När skall jag acceptera ångesten?

[Steiner83]

Som deprimmerad individ (talar för mig själv nu) inser jag att mitt sätt att värdera och uppskatta mig själv och omgivningen är ur balans. Känslan av vad som skall ge ved åt brinnande ångest (tex. allvarligt medvetet skadande av annan individ) blir lätt förväxlat med personliga presationskrav (tex. lättja under en sommar) som ej i närheten bör "straffas" med ångest på samma vis. Har försökt reda ut mina tankar men kan inte riktigt svara på min egen fråga.


Som barn blir man inpräglad med en känsla av ångest vid ett tillfälle man har begått en missgärning. Ångesten är en direkt emotionell reflektion av rädslan vare sig det handlar om fysisk eller psykisk smärta. Med åren visar det sig att ångesten faktiskt kan vara en vägledare och en känsla som visar vad som är "fel", man "bränner sig" psykiskt och tar avstånd från handlingen. Det är inte en känsla man ånjuter men kan den ses som en god vägledare(?).

Vid depressioner är ångesten ett vanligt inslag med skillnaden att missgärningar många gånger saknas helt eller balansen av "missgärningsvärde" och mängd ångest är mycket rubbad.

Frågan är då, när skall man acceptera ångesten? Skall jag någonsin ta emot den som "straff" för det illa jag gjort, eller i preventivt syfte försöka ignorera den och samtidigt totalt mista "kunskapen" om möjlighet till bättring och förlåtelse då risken att detta moment går överstyr?

[hovnarr]

Hej och välkommen hit Steiner!

Det är inte en känsla man ånjuter men kan den ses som en god vägledare(?).

Ja, det är precis vad det är.

Känslan av vad som skall ge ved åt brinnande ångest (tex. allvarligt medvetet skadande av annan individ) blir lätt förväxlat med personliga presationskrav (tex. lättja under en sommar) som ej i närheten bör "straffas" med ångest på samma vis.

Kan du iakta en någon skillnad mellan de två? Jag skulle säga såhär: sund skam leder till botfärdighet (via ödmjukhet!) precis som sund fruktan leder till mod. Strunta i den ångest som paralyserar och bestraffar, den är som en bild på en glass som väcker begär utan att man egentligen är hungrig. Spar din kraft så att du orkar gå dit den sunda skammen och fruktan leder.

Frågan är då, när skall man acceptera ångesten? Skall jag någonsin ta emot den som "straff" för det illa jag gjort, eller i preventivt syfte försöka ignorera den och samtidigt totalt mista "kunskapen" om möjlighet till bättring och förlåtelse då risken att detta moment går överstyr?

Vad är det att acceptera ångesten? Vare sig den är sann eller bara reflexmässig är ångesten en försoningsgåva. Antingen agerar du inte på den och då är det en försoning mellan dig och omvärlden, eller så agerar du på den och då är det en försoning mellan tja... dig, Dig, omvärlden och Sanningen. Så hur ska man veta vilken försoning man ska välja? Där har du förnuftet - syntesen mellan tanke och känsla - till din hjälp. Sen är det bara att köra på, lättare än så är det inte.

Ha det bättre!

[Steiner83]

hovnarr, jag får först tacka för ditt svar och välkomnande. Har läst en del på detta forum till och från men inte varit aktiv. Säkert kommer mycket tid att spenderas på denna sida framöver.

Kan du iakta en någon skillnad mellan de två? Jag skulle säga såhär: sund skam leder till botfärdighet (via ödmjukhet!) precis som sund fruktan leder till mod. Strunta i den ångest som paralyserar och bestraffar, den är som en bild på en glass som väcker begär utan att man egentligen är hungrig. Spar din kraft så att du orkar gå dit den sunda skammen och fruktan leder.

Det är just skillnaden mellan de två jag har svårt att upptäcka. Dels begår jag sällan handlingar i den grad att de ger mig oerhörd ångest, dels upplever jag ångest på ett djup så pass ofta "utan att anledning finns". Då anledning finns är ångesten tyvärr mycket lik.

Vad är det att acceptera ångesten? Vare sig den är sann eller bara reflexmässig är ångesten en försoningsgåva. Antingen agerar du inte på den och då är det en försoning mellan dig och omvärlden, eller så agerar du på den och då är det en försoning mellan tja... dig, Dig, omvärlden och Sanningen. Så hur ska man veta vilken försoning man ska välja? Där har du förnuftet - syntesen mellan tanke och känsla - till din hjälp. Sen är det bara att köra på, lättare än så är det inte.

Men om då ångesten (oftast) är en reflex på yttre stimuli vilket nödvändigtvis inte är orsakat av en egen negativ handling hur kan jag överhuvudtaget ignorera den? Definitionen på en reflex är att en reaktion sker per automatik utan att direkt medvetandeverksamhet ligger bakom.

Tar jag det till en annan nivå och ser ångesten som svar på tidigare illgärningar i livet som frambringas utan att jag növändigtvis visualiserar och minns mina fel är jag mycket säker på att daglig ångest skulle generera cyklar (självantända och skapa ny ångest) till kollaps äger rum och jag totalt, i självförsvar ignorerar allt. En nivå jag absolut inte vill komma till.

[hovnarr]

Men om då ångesten (oftast) är en reflex på yttre stimuli vilket nödvändigtvis inte är orsakat av en egen negativ handling hur kan jag överhuvudtaget ignorera den? Definitionen på en reflex är att en reaktion sker per automatik utan att direkt medvetandeverksamhet ligger bakom.

Det är precis det du INTE ska göra - ignorera den alltså. Det gör det bara värre. Ångest uppkommer och du gör en ansats att ignorera det. Då får du ångest över att du ignorerar. Och så får du ångest över detta, att du är så fånig att du får ångest när du ignorerar din ångest. Vips så sitter du där, paralyserad, med tredje gradens ångest (dvs. ångest över att du har ångest över att du har ångest).

Det kan du inte tillåta dig själv, helt ärligt.

En nivå jag absolut inte vill komma till.

Så, till vilken nivå till du komma? Jag vill inte leka hobbypsykolog med här ska du få en enkel övning av mig som hjälpt mig mycket. Så fort en ångestkänsla dyker upp i dig, fråga dig själv "Är denna ångest adekvat?". Skit i allt annat och fokusera verkligen på den ångesten. Försök beskriva den. Vad kan du slå fast om den? Var kommer den ifrån? Är den adekvat, dvs. berättigad? Vad skulle få dig att sluta känna ångest över detta? När du gör så förlorar ångesten sin makt och blir till en brevduva som flyger sin kos när den lämnat dig sitt budskap. Då har ångesten uppnått sitt försoningssyfte. Hajar du eller vill du ha exempel?

Vill du bli av med ditt övermått av ångest? Då hjälper det om du hajar detta: Du får idag stora fördelar av din ångest som kommer att försvinna när du blir av med den. Håller du med om det? I så fall kan du se det som att en del i dig vill hålla fast i den trygghet och bekvämlighet som gamla goda Ångesten ger. En annan del vill inget hellre än att slippa den. Den sistnämnda delen kommer att behöva förtrycka och dominera över den förstnämnda, på samma sätt som den förtryckt och dominerat, för att komma loss och bryta förtrollningen. Sen kan vi snacka balans. Men tro inte att den här första delen kommer att ge sig utan kamp - när du genomskådat den har du redan besegrat den till hälften.

Lycka till!

[Steiner83]

I dagsläget går det fram och åter. Ignorans av ångesten sker per automatik när jag sysselsätter mig med något annat där tankeverksamhet över själslig ro inte får rum. Men vid ett tillfälle där jag får tid att tänka kommer den snabbt fram.

Tankeövningen du ger skall jag prova. Har försökt analysera den (ångesten) tidigare (anledningen till att jag skriver tex) men inte riktigt koncentrerat mig utan istället försökt ignorera.
Problem med ångestfyllda tillstånd och försök att bli av med den är att man lätt söker sig till "snabba fix:ar" (i mitt fall arbete) dvs jag blandar ihop ignorans och verklig "botgöring"... skall iaf koncentrera mig mer, försöka greppa, slå tillbaka eller hur man nu kan uttrycka det.

[Filosofika]

Är det bra att arbeta för att glömma och försöka gottgöra saker som blivit fel och är känslan att människan är ett djur dock något mer civiliserad än övriga arter rätt????

[Allthingsmustpass]

Det är ett bra tips du ger, Hovnarr. Att försöka analysera ångesten låter som en effektiv metod att bli av med den. '
Problemet med den metoden tycker jag är att det är ofta väldigt svårt att svara på varför man känner som man känner. Ångesten är ju oftast inte knuten till någon direkt orsak utan består i alla fall för mig ofta av ett virrvarr av olika faktorer.
Men jag antar att det här är, som mycket annat en träningssak, och det underlättar förmodligen desto mer självkännedom man har.

[Steiner83]

Filosofika,
Förstår inte riktigt poängen med frågan som låter retorisk?

[J R Auk]

I förståelse ligger accepterande, så man måste uthärda och se sanningen i vitögat. Om ångesten kom från en handling man gjort måste man acceptera detta och förlåta sig själv.
(Detta presenterade du väldigt bra Hovnarr)
Botgöring kan endast ligga i att lära och inte upprepa.
Problemet är att många känner sig knutna till ett betendemönster genom sin karaktär, sin personlighet.

Men vi ska inte vara rädda för personlighetsförändring, för vilka är vi att ansvara för det som skett? Vårt ansvar ligger i vad som kommer att ske. Vi är inte vad vi gjort, vi är vad vi kommer att göra.
Att tänka är en sak och att göra är en helt annan. Mången ångest uppstår av att dom två inte går samman.
Man måste styra rätt in i stormen. Acceptera vad som varit och inrikta sig på vad som komma skall. Det kan bara få finnas en ryttare i ens sinne. Vi måste på en primär nivå styra vårat agerande, om vi låter känslor och ursäkter styra vårat betende är vi illa ute, primärt genom att vi måste vara den som styr då känslorna i sig själva inte är medvetna om varandra. Inte sagt att dom saknar värde, dom håller alla sina sanningar om vad som är riktigt bemötande gentemot en situation, men det är endast genom analys av dessa som det fruktbara förhållningssättet kan komma.

Ångesten är ju oftast inte knuten till någon direkt orsak utan består i alla fall för mig ofta av ett virrvarr av olika faktorer.

Det är just det den är. Så långt sträcker sig orsak och verkan sambanden. Du måste acceptera alla känslor och gå till roten av problemet.
Detta kan upplevas som att bejaka känslan. Men genom att hela tiden hålla sig medveten om att vi ser till slutet, för att förändra vårt betende, vårt tankesätt, skapar vi distans och försonar oss med innebörden av dessa känslostormar. VI måste förstå varför vår ilska, kärlek, avund, och hur alla andra erfarelser ur känsloregistret, uppstår. Detta uppnår vi genom att känna dom. Men värdet av känslan bestämmer vi själva. Allt har sitt värde. Vi måste vara det medvetande som gör beräkningen av summan.
Varför känner vi saker överhuvudtaget?
ag skulle tro att det är ett sätt att skapa ett begrepp om omvärlden. Våra sinnen inehåller så mycket information att intuitiva erfarelser måste beaktas. Men man måste förstå varför. Varför uppstår erfarelsen.
Det är lite av ett detektivarbete. Aha lite vördnad där, en gnutta förakt där, irritation där. Varför uppstod dom? Snoka efter och spåra upp dom. Där finns oftast ett samband där tanke och handling inte går samman. Oftast vet vi medvetet med oss när vi handlar på ett sätt som skapar ångest men gör det ändå. Varför ändrar vi oss bara inte. Och här ska vi inte bara innefattafysiska handlingar, ställningstaganden som går emot ens bättre vetande är precis lika onödiga. Om vi behöver ljuga för oss själva så kommer vi alltid veta om det. Och så kommer vi ljuga om lögnen o så vidare så som Hovnarr påpekat.
Oftast är det för att en bild av egot, en självbevarande ståndpunkt måste ge vika, som vi drar oss för ändringen av vårt betende. Vi är alltså behöver vi inte försöka vara.
Samvetet ger ingen ro

Ibland krävs det skrämmande förändring för att ångesten ska lägga sig, kanske måste den gamla slitna soffan ut eller kanske måste man klättra upp i ett berg och leva som eremit ett tag, allt vad nöden kräver.
Men det mesta sköter sig självt så bra, om vi bara lyckas skärma oss från föreställningen om, och bara ser till vad som är.