Fromm skrev:Hoppas du liksom Erich inser att rädsla lätt överskuggar sexuella känslor.
Nej. Faktum är att jag inte ser skillnad på sexuella känslor och rädsla. I min terminologi är ca sexuella känslor just instinkter - dvs det som faktiskt är naturligt för oss, dvs ingår i vår faktiska biologi och fysik från grund och botten. Och rädsla är en av dessa. Faktum är att det finns visst belägg för att rädsla faktiskt kan ytterligare stimulera sexualitet (i ordets vanliga betydelse). Nyligen skapades en tråd här på forumet, med fråga om varför man uppenbarligen gång på gång söker sig just till mörkret.
Biologiskt fungerar det så att fight/flight och sexualitet utspelas i reptilhjärnan. Men dessa är faktiskt förvillande lika varandra - faktum är att den ena också kan just utlösa den andra. Upphetsning som upphetsning, liksom.
Fromm skrev:Vilket därmed är kärnan i den auktoritära karaktären.
Jag tror inte detta är kärnan i den sk auktoritära karaktären. Jag tror inte att det är korrekt att beskriva en karaktär som så definierad, eftersom att det bara handlar om ett förhållningssätt - eller som jag tror i dagsläget, en faktiskt (onaturlig) betingad vana. På exakt samma sätt som att en annan är van att läsa tidningen till morgonkaffet - samma sak, olika namn.
Däremot tror jag att kärnan i den sk auktoritära karaktären (jag gillar verkligen inte den benämningen, finner den missvisande för vad du citerat in som beskrivande för fenomenet) är exakt samma sak som jag försökte komma in på i tråden /Politik och samhälle/Creepschool och barnprogrammering (
http://www.filosofiforum.com/forum/vie ... php?t=6329 ). Det handlar just om ett förhållningssätt, ett sätt att relatera till visst. Det handlar således inte om en specifik egenskap - eftersom att detta distinkt skulle manifesteras i en specifik handling. Men du säger (i citat) att den auktoritära karaktären kan manifesteras i vilket yrke som helst. Och du säger (i citat) att vi inte föds med denna karaktäristika, varför den i vissa fall således måste tillägnas, dvs betingas, dvs läras. Man måste helt enkelt lära sig förhållningssättet 'auktoritär karaktär' - det är faktiskt ett sätt att leva. Det handlar allstå inte om en specifik person, lika lite som ett specifikt yrke. Det handlar om ett (till 99% säkerhet) inlärt beteende. Varför det också går att lära om.
Men, poängen är då just att eftersom det inte handlar om det momentana manifestet (i vårt fall sadomachosism), utan snarare handlar om ett förhållningssätt inneboendes i personen som utför det. Dvs, du vill utesluta att SM i sig faktiskt kan handla om en sund inställning till sitt eget liv, och bara kategorisera det under 'tvivelaktigt'? Det låter i mina öron som en instutition i dig som talar, dvs du har inte tänkt igenom det helt - eller ännu mer troligt, du har fallit för en vana på samma sätt som denna käraktär du vill förkasta.
I klartext; I mina öron låter du som de fundamentalt kristna som anser att bögar inte ska få finnas eftersom att det är onaturligt. Bara det att du attackerar sadomachosism istället för homosexualitet. Detta i sig skulle jag snarare säga är ett kännetecken mycket mer sannolikt inunder din egna beskrivning, denna den förkastligt 'auktoritära karaktären'.
Fromm skrev:Alla SM varianterna kan ses som ett växtgödsel för den auktoritära karaktären. Hjärnan formas av vår miljö hela livet.
Att tillåta homosexuella att umgås kan ses som växtgödsel för ondska? Hjärnan formas ju av vår miljö hela livet.
Läs allt detta igen i ljuset av vad jag nyss skrivit och säg vad ni tycker:
Erich Fromm skrev:Den auktoritära karaktären saknar inte verksamhetslust, mod och tro. Men dessa egenskaper betyder hos den något hell annat än de betyder för en person som icke längtar efter underkastelse. Hos den auktoritära karaktären är verksamhetslusten grundad på en djup känsla av makt1öshet, som den strävar att övervinna. Verksamhet i denna mening betyder att handla i namn av något som ar högre än det egna jaget. Den kan ske i Guds, i det förflutnas, i naturens eller pliktens namn men aldrig i namn av framtiden, av det ofödda, av det som icke bär någon makt, eller av livet såsom sådant. Den auktoritära karak-tären ernår handlingskraft genom att stödja sig på en högre makt.
Denna makt kan aldrig angripas eller förändras. För den är bristande makt alltid ett tecken till skuld eller underlägsenhet, och om den aukto-ritet på vilken den tror visar tecken till svaghet, övergår kärleken och vördnaden till förakt och förbittring. Den saknar den >>offensivanda>> som kan angripa erkända makter utan att först träde i tjänst hos andra och starkare makter.
Modet hos den auktoritära karaktären ar väsentligen ett mod att lida vad ödet eller dess personliga representant eller ledaren har be-stämt. Att lida utan klagan är den högsta dygden – icke modes att för-söka göra slut på lidandet eller åtminstone minska det. Att icke vilja förändra ödet utan underkasta sig det ar den auktoritära karaktärens heroism.
Man har tilltro till auktoriteten, sa lärge den är stark och bjudande. Tron är i sista hand grundad på tvivel och ett försök att kompensera dem. Men den auktoritära karaktären har ingen tro, om vi därmed menar den trygga tillförsikten att det som nu blott existerar som möjlighet kan förverkligas. Den auktoritära livssynen är principiellt sett relativistisk och nihilistisk, trots att den så ofta gör energiska anspråk på att ha besegrat relativismen och trots att den ar aktiv. Den är grundad på en djup desperation, på en fullständig brist på tro, och den leder till nihilism, till livsförnekelse.