Vem var Oden

Traditionella religionsriktningar, men även andlighet ur ett mer generellt perspektiv.

Moderator: Moderatorgruppen

Lufier
Inlägg: 811
Blev medlem: 05 dec 2010 14:35

Vem var Oden

Inläggav Lufier » 16 sep 2011 21:33

Var han en nordisk Gud eller en historisk person?
Bild
En gång ska du vara en av dem som levat för längesen

Användarvisningsbild
Zokrates
Inlägg: 9937
Blev medlem: 14 maj 2007 02:27

Inläggav Zokrates » 16 sep 2011 21:44

Så här rakt ur minnet så var han en az, en kung som levde och verkade i trakterna runt svarta havet,
alltså en historisk person som dessutom var så framgångsrik att han blev en myt.

Lufier
Inlägg: 811
Blev medlem: 05 dec 2010 14:35

Inläggav Lufier » 16 sep 2011 22:13

Jag antar att du syftar på Heimskringla av Snorre sturlasson.

Kapitel 1
Om ländernas fördelning på jordytan.
Den runda jordskivan, som bebos av människorna, är mycket sönderskuren av vikar; stora havsbukter gå från världshavet in i jorden. Det är bekant, att ett hav går in från Norvasund1 ända till Jorsalaland2; från detta hav sträcker sig åt nordost en lång havsvik, som kallas Svarta havet. Där går gränsen mellan de tre världsdelarna; den östra heter Asien, den västra kalla somliga Europa, andra Enea3. Men norr om Svarta havet utbreder sig Svithiod det stora4 eller kalla. Svithiod det stora anses av somliga vara lika stort som det stora Serkland5; somliga jämföra det till och med med det stora Blåland6. Den norra delen av Svithiod (det stora) ligger obebodd på grund av frost och köld, liksom den södra delen av Blåland är öde för solhettans skull. I Svithiod (det stora) äro många stora bygder; där finnas ock många slags folk och talas många tungomål. Där finnes det resar och där finnes det dvärgar, där finnes det blåmän och många slags underliga folk; där finnes det också vidunderligt stora djur och drakar. Norrifrån rinner från de fjäll, som sträcka sig utanför all bygd, genom Svithiod (det stora) en flod, som rätteligen heter Tanais7; hon kallades fordom Tanakvisl eller Vanakvisl. Den flyter ut i Svarta havet. Landet kring Vanakvisl kallades Vanaland eller Vanahem8. Denna älv skiljer världsdelarna åt; det som ligger öster därom kallas Asien och det som ligger väster därom Europa.
Kapitel 2
Om Oden.
Landet öster om Tanakvisl i Asien kallades Asa- eller Åsahem1; den förnämsta borgen som var i landet kallade de Asgård2. I borgen härskade en hövding, som hette Oden; där var en stor offerplats. Det var dar sed, att tolv tempelpräster voro de främsta; de skulle råda för offren och för domar mellan männen. De kallades diar3 eller drottnar4, och dem skulle allt folket tjäna och ära. Oden var en stor krigare, han for vida omkring och underlade sig många riken. Han var så segersäll, att han hade framgång i varje strid, och därav kom det sig, att hans män trodde att han hade segern i sin hand i varje drabbning. Han hade den seden, då han sände sina män i striden eller skickade av sändebud, att han före deras avfärd lade händerna på huvudet på dem och välsignade dem; de trodde att då skulle det gå dem väl. Så var det också med hans män; var helst de kommo i nöd på sjön eller till lands, så åkallade de honom och trodde sig alltid få hjälp därav; de tyckte sig äga all sin tröst hos honom. Han for ofta så långt bort, att han var borta på färden i många år.


Tanakvisl är samma flod som benämns som Don nuförtiden.
Thor Heyerdals sista projekt var att bevisa att det stämmer att Oden kommer därifrån.

Det som gör källan osäker är att den är från tolvhundratalet. Men å andra sidan känner jag till folk som kan räkna upp svenska kungalängden ända tillbaka till Olof skötkonung.
En gång ska du vara en av dem som levat för längesen

Användarvisningsbild
Zokrates
Inlägg: 9937
Blev medlem: 14 maj 2007 02:27

Inläggav Zokrates » 16 sep 2011 22:35

Ja, du skall inte underskatta gamla tiders muntliga traditioner, de hade ett avancerat system
som minimerade misstag, så länge inte politik och ära blandar sig i så brukar det ändå ge
en bra hänvisning om vart sanningen ligger.
Azerbadjan kan ju mycket väl vara platsen där "Åsgård" låg, vid Azovska sjön ligger staden
Azer, förvisso en relativt ny stad men på en kontinuerlig boplats, floden Don, hette mycket
riktigt Tanais redan på 400 talet före kristus, vilket kan bygga på samma princip som man
kallat området Lödöse för, dånande vatten,  Lödöse (isl. Hlioðhus, eg. ljudhus, dånande fäste).

Lufier
Inlägg: 811
Blev medlem: 05 dec 2010 14:35

Inläggav Lufier » 16 sep 2011 23:04

Jag tror han var Alaner. Ska bara kika lite till i mina källor.

http://sv.wikipedia.org/wiki/Alaner
En gång ska du vara en av dem som levat för längesen

Användarvisningsbild
Zokrates
Inlägg: 9937
Blev medlem: 14 maj 2007 02:27

Inläggav Zokrates » 17 sep 2011 00:24

Judarna kan de med, du minns kanske det med de 12 stammarna?
http://britam.org/swedish/Skyter-och-goter.htm

Vem oden var, är nog omöjligt att svara på, ordet kan etymologiskt gå tillbaka i betydelsen,
kung, eller drottning, området kring svarta havet är inte heller att förfäkta som ursprung,
liksom att det kan ha ett visst samband med tidiga järnålderskulturer och dess spridning.

http://sv.wikipedia.org/wiki/Urindoeurop%C3%A9er

Lufier
Inlägg: 811
Blev medlem: 05 dec 2010 14:35

Inläggav Lufier » 17 sep 2011 01:13

Bra jobbat zok! Vi löser det nog innan jul.

Yueh-chi har jag tyckt länge vara intressant i sammanhanget.
Förstår inte varför ingen kopplat det tidigare.

Yuezhi uttalas Rouzhi på kinesiska.

På finska kallas Sverige för Routsi.

Yuezhi kallas också för månfolket.

Det här tycker jag är intressant läsning

http://depts.washington.edu/silkroad/te ... tes19.html
En gång ska du vara en av dem som levat för längesen

Användarvisningsbild
Zokrates
Inlägg: 9937
Blev medlem: 14 maj 2007 02:27

Inläggav Zokrates » 17 sep 2011 01:42

Nu har du ju gjort en rundgång tillbaka in i mitt första inlägg! :wink:
http://en.wikipedia.org/wiki/Alans
The Alans were also known over the course of their history by another group of related names including the variations Asi, As, and Os
(Bulgarian Uzi, Hungarian Jász, Russian Jasy, Georgian Osi). It is this name that is the root of the modern Ossetian.
Bild

Användarvisningsbild
Harald Davidsson
Inlägg: 5897
Blev medlem: 28 okt 2009 13:48

Re: Vem var Oden

Inläggav Harald Davidsson » 17 sep 2011 05:43

Lufier skrev:Var han en nordisk Gud eller en historisk person?
Bild



Oden, gudan., fsv. Ōþin = isl. Óðinn,
motsv. fhty. Wuotan, ags. Wóden, av
germ. *Wōðana-. Namnet måste, av
suffixet att döma, vara avlett av ett
substantiviskt grundord; jfr fsv. drōtin
(se drott), got. kindins, ståthållare (se
Kind), o. þiudans, konung (se tysk);
sannolikast, med Helm Altgerm.
relig.-gesch. 1: 263 f., av ett sbst. *wōð- = ty.
Wode (som namn på anföraren för »den
vilda jakten»), väl egentl. beteckning
på den skara av vinddemoner el.
själaväsen, som vid jultiden susade fram i
luften o. leddes av den gamle vind- o.
dödsguden Oden el. hans motsvarighet
»der wilde jäger» (Hachelberend,
Schimmelreiter osv.). Stammen kan icke,
såsom så ofta sker, identifieras med
sanskr. vāta-, vind, då dettas släktingar
visa hän på ie. ē (se vaja, vind); men
står möjl. i avljudsförh. till detta ord.
Kanske dock närmast till got. wôds,
rasande = isl. óðr (se odon). I alla
händelser ej, såsom icke sällan antages,
till vada i betyd, ’gå, skrida’. —
Variantform (sannol. yngre): isl. Óðr, namn
på Frejas make. — I sv. ortnamn, t. ex.
Odensberg, O(de)nslunda,
Odensala, socken i Uppl. (fsv. Odhinsarg,
till harg i betyd, ’helgedom; se Harg),
Odensvi (till vi, helgedom; se Vi),
Odensåker (jfr Odhner); Onskarby
Uppl., förr bl. a. Odenskareby (nära
Odensfors o. Ullfors), egentl.:
’Odensmännens’ (väl ’Odensdyrkarnas’) by, jfr
Torkarby o. se Älvkarleby ävensom
förf. Ortn. på -by s. 83; Onsön Grums
hd Vrml., fsv. Odhinsöö m. m., o.
Dals-Eds sn Dal, fsv. Odhensö (nära
Ullerön) = fno. Oðinsey (jfr Ullarey, båda i
Smaalenene), E. Noreen NoB 8: 17 f. —

Marko
Avstängd
Inlägg: 5407
Blev medlem: 13 jan 2011 01:47

Inläggav Marko » 17 sep 2011 15:58

Oden är en folktro/saga. En mix av egenskaper har denna 'guden'.
för är han gud, ett naturväsen eller bara en legend ?

Man blir väl intre riktigt klok på vem oden egentligen är, om man inte tar honom för en mix av berättelser som varierar över tid.

Naturgud ?, Härskarguden ?: Dödsguden ?, magins gud ?, shamanistist ?


Han levde iaf med sleipner och frugan hette frigg, halvsystern frejja kanske är samma person eller gudinna.

Jag tror inte att männsikan direkt trodde på dessa gudar, utan att det var dåtidens poesi och dramatik.

Lufier
Inlägg: 811
Blev medlem: 05 dec 2010 14:35

Inläggav Lufier » 17 sep 2011 20:56

Jo så är den gängse bilden Marko. Men Buddha, Jesus, Muhammed osv var levande personer som upphöjdes till gudar.

Den andra Nordiska källan av betydelse som berättar om Oden och varifrån han kom är Saxo Grammaticus.

Han skrev två versioner.

Den första versionen
Vid den tiden dyrkades i hela Europa en viss Odin under falskt sken, att han var en gudomlighet. Denne brukade emellertid långa tider uppehålla sig vid Uppsala. Han hedrade stället genom att bo där, antingen därför att invånarna var dummare än andra, eller för att det var en så angenäm plats. Konungarna i Norden, som ivrigt ville dyrka hans gudomlighet, porträtterade honom i form av en gudabild i guld och skickade denna staty som bevis för sin aktning för honom, till Byzantium (Konstantinopel). Dessförinnan hade de också behängt bildens armar tätt, tätt med armband. Odin blev glad över en sån ryktbarhet och visade sin nåd mot avsändarna.
Hans gemål Frigga tillkallade emellertid hantverkare och lät avtaga guldet från bilden, för att hon själv skulle uppträda desto prydligare. Sedan dessa arbetare straffats genom hängning, satte Odin statyn på en sockel och ställde med stor konstfärdighet om, att den vid beröring kunde tala. Men Frigga satte sina intressen sig högre än tecknen på hennes makes gudomlighet. Därför umgicks hon hon intimt med en av männen från hovet för att genom hans skicklighet få  bilden nedtagen. Således lyckades hon komma åt att använda det guld, som avsattes för offentlig gudstjänst, till sin personliga lyx. Hon ansåg att hon väl kunde skänka sig själv för att tillfredsställa sin girighet, hon, en kvinna, som skulle vara i äktenskap med en gudomlig höghet.
Vad skulle jag här tillägga något annat, än att en sån gudomlighet varit värd en dylik gemål. Människorna gäckas på så vis. Odin hade således genom sin makas uppförande blivit utsatt för en dubbel skymf. Han var vanärad ej mindre genom skadandet av hans egen bild än genom äktenskapsbrottet. Han var bedrövad över sin tvåfaldiga skam. Skymfen att den friborne mannens ära kränkte tärde honom. Därför hoppades han att han skulle avstå sig den ådragna vanäran genom landsflykt. Sedan Odin dragit bort, passade en viss Mthotyn, som var berömd på grund av sina konster, liksom om han var understödd av himmelsk välvilja, på tillfället att ge sig ut för att vara en gudomlighet. Barbarfolk, förvillade genom nya bedrägerier lockade han genom ryktet om sina gärningar att förrätta kulthandlingar till sitt namns ära. Han påstod, att man icke skulle sona gudarnas vrede och skymfer mot de kejserliga högheterna med samtida i varandra ingående offerhandlingarna och ville hindra, att de högtidliga löften, som brukade avläggas för kejsarens välgång på nyårrsdagarna, till dem uttalades samtidigt med att andra offer utfördes samt inrättade särskilda skänkoffer till var och en av gudarna. men så återvände Odin och tack vare att han inte blev upptäckt nådde Mithotyn undan till Fyen, då hans gycklerier inte kunde hjälpa honom längre. Där dödades han vid en strid med invånarna. Men även sedan han avlidit låg hans brott i öppen dag, ty var och en somnalkades hans grav greps av en hastig påkommande sjukdom. Han framkalladeett saådant manfall efter sin bortgång ur livet och således pålade han de skyldiga en hård bot för sin bråddöd. Invånarna blevo förskräckta över denna olycka, rev fram kroppen ur högen, avskilde huvudet från kroppen och genomborrade hans bröst me en tillspetsad käpp. Det hjälpte


Här skiljer sig Saxo rejält från Snorre. Saxo skriver att Oden är underställd den Romerske Kejsaren i Bysan, vilket om det stämmer placerar Oden betydligt senare i tiden. Eller vänta nu det behöver det inte alls göra. Alanerna var aktiva under folkvandringstiden och var med i stort sett överallt. Hittade något intressant nu. Återkommer.
En gång ska du vara en av dem som levat för längesen

Marko
Avstängd
Inlägg: 5407
Blev medlem: 13 jan 2011 01:47

Inläggav Marko » 17 sep 2011 21:57

Jag följer er tråd med spänd förväntan.
Jag ville egentligen inte posta mitt förra inlägg då den inte tillförde mycket till er utomordentligt bra gjorda research och debatt.
Det jag egentligen ville med min post var att fundera runt odens omgivning och finna relevans till händelser.
Varför har oden ett öga ? varför har oden en 8a fotig grå häst, och vad betyder dessa korpar ?
vem var hans kärlek, var i historien kan vi hitta liknande berättelser ?. för det kan ge ledtrådar om vem oden är.


För mig var vikingatiden och asagudarna fascinerande när jag växte upp, älskade dom böckerna som jag läste som ung.

Användarvisningsbild
Zokrates
Inlägg: 9937
Blev medlem: 14 maj 2007 02:27

Inläggav Zokrates » 17 sep 2011 22:32

Marko skrev:Jag följer er tråd med spänd förväntan.
Jag ville egentligen inte posta mitt förra inlägg då den inte tillförde mycket till er utomordentligt bra gjorda research och debatt.
Det jag egentligen ville med min post var att fundera runt odens omgivning och finna relevans till händelser.
Varför har oden ett öga ? varför har oden en 8a fotig grå häst, och vad betyder dessa korpar ?
vem var hans kärlek, var i historien kan vi hitta liknande berättelser ?. för det kan ge ledtrådar om vem oden är.


För mig var vikingatiden och asagudarna fascinerande när jag växte upp, älskade dom böckerna som jag läste som ung.


Det där med ett öga finner man ju även hos Varuna (ocean, hav, etc), en Gud i Vedaskrifterna, där solen alltså är ögat,
det finns ju bara en sol, därav ett öga. Myterna blandas hejvilt under ett par tusen år, gudarna,
naturfenomen, natur etc. blir symboliserade och personifierade som t.ex. " Indra (regn, regnbåge etc.)
höll till i sin himmel Svarga (svarga betyder himmel) ( vars moln omger det heliga berget Meru,
till Svarga kom alla krigare efter sin död. " känns det bekant?

Sceptisk
Inlägg: 2520
Blev medlem: 15 dec 2006 00:33

Inläggav Sceptisk » 17 sep 2011 23:09

Brevid syftet kanske men intressant ändå hur människor vill göra vissa individer till gudar..

Some historians suggest that Odin, who was later worshipped as a god by pagan Vikings, was actually a Thracian/Aesir leader who reigned in the Sicambrian kingdom and lived in the city of Asgard in the first century BC.  He appointed chieftains after the pattern of Troy, establishing rulers to administer the laws of the land, and he drew up a code of law like that in Troy and to which the Trojans had been accustomed.  Tradition knows these Aesir warriors as ancient migrants from Troy, formidable fighters who inspired norse mythology and as the ancestors of the Vikings.  They were feared for their warships, as well as their ferocity in battle, and thus quickly dominated the northern trades using the Don river as their main route to the north.

Historians refer to the Aesir people as the Thraco-Cimmerians, since the Trojans were of Thracian ancestry.  The Cimmerians were an ancient people who lived among Thracians, and were eventually absorbed into Thracian culture.  Greek historian Herodotus of Halicarnassus noted about 440 BC that the Thracians were the second most numerous people in the world, outnumbered only by the (East) Indians, and that the Thracian homeland was huge.  Ancient maps describe the region as Thrace or Thracia, present-day southeast Europe and northeast Greece.  Thracian homelands included the Ukrainian steppes and much of the Caucasus region.  According to Flavius Josephus, Jewish & Roman historian in the 1st century AD, the descendants of Noah's grandson Tiras were called Tirasians.  They were known to the Romans as Thirasians.  The Greeks called them Thracians and later Trajans, the original people of the city of Troas (Troy), whom they feared as marauding pirates.  History attests that they were indeed a most savage race, given over to a perpetual state of "tipsy excess", as one historian put it.  They are also described as a "ruddy and blue-eyed people."  World Book Encyclopedia states they were "...savage Indo-Europeans, who liked warfare and looting."  Russian historian Nicholas L. Chirovsky describes the arrival of the Thracians, and how they soon dominated the lands along the eastern shores of the river Don.  These people were called Aes locally, according to Chirovsky, and later the Aesir (plural).

Evidence that the Aesir (Iron people) were Trojan refugees can be confirmed from local and later Roman historical sources, including the fact that the inner part of the Black Sea was renamed from the Mare Maeotis to the "Iron Sea" or "Sea of Aesov", in the local tongue.  The name remains today as the Sea of Azov, an inland sea in southern European Russia, connected with the Black Sea.  The Aesir were known for their fighting with iron weapons.  They were feared for their warships, as well as their ferocity in battle, and thus quickly dominated the northern trades, using the Don river as their main route for trading.

The Aesir people dominated the area around the Sea of Azov for nearly 1000 years, though the surrounding areas to the north and east were known as the lands of the Scythians.  The Aesir fought with the Scythians for regional dominance, but eventually made peace.  They established trade with the Scythians, and even strong cultural ties, becoming united in religion and law.  The Aesir began trading far to the north as well.  

The land far north was first described about 330 BC by the Greek explorer Pytheas of Massalia.  He called the region "Thule," which was described as the outermost of all countries, probably part of the Norwegian coast, where the summer nights were very short.  Pytheas translated Thule as "the place where the Sun goes to rest", which comes from the Germanic root word "Dhul-" meaning "to stop in a place, to take a rest."  Pytheas described the people as barbarians (Germanic/Teutonic tribes) having an agricultural lifestyle, using barns and threshing their grains.  These people had already established trade with the Aesir who later began migrating north around 90 BC from the Caucasus region, during the time of Roman expansion in Europe.  The Germanic/Teutonic tribes first made a name for themselves about 100 BC after aggressively fighting against the Romans.  Not much is known about the Germanic tribes prior to this.  When writing the "Gallic Wars," Julius Caesar described encounters with those Germanic peoples and distinguishes them from the Celts.  During this time period, many Germanic tribes were migrating out of Scandinavia to Germany and the Baltic region, placing continuous stress on Roman defenses.
 
Migrating groups were normally smaller groups of different people or tribes, often following a strong leader.  The "nationality" of the leaders would usually appear as the nationality of the migrating group, until later when the group was separated again.  The migrations could take place over several decades, and often when the Germanic tribes were mentioned in the written sources, the Romans had only met raiding groups occupying warriors or mercenaries operating far away from their people.

Around the same time, about 90 BC, the Aesir began their exodus from the Black Sea/Caucasus region.  Their arrival at the Baltic Sea in Scandinavia has been supported by several scholars and modern archaeological evidence.  As told by Snorri Sturluson (a 13th century Nordic historiographer) and confirmed by other data, the Aesir felt compelled to leave their land to escape Roman invasions by Pompeius, and local tribal wars.  Known as Thracian warrior tribes, the aggressive Indo-European nomadic Aesir came north, moving across Europe, bringing all their weapons and belongings in their boats on the rivers of Europe, in successive stages.  Historians note that Odin, who was a very popular Thracian ruler, led a migration about 70 BC with thousands of followers from the Black Sea region to Scandinavia.  It is also told that another Thracian tribe came along with them, a people called the Vanir (also Vaner or Vans).  Odin's first established settlement became known as Odense (Odin's Sanctuary or Odin's Shrine), inspiring religious pilgrimages to the city through the Middle Ages.  These tribes first settled in present-day Denmark, and then created a power-center in what is now southern Sweden.  About 800 years later during the Viking era, Odin, the Aesir and Vanir had become gods, and Asgard/Troy was the home of those gods—the foundation for Viking religion.  The Aesir warrior gods, and the religious deities of Odin (also Odinn, Wodan, Woden, Wotan Vodin) and Thor, were an integral part of the warlike nature of the Vikings, even leading them back down the waterways of Europe to their tribal origins along the Black Sea and Asia Minor.  

Aesir became the Old Norse word for the divine (also, the Old Teutonic word "Ase" was a common word for "god"), and "Asmegir" was the Icelandic term for "god maker"—a human soul on its way to becoming divine in the course of evolution.  The Vanir represented fertility and peace gods.  Not unlike Greeks and Romans, the Scandinavians also deified their ancestors.  The Egyptians adopted the practice of deifying their kings, just as the Babylonians had deified Nimrod.  The same practice of ancestor worship was passed on to the Greeks and Romans and to all the pagan world, until it was subdued by Christianity.


Länk: http://www.osterholm.info/swedes.html

Om Tor:

Japheth is considered the father of Indo-European people groups (several royal European genealogies confirm this).  Japheth's 7th son, Tiras, was the progenitor of the Tiracians.


Josephus (1st century AD Jewish & Roman historian) identifies them as the tribes who were known to the Romans as Thirasians, and to the Greeks as Thracians, whom they feared as marauding pirates.  Dio Cassius, Roman historian in the 2nd century AD, wrote "let us not forget that a Trajan was a true-born Thracian."

Tiras himself was worshipped by his descendants as Thuras (Thor), the god of war.  The river Athyras was also named after him, and the ancient city of Troas (Troi, Troy - the Trajans or Trojans) perpetuates his name, as also does the Taunrus mountain range.  Thracian lands stretched from southwestern Europe to Asia Minor, a vast area historically known as Thracia.


Länk: http://www.osterholm.info/thracian.html

Användarvisningsbild
Harald Davidsson
Inlägg: 5897
Blev medlem: 28 okt 2009 13:48

Inläggav Harald Davidsson » 18 sep 2011 00:03

Det viktiga med en myt eller en religion eller en Gud är budskapet



Första kvädet om Gudrun
Gudrun satt hos den döde Sigurd; hon grät icke som andra kvinnor, men hon var färdig att spricka av sorg. Både kvinnor och karlar kommo dit för att trösta henne, men det var icke lätt gjort. Det är en sägen bland folk, att Gudrun hade ätit av Favners hjärta, och att hon därför förstod fåglalåt. Följande är ocksa diktat om Gudrun:

1. Det var en gång, som Gudrun
ville gå att dö,
då hon sorgfull satt
vid Sigurds lik.
Hon snyftade icke
eller slog med händerna,
ej heller klagade
som andra kvinnor.

2. Visa jarlar
gingo fram,
som henne manade
så hårdsint ej vara;
dock icke Gudrun
gråta kunde,
var så djupt bedrövad,
att hjärtat ville brista.

3. Där sutto högborna
hustrur till jarlar,
guldsmyckade,
framför Gudrun.
Sin egen sorg
sade envar av dem,
den bittraste,
hon burit hade.

4. Då sade Gjavlaug,
Gjukes syster:
»Mig vet jag mest vanlottad
i världen på glädje:
fem mäns förlust
jag lida fick,
tvänne döttrars,
trenne systrars,
åtta bröders,
jag ensam dock lever.»

5. Dock icke Gudrun
gråta kunde;
så bedrövad hon var
för sin döde make
och stel av kval
vid konungens lik.

6. Då sade Herborg,
Hunalands drottning:
»Svårare sorg
att säga jag har:
mina söner sju
i södern föllo
och min man, den åttonde
med dem stupade.

7. Fader och moder,
fyra bröder,
dem blåste på vågen
vinden i kvav,
böljan bröt
mot bordplankorna.

8. Själv skulle jag sköta,
själv skulle jag kläda,
själv skulle jag låta
deras lik få vård.
Det allt jag utstod
på ett enda halvår,
utan att hugnad
jag hade av någon.

9. Så fick jag fången
av fiendehär
samma halvår
sedan bliva.
Skruda jag skulle
och skorna binda
varje morgon
på makan till hersen.

10. Hon sökte mig skrämma
av svartsjuka,
och drev till mig med hårda
hugg och slag.
Ej har i något hus
jag herre sett bättre,
men fru i huset
fann jag ej värre.»

11. Dock icke Gudrun
gråta kunde,
så bedrövad hon var
för sin döde make
och stel av kval
vid konungens lik.

12. Då sade Gullrond,
Gjukes dotter:
»Få trösteord, fast vis,
o fostermoder,
vet du det unga
vivet att säga.»
Hon ville ej längre
liket hölja.

13. Snabbt hon lakanet
av Sigurd ryckte
och kastade en kudde
för knäna åt makan.
»Se på din käre!
Kyss hans läppar,
som om du famnade
fursten i livet!»

14. En enda gång
såg Gudrun på honom,
såg furstens hår,
fläckat av blod,
den blixtrande blicken
brusten i döden,
hjärtats borg av svärdet
genomskuren.

15. Då böjde Gudrun
mot bolstret knä,
lockarne lossnade,
i låga brann kinden,
och regnet av tårar
rann i hennes knä.

16. Då grät Gudrun,
Gjukes dotter,
så att tårarne forsade
trädörr igenom
och gässen på gården
gällt kacklade,
de härliga fåglar,
som husfrun ägde.

17. Då sade Gullrond,
Gjukes dotter:
»Eder kärlek vet jag
har varit den största
av alla människors
ovan mullen.
Ingenstädes trivdes du,
ute eller inne,
syster min,
om hos Sigurd du ej var.»

18. Då sade Gudrun,
Gjukes dotter:
»Så var min Sigurd
mot sönerna av Gjuke,
som en vitlök vore,
vuxen ur gräset,
eller som bjärt juvel,
på band dragen,
en ädel opal,
över ädlingar han var.

19. Jag föreföll också
furstens kämpar
högre än alla
Herjans diser.
Nu är jag så liten,
som lövet är
ofta på jolster,
efter avliden drott.

20. Jag saknar, då jag sitter,
då i sängen jag vilar,
min vän att språka med;
det vålla Gjukes söner.
Mitt värsta ve
vålla Gjukes söner
och sin systers
svåra gråt.

21. I läggen öde
landet på folk,
så visst som I svikit
svurna eder.
Guldet skall du ej,
Gunnar, njuta,
din död de ringar
bereda skola,
sedan du svor
Sigurd eder.

22. I gården det ofta
gladare var,
så, när min Sigurd
sadlade Grane
och de foro att bedja
om Brynhilds hand,
en eländig varelse,
i olycklig stund.»

23. Då sade Brynhild,
Budles dotter:
»Utan man och barnlös
blive den varelsen,
som bad dig, Gudrun,
att gråta du skulle,
och i morse gav dig
makt att tala!»

24. Då sade Gullrond,
Gjukes dotter:
»Tig, du leda,
med att tala slikt!
Städs ädlingars onda
öde du varit,
var människa skyr dig,
skändliga stycke,
sju konungars
förkrossande sorg
och det värsta fördärv
av vänskap för kvinnor.»

25. Då sade Brynhild,
Budles dotter:
»Atle allena
all olycka vållar,
son till Budle,
broder till mig.

26. I hallen vi två då
hos hunska folket
sågo guldet
smycka fursten.
För detta besök
jag svårt har umgällt,
från denna syn
ser jag alltid bort.»

27. Hon stod vid stolpen,
sin styrka hon samlade;
det brann på Brynhild,
Budles dotter,
eld ur ögonen;
etter fnyste hon,
då hon såg såren
på Sigurds lik.

Gudrun gick därifrån bort till skogs ut i ödemarken och begav sig ända till Danmark och var där sju halvår med Tora, Hakons dotter. Brynhild ville icke leva efter Sigurd, hon lät döda sina åtta trälar och fem trälinnor; därpa stack hon sig till döds med svärd, såsom det säges i den korta Sigurdarkvida.


Återgå till "Religion och andlighet"

Vilka är online

Användare som besöker denna kategori: 14 och 0 gäster