Sadomasochism

[Minded]

Att ömhet och mental närvaro är generella humanistiska värdebegrepp betyder inte att de har något med sadomasochism att göra.

Jag tror nog att sadomasochism oftare har utövats utan att främst vara en sexuell handling. Dess legitimitet idag vilar ju just på en sexuell liberalism, som förtäcker ett mera specifikt fenomen under det mer generella "sexualitet".

...Vilket i sin tur är en specificitet under det ännu mer generella 'liv'. Likheten mellan att dricka vatten och köra missionären är att bägge (om bortser från medvetenhet och rationalitet) är uttryck av ca behov. En sten sägs inte vara sexuell, eftersom den de facto inte 'lever', enligt normativitet. Det levande är just levande eftersom visst sexuellt - begreppen hänger intimt samman med varandra.

Sex och SM genererar godis för hjärnan men håller du med om att SM baseras på en önskan om en symbios?

Jag ser begreppet 'sexualitet' som just uttryck för alla våra lustar och begär, oavsett om positivt eller negativt orienterade. Dvs i princip botten för alla våra känsloupplevelser. Att det normellt har kommit att associeras rent till sexual intercourse är populistiskt, dvs en förenkling. Sannolikt relaterande till kristendomens maktinstitution med avseende på hur de (återigen normellt) betraktar just sexakten som närmandes det syndiga. Detta är dock återigen en missuppfattning, eller minst en grov feltolkning av fenomenet.

Fromm, jag ser inte den rent tekniska skillnanden mellan vanligt sex (tex missionären) från SM.

..Bla eftersom:

Men visst jag ser enbart fenomenet som något som verkar lugnande. Man upprättar ett område som assimilerar hoten från världen men som beläggs med regler eller "ömhet". Varför våldet är så lockande att använda, jag antar att liknande rollspel förekommer fast med andra katalysatorer för den psykologiska upplösningen, antar jag har att göra med dess primära retning på nerver som så att säga har företräde framför vårat rationella betraktande.

Instinkter och grundläggande känslor hanteras rent fysiskt i den del av vår hjärna som kallas reptilhjärnan. Däribland återfinns sex, fight/flight. Alltså riktigt jäkla djupt rotade grejer, (kanske mer än bara) jämförbart med vårt autonoma nervsystem, vilket faktiskt utan vår medvetenhet reglerar själva våra hjärtslag.

Så upplys mig. Eller om någon annan känner sig passande uppgiften.

[Minded]

Och fromm, while you're at it, kan du bifoga något klargörande citat om det auktoritära förhållningssättet?

[Fromm]

Fromm, jag ser inte den rent tekniska skillnanden mellan vanligt sex (tex missionären) från SM.

Vilken teknik pratar du om  :?

Jag ser begreppet 'sexualitet' som just uttryck för alla våra lustar och begär, oavsett om positivt eller negativt orienterade. Dvs i princip botten för alla våra känsloupplevelser.

Sex är inte botten det är toppen.
Det naturliga urvalet säger att en emotion är viktigare än både ”dricka vatten och köra missionären”.

En person kan i många år vara ensam i fysisk mening och dock känna sig förbunden med idéer, värden eller åtminstone sociala strukturer, som skänker honom en känsla av gemenskap och samhörighet. Å andra sidan kan han leva mitt ibland människor och ändå överväldigas av en intensiv känsla av isolering, som, om den överskrider en viss grans, utmynnar i det slag av sinnessjukdom som representeras av de schizofrena störningarna. En sådan brist på kontakt med världen, symboler och strukturer skulle man kunna kalla andlig isolering och fastslå att andlig isolering är lika outhärdlig som fysisk eller, rättare sagt att fysisk isolering blir outhärdlig endast om den innefattar andlig. Andlig gemenskap med världen kan trivas i många former: munken i sin cell som tror på Gud och den tvångsisolerade politiske fången, som känner sig som ett med sina kamrater, är inte andligt ensamma, inte heller den engelske gentlemannen, som kläder sig i högtidsdräkt mitt i en exotisk miljö, eller småborgaren, som känner en klyfta mellan sig och sina gelikar men är förbunden med nationen och dess symboler. Gemenskapen med världen må vara av ädelt eller trivialt slag, även den enklaste gemenskap är att föredra framför ensamhet. Religion och nationalism, varje slags sed eller tro, hur orimlig och förnedrande den än må vara, slår en bro mellan individerna och blir en räddning undan det som människorna fruktar mest av allt: isolering.

[Fromm]

Och fromm, while you're at it, kan du bifoga något klargörande citat om det auktoritära förhållningssättet?

Enjoy  :)

Om vi nu återvänder till frågan om den auktoritära karaktären, så är den viktigaste egenskapen hos denna som bör framhållas, dess hållning till auktoriteten. För den auktoritära karaktaren finns det så att säga två kön, det starka och det svaga. Kärlek, beundran och beredvillighet att underkasta sig väckes av makten, vare sig den representeras av en person eller en institution. Man fascineras av makten, icke för det värde, som någon speciell makt kan representera utan just emedan den är makt. Liksom kärlek» av sig själv väckes av makten uppväcker svaga människor eller institutioner lika självfallet den auktoritära karaktärens förakt. Blotta anblicken av en svag människa väcker hos den lust att angripa, behärska, förödmjuka. Medan en karaktär av annat slag ryggar tillbaka för tanken att anfalla någon som är värnlös, känner sig den auktoritära karaktären desto mer hågad därtill, ju värnlösare dess föremål blivit.

Den auktoritära karaktärens hållning till livet, hela dess livssyn bestämmes av emotionella motiv. Den auktoritära karaktären älskar sådana förhållanden som begränsar friheten, den älskar att underkasta sig ödet. Det beror på dess sociala ställning vad >>ödet>> betyder för den. För en soldat kan det betyda hans överordnades vilja eller godtycke, som han gladeligen underkastar sig. För den lille affärsmannen ar de ekonomiska lagarna hans öde. Kriser och konjunkturer är för honom inga sociala företeelser som kan förändras genom mänskligt ingripande, utan uttrycket för en högre makt, för vilken han måste böja sig. För dem som befinner sig på samhällspyramidens topp ar det principiellt sett på samma sett. Skillnaden ligger blott i styrkan och omfattningen av den makt man underkastar sig, icke i känslan av beroende såsom sådan.

[Minded]

Har du mer? De där är tydligen på god väg, men klargör inte tillräckligt. Strikt om den där 'auktoritära'..

Och jag undrade hur du skiljde mellan sadomachosism och sex, eftersom att någon av dem tydligen var förkastlig i sig. Men vad du menade var bara att sadomachosism är dåligt då den 'auktoritära karaktären' engagerar sig i det?

[Fromm]

Har du mer? De där är tydligen på god väg, men klargör inte tillräckligt. Strikt om den där 'auktoritära'..

Och jag undrade hur du skiljde mellan sadomachosism och sex, eftersom att någon av dem tydligen var förkastlig i sig. Men vad du menade var bara att sadomachosism är dåligt då den 'auktoritära karaktären' engagerar sig i det?

Hoppas du liksom Erich inser att rädsla lätt överskuggar sexuella känslor. Vilket därmed är kärnan i den auktoritära karaktären.
Alla SM varianterna kan ses som ett växtgödsel för den auktoritära karaktären. Hjärnan formas av vår miljö hela livet.

Vi har alla psykopatiska drag liksom den auktoritära hållningen, effekten av de auktoritära hållningen är dock vanligare i vår kultur.
Psykopatiska mördare kittlar fantasin mer och man kan lätt distansera sig ifrån dem.

Den auktoritära karaktären saknar inte verksamhetslust, mod och tro. Men dessa egenskaper betyder hos den något hell annat än de betyder för en person som icke längtar efter underkastelse. Hos den auktoritära karaktären är verksamhetslusten grundad på en djup känsla av makt1öshet, som den strävar att övervinna. Verksamhet i denna mening betyder att handla i namn av något som ar högre än det egna jaget. Den kan ske i Guds, i det förflutnas, i naturens eller pliktens namn men aldrig i namn av framtiden, av det ofödda, av det som icke bär någon makt, eller av livet såsom sådant. Den auktoritära karak-tären ernår handlingskraft genom att stödja sig på en högre makt.
Denna makt kan aldrig angripas eller förändras. För den är bristande makt alltid ett tecken till skuld eller underlägsenhet, och om den aukto-ritet på vilken den tror visar tecken till svaghet, övergår kärleken och vördnaden till förakt och förbittring. Den saknar den >>offensivanda>> som kan angripa erkända makter utan att först träde i tjänst hos andra och starkare makter.
Modet hos den auktoritära karaktären ar väsentligen ett mod att lida vad ödet eller dess personliga representant eller ledaren har be-stämt. Att lida utan klagan är den högsta dygden – icke modes att för-söka göra slut på lidandet eller åtminstone minska det. Att icke vilja förändra ödet utan underkasta sig det ar den auktoritära karaktärens heroism.
Man har tilltro till auktoriteten, sa lärge den är stark och bjudande. Tron är i sista hand grundad på tvivel och ett försök att kompensera dem. Men den auktoritära karaktären har ingen tro, om vi därmed menar den trygga tillförsikten att det som nu blott existerar som möjlighet kan förverkligas. Den auktoritära livssynen är principiellt sett relativistisk och nihilistisk, trots att den så ofta gör energiska anspråk på att ha besegrat relativismen och trots att den ar aktiv. Den är grundad på en djup desperation, på en fullständig brist på tro, och den leder till nihilism, till livsförnekelse.

[Minded]

Även om jag antar ett nekande - Föds man till att vara denna 'auktoritära karaktär'? Dessutom, kan detta förhållningssätt vara olika distinkt vid olika tidpunkter för en och samma individ? Dvs, är det en analog eller digital karaktäristika? Ja/Nej, eller gråskala?

[Fromm]

Även om jag antar ett nekande - Föds man till att vara denna 'auktoritära karaktär'? Dessutom, kan detta förhållningssätt vara olika distinkt vid olika tidpunkter för en och samma individ? Dvs, är det en analog eller digital karaktäristika? Ja/Nej, eller gråskala?

Nej men vi delar samma försvarsystem i hjärnan som alla flockdjur och därmed lätt fostras till ett sådant djur.

The particular patterns of synaptic connections in an individual's brain, and the information encoded by these connections, are the keys to who that person is.

THE BIG ONE

[Fromm]

Rensa sen skallen med en klassiker
Golden Age of Leather

[J R Auk]

Vill bara påtala att det du nu gör är att försöka normera en specifik attityd bland de som kan fångas i begreppet "sadomasochism".

Javisst. Vad jag, och framförallt herr Nystrom, försöker tala om här är inte medelåldersmän som njuter av att se blodet spruta ur småpojkars anus. (Dold telefonintervju som jag fortfarande många år efteråt mår dåligt av) Vi pratar om maktförskjutningar, vägen till ömhet och den stora kärlekshandlingen att frivilligt vara i någon annans våld och att denne genom kärlek plockar fram skammen, rädslan osv. och visar kärlek trots dennes existens.

Jag vill också se så autonoma människor som möjligt, men "no man is an island". Usch, jag blir alltid så nervös när jag skriver till dig, Auk, men jag tror att du förstår vad jag menar iallafall.

Ett sådant samtal förstår jag sätter sig i minnet.

Men jag är ju inte av samma åsikt som dig. Att det är en kärlekshandling att frivilligt vara i någon annans våld. Det är möjligtvis en psykologiskt terapeutisk handling (genom dramat vi agerar så stärker vi tilliten till oss själva, den som litade på den andre). Men varför är det en kärlekshandling? Vem är det jag älskar då? Mig själv synes svaret vara, jag bjuder ut mig själv trots risk. Har jag då så stort värde att det skall ses som en dyrbar gåva? Är det vad jag vill ge mina älskade? Mig själv som objekt? Vill jag ens ge, vill jag ens få från? Kan det vara kärlek?

Nej mera korrekt enligt mig är att det handlar om åtråns fält, och inte kärlekens. Genom ritualen så bemästrar jag inre motsättningar mellan trygghet och åtrån. Jag vill ge upp mig för att känna trygghet, men uppgivandet är förbundet med risk om inte avtalet är ömsesidigt. Risken ger mig tillfredsställelse när den var missvisad. Åtrån är att äga den andre, men som med alla objekt som animeras så innebär ägandet en risk, för vi äger aldrig till fullo. Nej ägandet är på nåder av. Tills fågeln flyger, katten klöser, hunden biter. Människan sviker. Därav också mitt tvivel att det vore något kärleksförbundet i att underkasta sig en annan. Det är att utagera ägandets drama, som om min underkastelse vore värd för den andra (Här ser den uppmärksamme det absurda, jag ger det värefulla som en handling av handel. Jag byter mitt värde mot något annat) något att vara tacksam över. Alternativt rör det inte den andre utan bara mig, varpå det också blir svårt att finna "kärleken" enligt mina normer för begreppet.

Jag tror att vi behöver distinktionen mellan "av kärlek" och "kärleksfullt". Det första försöker tala om upprinnelsen till ett agerande och talar då om relationen mellan två personer. Det andra talar om ett normläggande av attityder som ett handlande utageras genom.

Jag kan gå med på försvaret av beteendet med att det kan vara en kärleksfullt utagerande av en terapeutisk ritual. Men att det vore en kärlekshandling ser jag inte hur det kan vara. Då är väl snarare kärleken i något annat, och handlingen enbart kontingent det som var kärleksfullt.

Jag kan ju vara kärleksfull utan att älska tex.

Angående nervositeten. Varför då? Jag gillar ord, det är mina leksaker, mina byggklossar. Inget som någon annan säger får stå kvar som de byggde slottet, ständigt raserar jag och bygger om. Det spelar ingen roll hur du uttrycker dig, jag letar ändå inte i något lexikon utan i min redan förestående förståelse av dig (och hade jag dig inte känt eller förstått alls, så hade jag gett dig alla möjligheter till betydelse).

[Minded]

Hoppas du liksom Erich inser att rädsla lätt överskuggar sexuella känslor.

Nej. Faktum är att jag inte ser skillnad på sexuella känslor och rädsla. I min terminologi är ca sexuella känslor just instinkter - dvs det som faktiskt är naturligt för oss, dvs ingår i vår faktiska biologi och fysik från grund och botten. Och rädsla är en av dessa. Faktum är att det finns visst belägg för att rädsla faktiskt kan ytterligare stimulera sexualitet (i ordets vanliga betydelse). Nyligen skapades en tråd här på forumet, med fråga om varför man uppenbarligen gång på gång söker sig just till mörkret.
Biologiskt fungerar det så att fight/flight och sexualitet utspelas i reptilhjärnan. Men dessa är faktiskt förvillande lika varandra - faktum är att den ena också kan just utlösa den andra. Upphetsning som upphetsning, liksom.

Vilket därmed är kärnan i den auktoritära karaktären.

Jag tror inte detta är kärnan i den sk auktoritära karaktären. Jag tror inte att det är korrekt att beskriva en karaktär som så definierad, eftersom att det bara handlar om ett förhållningssätt - eller som jag tror i dagsläget, en faktiskt (onaturlig) betingad vana. På exakt samma sätt som att en annan är van att läsa tidningen till morgonkaffet - samma sak, olika namn.
Däremot tror jag att kärnan i den sk auktoritära karaktären (jag gillar verkligen inte den benämningen, finner den missvisande för vad du citerat in som beskrivande för fenomenet) är exakt samma sak som jag försökte komma in på i tråden /Politik och samhälle/Creepschool och barnprogrammering ( http://www.filosofiforum.com/forum/vie ... php?t=6329 ). Det handlar just om ett förhållningssätt, ett sätt att relatera till visst. Det handlar således inte om en specifik egenskap - eftersom att detta distinkt skulle manifesteras i en specifik handling. Men du säger (i citat) att den auktoritära karaktären kan manifesteras i vilket yrke som helst. Och du säger (i citat) att vi inte föds med denna karaktäristika, varför den i vissa fall således måste tillägnas, dvs betingas, dvs läras. Man måste helt enkelt lära sig förhållningssättet 'auktoritär karaktär' - det är faktiskt ett sätt att leva. Det handlar allstå inte om en specifik person, lika lite som ett specifikt yrke. Det handlar om ett (till 99% säkerhet) inlärt beteende. Varför det också går att lära om.
Men, poängen är då just att eftersom det inte handlar om det momentana manifestet (i vårt fall sadomachosism), utan snarare handlar om ett förhållningssätt inneboendes i personen som utför det. Dvs, du vill utesluta att SM i sig faktiskt kan handla om en sund inställning till sitt eget liv, och bara kategorisera det under 'tvivelaktigt'? Det låter i mina öron som en instutition i dig som talar, dvs du har inte tänkt igenom det helt - eller ännu mer troligt, du har fallit för en vana på samma sätt som denna käraktär du vill förkasta.

I klartext; I mina öron låter du som de fundamentalt kristna som anser att bögar inte ska få finnas eftersom att det är onaturligt. Bara det att du attackerar sadomachosism istället för homosexualitet. Detta i sig skulle jag snarare säga är ett kännetecken mycket mer sannolikt inunder din egna beskrivning, denna den förkastligt 'auktoritära karaktären'.

Alla SM varianterna kan ses som ett växtgödsel för den auktoritära karaktären. Hjärnan formas av vår miljö hela livet.

Att tillåta homosexuella att umgås kan ses som växtgödsel för ondska? Hjärnan formas ju av vår miljö hela livet.


Läs allt detta igen i ljuset av vad jag nyss skrivit och säg vad ni tycker:

Den auktoritära karaktären saknar inte verksamhetslust, mod och tro. Men dessa egenskaper betyder hos den något hell annat än de betyder för en person som icke längtar efter underkastelse. Hos den auktoritära karaktären är verksamhetslusten grundad på en djup känsla av makt1öshet, som den strävar att övervinna. Verksamhet i denna mening betyder att handla i namn av något som ar högre än det egna jaget. Den kan ske i Guds, i det förflutnas, i naturens eller pliktens namn men aldrig i namn av framtiden, av det ofödda, av det som icke bär någon makt, eller av livet såsom sådant. Den auktoritära karak-tären ernår handlingskraft genom att stödja sig på en högre makt.
Denna makt kan aldrig angripas eller förändras. För den är bristande makt alltid ett tecken till skuld eller underlägsenhet, och om den aukto-ritet på vilken den tror visar tecken till svaghet, övergår kärleken och vördnaden till förakt och förbittring. Den saknar den >>offensivanda>> som kan angripa erkända makter utan att först träde i tjänst hos andra och starkare makter.
Modet hos den auktoritära karaktären ar väsentligen ett mod att lida vad ödet eller dess personliga representant eller ledaren har be-stämt. Att lida utan klagan är den högsta dygden – icke modes att för-söka göra slut på lidandet eller åtminstone minska det. Att icke vilja förändra ödet utan underkasta sig det ar den auktoritära karaktärens heroism.
Man har tilltro till auktoriteten, sa lärge den är stark och bjudande. Tron är i sista hand grundad på tvivel och ett försök att kompensera dem. Men den auktoritära karaktären har ingen tro, om vi därmed menar den trygga tillförsikten att det som nu blott existerar som möjlighet kan förverkligas. Den auktoritära livssynen är principiellt sett relativistisk och nihilistisk, trots att den så ofta gör energiska anspråk på att ha besegrat relativismen och trots att den ar aktiv. Den är grundad på en djup desperation, på en fullständig brist på tro, och den leder till nihilism, till livsförnekelse.

[Minded]

Fritt bearbetande av följande:

Om vi nu återvänder till frågan om den auktoritära karaktären, så är den viktigaste egenskapen hos denna som bör framhållas, dess hållning till auktoriteten.

Dess hållning till auktoriteten? Eller dess erkännande och alls benämnande av auktoritet? Det jag önskar, vill ha, åtrår, oavsett om positivt eller negativt orienterat (dvs oavsett om abstrakt eller reellt), är i sig ett manifest av auktoritärt förhållningssätt. Det som ens fångar vår uppmärksamhet, vår blick, kan sägas vara en till oss auktoritet.

För den auktoritära karaktaren finns det så att säga två kön, det starka och det svaga. Kärlek, beundran och beredvillighet att underkasta sig väckes av makten, vare sig den representeras av en person eller en institution. Man fascineras av makten, icke för det värde, som någon speciell makt kan representera utan just emedan den är makt.

Makt är den största av de kända afrodiziaks, stimuli till sexualitet och åtrå. Alla som faktiskt önskar eller omedvetet försöker överleva någonting, må det vara en minut eller ett år framåt i tiden, följer detta. Och det är i sin tur ett tecken på makt att ha överlevt och kunna berätta om vilket jobb man har (bara för att skrapa på ytan).

Liksom kärlek» av sig själv väckes av makten uppväcker svaga människor eller institutioner lika självfallet den auktoritära karaktärens förakt. Blotta anblicken av en svag människa väcker hos den lust att angripa, behärska, förödmjuka. Medan en karaktär av annat slag ryggar tillbaka för tanken att anfalla någon som är värnlös, känner sig den auktoritära karaktären desto mer hågad därtill, ju värnlösare dess föremål blivit.

Det får mig att tänka på djur i naturen. Sist jag kollade så är det ganska skoningslöst. Eller kanske skonsamt? Faller alla vanliga djur under kategorin 'den auktoritära karaktären'?

Den auktoritära karaktärens hållning till livet, hela dess livssyn bestämmes av emotionella motiv.

Jag har för mig att också du har talat för att vi alla drivs av emotionella motiv?

Den auktoritära karaktären älskar sådana förhållanden som begränsar friheten, den älskar att underkasta sig ödet.

Det kan läsas som 'begränsande friheten', på tal om djuren ovan. De djur vi lyckas uppfostra och tämja, träna - dvs vänja vid annat än vad som är naturligt för dem, är sannolikt fogligare. Att vara tam. Ett tamdjur. Det låter för mig som sant frihetsbegränsande.
Eller, tala om trollen, begränsande friheten - på tal om att just benämna sadomachosism som någonting förkastligt.

Det beror på dess sociala ställning vad >>ödet>> betyder för den. För en soldat kan det betyda hans överordnades vilja eller godtycke, som han gladeligen underkastar sig. För den lille affärsmannen ar de ekonomiska lagarna hans öde. Kriser och konjunkturer är för honom inga sociala företeelser som kan förändras genom mänskligt ingripande, utan uttrycket för en högre makt, för vilken han måste böja sig. För dem som befinner sig på samhällspyramidens topp ar det principiellt sett på samma sett. Skillnaden ligger blott i styrkan och omfattningen av den makt man underkastar sig, icke i känslan av beroende såsom sådan.

Dvs jag är nöjd med vad som är, eftersom att jag själv inte far illa av det. Därför rättfärdigas den varande situationen som korrekt.
Alla som bara tänker på sig själva?

[Minded]

Jag menar att allt kommer samman till just vilket förhållande man har till verkligheten, vilka glasögon man ser allting genom. Jag anser att the name of the game is choice. Man ska själv kunna välja mellan olika handlingar, och själv avgöra vilken som är passandes situationen i fråga. Jag gissar att detta också närmar sig vad fromm(x2) försöker beskriva, som just essensen av den här 'auktoritära karaktären'. Allting kommer samman till ett.

Det kan vara så att sadomachosism av princip är en förkastlig handling, eftersom att det uppmuntrar visst. Men så länge detta inte går att precist och övertygande motivera, så tror jag distinkt att det är nyttigare för oss alla att snarare vara mer tillåtande av diverse olika former och nya uttryck. Jag tror det är mer hälsosamt än att försöka verka tilltäppande.

[suchanother]

På ett visst stadium ägnar man sej åt psykologiserande. Erich Fromm är nog ett typexempel på en flummare som fyller en samhällelig funktion utan att själv fatta det. Den här funktionen är att befria medelklassen från ångest.
Nu ska erkännas att jag aldrig har läst Fromm, vet inte vad han går för men jag ser en gråhårig guube i lotusställning som mediterar i tron att han finner alla svar därigenom. Av de citat i den här tråden att döma är han en hängmattepskykolog. En glad amatör. Jag kan fan i mej prestera bättre på stående fot (har 5p eller vad det nu hette på gymnasiet, en termin iaf. Läste obligatoriska psykologikursen och läraren var från Lillhagen (=dårhus i GBG, var någon terapeut där) som såg skum ut. I den avgörande tentan konstruerade han rena deckaruppgifter om vem som var den psykologiskt skyldige. Rena sandlådan.

Interaktionen mellan människor…jaa..vad ska man säga. Som den yttersta sammanifestationen ser Erich Fromm demokratin. Kan diskuteras. Demokratin a la västerländsk modell är bara en taskig kompromiss. Naivt att tro att det finns en gemensam samhällelig nämnare som står över klassen.

[J R Auk]

På ett visst stadium ägnar man sej åt psykologiserande. Erich Fromm är nog ett typexempel på en flummare som fyller en samhällelig funktion utan att själv fatta det. Den här funktionen är att befria medelklassen från ångest.
Nu ska erkännas att jag aldrig har läst Fromm, vet inte vad han går för men jag ser en gråhårig guube i lotusställning som mediterar i tron att han finner alla svar därigenom. Av de citat i den här tråden att döma är han en hängmattepskykolog. En glad amatör. Jag kan fan i mej prestera bättre på stående fot (har 5p eller vad det nu hette på gymnasiet, en termin iaf. Läste obligatoriska psykologikursen och läraren var från Lillhagen (=dårhus i GBG, var någon terapeut där) som såg skum ut. I den avgörande tentan konstruerade han rena deckaruppgifter om vem som var den psykologiskt skyldige. Rena sandlådan.

Interaktionen mellan människor…jaa..vad ska man säga. Som den yttersta sammanifestationen ser Erich Fromm demokratin. Kan diskuteras. Demokratin a la västerländsk modell är bara en taskig kompromiss. Naivt att tro att det finns en gemensam samhällelig nämnare som står över klassen.

Han är en tysk jude som ingick i Frankfurtskolan. Metoden är materialistisk historicism med en dynamisk psykologism. Alltså historiska datum vad det gäller människor bestäms av den enskilda personens dynamiska reaktion mot materiella förutsättningar. Så har jag förstått honom i alla fall.

Han säger sig göra en socialpsykologisk undersökning. Och sysslar då med något som kan liknas med idealtyper likt Weber. Och med samma hållning mot idealtypen, vilken är att det låter oss beskriva snarare än att det är.