Solidaritet

[Kallekula]

Har för mig att du avant anser att handling och resultat är att föredraga jämt vackra ord.

Nåväl. Hur gick det med sjukskrivningstalen i Sverige efter borgarnas övetagande? Där har du fin solidaritet omsatt till praktik. De mest utsatta i samhället har drastiskt minskat. Till skillnad från de röda som lät detta växa till enorma propotioner, utan att göra något vettigt utan att göra något åt detta.

[Kallekula]

Om vi nu ska tala handling och resultat, så varför inte snacka om det istället för att ha en massa tom retorik?

[Avantgardet]

Har för mig att du avant anser att handling och resultat är att föredraga jämt vackra ord.

Nåväl. Hur gick det med sjukskrivningstalen i Sverige efter borgarnas övetagande? Där har du fin solidaritet omsatt till praktik. Bland de mest utsatta i samhället har drastiskt minskat. Till skillnad från de röda som lät detta växa till enorma propotioner utan att göra något åt det hela.

Så solidaritet är att ta ifrån sjuka människor deras inkomst och tvinga ut dem in i arbetsförmedlingens väntsalar?

Om man nu skulle tala just handling och inte bara tomma ord alltså...

Att minska sjukskrivningar är inget gott  överhuvudtaget, men att minska sjukdom är det. Borgarna har här helt missförstått och definierat sjukskrivning som sjukdom. Nästa steg är väl att misshandla språket på så sätt att de definierar välfärd som sjukdom, eller varför inte som stöld (det anser ju vissa redan idag).

[Kallekula]

Beror på hur du definerar vad som är en sjukdom. Man kan definera det hela som att alla i det kapitalistiska samhället är sjuka  och så har alla rätt att sjukskriva sig.

Vilka direktiv har de borgerliga gett försäkringskassan att definera vad som är en sjukdom som skiljer sig från sossarna och de övriga rödgröna?

[Anders]

Solidaritet - "Var och en efter förmåga till var och en efter behov". Såklart man skulle kunna ställa upp på det om var och en gjorde efter sin jävla förmåga. Det intressanta är att brats är det bästa exemplet på folk som inte gör det.

[J R Auk]

Nu kommer lite bildning här (ur "Upplysningens dialektik"):

I själva verket hör det till den irrationella systematiken i detta samhälle att det bara är sina trogna medlemmars liv det i någon mån ser till reproducera. Pinnarna på standardstegen motsvarar tämligen exakt graderna av inre samhörighet med systemet hos olika skikt och individer. På managern kan man lita, fortfarande pålitlig är också den lille tjänstemannen, Dagobert, sådan han förekommer både i skämtbladen och i verkligheten. Den som svälter och fryser är stämplad… Han är en outsider, och frånsett mycket svåra brott finns det ingen skuld som väger tyngre än den att vara outsider. På film blir han i bästa fall ett original och objekt för elakt överseende humor; men för det mesta blir han skurken som redan vid sitt första framträdande, långt innan handlingen har kommit igång, identifieras som sådan, så att inte ens temporärt det missförståndet ska kunna uppkomma att samhället vänder sig mot människor med god vilja. Faktiskt förverkligas idag en sorts välfärdsstat på de högre nivåerna. För att hävda de egna positionerna håller man en ekonomi igång, i vilken massorna i det egna landet på grund av den ytterligt uppdrivna tekniken i princip redan är överflödiga som producenter. Det ideologiska kamouflaget vill ha det till att arbetarna, de egentliga försörjarna, i själva verket försörjs av näringslivets ledare, det vill säga de försörjda. Den enskildes ställning blir därmed prekär. På liberalismens tid ansågs den fattige lat, i dag blir han automatiskt misstänkt. Den som man inte sörjer för ute i samhället hör hemma i ett koncentrationsläger, i varje fall i de usla jobbens och slummens helvete.

Och:

Tonvikten på hjärtat av guld är samhällets sätt att erkänna det lidande det självt skapat: alla vet att de inte längre kan hjälpa sig själva sådant som systemet är, och det måste ideologin rätta sig efter. Utan att på något sätt försöka att helt enkelt dölja lidandet bakom en slöja av hastigt påkommen kamratanda, satsar kulturindustrin tvärtom sin yrkesstolthet på att manligt se det i vitögat och med hårt tillkämpad självbehärskning vidgå dess existens. Den behärskade hållningens patos rättfärdigar den värld som gör denna hållning nödvändig. Sådant är livet, så hårt är det, men därför också så underbart, så sunt. Lögnen ryggar inte tillbaka för tragiken. Liksom det totala samhället registrerar och planerar lidandet bland sina medlemmar istället för att avskaffa det, så förfar också masskulturen med tragiken.

Jag går mer på en sån linje. Handlingen du talar om är inte nog så länge du moraliserar och pekar finger så bär din handling (att förse den hungrande) på också en annan nivå av betydelse som alls inte har med solidaritet att göra.

Jag antar att du riktade detta till mig, åtminstone till stor del.

Jag kommenterade begreppet och dess betydelse. Hur det urvattnats av de som du ansåg bestulna. Vem pekar finger? Är fingerpekandet nu en attityd, är det nu det viktigaste? Var inte det viktigaste att hjälpa. Fan det är som när man lite så där sympatiskt ger en nick till uteliggaren på systemet som luktar piss, just för att han luktar piss och skäms för det. Vad är det min sak? Men illa luktar det för det. Skall man träda fram och kasta det i ansiktet? Nej, man får väl stödja så gott man kan, men lukten, avsmaken, finns där ändå. Om man nu inte gillar dylik lukt.

Att inse en belägenhet är inte det samma som att ömka det, sympatisera det. När jag säger "så skulle JAG aldrig gjort" så normerar jag mig själv, jag säger det för att inte heller göra det. Sen kan jag i den affirmationen av vad jag vill se mig som fortfarande inse belägenheten som lett till det jag vänder mig mot.

Det är här din antagonism sätter käppar i hjulet för dig enligt mig. Och med det inte sagt att jag försöker urskulda de som behöver uttrycka sig nedlåtande.

Det som ges i Upplysningens dialektik är en karakteristik av en samhällsanda. Att fästa den vid en person, borgaren, är att göra våld på meningen som uttrycks när du citerar i den kontext som du gör, i min mening.

Visst är det värt att beakta det som sägs, men inte naivt.

För övrigt för att vända texten som citeras emot dig;

Tonvikten på hjärtat av guld är samhällets sätt att erkänna det lidande det självt skapat

Så vad förespråkar du egentligen, borgaren kunde inte sympatisera, men ni andra ni med detta hjärta av guld, ni med solidaritet ni står fria från skuld? Vem gör vad, vad är viktigt?

[J R Auk]

Har för mig att du avant anser att handling och resultat är att föredraga jämt vackra ord.

Nåväl. Hur gick det med sjukskrivningstalen i Sverige efter borgarnas övetagande? Där har du fin solidaritet omsatt till praktik. De mest utsatta i samhället har drastiskt minskat. Till skillnad från de röda som lät detta växa till enorma propotioner, utan att göra något vettigt utan att göra något åt detta.

Dessa siffror är intet värt innan vi vet vad de omsatts till. Sjuka blir till arbetare på bidrag, socialfall, vad de som genom ett trollslag förbytts till är ytterst relevant.

[J R Auk]

Solidaritet - "Var och en efter förmåga till var och en efter behov". Såklart man skulle kunna ställa upp på det om var och en gjorde efter sin jävla förmåga. Det intressanta är att brats är det bästa exemplet på folk som inte gör det.

Är det? Jag kan tänka mig en mängd andra exempel, konkreta från min vardag. Brats gör inte mycket, men de lever på sina föräldrar. Vad har du med det att göra?

[Avantgardet]

Tycker du att det luktar "illa", vad är då din handling när du "sympatiskt" nickar? Din attityd går ju igen i din handling. De är aldrig helt åtskilda. Det är så du måste se det. Själva uppfattningen att det "luktar illa" är heller ingen naturlag, utan hänger ihop med hur du tänker fenomenet, vilket beror på hur vi är fostrade osv. Jag fäster inget på personen borgaren - här har du kontinuerligt missförstått Marx (han talar inte om personer utan om beteenden och funktioner) - utan om en viss diskurs (praktik också språklig men ej uteslutande). Borgerligt beror inte på vad en viss grupp människor anser, utan tvärtom är de borgerliga i den mån de deltar i detta. Alltså helt omvänt vad du tänker att jag tror.

Att sympatisera med är inte detsamma som att ömka. Sympati innebär att hålla med (inte empati alltså), och just därför kan borgaren aldrig känna sympati (men säkert nedlåtande empati) med den utslagne. Han kan bara klappa sig själv på axeln och tycka att den utslagne har sig själv att skylla, men kan ge honom en slant och känna sig själv givmild för vad han själv, efter egen förtjänst, dragit ihop. Vad han missar är precis helhetsperspektivet, där hans eget välstånd beror på den systematiska utslagningen av en viss andel av befolkningen. Borgaren tror fortfarande på förtjänst vilket omöjliggör den centrala insikten, och omöjliggör sympatin.

Hjärta av guld kan man per definition inte ha när man sympatiserar med de utslagna, det ligger i termerna själva. Hjärta av guld kan bara den "ha" som inbillar sig att den här "förtjänsten" finns (som bygger på det metafysiska subjektet och den "fria viljan"). Utan förtjänstbegreppet, och sett ur samhällets totalitet, är ingen del självständig utan alla betingas utav sina relationer till allting annat. Det är därför "hjärtat av guld" är en föreställning som finns i den borgerliga ideologin. Vad ser du i socialistisk filmkonst typ "Pansarkryssaren Potemkin"? Aldrig nåt "hjärta av guld" i alla fall...

[J R Auk]

Tycker du att det luktar "illa", vad är då din handling när du "sympatiskt" nickar? Din attityd går ju igen i din handling. De är aldrig helt åtskilda. Det är så du måste se det. Själva uppfattningen att det "luktar illa" är heller ingen naturlag, utan hänger ihop med hur du tänker fenomenet, vilket beror på hur vi är fostrade osv. Jag fäster inget på personen borgaren - här har du kontinuerligt missförstått Marx (han talar inte om personer utan om beteenden och funktioner) - utan om en viss diskurs (praktik också språklig men ej uteslutande). Borgerligt beror inte på vad en viss grupp människor anser, utan tvärtom är de borgerliga i den mån de deltar i detta. Alltså helt omvänt vad du tänker att jag tror.

Att sympatisera med är inte detsamma som att ömka. Sympati innebär att hålla med (inte empati alltså), och just därför kan borgaren aldrig känna sympati (men säkert nedlåtande empati) med den utslagne. Han kan bara klappa sig själv på axeln och tycka att den utslagne har sig själv att skylla, men kan ge honom en slant och känna sig själv givmild för vad han själv, efter egen förtjänst, dragit ihop. Vad han missar är precis helhetsperspektivet, där hans eget välstånd beror på den systematiska utslagningen av en viss andel av befolkningen. Borgaren tror fortfarande på förtjänst vilket omöjliggör den centrala insikten, och omöjliggör sympatin.

Hjärta av guld kan man per definition inte ha när man sympatiserar med de utslagna, det ligger i termerna själva. Hjärta av guld kan bara den "ha" som inbillar sig att den här "förtjänsten" finns (som bygger på det metafysiska subjektet och den "fria viljan"). Utan förtjänstbegreppet, och sett ur samhällets totalitet, är ingen del självständig utan alla betingas utav sina relationer till allting annat. Det är därför "hjärtat av guld" är en föreställning som finns i den borgerliga ideologin. Vad ser du i socialistisk filmkonst typ "Pansarkryssaren Potemkin"? Aldrig nåt "hjärta av guld" i alla fall...

Det jag nickar åt är att jag vill säga att jag ser varför personen själv känner sig obekväm och inte går nära andra, han vill ha en dricka men inte sticka i ögonen på folk. Det är en ren hälsning.

Det här med lukt må vara en fostring i mycket, men förta inte den praktiska funktion luktsinnet har, och det är om inte helt delvis förknippat med varför jag ogillar lukten. Gillar du lukten av urin?

Må så vara att du inte tänker personen, men du tillskriver det personer. Du gör borgaren som en inkarnation i andra. Så jag tänker inte släppa dig så lätt även om jag kan ge dig ett visst medhåll i vad du menar. Dock tycker jag du är ytterst borgerlig på dina sätt också. Inte den ursprungliga "borgaren" men väl den här "stå på egna ben" essensen hos borgaren. Du håller säkert inte med, men allt ivrande för individens rätt, utan en naturrätt kokar ner till det på ett eller annat sätt. Det är alltså inte det faktiska "stå på egna ben" utan den diskurs som gör det möjligt för oss att tänka oss själva, till skillnad från tidigare diskurser som gjorde gällande att avhysningen, bannlysningen var det värsta av straff. Ja du stoltserar med den.

Vad det gäller sympatin har du nog rätt, jag har låtit begreppet slinta. När jag betänker det finns ingen plats annat än som du påtalar.

Jag behöver inte gå till socialistisk filmkonst, jag ser till den praktik som kallar sig socialistisk. Och den berömmer sig, och fördömer ideologin, med hjälp av sitt "hjärta av guld".

Alltså det som stör mig är det här vurmandet för socialism, som om den ens fanns i Sverige. Vart finns den, jag har aldrig sett den utanför böcker och tomma tal.

Och jag tycker du stämmer in i den förlorade ideologin när du definierar socialism negativt från borgarna.

Vill du ha socialdemokratiskt styre? Tycker du att de är socialister?

[J R Auk]

För övrigt varför säga att jag missförstått Marx när jag talar om dig?

[J R Auk]

Vill också tillägga att jag fortfarande hävdar att sympati kan finnas även givet din belysande definition genom att skulden som läggs är normerande av det egna jaget och inte nedlåtande i sig. Alltså fördömandet handlar mest om en fruktan. Det går inte logiskt, men så är vi paradoxala varelser också. Hoppas du betänker trots efterkonstruktionen.

Man sympatiserar inte med effekten, vad vore det för sympati, utan med strävan, trots effekten. Dvs, jag kan sympatisera med något jag aldrig skulle göra ändå för att det görs. Jag kan sätta mig i en annan situation, och sympatisera i min frånvaro, den andres närvaro. Någon "ren" sympati vore väl inte möjligt?

Tex, du sympatiserar väl inte med magplasket vilket du intalar dig aldrig göra, utan med hoppet, vilket du velat ta.

Så fattigdomen nej, tiggandet ja. Tex.

Det är för övrigt i linje med diskursen att inte ge också, för det är inte fattigdomen man sympatiserar med, vad vore det för sympati, utan strävan, vilken kan tillfredsställas utan upplösning.

[Levee]

Sympati innebär att hålla med (inte empati alltså), och just därför kan borgaren aldrig känna sympati (men säkert nedlåtande empati) med den utslagne. Han kan bara klappa sig själv på axeln och tycka att den utslagne har sig själv att skylla, men kan ge honom en slant och känna sig själv givmild för vad han själv, efter egen förtjänst, dragit ihop. Vad han missar är precis helhetsperspektivet, där hans eget välstånd beror på den systematiska utslagningen av en viss andel av befolkningen.

Kul stycke. Snacka om att bunta ihop och generalisera. Vad hander da nar den utslagne reser sig pa nio och sjalv blir den givande filantropen ? Han kan da enligt dig inte kanna sympati med den utslagne, vilket inte kunde vara mer inkorrekt. Ditt resonemang fungerar enbart nar alla ar statiska i sina roller.

Kom aven ihag att ekonomi ar inget nollsummespel, bara for att nagon for det battre sa far inte nagon annan det automatiskt samre. Eller tvartom, vilket ar mera intressant i det har sammanhanget. Bara for att nagon far det samre sa far inte nagon annan det automatiskt battre.

/Levee

[Avantgardet]

Tycker du att det luktar "illa", vad är då din handling när du "sympatiskt" nickar? Din attityd går ju igen i din handling. De är aldrig helt åtskilda. Det är så du måste se det. Själva uppfattningen att det "luktar illa" är heller ingen naturlag, utan hänger ihop med hur du tänker fenomenet, vilket beror på hur vi är fostrade osv. Jag fäster inget på personen borgaren - här har du kontinuerligt missförstått Marx (han talar inte om personer utan om beteenden och funktioner) - utan om en viss diskurs (praktik också språklig men ej uteslutande). Borgerligt beror inte på vad en viss grupp människor anser, utan tvärtom är de borgerliga i den mån de deltar i detta. Alltså helt omvänt vad du tänker att jag tror.

Att sympatisera med är inte detsamma som att ömka. Sympati innebär att hålla med (inte empati alltså), och just därför kan borgaren aldrig känna sympati (men säkert nedlåtande empati) med den utslagne. Han kan bara klappa sig själv på axeln och tycka att den utslagne har sig själv att skylla, men kan ge honom en slant och känna sig själv givmild för vad han själv, efter egen förtjänst, dragit ihop. Vad han missar är precis helhetsperspektivet, där hans eget välstånd beror på den systematiska utslagningen av en viss andel av befolkningen. Borgaren tror fortfarande på förtjänst vilket omöjliggör den centrala insikten, och omöjliggör sympatin.

Hjärta av guld kan man per definition inte ha när man sympatiserar med de utslagna, det ligger i termerna själva. Hjärta av guld kan bara den "ha" som inbillar sig att den här "förtjänsten" finns (som bygger på det metafysiska subjektet och den "fria viljan"). Utan förtjänstbegreppet, och sett ur samhällets totalitet, är ingen del självständig utan alla betingas utav sina relationer till allting annat. Det är därför "hjärtat av guld" är en föreställning som finns i den borgerliga ideologin. Vad ser du i socialistisk filmkonst typ "Pansarkryssaren Potemkin"? Aldrig nåt "hjärta av guld" i alla fall...

Det jag nickar åt är att jag vill säga att jag ser varför personen själv känner sig obekväm och inte går nära andra, han vill ha en dricka men inte sticka i ögonen på folk. Det är en ren hälsning.

Det här med lukt må vara en fostring i mycket, men förta inte den praktiska funktion luktsinnet har, och det är om inte helt delvis förknippat med varför jag ogillar lukten. Gillar du lukten av urin?

Må så vara att du inte tänker personen, men du tillskriver det personer. Du gör borgaren som en inkarnation i andra. Så jag tänker inte släppa dig så lätt även om jag kan ge dig ett visst medhåll i vad du menar. Dock tycker jag du är ytterst borgerlig på dina sätt också. Inte den ursprungliga "borgaren" men väl den här "stå på egna ben" essensen hos borgaren. Du håller säkert inte med, men allt ivrande för individens rätt, utan en naturrätt kokar ner till det på ett eller annat sätt. Det är alltså inte det faktiska "stå på egna ben" utan den diskurs som gör det möjligt för oss att tänka oss själva, till skillnad från tidigare diskurser som gjorde gällande att avhysningen, bannlysningen var det värsta av straff. Ja du stoltserar med den.

Vad det gäller sympatin har du nog rätt, jag har låtit begreppet slinta. När jag betänker det finns ingen plats annat än som du påtalar.

Jag behöver inte gå till socialistisk filmkonst, jag ser till den praktik som kallar sig socialistisk. Och den berömmer sig, och fördömer ideologin, med hjälp av sitt "hjärta av guld".

Alltså det som stör mig är det här vurmandet för socialism, som om den ens fanns i Sverige. Vart finns den, jag har aldrig sett den utanför böcker och tomma tal.

Och jag tycker du stämmer in i den förlorade ideologin när du definierar socialism negativt från borgarna.

Vill du ha socialdemokratiskt styre? Tycker du att de är socialister?

Urin luktar inte bara på ett sätt, och nyanserna vittnar om vår hälsa. Vi har lärt oss att inte ge akt på dessa nyanser och avfärda dem allihop rakt av under ett begrepp, men se på djuren i detta avseende. Jag är ett barn av min tid, kan inte vara annat. Men beroende på hur man ser på ett ting så upplever man det också olika. Individualismen hos mig, visst, den finns, men inte nödvändigtvis för att jag vill ha det så, men vad är alternativet med tanke på hur samhället idag ser ut? Kommunismen som rörelse är inte detsamma som kommunismen som infriad utopi, eller hur. Man får anpassa sig till kontexten och göra vad som överhuvudtaget är möjligt.

Jag har aldrig trott sossar definierar sig som socialister, eller vurmar för socialism, de är ju socialdemokrater (opportunister), vilket är något helt annat. De går ju med på kapitalismen, men yrkar på mer välfärd, fackliga föreningar, regleringar, osv., men de köper grunden. När man säger "vänstern" så hamnar ju tyvärr allt från råbarkade stalinister till socialliberalister under en och samma beteckning. Och de inbördes skillnaderna är minst lika stora som mellan "högern" och "vänstern".

Dömer man ut den borgerliga ideologin med hjälp av ett "hjärta av guld" så hycklar man. Så enkelt är det. Jag talar inte om "individens rätt", individen har ingen rätt till sig själv per automatik, utan om Människans emancipation (inte bara de övre samhällsskiktens). Socialism finns alltjämt också i Sverige, men du finner den inte i partipolitiken, utan på parkbänkar, i knarkarkvartar, i vissa sociala ritualer (passa pipan!) osv. Det gäller att ta uppmärksamma dessa och utvidga ytorna. Vet dock inte var du får in att jag skulle gå emot mig själv i fråga om bannlysningsfrågan?

[Avantgardet]

Sympati innebär att hålla med (inte empati alltså), och just därför kan borgaren aldrig känna sympati (men säkert nedlåtande empati) med den utslagne. Han kan bara klappa sig själv på axeln och tycka att den utslagne har sig själv att skylla, men kan ge honom en slant och känna sig själv givmild för vad han själv, efter egen förtjänst, dragit ihop. Vad han missar är precis helhetsperspektivet, där hans eget välstånd beror på den systematiska utslagningen av en viss andel av befolkningen.

Kul stycke. Snacka om att bunta ihop och generalisera. Vad hander da nar den utslagne reser sig pa nio och sjalv blir den givande filantropen ? Han kan da enligt dig inte kanna sympati med den utslagne, vilket inte kunde vara mer inkorrekt. Ditt resonemang fungerar enbart nar alla ar statiska i sina roller.

Kom aven ihag att ekonomi ar inget nollsummespel, bara for att nagon for det battre sa far inte nagon annan det automatiskt samre. Eller tvartom, vilket ar mera intressant i det har sammanhanget. Bara for att nagon far det samre sa far inte nagon annan det automatiskt battre.

/Levee

Var exakt skulle du säga emot mig?

Om den utslagne "reser sig" och deltar i ett system som förutsätter en strukturell utslagning (kom ihåg - vilket du jämt sticker under stol med och låter falla utanför kalkylen trots att jag påpekat att något som är en nödvändighet en enda gång är en möjlighet för alltid - att inget kapitalistiskt system kan finnas utan arbetslöshet och en viss andel utslagna), och även om han ger allt han tjänar, så befäster han såväl tron på att systemet klarar de problemen det ger upphov till som att de utslagna har sig själva att skylla. I det exemplet så är handlingen osympatisk, om än empatisk. Och detta såväl konkret som i hans föreställning. Hade han varit sympatisk med dem hade han istället yrkat på systemskifte, och alls inte "rest sig" (son du säger), då han vet att det skulle innebära att någon annan fick ta hans plats.

Och inget nollsummespel, nej visst, men det ändrar inte det faktum att det inte finns, aldrig funnit, och aldrig kommer finnas ett kapitalistiskt system som inte genererar utslagna. Så, jo, för att vissa skall kunna ha välstånd så krävs det att vissa blir utslagna. Den allmänna välfärden kan förvisso stiga, men grundstrukturen kan inte förändras utan systemskifte. Alltså fotbollen kan bli bättre överlag, till en viss gräns naturligtvis, men du kan inte ha vinnare utan förlorare.