Skogsälvan skrev:Mitt råd är att ta det lugnt med psykologin, nuddle. Det är en smärtsam process och på många sätt ångrar jag att jag har läst så mycket sånt. Det är en berdrövlig känsla att sitta inne med den typen av kunskap.
varför upplever du det så? tex så kan jag mycket om näring o träning, men jag tycker inte det är påfrestande
för mig känns det som att jag är död människa som lever... fast när jag ser någon annan, ett barn eller en stor papegoja så växs någons-slags kärlek inom mig... de verkar också döda levande... gamlingen kanske är nära döden och tänker ofta på det och barnet kanske ännu inte utvecklat förmåga till att vara högmodig... för ifall vi tar bort allt såsom språk, utseende, kultur, dialekt, då återstår bara människan som hon är... och den känslan då livet är som mest nära inpå en, det är då man är som mest död... och som mest fri