gud eller kan bli en gud - i olika former. Denna filosofi får sitt starkaste uttryck i nyandligheten, new age rörelsen, hermeneuticismen men det finns också liggande dolt i de Abrahamitiska religionerna. Att människan kan bli en gud kallas för apoteosis. Denna idé om människans apoteosis skapar en kultur präglad av exklusivism, intolerans, tyranni och allt som brukar gå under  benämningen brottslighet. Det största problemet med doktrinen om apoteosis är att den ses som lösningen på ett existentiellt problem.

Problemet, eller upptakten som gör apoteosis "rimlig" kan förklaras såhär; människan är en fånge i en ond och obarmhärtig värld (kristendom), livet är en ändlös rad av lidanden efter varandra (buddhism), livet är helt meningslöst, man föds och sen dör man, är det allt? Detta är det "existentiella problemet" som brukar formuleras av de som tror på apoteosis.

"Lösningen" blir därför att genom upplysning eller frälsning eller ansamlandet av kunskap uppnå gudaskap. för när man är en gud då är man odödlig och då kan man bestämma precis allt hur man vill ha det. Faktum är att enligt hermeneuticismen så är det meningen med varför jorden, månen, solen, galaxerna och hela universum skapades enbart för att ta bort människans meningslösa tillvaro genom att göra henne till en gud.

Ännu ett problem med religioner som hermeneuticismen och övriga religioner och new age är att de går ut på att man ska förneka sin egen vilja. De ser självuppoffrandet som den högsta dygden. I buddhismen så ska man förinta sitt ego, i new age så är självuppoffringen också en av de högsta dygderna. Alice Bailey som var en av de personer som skapade new age doktrinen menade att den lägre naturen måste "slaktas" och att den främsta impulsen skall vara kärlek till alla varelser genom totalt självuppoffrande.

...

Jag vill mena att dom har fel. Jag vill mena att new age, hermeneuticismen, buddhismen, kristendomen, judendomen och alla de övriga som jag inte räknat upp har fel i detta. Problemet som människan har är att hon inte längre känner sin egen rena vilja och när människan inte gör det då blir hon splittrad, förvirrad och deprimerad och det leder till fler och fler problem.

...

Lösningen enligt mig är istället att människan måste upptäcka sin egen vilja. Hon måste tränga igenom de lager av andras påtvingade viljor och lyssna på sin egen vilja och samtidigt förena den med sitt intellekt. När människan har förenat sitt rationella tänkande med sin egen oförfalskade vilja då är den människan frisk och hel igen. När människan vet sin egen vilja och kan förena den med ett rationellt fungerande intellekt då behöver hon inte heller längre se sig själv som ett offer för omständigheterna. För om man förstår den första principen att allting sker enligt lagen om nödvändigheten, dvs ödet, som går att förstå på rationell väg, då kan man också förstå bättre varför saker händer som de gör. Människan kan försona och förena sin egen vilja med sitt eget intellekt och när hon gjort det då blir hon frisk från den sjukdom som skapats av de apoteotiska religionerna och doktrinerna.

I den gamla grekiska legenderna och myterna så handlar det ofta om en person som lider av hybris och tror att han kan utmana gudarna och förändra ödet och alltid så drabbas han av nemesis. Personifikationen av ödets hämnd. Egentligen är nemesis en personifikation av de konsekvenser som drabbar en person som inte tar hänsyn till ödet eller lagen om nödvändigheten.

Samtidigt så går det ju inte att veta allt om ödet. Varför drabbas vissa människor av den ena olyckan efter den andra till exempel? Varför går det bättre för en del och så vidare? Det är det som är mysteriet med ödet. Men genom att ödet ändå är rationellt så går det att tänka att det finns en mening med precis allting som händer.

I den apoteotiska traditionen så hamnar skulden alltid på den troende. För om man tror sig vara en gud och en skapare av sin egen verklighet och en som kan kontrollera sitt liv från början till slut - vems fel är det då isåfall när det går som man inte vill? För den som tror på sitt eget gudaskap så är svaret alltid att felet är hans eget och som respons på det så tror han att han måste anstränga sig ännu mer för att bli en gud, bli ännu mer självuppoffrande än förut och tragedin blir allt djupare och grymmare. Om man åldras då är det ens eget fel, om man blir sjuk då är det ens eget fel, om man blir rånad, våldtagen och misshandlad då är det ens eget fel, osv osv.

I den fatalistiska filosofin eller kosmologin som jag beskrivit här som jag tror på så finns det ingen grund för tankegången att allting händer på grund av individen själv. Det finns en större värld än individen, det finns lagar som styr över allting och som är omöjliga att bryta sig mot.

Fatalismen har tyvärr ett dåligt rykte. Jag har letat men än så länge har jag inte hittat någon bok som berömmer fatalismen. Om någon vet om någon sådan bok så skulle jag gärna vilja få reda på det.

Det verkar som att man vill knyta samman fatalism med defeatism. Till exempel så brukar man säga att en person som resignerat har "accepterat sitt öde". Men fatalism är inte resignation. Däremot så respekterar en fatalist ödet eftersom han förstår att det är en mycket verklig och oundviklig naturlag. En person som resignerat och inte längre vill göra något borde istället klassas som en "defeatist", en person som resonerar att det inte går att göra något, att allting är omöjligt att det inte finns några som helst möjligheter.

En fatalist är ju fri att se meningen i det som händer, en defeatist ser ju ingen mening med någonting.

Så varför har fatalismen blivit utsatt för en sådan långvarig kampanj? Vem är det som har sådant problem med fatalismen? Förmodligen de som upplever det som besvärande att behöva tänka att de inte är exceptionella. Personer som dras till new age och andra apoteotiska religioner har ett stort behov av att känna sig speciella och utvalda och framförallt så vill de tro att de är i kontroll av sitt eget öde. De vill vara härskare och de vill bli gudar och de vill bli beundrade och satta på piedestal. Tyvärr så brukar de ofta få som de vill och de blir satta på piedestal, men lagen om nödvändigheten har inte försvunnit, det faktum att de inte är speciella eller utvalda och exkluderade från denna lag gör att den piedestal de sitter på kommer en dag att rasa samman.

Den Abrahamitiska traditionen har ju en helt annorlunda kosmologi än fatalismen. Enligt Abrahamiterna så är kosmos i en ständig kamp mellan mörker och ljus, gott och ont och den som ser över denna kamp är Gud som står på den goda sidan. Med det följer en mängd ”mysterier” som egentligen inte är mysterier utan bara irrationella konsekvenser av en irrationell verklighetsuppfattning. Visst kan det finnas krafter i världen som vill människor både väl och illa, men det har inte med någon fundamental kosmisk kamp att göra – utan det har att göra med lagen om nödvändighet. Enligt den fatalism som jag beskriver här så är kosmos ordnat i detalj, allting, precis allting följer lagen och ingenting kan bryta mot den. Men om man inte respekterar lagen/ödet då kommer man att drabbas av det som grekerna kallade ”nemesis”. Nemesis var ödets hämnd på den som led av hybris. Hybris är en person som trodde sig vara särskild och utvald och exkluderad från ödets lag och som utmanade ödet. Så i den meningen så kan det finnas både krafter som vi människor skulle uppfatta som änglar såväl som demoner. Men de agerar inte och kan inte agera hur som helst, de måste också följa ödets lag.

Det som är så tragiskt med allt detta är att oftast så brukar de personer som vill bli satta på piedestal själva komma från trasiga och kärlekslösa familjer. Familjer och samhällen som inte kan ge dom det dom behöver. Där dom blir mer eller mindre terroriserade till att måsta simulera sig själva för att få det dom vill ha. Så dom fejkar det istället och bygger upp en kompenserande grandios självbild som får fungera som ett substitut genom vilket de kan få det dom vill ha - beundran, kärlek, empati, förståelse, osv.

Jag tror att fatalismen, ödestro, kan hjälpa många att återfå balansen igen och bli av med sitt beroendet av simulation. Platon skrev i Republiken om "Myten om Er" som behandlar detta ämne utifrån Platons synvinkel. Ett intressant koncept som han tar upp är "Spindle of necessity". I Grekisk mytologi och även i Nordisk mytologi så återfinner vi också detta koncept om ödet personifierade som Morierna och Nornorna.

[Sceptisk]

8 punkter för Ödestron (det finns säkert många fler punkter och principer man skulle kunna ta upp men ni får nöja er med dessa så länge)

1. Lagmässighet: Ödet regerar obevekligt
2. Rationalitet: Ödet går att förstå rationellt
3. Metafysik: Ingen varelse kan förstå den totala bilden eller konsekvenserna av ödet
4. Fria viljan: Varje människa har i grunden en egen ren och fri vilja
5. Självinsikt: För att människan ska kunna känna sig fri så måste hon lära känna sin egen rena vilja
6. Balans: För att människan ska kunna göra övervägda och rationella val så måste hennes vilja vara förenad med hennes intellekt
7. Ansvar: En människa som inte känner sin egen vilja eller inte accepterar fatalismen kommer fortfarande att känna på ödets konsekvenser
8. Hälsa: Världen är i grunden en ordnad och harmonisk plats och en människa som accepterar ödets lag kan också börja att leva i djupare harmoni med sin omgivning och sig själv

[Lill-Leif]

Det verkar som att man vill knyta samman fatalism med defeatism. Till exempel så brukar man säga att en person som resignerat har "accepterat sitt öde". Men fatalism är inte resignation. Däremot så respekterar en fatalist ödet eftersom han förstår att det är en mycket verklig och oundviklig naturlag. En person som resignerat och inte längre vill göra något borde istället klassas som en "defeatist", en person som resonerar att det inte går att göra något, att allting är omöjligt att det inte finns några som helst möjligheter.

Det finns väl olika grader av fatalism varav den mest extrema lyder något i stil med "Det spelar ingen roll vad jag gör för mitt öde är ändå förutbestämt". Kanske kommer denna riktning från den kristna idéhistorien där Judas för utgöra ett talande exempel. Det verkade ju tämligen förutbestämt att han skulle förråda Jesus och senare ta livet av sig och brinna för evigt vilket verkar lite trist med tanke på att han inte hade något val.

[nytt namn]

Intressanta tankar Sceptisk, gillar dina 8 punkter.

[Sceptisk]

Lill-Leif

Ja, det du talar om är inte fatalism. Fatalismen säger inte att människan i förväg kan veta allt som kan komma att hända (Se punkt 3.) De som traditionellt kunde veta vad som skulle hända med människorna var ju gudarna, och faktiskt egentligen bara Nornorna och i Grekisk mytologi Moirerna. Till och med Zeus fruktade Moirerna. Varför? För att det är dom som bestämmer ödet, det är dom som håller ödet i sina händer.

Hur kan Moirerna göra det? För att De är gudar.

Alltså gudar precis som New Agare och hermeneuter och teosofer försöker att bli? Ja precis.

Människor som vill bli gudar lider av hybris. Detta betyder att de själva försöker bli gudar och själva försöka bestämma ödet i förväg. För är det inte lockande att kunna veta i förväg allting som kommer att hända? Om det fanns en kunskap som kunde ge människorna vetskap om precis allting som ska komma att ske skulle det inte vara lockande att få reda på det? Det är ju det som spågummor och tarot läggare, medium och kanaliserare och även gamblers lever av.

Om man är osäker på sin egen förmåga att kunna bemöta framtiden så följer det att man också vill försöka i förväg kunna kontrollera allt som ska komma att hända. Om detta tar helt överhanden och människan tror sig kunna bestämma i förväg allt som ska komma att hända, då försöker människan göra sig själv till en gud och detta straffas av Nemesis.

Det finns inga grader av fatalism. Fatalismen är absolut. Detta gör att ingen kan undkomma sitt öde, även om ingen människa vet sitt öde i förväg. Som jag skrev så finns det en begreppsförvirring där man förvirrar fatalism med defeatism. Det exempel du beskrev är ren defeatism, resignation inför livet och möjligheterna och faktiskt ett förnekande av ödet. Låter det paradoxalt?

[Sceptisk]

Tack nytt namn, roligt att höra

[Lill-Leif]

Det verkar som att man vill knyta samman fatalism med defeatism. Till exempel så brukar man säga att en person som resignerat har "accepterat sitt öde". Men fatalism är inte resignation. Däremot så respekterar en fatalist ödet eftersom han förstår att det är en mycket verklig och oundviklig naturlag. En person som resignerat och inte längre vill göra något borde istället klassas som en "defeatist", en person som resonerar att det inte går att göra något, att allting är omöjligt att det inte finns några som helst möjligheter.

Fatalist = 1. anhängare av fatalism 2. en person som underkastar sig sitt öde utan att försöka kämpa emot och försöka ändra sina villkor. (fil.lexikonet 2003)