ROLL* moral på internet??

[Avantgardet]

Ja, jag är för det jag kallar "demokratiskt våld". Naturligtvis är också internet på riktigt. Spelar man roller på internet så är man en pajas i sitt "vanliga" liv också.

Roller handlar inte bara om pajaseri utan om olika sätt och möjligheter att uttrycka sin övergripande personlighet. Liksom man kan skriva skönlitterärt utifrån olika roller utan att man blir en pajas. Men du skriver väl som du gör för att göra din nätroll mer trovärdig. Helt OK för min del.

MVH

Algotezza

Nej jag skriver som jag pratar (IRL). Ibland bländande skarpsinnigt, ibland riktigt sinnesslött, men alltjämt mitt "naturliga" s.k. "talspråk". Ibland håller jag utläggningar (tills öronen blöder på folk), ibland lyssnar jag bara och håller käft, ibland (fyll)svamlar jag. Har som aldrig engagerat mig i att spela nån roll, det är inte där mitt fokus ligger - och jag låter mig överhuvudtaget inte dras med i nåt sånt. Det närmsta skulle vara att jag spelar skådis (och med det underförstås att allt beteende i någon mån är "rollspel"). Genom att spela skådis så visar man på den distans som skiljer dem som tror på, och tar på allvar, skådespelet, och den som vet med sig att det är ett skådespel - och som därför är den enda att hålla isär det symboliska och det verkliga, vilket innebär att det är den enda som inte är vansinnig/galen, eller psykotisk kort och gott. Med andra ord, om världen är en scen så är det endast skådisen som är vid sina sinnens fulla bruk.

Att se personlighet som något som uttrycks genom att spela olika roller, är ett sätt att kontextualisera handlandet som följer en logik som varken är nödvändig för personligheten som sådan eller ens är sund. Personligheten är en abstraktion, den abstraheras ur innehållet. Vilket är detsamma som att säga att den personlighet du uttrycker genom att spela roller inte först och främst är innehållet i dessa roller (t.ex. "filosof", "lärare" etc.) utan - emedan formen i sig är innehåll (seendet är först och främst ett seende av synen som sådan) - utan deras form, det vill säga du uttrycker en personlighet som är falsk och låtsas, en som bara spelar sina verksamheter. Ett annat sätt att uttrycka sin personlighet är att helt enkelt sysselsätta sig med de verksamheter som ligger en varmt om hjärtat, utan att "spela" det som en roll (vilket är helt skilda logiker). Därigenom - om vi formulerar det i sådana termer - spelar man rollen av en som inte spelar roller, en som istället gör saker på riktigt (andra saker än att spela skådespel - och på samma sätt är rollspelandet verkligheten hos den som spelar roller, och därigenom bara simulerar de verksamheter som "rollfigurerna" är sysselsatta med).

Så nej, jag är inte en pajas. Möjligtvis en narr, kanske rent av en dåre - då jag tar saker och ting på fullaste allvar.

[CAUSTIX]

Är det inte skillnad på att anonymt skriva elaka saker om andra som ofta drabbar dem det riktas med viss fördröjning bakom en skärm utan risk att att råka särskilt illa ut och att göra det öga mot öga med denne i realtid och med denne och dennes omedelbara reaktioner framför sig? Är det inte lättare att vara anonym och elak på avstånd än att vara det framför ögonen på andra?

Nej jag skulle aldrig säga något till någon på nätet som jag inte skulle kunna säga mellan fyra ögon. Man är inte så anonym på nätet som man tror och det är inte särskilt svårt att hitta folk om man verkligen vill. Tyvär så fattar inte alltid det och råkar illa ut på olika sätt, inte minst socialt eller när det gäller arbetet. Man ska vara konsekvent med vad man skriver och inte säga sådant man inte kan stå för i alla sammanhang.

Det är ju snarare lättare att bara kasta ur sig något på nätet som Kyreus gör och sedan smita. Det kommer man ju inte undan med IRL.

Självfallet är internet och vad som sker där en del av verkligheten - vad är det annars en del av?, liksom fantasin och fiktionen är individuella och kollektiva möjligheter inom vår gemensamma verklighet.

Liksom fantasi och fiktion har sina speciella förutsättningar och möjligheter som verkligheten där ute inte har, har möten på eller via internet möjligheter och förutsättningar som saknas när vi möts öga mot öga. Kommunikation via nätet är idag oftast präglad av linearitet och endimensionalitet - men möjligheter till fler nyanser och dimensioner finns.  :lol:

Sen är det ju upp till var och en vad man vill göra av det. En del människor har svårare att kommunicera IRL.

Frågan är dock i vilken grad och på vilket sätt möten på internet skiljer sig från möten öga mot öga - för det gör det, som jags er det. Det tycker jag är intressantare att diskutera än att rakt av hävda att man agerar precis likadant i alla sammanhang gentemot sina medpassagerare på Starship Earth.

Är ni helt ärliga när ni menar att det inte är någon skillnad mellan att mötas öga mot öga jämfört med  skärm mot skärm? Antingen är ni oerhört naiva eller så är det en del av er internetlek att hävda detta.

Som jag sa ovan. Sen är det ju naivt att inte agera konsekvent på ett forum och IRL.  Speciellt på ett forum för filosofi.

Menar Algotezza (som inte har någon annan bild av andra än vad som förmedlas via ord. Vissa skriver ord som inger sympati, andra skriver ord som ter sig mindre sympatiska. Inte hela tiden. Allt skiftar. Men utifrån mina reaktioner kan jag inte säga något djupare om er som personer och menar inte att jag genom era ord här kan veta särskilt mycket om er).

Det är ju just något djupare som kommer fram i hur man argumenterar i olika filosofiska grundfrågor. Det är ju just det väsentliga som kommer fram. Ta avant eller Kyreus, tror precis att man kan se något djupare om dom som personer, kanske bättre här än IRL.

[Avantgardet]

... kanske bättre här än IRL

Bra poäng. Fast kanske ska vi istället tänka det som att den här inramningen (internetforum) inte är något som tar fram en redan inherent sida hos personligheten, utan att det förekommer en interaktion mellan oss och det medium vi använder som betingar vår specifika framträdelseform, vilket är att säga att "djupet" är ett slags "yteffekt". Och med det underförstått att det inte finns något egentligt "IRL" som inte också alltid-redan använder sig av något (vilket det nu än må vara) sådant medium. Eller: människan och hennes teknik är inte åtskilda.

Kan för nöjets skull citera Bernard Stiegler (ur första volymen av "Technics and Time") här:

The ambiguity of the invention of the human, that which holds together the who and the what, binding them while keeping them apart, is différance undermining the authentic/inauthentic divide. We shall look into this at the very moment of its passage, from phusis in différance (life in general) to the différance of this différance. Différance is neither the who nor the what, but their co-possibility, the movement of their mutual coming-to-be, of their coming into convention. The who is nothing without the what, and conversely. Différance is below and beyond the who and the what; it poses them together, a composition engendering the illusion of an opposition. The passage is a mirage: the passage of the cortex into flint, like a mirror proto-stage. This proto-mirage is the paradoxical and aporetic beginning of “exteriorization.” It is accomplished between the Zinjanthropian and the Neanthropian, for hundreds of thousands years in the course of which the work in flint begins, the meeting of matter whereby the cortex reflects itself. Reflecting itself, like a mirrored psyche, an archaeo- or paleontological mode of reflexivity, somber, buried, freeing itself slowly from the shadows like a statue out of a block of marble. The paradox is to have to speak of an exteriorization without a preceding interior: the interior is constituted in exteriorization.
Hominization is for Leroi-Gourhan a rupture in the movement of freeing (or mobilization) characteristic of life. This rupture happens suddenly, in the form of a process of exteriorization which, from the point of view of paleontology, means that the appearance of the human is the appearance of the technical. Leroi-Gourhan specifies this as the appearance of language, The movement inherent in this process of exteriorization is paradoxical: Leroi-Gourhan in fact says that it is the tool, that is, tekhnē, that invents the human, not the human who invents the technical. Or again: the human invents himself in the technical by inventing the tool––by becoming exteriorized techno-logically. But here the human is the interior: there is no exteriorization that does not point to a movement from interior to exterior. Nevertheless, the interior is inverted in the movement; it can therefore not precede it. Interior and exterior are consequently constituted in a movement that invents both one and the other: a moment in which they invent each other respectively, as if there were a technological maieutic of what is called humanity. The interior and the exterior are the same thing, the inside is the outside, since man (the interior) is essentially defined by the tool (the exterior).

[Algotezza]

Ja, jag är för det jag kallar "demokratiskt våld". Naturligtvis är också internet på riktigt. Spelar man roller på internet så är man en pajas i sitt "vanliga" liv också.

Roller handlar inte bara om pajaseri utan om olika sätt och möjligheter att uttrycka sin övergripande personlighet. Liksom man kan skriva skönlitterärt utifrån olika roller utan att man blir en pajas. Men du skriver väl som du gör för att göra din nätroll mer trovärdig. Helt OK för min del.

MVH

Algotezza

Nej jag skriver som jag pratar (IRL). Ibland bländande skarpsinnigt, ibland riktigt sinnesslött, men alltjämt mitt "naturliga" s.k. "talspråk". Ibland håller jag utläggningar (tills öronen blöder på folk), ibland lyssnar jag bara och håller käft, ibland (fyll)svamlar jag. Har som aldrig engagerat mig i att spela nån roll, det är inte där mitt fokus ligger - och jag låter mig överhuvudtaget inte dras med i nåt sånt. Det närmsta skulle vara att jag spelar skådis (och med det underförstås att allt beteende i någon mån är "rollspel"). Genom att spela skådis så visar man på den distans som skiljer dem som tror på, och tar på allvar, skådespelet, och den som vet med sig att det är ett skådespel - och som därför är den enda att hålla isär det symboliska och det verkliga, vilket innebär att det är den enda som inte är vansinnig/galen, eller psykotisk kort och gott. Med andra ord, om världen är en scen så är det endast skådisen som är vid sina sinnens fulla bruk.

Att se personlighet som något som uttrycks genom att spela olika roller, är ett sätt att kontextualisera handlandet som följer en logik som varken är nödvändig för personligheten som sådan eller ens är sund. Personligheten är en abstraktion, den abstraheras ur innehållet. Vilket är detsamma som att säga att den personlighet du uttrycker genom att spela roller inte först och främst är innehållet i dessa roller (t.ex. "filosof", "lärare" etc.) utan - emedan formen i sig är innehåll (seendet är först och främst ett seende av synen som sådan) - utan deras form, det vill säga du uttrycker en personlighet som är falsk och låtsas, en som bara spelar sina verksamheter. Ett annat sätt att uttrycka sin personlighet är att helt enkelt sysselsätta sig med de verksamheter som ligger en varmt om hjärtat, utan att "spela" det som en roll (vilket är helt skilda logiker). Därigenom - om vi formulerar det i sådana termer - spelar man rollen av en som inte spelar roller, en som istället gör saker på riktigt (andra saker än att spela skådespel - och på samma sätt är rollspelandet verkligheten hos den som spelar roller, och därigenom bara simulerar de verksamheter som "rollfigurerna" är sysselsatta med).

Så nej, jag är inte en pajas. Möjligtvis en narr, kanske rent av en dåre - då jag tar saker och ting på fullaste allvar.

Språkligt naivt och omedvetet att mena att man talar som man skriver. Att man talar till alla på samma vis. Kanske din övertygelse att du alltid talar likadant är betingad av att du ständigt talar till samma publik?

Kommunikationsroll: ett antal återkommande förutsättningar för likartade kommunikationssituationer besvaras med lämpliga relativt färdiga och beprövade  verktyg. Inget tillgjort i det. Bara rutin. Automatisering. Men premissrena ändras, förändras hela tiden. Rollen växer fram i dialektik med dem man kommuniceraa med. Vi skapar och vidmakthåller varandras roller ömsesidigt. Liksom våra egon. Ibland har man rollen där det ingår i den att förneka man har en roll. Eller ett ego.

Personlighet: skilj mellan den du är och din bild av den du är.  Du skapar den du är genom dina handlingar. En av dina handlingar är att skapa en bild av den du är. Då kan du utgå från dina handlingar eller färdiga mer eller mindre rigida scheman. Skilj mellan bild och avbildat och den som avbildar även om de är tre aspekter på samma existens!

MVH

Algotezza

[Algotezza]

Är det inte skillnad på att anonymt skriva elaka saker om andra som ofta drabbar dem det riktas med viss fördröjning bakom en skärm utan risk att att råka särskilt illa ut och att göra det öga mot öga med denne i realtid och med denne och dennes omedelbara reaktioner framför sig? Är det inte lättare att vara anonym och elak på avstånd än att vara det framför ögonen på andra?

Nej jag skulle aldrig säga något till någon på nätet som jag inte skulle kunna säga mellan fyra ögon. Man är inte så anonym på nätet som man tror och det är inte särskilt svårt att hitta folk om man verkligen vill. Tyvär så fattar inte alltid det och råkar illa ut på olika sätt, inte minst socialt eller när det gäller arbetet. Man ska vara konsekvent med vad man skriver och inte säga sådant man inte kan stå för i alla sammanhang.

Det är ju snarare lättare att bara kasta ur sig något på nätet som Kyreus gör och sedan smita. Det kommer man ju inte undan med IRL.

Självfallet är internet och vad som sker där en del av verkligheten - vad är det annars en del av?, liksom fantasin och fiktionen är individuella och kollektiva möjligheter inom vår gemensamma verklighet.

Liksom fantasi och fiktion har sina speciella förutsättningar och möjligheter som verkligheten där ute inte har, har möten på eller via internet möjligheter och förutsättningar som saknas när vi möts öga mot öga. Kommunikation via nätet är idag oftast präglad av linearitet och endimensionalitet - men möjligheter till fler nyanser och dimensioner finns.  :lol:

Sen är det ju upp till var och en vad man vill göra av det. En del människor har svårare att kommunicera IRL.

Frågan är dock i vilken grad och på vilket sätt möten på internet skiljer sig från möten öga mot öga - för det gör det, som jags er det. Det tycker jag är intressantare att diskutera än att rakt av hävda att man agerar precis likadant i alla sammanhang gentemot sina medpassagerare på Starship Earth.

Är ni helt ärliga när ni menar att det inte är någon skillnad mellan att mötas öga mot öga jämfört med  skärm mot skärm? Antingen är ni oerhört naiva eller så är det en del av er internetlek att hävda detta.

Som jag sa ovan. Sen är det ju naivt att inte agera konsekvent på ett forum och IRL.  Speciellt på ett forum för filosofi.

Menar Algotezza (som inte har någon annan bild av andra än vad som förmedlas via ord. Vissa skriver ord som inger sympati, andra skriver ord som ter sig mindre sympatiska. Inte hela tiden. Allt skiftar. Men utifrån mina reaktioner kan jag inte säga något djupare om er som personer och menar inte att jag genom era ord här kan veta särskilt mycket om er).

Det är ju just något djupare som kommer fram i hur man argumenterar i olika filosofiska grundfrågor. Det är ju just det väsentliga som kommer fram. Ta avant eller Kyreus, tror precis att man kan se något djupare om dom som personer, kanske bättre här än IRL.

Hursomhelst innebär väl internet större möjligheter till trolleriverksamhet av olika slag som ej lika tydligt finns IRL...

Fast vill man verkligen utbyta tankar och få ut något av det själv finns ingen anledning till vare sig trollerier eller krystade rollspel.

Om mina tankar måste filtreras genom min uttänkta krampaktiga roll, först ut genom filtret sedan in, är det inte mycket vettigt och intressant  tankeinnehåll kvar att medvetandedigestera. Det blir  mest skit av det. Men är man en skit gillar man skit. Så småningom når stanken även andra om man försöker hålla den hemlig.

Tänker Algotezza

[Avantgardet]

Ja, jag är för det jag kallar "demokratiskt våld". Naturligtvis är också internet på riktigt. Spelar man roller på internet så är man en pajas i sitt "vanliga" liv också.

Roller handlar inte bara om pajaseri utan om olika sätt och möjligheter att uttrycka sin övergripande personlighet. Liksom man kan skriva skönlitterärt utifrån olika roller utan att man blir en pajas. Men du skriver väl som du gör för att göra din nätroll mer trovärdig. Helt OK för min del.

MVH

Algotezza

Nej jag skriver som jag pratar (IRL). Ibland bländande skarpsinnigt, ibland riktigt sinnesslött, men alltjämt mitt "naturliga" s.k. "talspråk". Ibland håller jag utläggningar (tills öronen blöder på folk), ibland lyssnar jag bara och håller käft, ibland (fyll)svamlar jag. Har som aldrig engagerat mig i att spela nån roll, det är inte där mitt fokus ligger - och jag låter mig överhuvudtaget inte dras med i nåt sånt. Det närmsta skulle vara att jag spelar skådis (och med det underförstås att allt beteende i någon mån är "rollspel"). Genom att spela skådis så visar man på den distans som skiljer dem som tror på, och tar på allvar, skådespelet, och den som vet med sig att det är ett skådespel - och som därför är den enda att hålla isär det symboliska och det verkliga, vilket innebär att det är den enda som inte är vansinnig/galen, eller psykotisk kort och gott. Med andra ord, om världen är en scen så är det endast skådisen som är vid sina sinnens fulla bruk.

Att se personlighet som något som uttrycks genom att spela olika roller, är ett sätt att kontextualisera handlandet som följer en logik som varken är nödvändig för personligheten som sådan eller ens är sund. Personligheten är en abstraktion, den abstraheras ur innehållet. Vilket är detsamma som att säga att den personlighet du uttrycker genom att spela roller inte först och främst är innehållet i dessa roller (t.ex. "filosof", "lärare" etc.) utan - emedan formen i sig är innehåll (seendet är först och främst ett seende av synen som sådan) - utan deras form, det vill säga du uttrycker en personlighet som är falsk och låtsas, en som bara spelar sina verksamheter. Ett annat sätt att uttrycka sin personlighet är att helt enkelt sysselsätta sig med de verksamheter som ligger en varmt om hjärtat, utan att "spela" det som en roll (vilket är helt skilda logiker). Därigenom - om vi formulerar det i sådana termer - spelar man rollen av en som inte spelar roller, en som istället gör saker på riktigt (andra saker än att spela skådespel - och på samma sätt är rollspelandet verkligheten hos den som spelar roller, och därigenom bara simulerar de verksamheter som "rollfigurerna" är sysselsatta med).

Så nej, jag är inte en pajas. Möjligtvis en narr, kanske rent av en dåre - då jag tar saker och ting på fullaste allvar.

Språkligt naivt och omedvetet att mena att man talar som man skriver. Att man talar till alla på samma vis. Kanske din övertygelse att du alltid talar likadant är betingad av att du ständigt talar till samma publik?

När skulle jag ha hävdat nåt sånt? Mig veterligen har jag flera gånger på det här forumet deklarerat min åsikt i den frågan och varje gång insisterat på att själva utsägelseakten, artikulationen, alltid-redan är kluven mellan en jag och den Andre, mellan en sändare och en mottagare. Den Andre måste med nödvändighet medkonstituera vad som är "mitt" tal, han eller hon är en förutsättning för talet som sådant (även om det bara rör sig om att rikta sig till en "ansiktslös publik" eller till sig själv vid ett senare tillfälle - som post-it-lapparna man klistrar upp åt sig själv). Och självfallet är ingen tal-akt oberoende av kontext. Vet inte om det är nån halmgubbe du vill brottas med nu.

Däremot pratar jag som jag skriver, och skriver som jag pratar, i stort. Och jag ser det också som något att sträva efter att göra - att lösa upp skriftspråket i talspråket (som Adorno säger nånstans i "Minima moralia"). Jag efterkorrigerar i regel ingenting (om det inte är nån viktig poäng, där min tanke sprungit ifrån mina fingrar - som sätter maxtempo och rytm för det i skrift uttryckta -, men jag retuscherar inte felsägningar, eller dylikt). Alltså jag babblar, i tal eller skrift, och inget mer än så, och det är naturligtvis ett filosofiskt ideal som det handlar om. Jag är improvisationsmusiker, och jag tror på improvisationen, och i synnerhet den ärlighet som följer med den.

Kommunikationsroll: ett antal återkommande förutsättningar för likartade kommunikationssituationer besvaras med lämpliga relativt färdiga och beprövade  verktyg. Inget tillgjort i det. Bara rutin. Automatisering. Men premissrena ändras, förändras hela tiden. Rollen växer fram i dialektik med dem man kommuniceraa med. Vi skapar och vidmakthåller varandras roller ömsesidigt. Liksom våra egon. Ibland har man rollen där det ingår i den att förneka man har en roll. Eller ett ego.

Den typen av slentrianmässiga fraser anser jag fegt, omanligt, och imponeras inte det minsta av det. Mitt ledord är det spontana, och kan man inte skjuta från höften så ska man inte ge sken av att vara någon revolverman - utan att läsa in något maktperspektiv i det. Naturligtvis kan du läsa allt som "rollspel", men därigenom så låser du dig i vad jag betraktar som ett ganska osunt "vara-modus". Intressantare än vilka "roller" man kan tillskriva varandra är vad vi uträttar - att musiken säger nåt och berör oss. Den där rollspelsklyschan är just en klyscha. Det är inget som är värt att jamma kring. Möjligtvis kan man sticka in det nånstans för att illustrera en poäng, eller kanske skoja till det, men något stoff för bra musik är det inte. Om liknelsen tillåts.

Personlighet: skilj mellan den du är och din bild av den du är.  Du skapar den du är genom dina handlingar. En av dina handlingar är att skapa en bild av den du är. Då kan du utgå från dina handlingar eller färdiga mer eller mindre rigida scheman. Skilj mellan bild och avbildat och den som avbildar även om de är tre aspekter på samma existens!

MVH

Algotezza

Jag vet inte vad det här är som du skriver, eller vad det är för halmdocka du diskuterar med. Känns lite löjligt att du ska läxa upp mig med poänger som jag själv i inlägg här ovan för bara ett litet tag sedan levererade. Men du kanske bara ville spela rollen av "överdängare" eller "viktigpetter"?

[Skogsälvan]

Roller låter så tillgjort, men det är ju den allmänt vedertagna termen. Det handlar om delar av oss själva. Ju mer självkännedom vi får, desto tydligare blir vi medvetna om dessa delar... vilka inte alltid är så smickrande för självkänslan. Sånt här vi inte gillar hos oss själva vill vi gärna blunda för. Avant (hoppas du inte tar illa upp, men du är ett så tydligt exempel) vill nog gärna blunda för sin mesighet och jag vill gärna blunda för min grymhet. Men i min värld finns det där och i mitt flummeri är vi alla delar av samma själ, samma komponenter om än i olika utsträckning.

[Avantgardet]

Roller låter så tillgjort, men det är ju den allmänt vedertagna termen. Det handlar om delar av oss själva. Ju mer självkännedom vi får, desto tydligare blir vi medvetna om dessa delar... vilka inte alltid är så smickrande för självkänslan. Sånt här vi inte gillar hos oss själva vill vi gärna blunda för. Avant (hoppas du inte tar illa upp, men du är ett så tydligt exempel) vill nog gärna blunda för sin mesighet och jag vill gärna blunda för min grymhet. Men i min värld finns det där och i mitt flummeri är vi alla delar av samma själ, samma komponenter om än i olika utsträckning.

Nejdå, jag sitter och spelar struttiga waltzer för råbarkade kriminella, eller gråtmilda och öppna bluesimprovisationer för desamma. Och det gäller inte bara musik, utan också i tal och handling. Har aldrig haft svårt för att visa mina "mjuka" sidor (vad är för övrigt att vara "mesig" och vara motsatsen till det, har du nån klar definition, eller slänger du bara ur dig ogenomtänkta klyschor?). Har inga problem att visa någon sida av mig själv. Har inte såna hämningar - eller så har jag helt enkelt inte vett att skämmas. Tycker det är pinsamt hur folk håller på och döljer saker, vad är de rädda för? Det är just därför jag aldrig spelar "låtar", eller tillåter mig själv att upprepa mig, kan man inte vara ärlig, självutlämnande, och öppen så ser jag inget värde i det överhuvudtaget. Pajas vägrar jag vara.

Berätta gärna på vad sätt jag är mesig. Eller är det som vanligt att du bara hasplar ur dig nåt för att få uppmärksamhet och sen börjar lipa när man pressar dig på en precisering? "Allmänt vedertaget", inom vilken diskurs då? Se där, du måste precisera i vilken partikulär diskurs (och då kan man på en gång kritisera den för dess implicita antaganden - och, vilket jag redan vet vara fallet, för dess pseudo-vetenskapliga begreppsschema), och helt plötsligt är inte det "allmänt vedertagna" allmänt längre. Så går det när man söker auktoritet i ogenomtänkta klyschor.

Själv betraktar jag som mesigt att hålla på och gömma sig bakom masker och spela roller. Självhävdelse. Det är den genomruttna och falska borgerligheten. Men så kommer bluffen åter och rullar sig i nya kläder, ny bil, eller ännu en penis-attrapp som kompensation för den självkänsla de saknar och aldrig haft tillfälle att utveckla, vilket bara kan göras på ett enda ställe - den verklighet som de lärt sig att byta ut mot drömmar och fantasier.

Du däremot är inte grym nånstans. Du är kvinna - vilket innebär att din existenssfär är manipulationens -, men du är allt annat än grym.

[Skogsälvan]

Du har helt rätt, det var ogenomtänkt av mig att dra upp din mesighet så här när jag inte är säker på att du är familjär med den, svårt att se skogen för alla träden ibland och jag gillar inte att erkänna det, men visst kan jag vara direkt grym ibland.

[Avantgardet]

Som jag förutsåg för mig själv så skulle du vika undan när man avkrävde dig en precisering. Skall du komma och göra anspråk och hävda tolkningsföreträde så ser man ju gärna att du också förklarar vad du menar med det du säger? Vad menar du med min "mesighet" - du uttrycker dig faktiskt så, vad du menar med att den skulle vara specifikt min vet jag inte. Vad menar du med "mesighet" i allmänhet?

En sak jag noterat är att kvinnor (dock inte män, de har gehör också för undertoner i det här avseendet) har en tendens att tolka snällhet och ödmjukhet som svaghet och underkastelse (vilket, strikt taget, är motsatser, men som delar samma uttryck på ytan och därför är möjliga att just förväxla). Kan hända beror skillnaden i detta avseende på att män mer kan förlita sig mer på sin kroppshydda, och därför inte automatiskt måste jobba med maktspel och manipulation utan kan kosta på sig sådant som snällhet och ödmjukhet. Kvinnans hela väsen är ju en strävan att lägga under sig mannens libido, som för att återställa den där ursprungliga kastrationen. Av samma skäl antar jag att kvinnor i regel inte vågar diskutera. Inte för att de skulle vara mer "vuxna" och stå över "självhävdandet" utan av precis den motsatta anledningen - de vågar inte riskera en förlust (deras hävdelsebehov är med andra ord större, men för att kunna vinna så tar de till det medel de brukar bäst: falskspelande och manipulation). Vad tror du om detta?

Kul är i alla fall att du söker behäfta mig med det du kallar "mesighet" men inte vill precisera, som att det skulle finnas en egentlig Jon/Avantgardet undet en "yta" av spelad "tuffhet". Så fel blir det när man förfäktar såna pseudovetenskapliga teorier. Jag är inget mer eller mindre än det här. What you see is what you get. Jag gör mig inte till, jag spelar inte roller. Jag söker inte hävda mig, jag söker styra upp kulturen (och tyvärr så är det ju inte så många utav oss som verkligen anstränger sig i det avseendet). För vad jag ser är just en massa pajaser som gör sig till, som spelar spel, och försöker hävda sig på varandras bekostnad. Det intresserar inte mig, och till och med ett barn kan se hur genomruttet och idiotiskt det är.

[Zokrates]

...falskspelande och manipulation...

Är synonymt med just kvinnan, det vet ju varenda tänkande man, vilket han även erkänner inför andra män, såvida han inte har en kvinna bredvid sig, som han är i en beroendeställning till, just på grund av hennes falskspel och manipulation!  :)

[Skogsälvan]

Så enögda ni ter er vara, avant och Zokrates.

Ofta är det så här, avant, och det vet de flesta som är ett uns insatta i psykologi - det som inte syns talar för sig själv. Vill du ha lite preciseringar kan jag nämna några: du har som signatur nåt i stil med "inte ens hans morsa gillar honom", påpekar att du vill ha alla emot dig, kämpar in i det sista för att inte medge att du har fel. Du jobbar hårt kan man säga... i onödan.

[Avantgardet]

...falskspelande och manipulation...

Är synonymt med just kvinnan, det vet ju varenda tänkande man, vilket han även erkänner inför andra män, såvida han inte har en kvinna bredvid sig, som han är i en beroendeställning till, just på grund av hennes falskspel och manipulation!  :)

Men så går det ju när kvinnan bara fått det vi lämnat åt henne (vår negation, allt det vi ratat), vilket innebär det olyckliga (som redan Nietzsche insåg) att vi just därigenom har skapat vår egen värsta mardröm. Vi får precis det vi inte vill ha, i retur. Kvinnan verkar inte ta så stora kliv i dessa försök som trots allt görs att definiera kvinnan som en egen positivitet, så det är nästan så att vi borde sätta eld i arslet på dem och tvinga upp dem på banan. Ser inte varför vi skulle tillåta dem att hålla på hur som helst, lite djävla nivå får det vara. Som det där med att de alltid ska "ta till känslorna" och "gråten" när de inte får som de vill, och framförallt när de inte får vara mannens åtrådda objekt - rent djävla spel för gallerierna. Mannens åtrå konstituerar kvinnan, hennes "natur" är att vara hans objekt. Kan de inte skaffa sig egna liv liksom?

Du vet att vi driver skogis, även om det inte är osant det vi säger. Eller skall du ta till allvaret som vapen emot oss och manipulera?

[Skogsälvan]

Manipulera är för enkelt, jag gillar utmaningar.

[Avantgardet]

Så enögda ni ter er vara, avant och Zokrates.

Ofta är det så här, avant, och det vet de flesta som är ett uns insatta i psykologi - det som inte syns talar för sig själv. Vill du ha lite preciseringar kan jag nämna några: du har som signatur nåt i stil med "inte ens hans morsa gillar honom", påpekar att du vill ha alla emot dig, kämpar in i det sista för att inte medge att du har fel. Du jobbar hårt kan man säga... i onödan.

Det där har du sagt förr, att jag kämpar in i det sista för att inte medge att jag har fel, men varken då eller nu kunde eller kan du ge något konkret exempel på där jag haft fel. Detta är också typiskt kvinnor, de ser uteslutande till hur nånting låter när det sägs, inte till innehållet i det som sägs. Precis som med hundar, man kan stå och säga och tala om för dem i detalj hur man ska stycka dem och hur illa man anser om dem så länge man gör det med ett leende och låter lite len i rösten. Så funkar också kvinnan. Hon har inte ork att sätta sig in i mannens verksamheter (hon har ju fullt sjå med att manipulera) och låter sig därför bedras av sken (precis som med ödmjukhet och snällhet så förstår hon inte gesten för vad den är).

Sen måste jag ju säga att det märks att du försökt fuska dig igenom lite psykologi, men att du absolut inte försökt dig på detta med texttolkning och litteraturvetenskap. Så där spekulativa antaganden skulle jag överhuvudtaget aldrig göra om andra utifrån ett litet citat, utan skulle vara bra mycket försiktigare innan jag bildade mig en uppfattning. Ser som inte poängen i att gå och inbilla mig en massa saker om folk, föredrar verklighet framför mina egna fantasier.

Det där citatet , och din läsning av det, visar exakt på vad jag redan hävdat här. Kvinnor är helt blinda för vissa nyanser, eller är de helt döva för vissa undertoner. Det där har absolut inget med att jag vill ha folk emot mig att göra. Det där är, som jag fått lära mig, ett genuint uttryck för kärlek från en vän till mig. Sen att det förvisso stämmer att min mor inte tycker om mig, och att jag inte har mycket till övers för henne heller (känner ju henne knappt), spelar som inte så stor roll här, inte heller rör det mig i ryggen. "Hans egen mor" skall tas som en symbol för det "närmsta", det som ska älska en oavsett vad man gör, och påpekas kan göra att samme vän gav sin mor en gevärskula med hennes namn ingraverat som födelsedagspresent. "Nog kör du med lite väl grova skämt nu", sade hon. Handlingen motsäger utsagan, och suddar ut den. Det är kärlek med en humoristisk twist. Den där jargonen har kvinnor hemskt svårt att begripa, de tar en på orden, tar till allvaret, och lipen, när det inte passar dem - när de får för lite uppmärksamhet eller nåt.

Sen utgår psykologin från en felaktig grund (varför det mesta som den snackar om är rena rappakaljan, och just pseudo-vetenskap), emedan det förutsätter i själva sin ansats ett metafysiskt subjekt. Sen sitter den och hittar på berättelser om hur detta subjekt är, vilka predikat det kan tillskrivas och så vidare, när det i själva verket är så att en handling går att tolka på en rad olika sätt, och ingenstans med nödvändighet implicerar ett metafysiskt subjekt som handlingen kan tillskrivas som ett predikat. Det är helt enkelt trams. Men köper man det, och låter den begreppsapparaten sätta ramarna för ens värld, ja, då kommer man också att "uppleva" det som psykologin säger. Man finner precis det som man förutsatt, vilket på inget sätt bör förvåna någon överhuvudtaget - undantaget kvinnan då.

Att jag sällan har fel är inte mitt fel det heller, jag undviker helt enkelt att uttala mig i frågor där jag inte har kött på benen. Naturligtvis har jag också fel många gånger, och svamlar gör jag till och från, vissa gånger vet jag inte ens vad jag själv säger. Och jag har inga problem med att medge detta, det kan säkert till och med Zokrates intyga. Däremot är jag inte den som ger avkall på sanningen bara för att nån annan är dumtjurig och vägrar ge sig. Men vill du beslå mig med brist på självinsikt, och hålla på med den här typen av småktig självhävdelse, så varsågod! Är inte så att jag känner mig hottad direkt.

Mer intresserad är jag förstås av att veta vad du menade med min "mesighet". Var det bara ett sätt att påkalla uppmärksamhet, eller finns det fog för något sådant?