Människan/Maskinen

[belmon]

Människan har skapat ett gigantiskt maskineri som med tiden börjat få ett eget liv och har gjort individer som kuggar med förbestämda funktioner i dess olika rum. Nu kan inte ens människan påverka detta. Det är ett dödståg som med accelererande fart rusar mot avgrunden.

Nu är det maskineriet som har tagit över och slukat individen i sig. Det är inte konstigt att individer känner sig maktlösa och när det talas om förändring tenderar de på att nonchalera sig totalt: ”jag är bara en enda person bland miljarder och är så liten och oförmågen inför mäktiga system”, trots att det är just dessa små individer som är med och driver maskinen i minsta detalj. Nu är det nästan en omöjlighet att skilja mellan människan/Maskinen (La Machine).


Människan/Maskinen är den varelse som saknar empati. Känslan förbrukas enbart för sin ego och för sina egna. Hennes kärlek har blivit bara instrumentellt, (le fétiche), fetischen.
Människan är vad hon strävar efter, som förkroppsligats i det hon har utvecklat. När känslan kommer ut hamnar den direkt i Maskinen och hanteras därefter och förvandlas till annat, något mot sig själv. Maskinen tolkar och förvandlar allt till siffror och mekaniska termer, till och med känslor, kärlek, förnuft, hänsyn.

Människan/Maskinen kommer aldrig överväga att bortse från sina privilegier i sitt utnyttjande av de svagare: djuren. Det främsta som driver mänskligheten är makten.
Man kan inte hitta någon historisk exempel där människan åstadkommit en utveckling genom förnuft, logik och barmhärtighet, utan snarare genom våld.
I historien är makten som ekar.

Det är inte ett tillfällighet att människans enastående fördel är tekniken, inkorporerad i Maskinen. Maskinen är en avbild av själva människan. Normalt kastas man inte någonstans av en slump, utan snarare når man alltid där man VILL. Och Maskinen är människans ändamål. Männsikans mål är hennes medel: La Machine; en ständigt utvecklande apparat som stjäl all mänsklig begåvning, själ, känsla, hjärna, potential och kraft och förvandlar dem till tingen och förbrukar dem i Maskinens tjänst. Liksom Maskinen, saknar människan mål. Det finns inget förnuft, hänsyn, känsla, logique som driver Maskinen mot något bestämt mål. Det enda som driver den förinställda Maskinen är drivkraften som sätter den i rörelse. Och den tolkar jag naturens resurser och animaliska och humana resurser, vilket är begränsade och som en dag kommer att ta slut. Det handlar inte om Maskinen stannar eller skrotas eller byter riktning. Det handlar snarare om När Maskinen stannar och den har ett direkt samband med resursernas volym.

Sanningsbegreppet hos människan hanteras av eget intresse, Maskinens intresse. Hon söker sanning där det behagar henne och där det har en funktionalitet för Maskinen. Och blundar för sanning när den inte främjar hennes/Maskinens fördelar, d.v.s. en subjektiv sanning.

Människan är den absolut farligaste parasiten i universumet. Alla andra parasiter har klara fördelar i ekosystemet. Det finns ingen fördel med Maskinen. Tar du bort en djurart från ekosystemet så ser du en viss obalans i naturen. Tar du bort människan så blir det bara paradiset. Människan har förvandlat naturen till en helvete för alla, till och med för sig själv. Människan är den mest olyckliga varelsen i naturen; Maskinen kan inte känna något, inte heller lycka. Hon har förlorat sig till Maskinen. När du tar känslan och förnuftet från människan så blir det kvar en förinställd, tickande apparat.
Människan ser allt och alla i naturen som medel, som bränsle till Maskinen. Hon ger sig rätten att utnyttja allt och alla, till och med utnyttja sig själv: Maskinen slukar allt.

Fantasier och drömmar är det enda mänskligheten saknar. Eller snarare, den mänskliga drömmen är en instrumentell dröm som förverkligas i maskinen. Hon drömmer inte längre att skapa och att vara. Hon drömmer att ha, det Maskinen erbjuder.
Det mänskliga förnuftet är bara kalkyl. Det är Maskinen som kräver detta.

Frågan är om det finns tid kvar, även om mänskligheten börjar ångra sig nu och väljer en annan attityd, om Maskinen saktar och byter riktning.

Under bara 30 år har 25% av världens alla djurarter försvunnit. Över 90% av världens all havsdjur har redan urartats. Och det finns inga som helst ambitioner att stoppa detta barbari. Maskinen saknar ambitioner. Nu håller japan att urarta valarana. För varje 8 sekunder som går så försvinner motsvarande en fotbollsplan av regnskogar på jorden.

De individer som avviker från detta mönster är alldelles i underläge. Styrkeförhållandet är orättvist obalanserat.
Dessa individers drömmar är det enda fästet. Individer som vill förvandla dröm till handling, utan att behöva kalkylera om hur mycket chans de har; kalkylen har en alldeles stort plats här på jorden.
Dessa individer kan inte vara annat än de egentligen är och kan inte göra annat än att leva och sträva efter egna villkor,
att utplåna Mashinen.
Bortsett från resultatet har de åtminstone levt ett rikt liv.
Ett liv på egna villkor