Pytagoreernas arv, har jag gjort mig kvitt Platon?

[Joakim Grundh]

Såg en dokumentär häromdagen med en matematiker som förklarade lite historiskt hur matematiken betraktats och hur man använder den idag. Han gjorde praktiska bevis för dess tillämpning och lät andra göra det samma. Och programmet handlade till stor del om kaos och matematikens begränsnignar.

Meeeeeeen, han avslutade hela den här presentationen med att göra påståendet:
Utan den underliggande koden finns det ingenting kvar.

Det reser ett par intressanta frågor.

Är matematik ett direkt språk, alltså är dess mening inherent i symbolerna och att de därför saknar behov av referent. Det vore som att säga att orden jag använder för att tala om bord, hästar eller en känsla av tungmod är vad som är det meningsfulla, och de pekar inte mot något "där ute i världen".

Vidare så ställs frågan om essens på sin spets. Han ger uttyck för att det essentiella är koden och att dess framträdelser, eller relationen mellan "de kodade objekten" är kontingenta på detta essentiella. Vad har han för skäl för att tro på det?

Och sen kommer min reflektion av detta. Varför är det så att matematiker ofta hamnar i en pytagoreanism och betraktar talet som det universella, och gör sig till präster för det "gudomliga språket" genom sin kunskap. Varför hävdar dem sig bli givna "sanningen" före att säga att de kan "meningsfullt ordna"?

Och sen min reflektion över min reflektion. Är jag i samma psykologi till mitt eget fält av undersöknignar. Har jag en blind fläck där jag ser bjälken i matematikerns öga men missar min egen. Använder jag filosofin för att göra mig till uttolkare av det "gudomliga språket"? Jag upplever att det är oerhört svårt att se och göra omdöme om mig självt i detta avseende. Jag sätter sanning i epoché regelbundet. Talar bara om meningsfullhet och min relativa position och betraktelsens värde, det logiskt konstruerades värde, bara relativt och kontingent på det konkreta i en annan människa. Men är det något som flyr problematiken eller är det kanske bara en rationalisering av för att få fortsätta. Är det en skillnad eller är det bara jag som har språk för att skapa vad som liknar en kvalitativ skillnad mellan filosofin och matematiken, och dess anspråk på att hitta "sanning".

Några tips? Vilken metod bör jag ta? Är det deduktion som förordas eller skall jag lita på erfarenheten och söka induktivt avgöra?

[SigurdV]

Såg en dokumentär häromdagen med en matematiker som förklarade lite historiskt hur matematiken betraktats och hur man använder den idag. Han gjorde praktiska bevis för dess tillämpning och lät andra göra det samma. Och programmet handlade till stor del om kaos och matematikens begränsnignar.

Meeeeeeen, han avslutade hela den här presentationen med att göra påståendet:
Utan den underliggande koden finns det ingenting kvar.

Det reser ett par intressanta frågor.

Är matematik ett direkt språk, alltså är dess mening inherent i symbolerna och att de därför saknar behov av referent. Det vore som att säga att orden jag använder för att tala om bord, hästar eller en känsla av tungmod är vad som är det meningsfulla, och de pekar inte mot något "där ute i världen".

Ja vad kan han ha menat? Koden han talar om är kanske metoden för att översätta matematik till vanligt språk. Vad jag vet finns ingen oöversättbar matematik, alltså är matematik en språklig aktivitet. Symbolerna har skapats för att underlätta arbetet. Men ibland kan man få för sig att symbolik snarare är till för att dölja att man inte får nåt vettigt sagt, och att de invigda hittar fler och fler sätt att fjärma sig från de oinvigda. Fast inte behövs invecklad symbolik för detta...läs lite Hegel eller Heidegger.

Vidare så ställs frågan om essens på sin spets. Han ger uttyck för att det essentiella är koden och att dess framträdelser, eller relationen mellan "de kodade objekten" är kontingenta på detta essentiella. Vad har han för skäl för att tro på det?

Nu tycker jag att du fjärmar dig. Eftersom jag inte förstår vad han tror på kan jag inte föreställa mig några skäl.

Och sen kommer min reflektion av detta. Varför är det så att matematiker ofta hamnar i en pytagoreanism och betraktar talet som det universella, och gör sig till präster för det "gudomliga språket" genom sin kunskap. Varför hävdar dem sig bli givna "sanningen" före att säga att de kan "meningsfullt ordna"?

Vilka matematiker tänker du på? Jag tror inte alls du "snackar i nattmössan" men du bör försöka uttrycka dig tydligare.Ge gärna exempel.

Och sen min reflektion över min reflektion. Är jag i samma psykologi till mitt eget fält av undersöknignar. Har jag en blind fläck där jag ser bjälken i matematikerns öga men missar min egen. Använder jag filosofin för att göra mig till uttolkare av det "gudomliga språket"? Jag upplever att det är oerhört svårt att se och göra omdöme om mig självt i detta avseende. Jag sätter sanning i epoché regelbundet. Talar bara om meningsfullhet och min relativa position och betraktelsens värde, det logiskt konstruerades värde, bara relativt och kontingent på det konkreta i en annan människa. Men är det något som flyr problematiken eller är det kanske bara en rationalisering av för att få fortsätta. Är det en skillnad eller är det bara jag som har språk för att skapa vad som liknar en kvalitativ skillnad mellan filosofin och matematiken, och dess anspråk på att hitta "sanning".

Några tips? Vilken metod bör jag ta? Är det deduktion som förordas eller skall jag lita på erfarenheten och söka induktivt avgöra?

I korthet gäller det väl att hitta sanningar som leder vidare till nya sanningar...
Och uttrycka dem så lättfattligt som möjligt.

[Anne]

Äkta kärlek kan inte mätas, vilket jag tycker är viktigt att förstå.

[Joakim Grundh]

SigurdV för mig är det ganska klart att han menade att den riktiga världen är matematisk kod. Och att om vi inte hade en sådan kod skulle världen inte finnas. Jag tycker det är konstigt att tänka så. En reduktionism. Jag ser snarare som Kant säger att den värld som kommer till i fenomenet är en mångfald varur i sorterar. Delarna kan inte antas vara det som "bygger upp" universum.

Vad det gäller vilka matematiker som är realister i ett pytagoreiskt avseende så ar jag inga att referera till. Ser inte varför det ens vore relevant. Jag talar om min erfarenhet och mina reflektioner. Kanske har jag inte förstått dessa pytagoreer? Kanske har jag missuppfattat matematikernas inställning till sina undersökningars objekt. Har du aldrig stött på den attityden själv?

[Joakim Grundh]

Äkta kärlek kan inte mätas, vilket jag tycker är viktigt att förstå.

Är det mesta i livet inte sådant att det inte låter sig mätas? Att det inte kan ställas mot något annat och vägas för att nå ett bästa? Är inte detta att vi kan mäta, att ett absolut rationellt kan nås något av den olyckliga illusionen vi trätt in i?

Jag är mer för det absoluta perspektivet än för det som söker beräkna. Att morgondagen kommer får vi ta tag i då, och skall inte dröja för länge över idag.

Vi kan väl vårda kärleken!

[Anne]

Forskar du inom psykologi är det rejält med matte kan jag tala om för dig. Men som sagt, det finns viktiga värden som inte kan mätas.

[Anders]

Forskar du inom psykologi är det rejält med matte kan jag tala om för dig. Men som sagt, det finns viktiga värden som inte kan mätas.

Vad är det för matte inom psykologiforskning? Normalfördelningar och liknande? Nyfiken.

[Anne]

Ja, hua mig det är chi square och sånt elände.

[Kristofer]

Forskar du inom psykologi är det rejält med matte kan jag tala om för dig. Men som sagt, det finns viktiga värden som inte kan mätas.

Vad är det för matte inom psykologiforskning? Normalfördelningar och liknande? Nyfiken.

japp...statistiska uträkningar:P

[Kristofer]

Äkta kärlek kan inte mätas, vilket jag tycker är viktigt att förstå.

Är det mesta i livet inte sådant att det inte låter sig mätas? Att det inte kan ställas mot något annat och vägas för att nå ett bästa? Är inte detta att vi kan mäta, att ett absolut rationellt kan nås något av den olyckliga illusionen vi trätt in i?

Jag är mer för det absoluta perspektivet än för det som söker beräkna. Att morgondagen kommer får vi ta tag i då, och skall inte dröja för länge över idag.

Vi kan väl vårda kärleken!

jag är nog mer inne på matematikerns linje i detta fall...tror snarare att människan saknar förmåga än att det är fenomenet/objektet som inte låter sig mätas... kärlek kan inte mätas för att ingen vet vilka komponenterna i kärlek är, ordet är definierat mer utifrån konsekvens än orsak...det är omöjligt att räkna ut komponenterna i ett tal om man endast har tillgång till svaret...

[SigurdV]

SigurdV för mig är det ganska klart att han menade att den riktiga världen är matematisk kod. Och att om vi inte hade en sådan kod skulle världen inte finnas.

Tyvärr fortfarande obegripligt för mig eftersom jag inte ser matematik som något annat än en beskrivning av något... Men ...visst! ... det kan synas märkligt att världen låter sig beskrivas.Men lät den sig ej beskrivas så skulle den väl heller inte kunna upplevas .

Jag tycker det är konstigt att tänka så. En reduktionism. Jag ser snarare som Kant säger att den värld som kommer till i fenomenet är en mångfald varur i sorterar. Delarna kan inte antas vara det som "bygger upp" universum

.Är du inte lite oförsiktig nu? Vi intar väl ett läge mellan postulerade beståndsdelar och helhet...vi har väl inga hållbara bevis för att helhet eller beståndsdelar verkligen existerar?

Vad det gäller vilka matematiker som är realister i ett pytagoreiskt avseende så ar jag inga att referera till. Ser inte varför det ens vore relevant. Jag talar om min erfarenhet och mina reflektioner. Kanske har jag inte förstått dessa pytagoreer? Kanske har jag missuppfattat matematikernas inställning till sina undersökningars objekt. Har du aldrig stött på den attityden själv?

Jag har bara positiva erfarenheter från det fåtal matematiker jag mött, men jag förstår så lite om matematikens filosofi så jag bara var tvungen att yttra mig när du tog upp intressanta frågor. Fortsätt gärna med det!

[SigurdV]

Äkta kärlek kan inte mätas, vilket jag tycker är viktigt att förstå.

Jag blir misstänksam när man pratar om äkta dittan och absolut dattan. Och sen tror jag inte det finns något som inte kan mätas...det gäller bara att att hitta den rätta linjalen!

[Pilatus]

Och sen tror jag inte det finns något som inte kan mätas...det gäller bara att att hitta den rätta linjalen!

Innebär denna sats att det inte kan existera oändligt stora avstånd?

[SigurdV]

Och sen tror jag inte det finns något som inte kan mätas...det gäller bara att att hitta den rätta linjalen!

Innebär denna sats att det inte kan existera oändligt stora avstånd?

Det tror jag inte...hur så? Menar du att oändligt stora avstånd ej kan mätas?

[Pilatus]

Och sen tror jag inte det finns något som inte kan mätas...det gäller bara att att hitta den rätta linjalen!

Innebär denna sats att det inte kan existera oändligt stora avstånd?

Det tror jag inte...hur så? Menar du att oändligt stora avstånd ej kan mätas?

Det var du som skrev:

Och sen tror jag inte det finns något som inte kan mätas.