Avantgardet skrev:Språket kan således sägas "frigöra" vår "tanke" från det direkt föreliggande. Vi kan, genom det, ek-sistera, det vill säga ut-stå, stå utanför oss själva, i Heideggers terminologi, alltså till exempel föreställa oss det intilliggande rummet, för att på så sätt ge oss skäl (förutan vilket vi inte skulle förmå resa på arslet överhuvudtaget) att gå in i det. Vi befinner oss alltså, i en viss mening, redan i det rummet vi avser gå till.
Språket är alltså vad som ger oss möjligheten att abstrahera, dvs relatera rationellt och logiskt till. Att se på, trots att det inte är fysiskt framför oss att just se på - att relatera till, trots att det inte är fysiskt relaterbart (via vår momentana förmåga till perception, som belyses intressant via aspekter i din nya drogtråd).
Avantgardet skrev:Språket är vad som strukturerar upplevandet överhuvudtaget, så också självförståelsen. Försök föreställa dig själv utan att ta hjälp av begreppen, hur ska du ens bära dig åt för att kunna urskilja endaste lilla nyans eller egenhet? Synes strikt omöjligt.
Jag skulle instinktivt säga något i stil med att man inte kan abstrahera detta specifika (stimuli, faktiskt) utan begreppen - men det betyder inte att man subjektivt kan uppleva det, dvs på ett reellt och känslomässigt plan relatera till det, om än inte manipulera det medvetet. Man kan inte kommunicera om det specifikt, tex. Detta är också ungefär (:wink:) vad jag såg/kände vara kopplingen till ditt inlägg:
Minded skrev:Att relatera till något är att uppfatta det, är i sig att genom erkännande skapa en relation - i vilken man är relativa och relevanta (dvs uppenbarligen värda att relatera till - hönan/ägget, anledande varandra). Detta relaterar (!) också i sin tur till vad du, Avant, skrev i en annan tråd:
Avantgardet skrev:Kan det inte vara så att det är lite av en fråga om hur mycket uppmärksamhet den kräver av en? Själv klarar jag inte av att göra något till musik med text. Texten stjäl all min uppmärksamhet. Och det kan gälla för instrumentella partier också, beroende på hur de är utformade förstås (enligt samma "uppmärksamhetsprincip") - mitt klåfingrande sinne hör nåt att knycka eller ändra på, på ett eller annat sätt, eller liknande.
Och på tal om just distinkta (tydligen relativ singularitet) stimuli - situationen:
Minded skrev:Det finns ett reellt och distinkt stimuli som inleder allting. Jag såg genom fönstret ett äpple ligga på gatan utanför, och en katt krypa ihop ett par meter bort. En fågel stod i sin tur några meter bort, närmandes äpplet, men undvikandes katten. Sen promenerade en stor hund förbi och allt förändrades.
Tappade tråden, återkommer.
Fågeln och katten har sas dubbelloop-förhållande till allting, kan visst abstrahera - annars hade situationen någonstans blivit stagnerad och helt stilla vid ett jämviktsläge, ända tills externa relevanta stimuli uppfattats.
Nej förresten, jag är inte klar med kopplingen annat än att de har något med varandra att göra (som sagt ovan

).
Detta relaterar förvisso just till instinkt, intuition. Och som sidnot till det - tydligen kan vårt medvetande hantera ca 7 bits information per sekund, medan vårt undermedvetna hanterar några hundratusentals bits (kommer inte ihåg exakt siffra, men relativiteten mellan dem ligger av den helt Otroliga nivån). Vilket också relaterar till varför improvisation är den mäktigaste variant av teknik som kan utföras - om man ser till effekt. Detta i sig är också anledningen till varför ingen perfekt teknik kan specificeras och läras ut som att 'den här är alltid bäst'.
Avantgardet skrev:Fast är stimulit så distinkt? Om man tänker så här, förvisso är det ljus som träffar näthinnan just ljus, men vilka begrepp det föranleder mig att tänka på, hur min hjärna associerar och kopplar, är väl knappast något som kan förutsägas med 100% säkerhet. Även om exakt samma ljus skulle träffa mina och dina ögon så är det inte säkert att vi skulle "se" samma sak. Det hela beror på vad vi har för begrepp och föreställningar i ryggsäcken.
Av samma anledning som att ingen perfekt teknik finns, så är stimulit inte heller alltid perfekt distinkt - snarare är här också ögonblicklig anpassning till situationen det enda korrekta, precis som du är inne på. Men å andra sidan, minns en bild jag såg där en avslagen klubba flög mot publiken på en läktare, där i princip alla som upplevde sig vara i riskzonen skyddande sträckte upp sina armar framför ansiktet och kroppen. Via någon minsta gemensam nämnare faller vissa stimuli inom samma kategori, sas. Också pavlovs hundar, där matpulver på tungan stimulerade salivering. Våra hjärnor består förvisso av olika delar som opererar på olika sätt - den mest primitiva delen är reptilhjärnan, tex fight or flight. Lågnivå instinkter. Neo Cortex är den mest logiska delen, som i princip står för vår rationella förmåga - men som samtidigt är den minst utvecklade (nyaste) delen av alla 3.