Hej!
1) Vilket sinne sätter du allra "högst" av de fem sinnena av syn-,hörsel-,känsel-,smak- eller luktsinnet? Och "näst högst"? Och på 3:e plats etc? Varför det? Motiverar varför du svarar som du gör!
2) Hur hade du blivit tror du om du plötsligt en dag inte längre kunde lukta eller känna några dofter alls och dessutom inte kunde känna eller uppleva någon smak alls när du åt?(Du hade de övriga 3 sinnena kvar). Hur hade det påverkat dig? Hur mycket mindre lycklig hade du blivit av detta? Hur hade du förändrat ditt liv om du en dag totalt plötsligt tappade både smak- och luktförmågan?
3) Hur hade du blivit tror du om du en dag plötsligt inte längre kunde känna något alls i din fysiska kropp och du hade tappat all fysisk känsel genom denna din kropp? Du kände ingenting om du t ex råkade bränna dig på plattan och du kunde inte uppleva någon njutning (ingenting alls) genom din fysiska kropp av t ex andras beröringar av den som sexualitet och smekningar etc. (Du hade de övriga 4 sinnena kvar) Hur hade det påverkat dig? Hur mycket mindre lycklig hade du blivit av detta? Vad hade du ändrat på i ditt liv om du blivit totalt utan känselsinne i din fysiska kropp?
4)Hur hade du blivit tror du om du en dag plötsligt inte längre kunde höra något alls? Inga ljud alls, ingen musik, inga röster etc. Allt var total tystnad.(Du hade de övriga 4 sinnena kvar). Hur hade det påverkat dig? Hur mycket mindre lycklig hade du blivit av detta? Vad hade du ändrat på i ditt liv om du blev totalt döv en dag?
5)Hur hade du reagerat eller blivit om du plötsligt en dag blev totalt blind? (Du hade de övriga 4 sinnena kvar). Hur hade det påverkat dig? Hur mycket mindre lycklig hade du blivit av detta? Vad hade du ändrat på i ditt liv om du blev totalt blind en dag?
6)Hur hade du reagerat eller blivit om du plötsligt en dag blev både totalt blind och samtidigt totalt döv? (Du hade de övriga 3 sinnena kvar). Hur mycket mindre lycklig hade du blivit av detta? Vad hade du ändrat på i ditt liv om detta hände dig plötsligt en dag? Vad hade du gjort på dagarna tror du?
7) Hur hade du reagerat eller blivit om du plötsligt en dag blev både totalt blind,totalt döv samt totalt utan känsel i din fysiska kropp? (Du hade dock enbart smak- och luktsinnet kvar). Vad hade du gjort på dagarna tror du? Hur olycklig hade du blivit?
Om du inte hade alla 5 sinnena kvar längre
Moderator: Moderatorgruppen
-
Cosmic philosopher
- Inlägg: 597
- Blev medlem: 24 jan 2007 20:42
- Ort: Jämshög
Om du inte hade alla 5 sinnena kvar längre
"Det är så kul och nyttigt att leka,fantisera och jollra som ett barn ibland. Man kan inte ta livet på allvar utan att leka. Ur allvaret föds leken och ur leken föds allvaret"
Hälsar
Cosmic philosopher
http://www.facebook.com/mikael.johnsson1
Hälsar
Cosmic philosopher
http://www.facebook.com/mikael.johnsson1
Om du inte hade alla 5 sinnena kvar längre
Man får ta saker som de kommer, även katastrofer. Att förlora ett sinne, en anhörig, ett jobb. Tror nog att alla sinnen skulle vara lika överdjävliga att tappa. Många skulle väl säga synen, eftersom det är lätt att suggerera och föreställa sig.
Men skulle man säga något, så är det väl att datarevolutionen har gjort synen mer attraktiv, åtminstone för oss vetgiriga.
Men skulle man säga något, så är det väl att datarevolutionen har gjort synen mer attraktiv, åtminstone för oss vetgiriga.
Min blogg över mitt filosofiska läsande --> http://ingenfilo.blogspot.com
Jonathan Haidt - A righteous mind
Juli 2026
Jonathan Haidt - A righteous mind
Juli 2026
-
freddemalte
- Inlägg: 3392
- Blev medlem: 04 mar 2006 20:04
Om du inte hade alla 5 sinnena kvar längre
Hej Cosmic philosopher
Vilken svår och lurig fråga. Det är självklart ingen lätt uppgift att simulera/emulera hur det egna psyket hade reagerat på olika saker och speciellt när de är så pass avgörande och annorlunda mot andra händelser i livet. Det man kan göra är att 1) fantisera och abstrahera utifrån sin egen självintrospektiva erfarenhet av hur man har reagerat på andra händelser i ens liv. 2) Försöka ta reda på hur andra människor har reagerat på sådana händelser och dra slutsatsen att det finns en sannolikhet att man själv reagerar på liknande sätt. 3) Inse att det inte går att förutsäga och helt enkelt bara fabulera lite utifrån de kunskaper och den fantasi man besitter för stunden. 4) Jag kör nog en liten ” freebasingmix” av 1, 2 och 3
Ställ gärna motfrågor om det är något du tycker att jag ska utveckla!
Jag värdesätter faktiskt känseln högst och då talar jag inte enbart om den ”taktila” erfarenheten av att känna ”den andres” smekningar, beröringar och vindens rofyllda drag mot kinderna, utan först och främst om det nociceptiva sinnet (erfarenheten). Jag värdesätter alltså möjligheten att känna smärta högst. Det låter antagligen kontraintuitivt eftersom de flesta antagligen förknippar smärta med något negativt, obehagligt och något man vill slippa. Det är antagligen ett sundhetstecken att man erfar det så och ett tecken på att det nociceptiva systemet fungerar fint. Som en effekt av att förlora förmågan att känna smärta hamnar man dock i det direkt livshotande tillståndet att kunna utsätta sig själv för precis vad som helt utan att reagera på det, vilket obönhörligen tämligen snabbt kommer leda till antingen grov vävnadsskada eller döden.
Exempelvis kan man stoppa in handen i elden utan att märka att handen ”brinner upp”, eller peta sig i ögonen så hårt så att man petar bort hela ögat, eller fortsätta hoppa och leka trots att man har brutit benet etc.
http://www.aftonbladet.se/nyheter/article10499357.ab
http://en.wikipedia.org/wiki/Congenital ... ty_to_pain
Som du förstår så är detta mer en strategisk tanke än en fenomenologisk, vilket då innebär att jag rent ”skönhetsupplevelsemässigt” inte värdesätter smärta högre än t ex syn eller hörsel, utan rent praktiskt.
Om jag ska välja mellan de icke-nociceptiva sinnena så tror jag att jag på kort sikt hade lidit mest av att förlora synen då många av de vardagliga aktiviteter jag utför bygger på att jag rent visuellt kan orientera mig i världen. Det kan gälla allt ifrån bilkörning till lekandet med min dotter etc. Jag kan dock tänka mig att jag, genom att vara en så pass visuell person som ständigt studerar allt i min omgivning skulle ha behållning av mina minnen av visuella intryck och därmed mer värdera att jag fortfarande kan prata fritt med min omgivning, lyssna på radioprogram, höra vindens och havets sus, höra musik, kunna spela gitarr etc. Å andra sidan kanske jag hade gillat den totala frånvaron av ljud men att ändå kunna ”blicka ut” i världen. Jag får dock en känsla av att jag skulle uppleva det som väldigt ”avstängt” och ”instängt” rent fenomenologiskt. Som att vara närvarande men ej kunna delta.
Rangordning gällande de sinne jag helst vill ha kvar:
1. Nociceptiva (smärtan)
2. Hörseln (för att fortfarande kunna ”delta i realtid”)
3. Känseln (för att kunna känna en kram från min dotter, sambo etc)
4. Smaken – för att fortfarande kunna njuta av god mat och god dryck
5. Synen – men jag har bra visuellt minne som jag tror att det tar en ”lagom lång tid” för att fada bort.
6. Lukten (har jag i princip redan förlorat och inget jag saknar)
Det hade varit (är) tämligen egalt för mig och jag hade litat på min omgivning vad gäller t ex risken för att äta möglig mat etc. Skönt att slippa allt för starka parfymer och alla avgaser i storstaden etc. Skulle sakna lukten av nybakt bröd, kanelbullar, julen etc. Observera att jag här inte talar om feromon-systemet, ty vad en förlust av det innebär är svårt att sia om!
Ha ha! Ja om jag hade förlorat proprioceptionen hade jag nog betett mig extremt skumt och verkligen inte haft koll på min kropp då det proprioceptiva informationsflödet är nödvändig för att hjärnan, såväl medvetet som omedvetet, skall kunna:
A) uppfatta och hantera armar, ben, bål, hals och huvud som en sammanhängande enhet (känslan av att vara en kropp)
B) avgöra om huvud och resten av kroppen förändrar sin hastighet och sitt läge i förhållande till jordens dragningskraft (gravitationen)
C) avgöra var i rummet/rymden de olika kroppsdelarna befinner sig och hur de rör sig i förhållande till varandra
D) uppfatta kraftutvecklingen i de olika musklerna
E) kontrollera att de rörelseprogram som håller på att verkställas verkligen genomförs på det planerade sättet och om så behövs utlösa de nödvändiga korrektionerna.
Men om du inte menar intern-kroppsliga ”funktions-känslor” och istället avser förmågan att t ex känna om man har en 5-krona eller en nyckel i fickan samt känna skillnaden på om det är läderklädsel eller tygklädsel i bilen etc, ja då hade det antagligen varit oerhört besvärande i vissa situationer men dock ej avgörande. Min reaktion hade antagligen varit: ”Shit, jag känner inget!!!” Tänk om det är en tumör på den sensoriska barken i hjärnan eller någon sjukdom lik MS etc. När jag väl hade fått reda på att det enbart var en stokastisk avstängning av det centrala nervsystemets förmåga att skicka sensorisk data, hade jag väl försökt leva så ”bra som möjligt” ändå och hoppats på att det stokastiskt skulle återkomma igen.
Om anledningen till frånvaron av ljud hade varit skada på öron-systemet hade det sonika blivit tyst! Extremt tyst, vilket antagligen hade skapat en vacuum-känsla i medvetandet. Om skadan dock hade legat i den auditiva temporala barken i hjärnan, ja då hade ju inte fenomenet tystand heller existerat då tystand (som fenomen) är hjärnans fenomenella beskrivning av frånvaron av ljud, som just har sitt säte i den delen av cortex. Så om det hade varit fallet hade jag helt enkelt konstaterat att jag inte varken upplever tystnad eller ljud utan enbart en frånvaro av den formen av erfarenhet.
Att inte längre kunna ”vara med i” det fenomenella perspektiv av livet som utgör alla hörselintryck hade antagligen till en början skapat en förlust i psyket då det hade implicerat så mycket så som att ej längre kunna kommunicera på samma sätt, att inte få höra de ljud man är van vid att höra vid olika tillfällen, att inte kunna delta på samma sätt, att inte kunna spela instrument etc. Jag kan dock tänka mig att jag efter ett tag hade kompenserat för detta och varit mer aktiv med övriga sinnen etc. Jag är inte övertygad om att mitt välmående i sig hade försämrats av att inte kunna höra, om det inte hade varit så att jag hade fått erfara att min omgivning ”totalignorerade” min nya situation – något som jag inte har sett några tendenser av i andra sammanhang.
Ja, själva plötsligheten i sig hade nog skapat den där feelingen av vad det nu är som är på tok. På något ”absurt plan” kan jag känna en lockelse i tanken på att anta utmaningen även om den där ”oåterkalligheten” (kommer jag aldrig mer få se), antagligen hade burit med sig en ganska tung ångest i början. Att inte få se min dotter igen, att inte få se det sköna i världen, att inte kunna se en film eller något annat hade antagligen känts tungt, men precis som med hörseln beror det också på om jag har fått en skada på ögonen/den optiska nerven eller på själva synbarken? Ty om det är på själva synbarken lär inte minnena av ”hur saker såg ut” heller finnas kvar och dessutom inte det mörker som hade varit allestädes närvarande om det enbart var en skada på ögonen! Jag kan just nu inte se vad som händer exakt bakom mig, och det lider jag ju inte av (eftersom jag aldrig har kunnat se bakåt), så kanske hade det blivit så om skadan är på själva synbarken. Lyckan (välmåendet) är mer kopplad till hur jag har det i livet i stort och om jag känner mig till freds med tillvaron och det skulle jag säkert kunna göra även utan den visuella delen av fenomenologin.
Jag har läst boken om Helen Keller som just från barnsben var utan både syn och hörsel. Hon verkar ha haft det tufft, men har ändå lyckats skriva massor av böcker samt övertrumfa de flesta i intellekt och känsla! Jag läste för länge sedan i någon av Kvällsblaskorna om en döv kille som blivit överfallen av en psyksikt sjuk person som trodde att den döve killen var ett troll. Det slutade med att den psykiskt sjuke petade ut ögonen på den döve killen. Killen verkande inte allt för glad efter den händelsen. Så det jag vill ha sagt är nog att det beror på hur det sker samt vem man är.
Låt säga att jag skulle förlora syn och hörsel på ett ”lugnt sätt”, ja då skulle jag (efter en viss tid av trauma-depression) förhoppningsvis börja lära mig att orientera mig världen. För att sedan hitta något ”meningsfullt att göra” hade jag anmält mig till et hjärnforkningslabb där de hade kunna fråga ut mig och göra massor av intressanta experiment som just bygger på att lära oss mer om våra sinnen, vår fenomenologi och människan (hjärna) som sådan!
Oj! Det appellerar till denna frågeställning, vars svar knappast går att utröna på fonomenologi-erfarenhets-intellektuell basis: http://filosofiforum.com/diskussionsfor ... iment-7482
Mitt eget svar på både din fråga (7) samt min fråga ”bakom länken” är att jag misstänker att de fenomenella aktiviteterna som vi i vardagligt tal kallar ”fantasi”, ”föreställningar”, ”abstraktioner”, ”känslor”, ”minnen”, ”intuition” etc skulle ”ta över” den ”fenomenella bubblan” i relation till ”yttre stimuli” så att själva fenomenet ”att vara och leva” helt enkelt hade övergått till att nästan enbart handla om den så kallade ”inre världen” (på gott och ont) beroende på vad den hade utgjort. Drömliknande sekvenser innehållande ”fragment ur den yttre världen” hade utgjort en vardag. Är det någon gång som den ontologiska solipsismens idé har en ”reell anledning” att få fotfäste i subjektet så är det i den situationen, ty där är det (utan tvekan) så att den enda upplevelse som de facto erfars är ”summan av inre processer” och inget annat . . .
Observera att det inte hade blivit ett drömliknande tillstånd om orsaken till bortfallen av sinnena låg i själva hjärnan och inte i sinnesorganen. Om det hade varit i själva hjärnan så hade det helt enkelt inneburit en frånvaro av fenomenologisk erfarenhet vilket skulle kunna liknas med att helt enkelt "inte vara".
Om vi dock tänker oss att man fick behålla lukt- och smak sinnet så torde väl dessa totalt ta överhand och antagligen "innervera/interferera" med hela hjärnans erfarenhet så att allt i tillvaron som erfars slutligen handlar om lukt och smak. Det är dock antagligen inte så enkelt
Hälsar Fredrik
Vilken svår och lurig fråga. Det är självklart ingen lätt uppgift att simulera/emulera hur det egna psyket hade reagerat på olika saker och speciellt när de är så pass avgörande och annorlunda mot andra händelser i livet. Det man kan göra är att 1) fantisera och abstrahera utifrån sin egen självintrospektiva erfarenhet av hur man har reagerat på andra händelser i ens liv. 2) Försöka ta reda på hur andra människor har reagerat på sådana händelser och dra slutsatsen att det finns en sannolikhet att man själv reagerar på liknande sätt. 3) Inse att det inte går att förutsäga och helt enkelt bara fabulera lite utifrån de kunskaper och den fantasi man besitter för stunden. 4) Jag kör nog en liten ” freebasingmix” av 1, 2 och 3
Ställ gärna motfrågor om det är något du tycker att jag ska utveckla!
Cosmic philosopher skrev:[1) Vilket sinne sätter du allra "högst" av de fem sinnena av syn-,hörsel-,känsel-,smak- eller luktsinnet? Och "näst högst"? Och på 3:e plats etc? Varför det? Motiverar varför du svarar som du gör!
Jag värdesätter faktiskt känseln högst och då talar jag inte enbart om den ”taktila” erfarenheten av att känna ”den andres” smekningar, beröringar och vindens rofyllda drag mot kinderna, utan först och främst om det nociceptiva sinnet (erfarenheten). Jag värdesätter alltså möjligheten att känna smärta högst. Det låter antagligen kontraintuitivt eftersom de flesta antagligen förknippar smärta med något negativt, obehagligt och något man vill slippa. Det är antagligen ett sundhetstecken att man erfar det så och ett tecken på att det nociceptiva systemet fungerar fint. Som en effekt av att förlora förmågan att känna smärta hamnar man dock i det direkt livshotande tillståndet att kunna utsätta sig själv för precis vad som helt utan att reagera på det, vilket obönhörligen tämligen snabbt kommer leda till antingen grov vävnadsskada eller döden.
Exempelvis kan man stoppa in handen i elden utan att märka att handen ”brinner upp”, eller peta sig i ögonen så hårt så att man petar bort hela ögat, eller fortsätta hoppa och leka trots att man har brutit benet etc.
http://www.aftonbladet.se/nyheter/article10499357.ab
http://en.wikipedia.org/wiki/Congenital ... ty_to_pain
Som du förstår så är detta mer en strategisk tanke än en fenomenologisk, vilket då innebär att jag rent ”skönhetsupplevelsemässigt” inte värdesätter smärta högre än t ex syn eller hörsel, utan rent praktiskt.
Om jag ska välja mellan de icke-nociceptiva sinnena så tror jag att jag på kort sikt hade lidit mest av att förlora synen då många av de vardagliga aktiviteter jag utför bygger på att jag rent visuellt kan orientera mig i världen. Det kan gälla allt ifrån bilkörning till lekandet med min dotter etc. Jag kan dock tänka mig att jag, genom att vara en så pass visuell person som ständigt studerar allt i min omgivning skulle ha behållning av mina minnen av visuella intryck och därmed mer värdera att jag fortfarande kan prata fritt med min omgivning, lyssna på radioprogram, höra vindens och havets sus, höra musik, kunna spela gitarr etc. Å andra sidan kanske jag hade gillat den totala frånvaron av ljud men att ändå kunna ”blicka ut” i världen. Jag får dock en känsla av att jag skulle uppleva det som väldigt ”avstängt” och ”instängt” rent fenomenologiskt. Som att vara närvarande men ej kunna delta.
Rangordning gällande de sinne jag helst vill ha kvar:
1. Nociceptiva (smärtan)
2. Hörseln (för att fortfarande kunna ”delta i realtid”)
3. Känseln (för att kunna känna en kram från min dotter, sambo etc)
4. Smaken – för att fortfarande kunna njuta av god mat och god dryck
5. Synen – men jag har bra visuellt minne som jag tror att det tar en ”lagom lång tid” för att fada bort.
6. Lukten (har jag i princip redan förlorat och inget jag saknar)
Cosmic philosopher skrev:[2) Hur hade du blivit tror du om du plötsligt en dag inte längre kunde lukta eller känna några dofter alls och dessutom inte kunde känna eller uppleva någon smak alls när du åt?(Du hade de övriga 3 sinnena kvar). Hur hade det påverkat dig? Hur mycket mindre lycklig hade du blivit av detta? Hur hade du förändrat ditt liv om du en dag totalt plötsligt tappade både smak- och luktförmågan?
Det hade varit (är) tämligen egalt för mig och jag hade litat på min omgivning vad gäller t ex risken för att äta möglig mat etc. Skönt att slippa allt för starka parfymer och alla avgaser i storstaden etc. Skulle sakna lukten av nybakt bröd, kanelbullar, julen etc. Observera att jag här inte talar om feromon-systemet, ty vad en förlust av det innebär är svårt att sia om!
Cosmic philosopher skrev:[3) Hur hade du blivit tror du om du en dag plötsligt inte längre kunde känna något alls i din fysiska kropp och du hade tappat all fysisk känsel genom denna din kropp? Du kände ingenting om du t ex råkade bränna dig på plattan och du kunde inte uppleva någon njutning (ingenting alls) genom din fysiska kropp av t ex andras beröringar av den som sexualitet och smekningar etc. (Du hade de övriga 4 sinnena kvar) Hur hade det påverkat dig? Hur mycket mindre lycklig hade du blivit av detta? Vad hade du ändrat på i ditt liv om du blivit totalt utan känselsinne i din fysiska kropp?
Ha ha! Ja om jag hade förlorat proprioceptionen hade jag nog betett mig extremt skumt och verkligen inte haft koll på min kropp då det proprioceptiva informationsflödet är nödvändig för att hjärnan, såväl medvetet som omedvetet, skall kunna:
A) uppfatta och hantera armar, ben, bål, hals och huvud som en sammanhängande enhet (känslan av att vara en kropp)
B) avgöra om huvud och resten av kroppen förändrar sin hastighet och sitt läge i förhållande till jordens dragningskraft (gravitationen)
C) avgöra var i rummet/rymden de olika kroppsdelarna befinner sig och hur de rör sig i förhållande till varandra
D) uppfatta kraftutvecklingen i de olika musklerna
E) kontrollera att de rörelseprogram som håller på att verkställas verkligen genomförs på det planerade sättet och om så behövs utlösa de nödvändiga korrektionerna.
Men om du inte menar intern-kroppsliga ”funktions-känslor” och istället avser förmågan att t ex känna om man har en 5-krona eller en nyckel i fickan samt känna skillnaden på om det är läderklädsel eller tygklädsel i bilen etc, ja då hade det antagligen varit oerhört besvärande i vissa situationer men dock ej avgörande. Min reaktion hade antagligen varit: ”Shit, jag känner inget!!!” Tänk om det är en tumör på den sensoriska barken i hjärnan eller någon sjukdom lik MS etc. När jag väl hade fått reda på att det enbart var en stokastisk avstängning av det centrala nervsystemets förmåga att skicka sensorisk data, hade jag väl försökt leva så ”bra som möjligt” ändå och hoppats på att det stokastiskt skulle återkomma igen.
Cosmic philosopher skrev:[4)Hur hade du blivit tror du om du en dag plötsligt inte längre kunde höra något alls? Inga ljud alls, ingen musik, inga röster etc. Allt var total tystnad.(Du hade de övriga 4 sinnena kvar). Hur hade det påverkat dig? Hur mycket mindre lycklig hade du blivit av detta? Vad hade du ändrat på i ditt liv om du blev totalt döv en dag?
Om anledningen till frånvaron av ljud hade varit skada på öron-systemet hade det sonika blivit tyst! Extremt tyst, vilket antagligen hade skapat en vacuum-känsla i medvetandet. Om skadan dock hade legat i den auditiva temporala barken i hjärnan, ja då hade ju inte fenomenet tystand heller existerat då tystand (som fenomen) är hjärnans fenomenella beskrivning av frånvaron av ljud, som just har sitt säte i den delen av cortex. Så om det hade varit fallet hade jag helt enkelt konstaterat att jag inte varken upplever tystnad eller ljud utan enbart en frånvaro av den formen av erfarenhet.
Att inte längre kunna ”vara med i” det fenomenella perspektiv av livet som utgör alla hörselintryck hade antagligen till en början skapat en förlust i psyket då det hade implicerat så mycket så som att ej längre kunna kommunicera på samma sätt, att inte få höra de ljud man är van vid att höra vid olika tillfällen, att inte kunna delta på samma sätt, att inte kunna spela instrument etc. Jag kan dock tänka mig att jag efter ett tag hade kompenserat för detta och varit mer aktiv med övriga sinnen etc. Jag är inte övertygad om att mitt välmående i sig hade försämrats av att inte kunna höra, om det inte hade varit så att jag hade fått erfara att min omgivning ”totalignorerade” min nya situation – något som jag inte har sett några tendenser av i andra sammanhang.
Cosmic philosopher skrev:[5)Hur hade du reagerat eller blivit om du plötsligt en dag blev totalt blind? (Du hade de övriga 4 sinnena kvar). Hur hade det påverkat dig? Hur mycket mindre lycklig hade du blivit av detta? Vad hade du ändrat på i ditt liv om du blev totalt blind en dag?
Ja, själva plötsligheten i sig hade nog skapat den där feelingen av vad det nu är som är på tok. På något ”absurt plan” kan jag känna en lockelse i tanken på att anta utmaningen även om den där ”oåterkalligheten” (kommer jag aldrig mer få se), antagligen hade burit med sig en ganska tung ångest i början. Att inte få se min dotter igen, att inte få se det sköna i världen, att inte kunna se en film eller något annat hade antagligen känts tungt, men precis som med hörseln beror det också på om jag har fått en skada på ögonen/den optiska nerven eller på själva synbarken? Ty om det är på själva synbarken lär inte minnena av ”hur saker såg ut” heller finnas kvar och dessutom inte det mörker som hade varit allestädes närvarande om det enbart var en skada på ögonen! Jag kan just nu inte se vad som händer exakt bakom mig, och det lider jag ju inte av (eftersom jag aldrig har kunnat se bakåt), så kanske hade det blivit så om skadan är på själva synbarken. Lyckan (välmåendet) är mer kopplad till hur jag har det i livet i stort och om jag känner mig till freds med tillvaron och det skulle jag säkert kunna göra även utan den visuella delen av fenomenologin.
Cosmic philosopher skrev:[6)Hur hade du reagerat eller blivit om du plötsligt en dag blev både totalt blind och samtidigt totalt döv? (Du hade de övriga 3 sinnena kvar). Hur mycket mindre lycklig hade du blivit av detta? Vad hade du ändrat på i ditt liv om detta hände dig plötsligt en dag? Vad hade du gjort på dagarna tror du?
Jag har läst boken om Helen Keller som just från barnsben var utan både syn och hörsel. Hon verkar ha haft det tufft, men har ändå lyckats skriva massor av böcker samt övertrumfa de flesta i intellekt och känsla! Jag läste för länge sedan i någon av Kvällsblaskorna om en döv kille som blivit överfallen av en psyksikt sjuk person som trodde att den döve killen var ett troll. Det slutade med att den psykiskt sjuke petade ut ögonen på den döve killen. Killen verkande inte allt för glad efter den händelsen. Så det jag vill ha sagt är nog att det beror på hur det sker samt vem man är.
Låt säga att jag skulle förlora syn och hörsel på ett ”lugnt sätt”, ja då skulle jag (efter en viss tid av trauma-depression) förhoppningsvis börja lära mig att orientera mig världen. För att sedan hitta något ”meningsfullt att göra” hade jag anmält mig till et hjärnforkningslabb där de hade kunna fråga ut mig och göra massor av intressanta experiment som just bygger på att lära oss mer om våra sinnen, vår fenomenologi och människan (hjärna) som sådan!
Cosmic philosopher skrev:[7) Hur hade du reagerat eller blivit om du plötsligt en dag blev både totalt blind,totalt döv samt totalt utan känsel i din fysiska kropp? (Du hade dock enbart smak- och luktsinnet kvar). Vad hade du gjort på dagarna tror du? Hur olycklig hade du blivit?
Oj! Det appellerar till denna frågeställning, vars svar knappast går att utröna på fonomenologi-erfarenhets-intellektuell basis: http://filosofiforum.com/diskussionsfor ... iment-7482
Mitt eget svar på både din fråga (7) samt min fråga ”bakom länken” är att jag misstänker att de fenomenella aktiviteterna som vi i vardagligt tal kallar ”fantasi”, ”föreställningar”, ”abstraktioner”, ”känslor”, ”minnen”, ”intuition” etc skulle ”ta över” den ”fenomenella bubblan” i relation till ”yttre stimuli” så att själva fenomenet ”att vara och leva” helt enkelt hade övergått till att nästan enbart handla om den så kallade ”inre världen” (på gott och ont) beroende på vad den hade utgjort. Drömliknande sekvenser innehållande ”fragment ur den yttre världen” hade utgjort en vardag. Är det någon gång som den ontologiska solipsismens idé har en ”reell anledning” att få fotfäste i subjektet så är det i den situationen, ty där är det (utan tvekan) så att den enda upplevelse som de facto erfars är ”summan av inre processer” och inget annat . . .
Observera att det inte hade blivit ett drömliknande tillstånd om orsaken till bortfallen av sinnena låg i själva hjärnan och inte i sinnesorganen. Om det hade varit i själva hjärnan så hade det helt enkelt inneburit en frånvaro av fenomenologisk erfarenhet vilket skulle kunna liknas med att helt enkelt "inte vara".
Om vi dock tänker oss att man fick behålla lukt- och smak sinnet så torde väl dessa totalt ta överhand och antagligen "innervera/interferera" med hela hjärnans erfarenhet så att allt i tillvaron som erfars slutligen handlar om lukt och smak. Det är dock antagligen inte så enkelt
Hälsar Fredrik
"Jag drömde att jag var, vaknade och var den jag drömde."
För mig är filosofi i princip likställt med ifrågasättandet av det vardagliga (common-sense) med det rationella tänkandet (analys och abstraktion), känsla och språket som huvudsakliga verktyg i en spännande samklang med fantasin drivet av en enorm nyfikenhet på världen vanligast manifesterad i en undran över hur andra människor upplever sin tillvaro, tänker och känner.
För mig är filosofi i princip likställt med ifrågasättandet av det vardagliga (common-sense) med det rationella tänkandet (analys och abstraktion), känsla och språket som huvudsakliga verktyg i en spännande samklang med fantasin drivet av en enorm nyfikenhet på världen vanligast manifesterad i en undran över hur andra människor upplever sin tillvaro, tänker och känner.
Vilka är online
Användare som besöker denna kategori: 25 och 0 gäster