Personlighet

[suchanother]

Vissa typer hänger (alltså inte hänger i snaran utan ägnar sej åt) sej alltid åt kategorisering. Detta är den enkla lösningen på komplicerad situation. Jag tror inte att människan har en fundamental disposition och därmed ett evigt fastställt öde. Vi formas av omständigheterna.
Det finns (off topic) en avslöjande attityd i kallekulas andra hemland , USA, där treenigheten familjen, kyrkan, samhället bla bla. har drivits till det absurda. Detta är det enda sättet att överleva när man själv vet att man är boven; skapa en fantasivärld. Där är massmedia med på noterna eftersom de tillhör och är del i samma maktapparat.

[mereologi]

Jag vet inte vad jag ska svara.

[mereologi]

Jag tänker att "tanken" på något sät är det enda som inte är relativt.

[Jörgen]

Kategorisering handlar om att skapa en ordning,
och med det menas inte den orubblige evige ordningen
såsom exempelvis gud säger att så är, utan den tillfällige
ordningen, människans.

Alternativet till att ha någon ordning är kaos, och kaos är
egentligen reserverad för barn, som övervakas av vuxna som
följer en ordning - på så sätt lever med lite tur barnen
tillräckligt länge för att själva så småningom kunna upprätthålla
någon ordning på tillvaron.

Att säga att det finns inga avvikande personligheter är att hylla mångfaldet, men även det måste göras med måtta.

Den som inte kan känna sig hel och uppleva lycka utan att tillföra
en annan osämja, obehag eller skada måste defineras och
dokumenteras på ett visst sätt, för en större gemenskaps skull,
likaså den som kan sprida välbehag men befinner sig på fel plats för
att göra det bör kunna kännas igen, enligt erfarenheter om personlighet.

När blir människan en människa? Olika uppfattningar råder:

Barn är djur som kan bli människor.
Grannarna i andre dalgången är inte människor som vi.
Det finns olika kvalitéer på människan, på en skala från noll till sådana som vårat gäng.
Ofödda är inte några människor.
En människas värde bestäms av hur mycket pengar denne förfogar över.
En människas värde bestäms av hur mycket makt denne har över andra.
En människas värde bestäms av hur hård hon kan slå.
En människa värde bestäms över hur mycket vi sträver att tå över deras tillgångar.
En människas värde bestämms av dennes nytta för exempelvis Erik.

Ryssar är tveksamma till tyskar på grund av deras härjningar under andre världkriget, kongoleser är tveksamma till belgier som använde samma metoder, men belgier är ändå tveksamma till tyskar, som även får stå skampåle åt angelsaxarna, som egentligen är de värsta mördarna, men det tycks världen ha glömt fästan mördandet fortsätter.

Det tycks ligga i människans natur att hitta på något ädelt motiv, vifta med dess flagga, för att bege sig ut på ren plundringståg.

We don´t count the dead

Dödar man en så kallas det för mord, dödar man en million så kallas det för statistik

[Avantgardet]

Jag tänker att "tanken" på något sät är det enda som inte är relativt.

Men är inte den på ett fundamentalt sätt beroende av vilka begrepp den för tillfället har tillgängliga?

Att säga att det finns inga avvikande personligheter är att hylla mångfaldet, men även det måste göras med måtta.

Den som inte kan känna sig hel och uppleva lycka utan att tillföra
en annan osämja, obehag eller skada måste defineras och
dokumenteras på ett visst sätt, för en större gemenskaps skull,
likaså den som kan sprida välbehag men befinner sig på fel plats för
att göra det bör kunna kännas igen, enligt erfarenheter om personlighet.

Visst, men jag tycker nog att man bör se vilka djävulstyg som kommer med detta också. Inte blunda för medlen tagna som mål, för institutionaliseras de så tvingas vi ju leva med dem som vore de just mål och inte blott medel. Till exempel: säkert kan man finna ut mycket intressant genom att mäta skallarna på samer, men vad vittnar denna procedur i sig om? Kan förhoppningen om "framsteg" verkligen legitimera processen som sådan?

[Zokrates]

Jag fattar inte vitsen med att inte erkänna att vi har något som personligheter. Vi är förvisso i hög grad lika varandra, men samtidigt olika varandra i det att vi har olika förutsättningar att tillgodogöra oss det som finns, alla är inte lika bra, eller lika dåliga på allt eller vissa saker.

Vi har även olika principer, regler och tabun som kan tillåta eller vägra oss att ta för oss helt eller delvis, jag kan gott och väl sammanfatta detta som olika personligheter som i sin tur grovt kan kategoriseras.

[Avantgardet]

Problemet är i korthet följande: när du säger att jag har en viss personlighet, så menar du att där finns en viss "Avantgardet-het" till mig mot vilken min faktiska person mer eller mindre (beroende på situation) väl svarar mot. Du utgår alltså från en essens, något evigt och fast i den platonska himlen. Genom denna gest så förväxlas det faktiska med det tänkta, och det tänkta tas för det faktiska. I själva verket är det ju så att om där alls finns någon Avantgardet-het så måste den vara ett resultat av, och inte föregripa, mina handlingar. Med andra ord, en abstraktion.

Ser vi till verkligheten så finns det faktiskt inget som säger att någon med en viss "egenskap" nödvändigtvis måste vara bättre än nån som har mindre av denna "egenskap" att utföra en viss sak i en given situation. Det förutsätter att vi föreställer oss en värld inom vilket inget av vikt någonsin får förändras, en värld reducerad på allt som egentligen gör den till värld, en stiliserad och steril tundra. Och världen är nu en gång inte sån. Huruvida du faktiskt är bättre på att utföra denna syssla, vilken det än vara månde, beror på en rad olika faktorer. Dagsform, vad som upptar ditt sinne, situationens beskaffenhet överhuvudtaget och så vidare. Inte ens våra förmenta "egenskaper" är något fast och beständigt, utan beroende av annat.

Det är klart du kan tala om "personligheter", det man inte bör göra är att förväxla (kanske redan genom att förutsätta att denna "personlighet" faktiskt fångar något väsentligt) kartan för terrängen. Varat är inte en sak, utan mer utav en händelse.

[Das Ding an sich]

Du utgår alltså från en essens, något evigt och fast i den platonska himlen.

Snarare än i 'den platonska himlen' finns väl din "essens" i - jag frestas här säga 'det djuriska helvetet' men ändrar mig till - 'den biologiska myllan'... ur vilken dock stigit även medvetande och språk.

[Avantgardet]

Du utgår alltså från en essens, något evigt och fast i den platonska himlen.

Snarare än i 'den platonska himlen' finns väl din "essens" i - jag frestas här säga 'det djuriska helvetet' men ändrar mig till - 'den biologiska myllan'... ur vilken dock stigit även medvetande och språk.

Men vill du verkligen tänka den som en essens? Är det inte själva mångfaldens, och mångfaldigandets, själva skillnadens (différance), princip?

[Das Ding an sich]

Du utgår alltså från en essens, något evigt och fast i den platonska himlen.

Snarare än i 'den platonska himlen' finns väl din "essens" i - jag frestas här säga 'det djuriska helvetet' men ändrar mig till - 'den biologiska myllan'... ur vilken dock stigit även medvetande och språk.

Men vill du verkligen tänka den som en essens? Är det inte själva mångfaldens, och mångfaldigandets, själva skillnadens (différance), princip?

Intressant fråga. Jag är ingen expert på detta (varken på biologi eller filosofi) men jag tänker att den är essens, och att en essens inte behöver vara något stabilt, i alla fall inte rakt igenom. På en viss nivå och över en begränsad tid tror jag att varat, det som är, kan fixeras på ett pragmatiskt sätt. Ibland kan denna nivå vara tillräckligt djup och tiden vara tillräckligt lång för att - åtminstone de av oss som är minst lagda för metafysisk spekulation - skall kunna hålla sig med hyggligt godtagbara beskrivningar av verkligheten. Men om man tränger djupare blir det nog mer flytande... urgrunden är kanske inte en grund, utan en ström. Vad vet jag... och den läcker kanske upp ur källor genom berggrunden, likt törstsläckande grundvatten.

[Avantgardet]

Förlåt, ska höra upp med att göra reklam för karln, bara en sista:

Heraclitus also did injustice to the senses. They neither deceive in the way the Eleatics believed, nor as he believed, - they do not deceive at all. What we make out of their testimony, that is what introduces falsehood; for example, the falsehood of unity, the falsehoods of materiality, of substance, of permanence... "Reason" is the cause why we falsify the testimony of the senses, In as far as the senses exhibit becoming, dissolving, and transforming, the do not deceive... But Heraclitus will always be right in that being is an empty fiction. The "seeming" world is the only one; the "true world" has been deceitfully invented merely...

Med nyanseringarna: "materiality" förstått som en metafysisk bestämning, och inte som en sinnlig praktik; och "true world" i den platonska meningen.

[Zokrates]

Har väl aldrig hävdat att en personlighet är något statiskt och bara för att en person kan drabbas av en nyck som går på tvären mot allt han representerar och står för, så förtar väl det inte heller dennes grund.

[transversal]

Har väl aldrig hävdat att en personlighet är något statiskt och bara för att en person kan drabbas av en nyck som går på tvären mot allt han representerar och står för, så förtar väl det inte heller dennes grund.

Är inte en personlighet i alla fall i vissa mån "statisk"? Inte av nödvändighet, men för att vi (och folk omkring oss) föredrar att ha det så?

[Das Ding an sich]

The "seeming" world is the only one; the "true world" has been deceitfully invented merely...

Jag skulle beteckna denna skepsis mot metafysiken som en positivistisk inställning.

[transversal]

Var lite lurvig i ögonen här ... lalalalala lallaa.