Frågan har aktualiserats på andra tråder, bland annat agnosticism-diskussionen. Där framkastade Stefan att det inte är rationellt att tro på något till 100%. Det ska han få utveckla själv, tänkte bara skissera vad en sådan tro skulle vara:
Varje tro X på P åtföljs (hos rationella) av en motsvarande tro 100-X på icke-X. Till exempel har jag kanske en gudstro på 50% och en tro på att det inte finns någon gud på 50%. Om jag hade en tro på 99% att gud inte fanns skulle jag nog uttrycka mig annorlunda, kanske säga att jag är övertygad om att gud inte finns. Jag skulle nog ändå dra mig för att säga att jag vet att det inte finns gud, eftersom jag skulle ha svårt att presentera hur jag kunde veta något sådant. Därmed inte sagt att veta = tro till 100%, ej heller att så inte är fallet. Till exempel tycker jag att följande sats har stor betydelse i denna diskussion:
(S1) Jag vet att P, men jag tror inte att P till 100%
De flesta skulle hålla med om att guds existens är en tämligen oviss fråga, så låt oss ta några betydligt mindre ovissa frågor och istället där undersöka om tro till 100% vore rationellt. Är det exempelvis rationellt att tro att vi existerar till 100%, eller att vi har händer till 100%? Då måste man naturligtvis ta ställning till motfrågan: är det mindre rationellt än att ha en viss (men liten) tro på att vi inte har händer? Följdfrågan är alltså:
(S2) Är det rationellt att påstå sig veta något?
Om det är rationellt att påstå sig veta något (vilket nog stämmer med våra intuitioner) och irrationellt att tro något till 100%, då måste vi kunna veta utan att ha 100%-ig tro. Därför är S1 intressant att diskutera, eftersom det känns som om den går emot våra intuitioner.
Det var bara en språngbräda in i diskussionen! Hoppas den blomstrar.
§
Rationellt att tro till 100%?
Moderator: Moderatorgruppen
Frågan har aktualiserats på andra tråder, bland annat agnosticism-diskussionen. Där framkastade Stefan att det inte är rationellt att tro på något till 100%. Det ska han få utveckla själv, tänkte bara skissera vad en sådan tro skulle vara:
Varje tro X på P åtföljs (hos rationella) av en motsvarande tro 100-X på icke-X. Till exempel har jag kanske en gudstro på 50% och en tro på att det inte finns någon gud på 50%. Om jag hade en tro på 99% att gud inte fanns skulle jag nog uttrycka mig annorlunda, kanske säga att jag är övertygad om att gud inte finns. Jag skulle nog ändå dra mig för att säga att jag vet att det inte finns gud, eftersom jag skulle ha svårt att presentera hur jag kunde veta något sådant. Därmed inte sagt att veta = tro till 100%, ej heller att så inte är fallet. Till exempel tycker jag att följande sats har stor betydelse i denna diskussion:
(S1) Jag vet att P, men jag tror inte att P till 100%
De flesta skulle hålla med om att guds existens är en tämligen oviss fråga, så låt oss ta några betydligt mindre ovissa frågor och istället där undersöka om tro till 100% vore rationellt. Är det exempelvis rationellt att tro att vi existerar till 100%, eller att vi har händer till 100%? Då måste man naturligtvis ta ställning till motfrågan: är det mindre rationellt än att ha en viss (men liten) tro på att vi inte har händer?
Andra frågor är grundläggande matematiska och logiska frågor, av typen blir 1+1=2 eller implicerar (A OCH B) B. Här verkar det lite konstigt att tro på motsatsen. Min tanke var att även dessa satser kanske kunde ges upp under vissa omständigheter, och att man därför bör tro på dess falskhet med åtminstone någon styrka. (Quine hävdar att t o m de logiska lagarna kan ges upp under vissa omständigheter. Jag är inte säker på att jag tror på det, men inte säker på motsatsen heller. Säg att jag tror på Quine med x %. Säg att om Quine har rätt så tror jag att det är y % chans att vi faktiskt skulle ge upp 1+1=2. I så fall bör jag med x/100 gånger y % tro att 1+1=2 är falskt.)
Säg att vi inte känner till något alls om en proposition P. Vad bör vi då tro om P? Vad jag förstår brukar man inom sannolikhetsteorin sätta sannolikheten för P och icke-P i dessa fall till 50 % vardera. Utifrån ett beslutsteoretiskt perspektiv tycker jag att en sådan teori verkar rätt rimlig här också. En princip som rättfärdigar den är maximin-principen, dvs. principen att vi ska maximera det sämsta möjliga utfallet. Säg att vi får nytta 1 av att ha fel och nytta - 1 av att ha rätt. Om vi tror P och icke-P med 50 % vardera får vi oavsett vad utfallet blir 0 i nytta (0,5-0,5). Maximinprincipen är en defensiv princip som jag tycker är rätt vettig.
Stefan skrev:Säg att jag tror på Quine med x %. Säg att om Quine har rätt så tror jag att det är y % chans att vi faktiskt skulle ge upp 1+1=2. I så fall bör jag med x/100 gånger y % tro att 1+1=2 är falskt.
Just. Men jag tror att du har en svagare tro på följande satser än satsen "1+1=2":
S1: "Summan av att tro P och icke-P = 100%"
S2: "Det är rationellt att tro S1 till nästan 100%"
Håller du med om att S1 och S2 liksom tillåter en slags luddighet i själva systemets grundförutsättningar som gör att du mycket väl kan tro att "1+1=2" till 100%, och ändå hålla dig öppen för möjligheten att förkasta den satsen en dag? För att uttrycka det à la Lögnaren:
L1: "Det är irrationellt att tro på L1 till 100%"
Du har ännu inte berättat hur du ser på vetande kontra irrationell 100%-ig tro:
hovnarr skrev:(S2) Är det rationellt att påstå sig veta något?
Om det är rationellt att påstå sig veta något (vilket nog stämmer med våra intuitioner) och irrationellt att tro något till 100%, då måste vi kunna veta utan att ha 100%-ig tro.
§
-
MrTambourineMan
- Inlägg: 545
- Blev medlem: 29 okt 2003 21:02
- Ort: Göteborg
Re: Rationellt att tro till 100%?
Kanske missar jag någonting viktigt kontextuellt; jag har trots allt inte för vana att plöja igenom agnosticism-tråden, och jag är allmänt dåligt uppdaterad på merparten av FF:s diskussioner men såsom jag uppfattar begreppen "tro" och "veta" så är S1 obegriplig. Man baserar väl ändå sin tro på vad man vet, eller tror sig veta?hovnarr skrev:Om jag hade en tro på 99% att gud inte fanns skulle jag nog uttrycka mig annorlunda, kanske säga att jag är övertygad om att gud inte finns. Jag skulle nog ändå dra mig för att säga att jag vet att det inte finns gud, eftersom jag skulle ha svårt att presentera hur jag kunde veta något sådant. Därmed inte sagt att veta = tro till 100%, ej heller att så inte är fallet. Till exempel tycker jag att följande sats har stor betydelse i denna diskussion:
(S1) Jag vet att P, men jag tror inte att P till 100%
*/*/*/*/*/*
/*/*/*/*/*/
*/*/*/*/*/*
/*/*/*/*/*/
/*/*/*/*/*/
*/*/*/*/*/*
/*/*/*/*/*/
hovnarr skrev:
(S2) Är det rationellt att påstå sig veta något?
Om det är rationellt att påstå sig veta något (vilket nog stämmer med våra intuitioner) och irrationellt att tro något till 100%, då måste vi kunna veta utan att ha 100%-ig tro.
Jag tycker inte att det är en viktig fråga hur vi definierar "veta" (men skiljer mig här kanske från de flesta). Jag tror inte att någon använder "veta" bara när man har 100 %-ig tro. Men var vi ska dra gränsen (80 %, 90 %, 99 %, 99,9 %, etc.) är jag tämligen likgiltig inför.
Håller du med om att S1 och S2 liksom tillåter en slags luddighet i själva systemets grundförutsättningar som gör att du mycket väl kan tro att "1+1=2" till 100%, och ändå hålla dig öppen för möjligheten att förkasta den satsen en dag?
Jag förstår inte riktigt detta. Om jag tror idag att under vissa förutsättningar skulle jag ge upp 1+1=2, då tror jag väl också att det är en liten chans att 1+1=2 är falskt? Dvs. att jag inte tror 1+1=2 med 100 %?
Stefan skrev:En princip som rättfärdigar den är maximin-principen, dvs. principen att vi ska maximera det sämsta möjliga utfallet. Säg att vi får nytta 1 av att ha fel och nytta - 1 av att ha rätt. Om vi tror P och icke-P med 50 % vardera får vi oavsett vad utfallet blir 0 i nytta (0,5-0,5). Maximinprincipen är en defensiv princip som jag tycker är rätt vettig.
Ett sidospår, men jag förstår inte riktigt hur du menar här. Att maximera det sämsta möjliga utfallet låter för mig som en extremt defensiv och inte särskilt bra princip. Menar du inte snarare att maximera det förväntade utfallet? Det låter för mig som det mest vettiga, men är väl varken särskilt defensivt eller offensivt?
Tore/
Jag tänkte så här: Vi har inga särskilda skäl att tro på P och inga särskilda skäl att tro på icke-P. Säg att vi ändå bestämmer oss för att tro på P med 100 %. Säg att om vi har rätt får vi (nyttan x 2 x styrkan av tron) - nyttan. Då får vi nytta 1 om P är sann. Å andra sidan förlorar vi nytta 1 om P är falsk.
Jag är inte riktigt säker på detta. Hursomhelst: anta att sannolikheten i nån mening faktiskt är 50 % för P och för icke-P. Då är den förväntade nyttan 0 i detta fall. Men hur vi än vrider och vänder på procentsatserna, är den förväntade nyttan alltid 0. Således kan principen om maximerad förväntad nytta inte ge oss nån vägledning. Då måste vi leta efter andra principer. Då tycker jag att det är rimligare att maximera det sämsta utfallet än det bästa utfallet. Om man tror P med 50 % maximeras det sämsta möjliga utfallet.
EDIT: Å andra sidan, om sannolikheten för P är 50 % så bör vi väl tro att P med 50 %. Således kanske vi inte behöver blanda in dessa resonemang öht.
Hursomhelst, jag tänker mig att det på något sätt är mest defensivt, och därför bäst, att tro P med 50 % om man inte har något skäl för att tro på varken P eller icke-P. Tror du att man kan göra reda för den intutionen på något sätt?
Eller, vid närmare eftertanke är inte "P" och "icke-P" särskilt bra val. Detta för att det föreligger en viss asymmetri mellan sanna och falska satser. Om "äpplet är rött" är sant implicerar det att "äpplet är grönt", "äpplet är blått" etc. är falskt. Ännu värre är det för exakta sifferangivelser; om det är sant att x är exakt 1,2345 m lång, så är en väldig massa andra satser falska. Låt oss istället tala om mer symmetriska fall: höger eller vänster, uppe eller nere, etc.
Ett sidospår, men jag förstår inte riktigt hur du menar här. Att maximera det sämsta möjliga utfallet låter för mig som en extremt defensiv och inte särskilt bra princip. Menar du inte snarare att maximera det förväntade utfallet? Det låter för mig som det mest vettiga, men är väl varken särskilt defensivt eller offensivt?
Jag tänkte så här: Vi har inga särskilda skäl att tro på P och inga särskilda skäl att tro på icke-P. Säg att vi ändå bestämmer oss för att tro på P med 100 %. Säg att om vi har rätt får vi (nyttan x 2 x styrkan av tron) - nyttan. Då får vi nytta 1 om P är sann. Å andra sidan förlorar vi nytta 1 om P är falsk.
Jag är inte riktigt säker på detta. Hursomhelst: anta att sannolikheten i nån mening faktiskt är 50 % för P och för icke-P. Då är den förväntade nyttan 0 i detta fall. Men hur vi än vrider och vänder på procentsatserna, är den förväntade nyttan alltid 0. Således kan principen om maximerad förväntad nytta inte ge oss nån vägledning. Då måste vi leta efter andra principer. Då tycker jag att det är rimligare att maximera det sämsta utfallet än det bästa utfallet. Om man tror P med 50 % maximeras det sämsta möjliga utfallet.
EDIT: Å andra sidan, om sannolikheten för P är 50 % så bör vi väl tro att P med 50 %. Således kanske vi inte behöver blanda in dessa resonemang öht.
Hursomhelst, jag tänker mig att det på något sätt är mest defensivt, och därför bäst, att tro P med 50 % om man inte har något skäl för att tro på varken P eller icke-P. Tror du att man kan göra reda för den intutionen på något sätt?
Eller, vid närmare eftertanke är inte "P" och "icke-P" särskilt bra val. Detta för att det föreligger en viss asymmetri mellan sanna och falska satser. Om "äpplet är rött" är sant implicerar det att "äpplet är grönt", "äpplet är blått" etc. är falskt. Ännu värre är det för exakta sifferangivelser; om det är sant att x är exakt 1,2345 m lång, så är en väldig massa andra satser falska. Låt oss istället tala om mer symmetriska fall: höger eller vänster, uppe eller nere, etc.
Stefan skrev:Jag tänkte så här: Vi har inga särskilda skäl att tro på P och inga särskilda skäl att tro på icke-P. Säg att vi ändå bestämmer oss för att tro på P med 100 %. Säg att om vi har rätt får vi (nyttan x 2 x styrkan av tron) - nyttan. Då får vi nytta 1 om P är sann. Å andra sidan förlorar vi nytta 1 om P är falsk.
Jag är inte riktigt säker på detta. Hursomhelst: anta att sannolikheten i nån mening faktiskt är 50 % för P och för icke-P. Då är den förväntade nyttan 0 i detta fall. Men hur vi än vrider och vänder på procentsatserna, är den förväntade nyttan alltid 0. Således kan principen om maximerad förväntad nytta inte ge oss nån vägledning. Då måste vi leta efter andra principer. Då tycker jag att det är rimligare att maximera det sämsta utfallet än det bästa utfallet. Om man tror P med 50 % maximeras det sämsta möjliga utfallet.
Ok, låt oss se om jag förstår bättre nu vad du menar. Du utgår i ditt räkneexempel från att nyttan av att tro rätt är +1 och att nyttan av att tro fel är -1, detta oavsett om man tror på P eller icke-P. Men antag nu att nyttan av att tro på icke-P ändras så att den blir +3 när man tror rätt och -3 när man tror fel, samtidigt som nyttan av att tro på P förblir oförändrad. Om jag har förstått ditt sätt att räkna så borde man nu tro på P till 75% istället för 50%! Håller du med om det?
För mig låter det konstigt att graden av tro överhuvudtaget skulle ha någon koppling till den nytta man har om tron visar sig vara riktig eller felaktig. Jag tror varken mer eller mindre på att jag skall vinna en miljon på Lotto bara för att pengarna vore till stor nytta för mig!
Stefan skrev:Hursomhelst, jag tänker mig att det på något sätt är mest defensivt, och därför bäst, att tro P med 50 % om man inte har något skäl för att tro på varken P eller icke-P. Tror du att man kan göra reda för den intutionen på något sätt?
Jag vet inte. Räcker det inte med att konstatera att man inte har något skäl att tro mer på det ena än på det andra? Skall man dela 100% lika på två så blir ju fördelningen 50/50.
Tore/
Ja, det är precis så jag menar. Men jag tänker mig att vad man vill göra är inte att maximera nyttan i vanlig mening, utan maximera antalet sanna satser man tror på, och minimera antalet falska satser man tror på. Det är iofs missvisande att kalla det för "nytta" kanske. Jag var dock inte riktigt klar över hur jag själv menade.
Nu tänker jag att vi står inför ett val. Antingen väljer vi 1) att tro helt på P (eller på icke-P) eller så väljer vi 2) att tro på båda med 50 %. Med 1) så kommer vi oavsett sanningsvärde aldrig få lägre nytta än 0 (summan av sanna satser som vi tror på minus summan av falska satser som vi tror på kommer aldrig att underskrida 0), men med 2) kan vi få nytta lägre än 0.
Men frågan är: varför ska man dela lika? Man kunde väl lika gärna tänka sig någon annan uppdelning? Kanske måste man nöja sig med nån form av intuitivt svar, men jag vill inte göra det innan man tänkt igenom om det finns ett sätt att rättfärdiga denna intuition. T ex maximin-principen.
Ok, låt oss se om jag förstår bättre nu vad du menar. Du utgår i ditt räkneexempel från att nyttan av att tro rätt är +1 och att nyttan av att tro fel är -1, detta oavsett om man tror på P eller icke-P. Men antag nu att nyttan av att tro på icke-P ändras så att den blir +3 när man tror rätt och -3 när man tror fel, samtidigt som nyttan av att tro på P förblir oförändrad. Om jag har förstått ditt sätt att räkna så borde man nu tro på P till 75% istället för 50%! Håller du med om det?
Ja, det är precis så jag menar. Men jag tänker mig att vad man vill göra är inte att maximera nyttan i vanlig mening, utan maximera antalet sanna satser man tror på, och minimera antalet falska satser man tror på. Det är iofs missvisande att kalla det för "nytta" kanske. Jag var dock inte riktigt klar över hur jag själv menade.
Nu tänker jag att vi står inför ett val. Antingen väljer vi 1) att tro helt på P (eller på icke-P) eller så väljer vi 2) att tro på båda med 50 %. Med 1) så kommer vi oavsett sanningsvärde aldrig få lägre nytta än 0 (summan av sanna satser som vi tror på minus summan av falska satser som vi tror på kommer aldrig att underskrida 0), men med 2) kan vi få nytta lägre än 0.
Räcker det inte med att konstatera att man inte har något skäl att tro mer på det ena än på det andra? Skall man dela 100% lika på två så blir ju fördelningen 50/50.
Men frågan är: varför ska man dela lika? Man kunde väl lika gärna tänka sig någon annan uppdelning? Kanske måste man nöja sig med nån form av intuitivt svar, men jag vill inte göra det innan man tänkt igenom om det finns ett sätt att rättfärdiga denna intuition. T ex maximin-principen.
Stefan skrev:Ja, det är precis så jag menar. Men jag tänker mig att vad man vill göra är inte att maximera nyttan i vanlig mening, utan maximera antalet sanna satser man tror på, och minimera antalet falska satser man tror på. Det är iofs missvisande att kalla det för "nytta" kanske. Jag var dock inte riktigt klar över hur jag själv menade.
Nu tänker jag att vi står inför ett val. Antingen väljer vi 1) att tro helt på P (eller på icke-P) eller så väljer vi 2) att tro på båda med 50 %. Med 1) så kommer vi oavsett sanningsvärde aldrig få lägre nytta än 0 (summan av sanna satser som vi tror på minus summan av falska satser som vi tror på kommer aldrig att underskrida 0), men med 2) kan vi få nytta lägre än 0.
Ja, men varför skulle man ha som mål just att minimera risken att hamna "under noll"? Eftersom vi inte längre talar om nytta i vanlig mening så har jag extra svårt att se hur en sådan strävan kan motiveras. Och om man nu köper din tanke att vi bör minimera denna risk, hur kan man då överhuvudtaget motivera att göra några avsteg från regeln? Även om du tycker dig vara till 99% säker på att P är sann så finns det ju en risk att du har fel och därmed hamnar under nollan. Bör du alltså tro på alla satser endast till 50%?
Stefan skrev:Men frågan är: varför ska man dela lika? Man kunde väl lika gärna tänka sig någon annan uppdelning? Kanske måste man nöja sig med nån form av intuitivt svar, men jag vill inte göra det innan man tänkt igenom om det finns ett sätt att rättfärdiga denna intuition. T ex maximin-principen.
Om det inte finns någon anledning att tro mer på det ena än på det andra så är det väl intuitivt rimligt att tro lika mycket på båda? För mig är det en stark intuition. Om man vill kan man kanske knyta det till sannolikheten att "gissa rätt" och hur mycket pengar man skulle vara beredd att satsa på respektive alternativ?
Eftersom vi inte längre talar om nytta i vanlig mening så har jag extra svårt att se hur en sådan strävan kan motiveras. Och om man nu köper din tanke att vi bör minimera denna risk, hur kan man då överhuvudtaget motivera att göra några avsteg från regeln? Även om du tycker dig vara till 99% säker på att P är sann så finns det ju en risk att du har fel och därmed hamnar under nollan. Bör du alltså tro på alla satser endast till 50%?
Jag tänkte mig att man i normala fall bör tro det man tycker sig ha skäl till att tro. Denna princip kommer bara på fråga om vi inte har några skäl att tro nånting.
Om det inte finns någon anledning att tro mer på det ena än på det andra så är det väl intuitivt rimligt att tro lika mycket på båda? För mig är det en stark intuition.
Jo, för mig också. Jag spånar mest. Om man kunde hitta nåt argument för detta vore det ju kul.
Om man vill kan man kanske knyta det till sannolikheten att "gissa rätt" och hur mycket pengar man skulle vara beredd att satsa på respektive alternativ?
Jo, finns det pengar med i leken tror jag att många skulle satsa på maximin-principen, eftersom pengar normalt har sjunkande marginalnytta. Hur ser marginalnyttan för "att tro det sanna" ut? Anta att vi ökar vår tro på en sann sats från:
A 0 till 1 %
B 25 till 26%
C 49,5 till 50, 5 %
D 74 till 75 %
E 99 till 100 %
Får vi samma nytta av alla dessa ökningar, eller är den olika för olika värden?
Stefan skrev:Jag tänkte mig att man i normala fall bör tro det man tycker sig ha skäl till att tro. Denna princip kommer bara på fråga om vi inte har några skäl att tro nånting.
Men varför blir det viktigt att maximera den lägsta möjliga "nyttan" bara när vi inte har några skäl att tro? Varför inte annars också? Det känns lite ad hoc. Dessutom kan man ju ha olika starka skäl att tro på någonting, från mycket starka, till nästan inga eller inga alls. Hur skall man dra gränsen för när denna princip skall tillämpas?
Stefan skrev:Jo, finns det pengar med i leken tror jag att många skulle satsa på maximin-principen, eftersom pengar normalt har sjunkande marginalnytta. Hur ser marginalnyttan för "att tro det sanna" ut? Anta att vi ökar vår tro på en sann sats från:
A 0 till 1 %
B 25 till 26%
C 49,5 till 50, 5 %
D 74 till 75 %
E 99 till 100 %
Får vi samma nytta av alla dessa ökningar, eller är den olika för olika värden?
Förstår inte riktigt vad du menar här. Vad är det för nytta du talar om nu, och vad skulle det innebära att tillämpa maximin-principen i de här fallen?
Men varför blir det viktigt att maximera den lägsta möjliga "nyttan" bara när vi inte har några skäl att tro? Varför inte annars också? Det känns lite ad hoc.
Tanken är denna. Vi har en överordnad princip A: tro det man har skäl att tro. Vi har en annan underordnad princip B: maximin-principen. B är endast aktuell när A inte kan ge oss nån vägledning. Jag tycker inte att det är ad hoc. Vi kan ha samma ordning när vi fattar beslut inför handlingar: använd först principen om maximal förväntad nytta; om den är neutral mellan flera olika handlingsalternativ, välj i enlighet med maximin-principen.
Rawls kallar en sådan ordning bland beslutsprinciper en "lexikal" ordning. Precis som man i ett lexikon inte börjar på "B" förrän man är helt färdig med alla ord på "A" ska man inte börja med den lägre beslutsprincipen förrän man är helt klar med den övre.
Dessutom kan man ju ha olika starka skäl att tro på någonting, från mycket starka, till nästan inga eller inga alls. Hur skall man dra gränsen för när denna princip skall tillämpas?
Bra fråga, det har jag inte tänkt på. Ett svar är att om vi har svaga skäl att tro att P så ska vi i första hand tro P med en viss procentsats. Säg 30 % i detta fall. Resten, dvs. 70 % fördelas i enlighet med maximinprincipen, dvs. lika. Alltså blir resultatet att vi bör tro på P med 65 % och icke-P med 35 %.
Förstår inte riktigt vad du menar här. Vad är det för nytta du talar om nu, och vad skulle det innebära att tillämpa maximin-principen i de här fallen?
Det blev lite flummigt det där. Det kanske inte är nåt bra spår. Jag ska tänka mer på det.
Stefan skrev:Tanken är denna. Vi har en överordnad princip A: tro det man har skäl att tro. Vi har en annan underordnad princip B: maximin-principen. B är endast aktuell när A inte kan ge oss nån vägledning. Jag tycker inte att det är ad hoc. Vi kan ha samma ordning när vi fattar beslut inför handlingar: använd först principen om maximal förväntad nytta; om den är neutral mellan flera olika handlingsalternativ, välj i enlighet med maximin-principen.
Rawls kallar en sådan ordning bland beslutsprinciper en "lexikal" ordning. Precis som man i ett lexikon inte börjar på "B" förrän man är helt färdig med alla ord på "A" ska man inte börja med den lägre beslutsprincipen förrän man är helt klar med den övre.
Ja, problemet är nog att jag inte köper den där nyttokalkylen från första början. Som jag förstår dig vill du rättfärdiga en redan intuitivt rimlig slutsats med någon sorts nyttokalkyl. Men nyttan du räknar på är fiktiv och jag kan därför inte se hur den rättfärdigar slutsatsen mer än intuitionen gjorde redan från början.
Stefan skrev:Det blev lite flummigt det där. Det kanske inte är nåt bra spår. Jag ska tänka mer på det.
Ok, min egen tanke var helt enkelt att graden av tro i någon mening bör avspegla "sannolikheten" att ha rätt. Antag att oddsen är sådana att du får x kronor för varje satsad krona om P gäller. Om du nu tror dig kunna gå med vinst (statistiskt sett) genom att satsa på P, så tror du på P till (mer än) 100/x procent. Om du inte har något skäl att tro vare sig på P eller icke-P, så bör du iallafall ha 50% chans att gissa rätt och bör alltså kunna gå med vinst så snart x > 2. (Vi får anta att oddsen här är framtagna på ett sådant sätt att de inte i sig ger några skäl att tro på vare sig det ena eller andra alternativet.)
Ok, min egen tanke var helt enkelt att graden av tro i någon mening bör avspegla "sannolikheten" att ha rätt. Antag att oddsen är sådana att du får x kronor för varje satsad krona om P gäller. Om du nu tror dig kunna gå med vinst (statistiskt sett) genom att satsa på P, så tror du på P till (mer än) 100/x procent.
Visst, det är standard i beslutsteori om jag förstått saker och ting rätt.
Om du inte har något skäl att tro vare sig på P eller icke-P, så bör du iallafall ha 50% chans att gissa rätt och bör alltså kunna gå med vinst så snart x > 2.
Vad jag förstår säger du här att om vi inte har några skäl att tro P och inte heller icke-P bör vi tro med 50 %. Dvs. den grundläggande intuitionen.
Hursomhelst börjar jag luta åt att du har rätt; intuitionen är väldigt rimlig och mitt resonemang är definitivt inte starkare än den.
Vilka är online
Användare som besöker denna kategori: 30 och 0 gäster
