Personlighet

[Avantgardet]

Man kan ju jämföra personligheten med en flod, som har sin början i en sjö där en mindre mängd bildar  bifloder som letar sig fram på krångliga irrfärder och slutar i små isolerade sjöar medan större delen av floden ringlar sig ned till havet för att försvinna i mängden.

Det är väl ungefär David Humes ståndpunkt. Följden blir dock att det inte finns något "jag" att ta fasta på, om där bara finns en ström av upplevelser som följer på varandra. Det gäller även om floden tillfälligtvis skulle ansamlas i små sjöar och liknande.

[Avantgardet]

Minded, jag tänkte på stycket det du skrev ("Det Heidegger talar om i slutet, om utarmning..."), och i fråga om språket på det att du tvivlade på språkets fundamentala roll för förståelsen av varat. Jag kan inte hålla med där. Varken om att det skulle finnas något evigt predikament som bestämde människan, utan våra beteenden är produkten av en specifikt historisk och kulturell betingning (en viss produktionsordning som bestämmer våra relationer på ett fundamentalt sätt osv.), och inte heller om att språket blott skulle vara fernissa som nåt yttre bihang till en redan färdig upplevelse. Språket är vad som strukturerar upplevandet överhuvudtaget, så också självförståelsen. Försök föreställa dig själv utan att ta hjälp av begreppen, hur ska du ens bära dig åt för att kunna urskilja endaste lilla nyans eller egenhet? Synes strikt omöjligt.

Håller också med Logos om att det där med känsla och förnuft inte är helt enkelt. Är inte förnuftet en specifik typ av känsla och omvänt? Vad gäller pragmatiker. Har endast läst James föreläsningar, på svenska, och en del matnyttigt fanns det väl där, skulle förstås vara kul att undersöka närmre. Är det den där "grunden" du eftersträvar?

Är inte då känslor också språkliga? Varför språket då kan färga alla känslor? Finns det verkligen ingen grund för vad vi upplever ens i något konkret som smärta?

För övrigt, varför skulle det vara något evigt predikament bara för att det inte är språkligt fundamentalt?

Och vad mer är, att uppleva sig själv är en abstraktion eftersom det separerar upplevandet i sig från upplevelsen och gör ett objekt av något tänkt specifikt i upplevandet. Frågan ställs bättre om vi kan föreställa oss något alls utan begrepp. Eller snarare om föreställningen krävs för upplevandet. Kan man inte tänka sig en upplevelse utan föreställning?

Helt klart menar jag känslor vara beroende av språk. Utan språk så kan vi förvisso ha en förnimmelse, men den är då diffus, den är ännu inte en känsla av något partikulärt, utan mer som en holistisk upplevelse. Smärta som inte är smärta i en fot, eller kan lokaliseras till något partikulärt, skulle likaså vara en allmän upplevelse av kraftigt obehag eller liknande.

Förstår inte vad du tänker med din fråga dock, den som lyder: "För övrigt, varför skulle det vara något evigt predikament bara för att det inte är språkligt fundamentalt?"

Spädbarnet upplever utan föreställning, men den vinner inträde i "världen" först med sina föreställningar. Först när den lärt sig differentiera sig från sin mor vet den att den är något eget. Så utan föreställningen så kan den inte uppleva sig som ett jag. Sen tycker inte jag det är nån poäng i att skilja dessa "förspråkliga begrepp" som barnet bildar sig från de språkliga begrepp som kommer uppta dessas position i framtiden (och där anser jag mig ha besvarat Zokrates invändning). De gäller ju precis samma sak, bara det att de senare kopplas samman med ljudbilder.

[Avantgardet]

Ja, men jag hade en fundering häromdan, som jag inte var direkt beredd på. Den löd: "Är inte totaliteten/helheten den metafysiska föreställningen par excellance?"

Jag har fått för mig att en helhet är lösningen på ett problem, och det är bara i teorin som problem med lösningar kan existera, i praktiken är de lösta och går inte längre att beskriva.

Well put.

[Avantgardet]

Minded, jag tänkte på stycket det du skrev ("Det Heidegger talar om i slutet, om utarmning..."), och i fråga om språket på det att du tvivlade på språkets fundamentala roll för förståelsen av varat. Jag kan inte hålla med där. Varken om att det skulle finnas något evigt predikament som bestämde människan, utan våra beteenden är produkten av en specifikt historisk och kulturell betingning (en viss produktionsordning som bestämmer våra relationer på ett fundamentalt sätt osv.), och inte heller om att språket blott skulle vara fernissa som nåt yttre bihang till en redan färdig upplevelse. Språket är vad som strukturerar upplevandet överhuvudtaget, så också självförståelsen. Försök föreställa dig själv utan att ta hjälp av begreppen, hur ska du ens bära dig åt för att kunna urskilja endaste lilla nyans eller egenhet? Synes strikt omöjligt.

Håller också med Logos om att det där med känsla och förnuft inte är helt enkelt. Är inte förnuftet en specifik typ av känsla och omvänt? Vad gäller pragmatiker. Har endast läst James föreläsningar, på svenska, och en del matnyttigt fanns det väl där, skulle förstås vara kul att undersöka närmre. Är det den där "grunden" du eftersträvar?

Är inte då känslor också språkliga? Varför språket då kan färga alla känslor? Finns det verkligen ingen grund för vad vi upplever ens i något konkret som smärta?

För övrigt, varför skulle det vara något evigt predikament bara för att det inte är språkligt fundamentalt?

Och vad mer är, att uppleva sig själv är en abstraktion eftersom det separerar upplevandet i sig från upplevelsen och gör ett objekt av något tänkt specifikt i upplevandet. Frågan ställs bättre om vi kan föreställa oss något alls utan begrepp. Eller snarare om föreställningen krävs för upplevandet. Kan man inte tänka sig en upplevelse utan föreställning?

Språket kan vara vår primära karta för att just relatera. Det får mig att känna (tänkte skriva tänka, men kanske inte lika träffande i min upplevelse - förvisso är det just upplevelsen som jag relaterar till) diffust i banorna om medium och innehåll. Och kanske, med den parantesen, lyckades jag komma det hela närmare. Detta är vad jag avser vara problematiken som omtalas - Min (kanske normella) förståelse av fenomenet 'språk' är att dess natur är just rationalitet (Avant, är denna distinkta benämning av någots 'natur' vad du opponerar dig emot?).

Ja, utan begrepp så synes det svårt att relatera något till något annat överhuvudtaget. Språket kan således sägas "frigöra" vår "tanke" från det direkt föreliggande. Vi kan, genom det, ek-sistera, det vill säga ut-stå, stå utanför oss själva, i Heideggers terminologi, alltså till exempel föreställa oss det intilliggande rummet, för att på så sätt ge oss skäl (förutan vilket vi inte skulle förmå resa på arslet överhuvudtaget) att gå in i det. Vi befinner oss alltså, i en viss mening, redan i det rummet vi avser gå till. Tiden är också väsentligen sådan. Vi ek-sisterar i och med den, på så sätt att vi står utanför oss själva, såväl framom som bakom som vid sidan av oss själva, med tiden. Tiden är således en tredelad struktur hos varat, fattat som vår där-varo (Dasein), vilket inte är detsamma som ett subjekt (en sak som står i förhållande till en annan sak), utan helt enkelt deltagandet i varat. Tycker det är lite kul att Heidegger ligger så pass nära det österländska i sina tankegångar. Och kul att du kan relatera till det.

Att relatera till något är att uppfatta det, är i sig att genom erkännande skapa en relation - i vilken man är relativa och relevanta (dvs uppenbarligen värda att relatera till - hönan/ägget, anledande varandra). Detta relaterar (!) också i sin tur till vad du, Avant, skrev i en annan tråd:

Kan det inte vara så att det är lite av en fråga om hur mycket uppmärksamhet den kräver av en? Själv klarar jag inte av att göra något till musik med text. Texten stjäl all min uppmärksamhet. Och det kan gälla för instrumentella partier också, beroende på hur de är utformade förstås (enligt samma "uppmärksamhetsprincip") - mitt klåfingrande sinne hör nåt att knycka eller ändra på, på ett eller annat sätt, eller liknande. Kan tänka mig att man skulle köra en cocktail. Starta upp med en spark i arslet, säg något riktigt hysteriskt, som en chock, för att sen sätta sig ned och jobba till något som mycket lättare lägger sig i bakgrunden.

Det vi pratar om är just denna 'uppmärksamhetsprincip', som du kallar det.

Djävligt intressant koppling du gjorde där.

Det finns ett reellt och distinkt stimuli som inleder allting. Jag såg genom fönstret ett äpple ligga på gatan utanför, och en katt krypa ihop ett par meter bort. En fågel stod i sin tur några meter bort, närmandes äpplet, men undvikandes katten. Sen promenerade en stor hund förbi och allt förändrades.

Tappade tråden, återkommer.

Fast är stimulit så distinkt? Om man tänker så här, förvisso är det ljus som träffar näthinnan just ljus, men vilka begrepp det föranleder mig att tänka på, hur min hjärna associerar och kopplar, är väl knappast något som kan förutsägas med 100% säkerhet. Även om exakt samma ljus skulle träffa mina och dina ögon så är det inte säkert att vi skulle "se" samma sak. Det hela beror på vad vi har för begrepp och föreställningar i ryggsäcken.

[Avantgardet]

Intressant, när jag läser dina inlägg och faktiskt inte begriper vad du säger, så är detta i sig fenomenet manifesterat. Eftersom en annan begreppsapparat, eftersom relaterandes till annat, på en annan nivå, så kan inte jag relatera till det, inte förstå det.

Fan, jag känner mig ungefär som försökandes tänka rationellt och logiskt och allt, placera det sagda i sammanhang så att jag får reellt upplevt grepp om det, men det är flyktigt, ca känslan av 'dont know mind'.

Språket är vad som strukturerar upplevandet överhuvudtaget, så också självförståelsen.

Kommunikation är språk, är strukturen som du säger, kanalen som kan förmedla ett visst innehåll. Jag såg det nu, när jag igen läste ditt inlägg och kunde relatera det till vad jag tyckte mig själv ha kommit på.

Är det så djävligt?  :lol:  Fan, jag försöker förenkla och förtydliga allt jag förmår. Det tål förstås att jobba på, jag vill ju allt annat än hålla filosofin inlåst på institutionerna. Den är folkets ägodel. Tyvärr är det väl inte så enkelt som att bara spalta upp några punkter med påståenden, utan den är så mycket mer dynamisk än så, och kräver ett slags deltagande, genom dialog. Den är, i min mening åtminstone, mer av en process än något distinkt objekt.

Fast nej, jag anser det vara en felsyn att betrakta språket som en förmedlare. Det förmedlar inget alls, utan vi deltar i det, lever i det, som i ett hus, och just genom att delta i det så "förstår" vi varandra. Alltså just genom att orden redan har en innebörd, och att jag inte alls behöver ge dem en innebörd eller animera dem när jag använder dem, just därigenom kan också du förstå vad jag säger. På något annat sätt kan det inte vara. Om det vore så att vi var tvungna att skänka orden en innebörd, varje gång vi tog dem i vår mun, hur hade då den Andre kunnat förstå vad jag försökte "förmedla"?

Detta slår också mot föreställningen som du ger uttryck för på slutet. Att du tyckte dig ha "kommit på något själv". Så är det inte. Vad som snarare har skett är att något inträffat dig, du har drabbats av något - en tanke eller what not -, och den har kommit till dig formulerad i språk, ett språk som redan har sina betydelser, men som kan kombineras på olika sätt för att ge upphov till nya föreställningar. Allt det jag "tänker" är en massa ord och fraser som snurrar runt lite hur som helst i mitt huvud, kopplade till bilder och förnimmelser, som jag snappat upp lite här och var under min resas gång (författare jag läst, samtal jag deltagit i, filmer jag sett osv.). Jag skapar inget, jag kommer inte på nåt, utan de samlas i olika formationer, i relation till något eller något annat, och ger mig därigenom möjlighet att betrakta (tänka) något på ett specifikt sätt.

[Avantgardet]

kommunikation/språk är vad som möjliggör relation till någon partner, oavsett om ensidigt eller mutual. En annan tråd handlade i stil med om någon som inte får kärlek besvarad (med risk för egen förvridning/tolkning av egentliga ämnet - vilket också är vad omtalas här).

Här håller jag helt och hållet med dig. Men jag hänger inte med på din association, du får gärna utveckla den.

[Logos]

Fast nej, jag anser det vara en felsyn att betrakta språket som en förmedlare. Det förmedlar inget alls, utan vi deltar i det, lever i det, som i ett hus, och just genom att delta i det så "förstår" vi varandra. Alltså just genom att orden redan har en innebörd, och att jag inte alls behöver ge dem en innebörd eller animera dem när jag använder dem, just därigenom kan också du förstå vad jag säger. På något annat sätt kan det inte vara. Om det vore så att vi var tvungna att skänka orden en innebörd, varje gång vi tog dem i vår mun, hur hade då den Andre kunnat förstå vad jag försökte "förmedla"?
Detta slår också mot föreställningen som du ger uttryck för på slutet. Att du tyckte dig ha "kommit på något själv". Så är det inte. Vad som snarare har skett är att något inträffat dig, du har drabbats av något - en tanke eller what not -, och den har kommit till dig formulerad i språk, ett språk som redan har sina betydelser, men som kan kombineras på olika sätt för att ge upphov till nya föreställningar. Allt det jag "tänker" är en massa ord och fraser som snurrar runt lite hur som helst i mitt huvud, kopplade till bilder och förnimmelser, som jag snappat upp lite här och var under min resas gång (författare jag läst, samtal jag deltagit i, filmer jag sett osv.). Jag skapar inget, jag kommer inte på nåt, utan de samlas i olika formationer, i relation till något eller något annat, och ger mig därigenom möjlighet att betrakta (tänka) något på ett specifikt sätt.

I någon mening har väl språket en benämnande funktion? Du och jag kommer överens om att världen benämns på ett visst sätt och internaliserar det. I min uppfattning finns ett självklart accepterande av att min benämning i överensstämmer med din benämning. Själva den "medvetna" och språkligt formulerade tankeprocessen blir likt en förberedelse inför den socialt betingade benämningen. Ett sorts språkspel om du vill.

Sedan kan det ju hävdas att även tanken om hur jag tänker "drabbar mig" i en i efterhand konstruerad tes, en benämning av hur sakernas tillstånd var vid ett vist tillfälle eller är generellt. Du har liksom din intentionalitet riktad mot en viss språklig beskrivning av ditt vara och som man ropar får man svar.

[Logos]

Visst upplever man utan språk, det vore ju ren idioti att tro att så inte vore fallet. Minns ju själv hur jag upplevde min tillvaro som bebis, INNAN jag hade ett "språk". Undrar hur det kommer sig att denna första tid, som borde vara så enorm för oss alla, endast minns av en bråkdel av en promille av alla vuxna, samt hur FAN de som ej minns denna tid, så direkt ifrågasätter dem som minns? Förekommer er, redan nu...

Kruxet är ju hur du idag upplever att du en gång upplevde din tillvaro som bebis? Drar du dig själva känslan, upplevelsen till minnes utan att tolka den med den begreppsapparat som du har tillgång till idag? Och kan du i så fall förmedla denna känsla?

[Avantgardet]

Hörredu, Logos, vad är det för djävla notläsande åsna du har som avatar? Instämmer rakt av med det du sade där.

[Logos]

http://en.wikipedia.org/wiki/Caprichos

Goya har en speciell plats i mitt hjärta

[Zokrates]

Visst upplever man utan språk, det vore ju ren idioti att tro att så inte vore fallet. Minns ju själv hur jag upplevde min tillvaro som bebis, INNAN jag hade ett "språk". Undrar hur det kommer sig att denna första tid, som borde vara så enorm för oss alla, endast minns av en bråkdel av en promille av alla vuxna, samt hur FAN de som ej minns denna tid, så direkt ifrågasätter dem som minns? Förekommer er, redan nu...

Kruxet är ju hur du idag upplever att du en gång upplevde din tillvaro som bebis? Drar du dig själva känslan, upplevelsen till minnes utan att tolka den med den begreppsapparat som du har tillgång till idag? Och kan du i så fall förmedla denna känsla?

Kan man någonsin klä en känsla i ord på ett 100% korrekt sätt? Tror inte det. Att beskriva känslan jag upplevde före ordens intåg, blir platt och återger aldrig känslan fullt ut. Jag skulle kunna beskriva, känslan, men återigen fattas något i språket, det känns fattigt i kontrasten mellan det upplevda och en senare beskrivning. Försök att själv sätta dig in i hur det känns att sakna en fast kontur, att vara ett med allt och att inte känna av någon begränsning i jaget, försök detta utan att tänka i ord, försök uppnå ett tillstånd av att vara ett med alltet och kan du därefter om du lyckas beskriva känslan?

[Minded]

Språket kan således sägas "frigöra" vår "tanke" från det direkt föreliggande. Vi kan, genom det, ek-sistera, det vill säga ut-stå, stå utanför oss själva, i Heideggers terminologi, alltså till exempel föreställa oss det intilliggande rummet, för att på så sätt ge oss skäl (förutan vilket vi inte skulle förmå resa på arslet överhuvudtaget) att gå in i det. Vi befinner oss alltså, i en viss mening, redan i det rummet vi avser gå till.

Språket är alltså vad som ger oss möjligheten att abstrahera, dvs relatera rationellt och logiskt till. Att se på, trots att det inte är fysiskt framför oss att just se på - att relatera till, trots att det inte är fysiskt relaterbart (via vår momentana förmåga till perception, som belyses intressant via aspekter i din nya drogtråd).

Språket är vad som strukturerar upplevandet överhuvudtaget, så också självförståelsen. Försök föreställa dig själv utan att ta hjälp av begreppen, hur ska du ens bära dig åt för att kunna urskilja endaste lilla nyans eller egenhet? Synes strikt omöjligt.

Jag skulle instinktivt säga något i stil med att man inte kan abstrahera detta specifika (stimuli, faktiskt) utan begreppen - men det betyder inte att man subjektivt kan uppleva det, dvs på ett reellt och känslomässigt plan relatera till det, om än inte manipulera det medvetet. Man kan inte kommunicera om det specifikt, tex. Detta är också ungefär (:wink:) vad jag såg/kände vara kopplingen till ditt inlägg:

Att relatera till något är att uppfatta det, är i sig att genom erkännande skapa en relation - i vilken man är relativa och relevanta (dvs uppenbarligen värda att relatera till - hönan/ägget, anledande varandra). Detta relaterar (!) också i sin tur till vad du, Avant, skrev i en annan tråd:

Kan det inte vara så att det är lite av en fråga om hur mycket uppmärksamhet den kräver av en? Själv klarar jag inte av att göra något till musik med text. Texten stjäl all min uppmärksamhet. Och det kan gälla för instrumentella partier också, beroende på hur de är utformade förstås (enligt samma "uppmärksamhetsprincip") - mitt klåfingrande sinne hör nåt att knycka eller ändra på, på ett eller annat sätt, eller liknande.

Och på tal om just distinkta (tydligen relativ singularitet) stimuli - situationen:

Det finns ett reellt och distinkt stimuli som inleder allting. Jag såg genom fönstret ett äpple ligga på gatan utanför, och en katt krypa ihop ett par meter bort. En fågel stod i sin tur några meter bort, närmandes äpplet, men undvikandes katten. Sen promenerade en stor hund förbi och allt förändrades.

Tappade tråden, återkommer.

Fågeln och katten har sas dubbelloop-förhållande till allting, kan visst abstrahera - annars hade situationen någonstans blivit stagnerad och helt stilla vid ett jämviktsläge, ända tills externa relevanta stimuli uppfattats.
Nej förresten, jag är inte klar med kopplingen annat än att de har något med varandra att göra (som sagt ovan ).

Detta relaterar förvisso just till instinkt, intuition. Och som sidnot till det - tydligen kan vårt medvetande hantera ca 7 bits information per sekund, medan vårt undermedvetna hanterar några hundratusentals bits (kommer inte ihåg exakt siffra, men relativiteten mellan dem ligger av den helt Otroliga nivån). Vilket också relaterar till varför improvisation är den mäktigaste variant av teknik som kan utföras - om man ser till effekt. Detta i sig är också anledningen till varför ingen perfekt teknik kan specificeras och läras ut som att 'den här är alltid bäst'.

Fast är stimulit så distinkt? Om man tänker så här, förvisso är det ljus som träffar näthinnan just ljus, men vilka begrepp det föranleder mig att tänka på, hur min hjärna associerar och kopplar, är väl knappast något som kan förutsägas med 100% säkerhet. Även om exakt samma ljus skulle träffa mina och dina ögon så är det inte säkert att vi skulle "se" samma sak. Det hela beror på vad vi har för begrepp och föreställningar i ryggsäcken.

Av samma anledning som att ingen perfekt teknik finns, så är stimulit inte heller alltid perfekt distinkt - snarare är här också ögonblicklig anpassning till situationen det enda korrekta, precis som du är inne på. Men å andra sidan, minns en bild jag såg där en avslagen klubba flög mot publiken på en läktare, där i princip alla som upplevde sig vara i riskzonen skyddande sträckte upp sina armar framför ansiktet och kroppen. Via någon minsta gemensam nämnare faller vissa stimuli inom samma kategori, sas. Också pavlovs hundar, där matpulver på tungan stimulerade salivering. Våra hjärnor består förvisso av olika delar som opererar på olika sätt - den mest primitiva delen är reptilhjärnan, tex fight or flight. Lågnivå instinkter. Neo Cortex är den mest logiska delen, som i princip står för vår rationella förmåga - men som samtidigt är den minst utvecklade (nyaste) delen av alla 3.

[Minded]

Överleva? Vad skall vi överleva? Är det inte mer korrekt att säga att vi skall genomleva?

Jag tycker överlevnadstanken är en del av problemet som ger oss tanken om makt som något som vi måste agera på. Alltså att vi måste gripa den för att ha den.

Överleva är inte det primära i min mening, utan just att leva det som levs. Att uppleva det, genomleva det. Att även när det är slut ha levt det.

Vad annat värde kan vi ha? Finns det någon att lämna stafettpinnen till? Nej troligare är att loppet enbart har en sträcka. Och vad tjänar det då till att vinna målet? Det är väl loppet som måste vinnas då?

Makten om man förstår den på ett sådant sätt blir då att inte gripa. Att vila, och genom sin aktiva passivitet, det avslappnade, vara beredd och mera mogen reaktionen som gör att livet inte bara överlevs, utan genomlevs.

Jag gillar att tänka på vem som är rikast, tror jag kan ha sagt det förut, den som har allt han vill ha eller den som inget vill ha? För mig blir svaret uppenbart. Den som vill ha något, har stillat hungern och suktar efter mer, söker just överleva begäret. Men att inte längre hungra, att vara mätt. Det är att ha genomlevt det, att ha upplöst det. Det är först då vi blir tomma, redo att fyllas på nytt. Inte redan fyllda med det förväntade. Inte i begrepp att gripa efter något, förhindrade att parera vändningarna livet tar.

Och sådant är väl problemet även på en makroskala? Tekniken söker stilla en aldrig sinande hunger, angående utarmandet av naturen. Den måste kontrollera varje aspekt för att vara trygg, för att vara effektiv.

Det du kallar överlevnadsinstinkt menar jag i sin mognad om det kvarstår vara en ansvarsflykt. Makten som söktes i brådmognaden har blivit makten som flys. Och jag menar detta reellt och inte enbart som en ideell tes. Det är något konkret vi har att förhålla oss till i min mening.

Ett härligt inlägg.

Min tekniska motsvarighet till din liknelse om rikedom är 'vägen är målet'.

[Minded]

Minded, Heidegger återvänder till grekerna när han ska tala om teknikens väsen. Techne (τέχνη) är i den meningen något som hör hantverkandet till: ”Techne hör till fram-bringandet, till poiesis; techne är poetiskt.” Detta med poetiskt frambringande ska vi förstå i två meningar, dels i en allmän där all teknik är poetisk i den mening att den frambringar något, uppdagar något, men det finns också en snävare mening av poetiskt uppdagande/frambringande (jag kopplar detta, i dess mest extrema form, till improvisation, precis vad du också talar om vad det verkar). Tekniken är inte nödvändigtvis poetisk i den senare meningen, men att låta den bli så är mer eller mindre Heideggers mål.

Teknik är å ena sidan för mig någonting faktiskt, betecknande en fakticitet, ett varande. En lampa är viss teknik i det avseendet, liksom att ta ett steg framåt. På tal om frambringande och uppdagande. Som motpol har jag 'anda'. Denna terminologi kommer från aikidon jag tränar, teknik och anda. Anda är det poetiska momentet, med vilken känsla något görs. Idag lutar jag mer åt att kalla allting teknik - eftersom att andan med vilken något utförs också verkar vara just teknisk. Och det i sig klingar logiskt. Hittills har jag bara inte kunnat verbalisera det på ett förståeligt sätt. Det poetiska.. Men det hela leder just också till improvisationen, som sagt. Den största tekniken är den som är just anpassad till situationen, som uppstår i och av situationen, istället för relaterandes till någonting som inte Är, dvs någonting irrelevant.

[Minded]

Kan man någonsin klä en känsla i ord på ett 100% korrekt sätt? Tror inte det.

Det går inte att till 100% korrekthet definiera valfritt ord - förutsatt att dettas definition i något led grundar sig i någon fakticitet (vilket kommer an på just gemene mans perception), och inte bara vilar sig på andra abstrakta ord (valfritt som inte är objekt i grammatisk mening). Vilket alla gänse ord gör.

Tex, soffa. Ca en slags stol (fakticitet), men med tyg (fakticitet) och annat.
- Men, vad är då tyg? Och vad är en stol? Allmängiltigt, that is. Tyg är, tja, bla bla, och stol är något man sitter på. Ok, men vad är då detta/Är allting man sitter på stol/Vad är att sitta? osv.

Har för mig Sokrates, tala om trollen, manifesterade dessa faktum inför folk igenom en hel bok. Det var i stil med hans argumentationsteknik.