Avantgardet skrev:Jag läser urskiljningslöst, vet inte vilken typ av böcker jag "tycker om" - och hur skulle jag ens kunna veta utan att först ha läst dem?
Klart man inte kan veta om man tycker om en viss bok utan att ha läst den. Däremot vet man ju vilka ämnen som intresserar en.
Sedan får man också till sig böcker som passar en, man uppmärksammar en viss bok av, vad man tror, ren slump när det i själva verket är meningen. Den i sin tur väcker kanske intresse att utforska andra ämnen osv.
Jag ville påpeka att det inte är böckerna som gör att man tror en viss sak.
Till exempel hittade min mamma en artikel om en tjej som tagit självmord och det stod att hon hade läst en viss bok, samma bok som jag själv då för tillfället läste. "Där ser du, man ska inte läsa sådana böcker"
Tjejen var en grubblare, liksom jag - det klart man vill läsa om dessa saker man grubblar och funderar över!
Enkelt uttryckt: 1) Mår dåligt leder till 2) Böcker om ämnet och
inte: 1) Böcker om ämnet som leder till 2) Mår dåligt.
Hade hon inte från början varit inriktad på det hade hon ju aldrig läst den boken.
Urskiljningslöst skriver du, jag har ju svårt att tro att du läser böcker som behandlar det andliga till exempel. Jag betonar "svårt att tro" eftersom jag inte har en aning om i fall du har gjort det, för det kanske du har, vad vet jag? Har du?
Att du förutsätter en själ med ett medvetande genomskinligt för sig självt finner jag bara naivt, och ser alls inte varför vi skulle göra ett sådant antagande.
"Genomskinligt för sig självt" är väl inte helt korrekt i vad jag tror. Själen är en rik substans men som inte uppfattas så av den omedvetne. Kropp måste vi ha för att växa och lära oss saker, men vi är inte en kropp som har känslor. Kroppen är ett instrument genom vilken själen verkar. Det är själen som känner känslor och kroppen uttrycker och lever ut dessa.
Recensioner läser jag aldrig innan jag läst verket ifråga, för annars är det strikt omöjligt att avgöra värdet på recensionen själv och dess funktion blir bara att sprida fördomar.
Haha, jag vet men jag kunde inte låta bli att lägga in det citatet

Andras uppfattningar om saker är värdelösa, man måste göra sin egen. Dock kan det vara kul och se vad andra tycker.
Men tack vare att jag läst verket ifråga kan jag säga om recensionen du citerar att den är helt ute och cyklar vad gäller sakfrågorna, och att den dessutom tycks förutsätta konventionen som ett egenvärde och på den grunden allena diskvalificerar sig själv. Nietzsche föraktar inte kvinnor (och Skogsälvans biografi över honom är ointressant för frågan själv), han föraktar det "kvinnliga", det vill säga det vi män skapat åt henne att vara (precis allt det som vi ratat). Det här är också den fråga som sysselsätter dagens feminister - var ska kvinnan överhuvudtaget finna rösten att använda till att definiera sig själv? Eftersom kvinnan alltjämt definierats av mannen, genom mannens röst, så är hon per definition en negation av mannen och inget "i sig själv". Hon kan därför bara gå tillväga på ett negativt sätt, och kritisera de föreställningar som finns om henne, för att i deras ruiner börja bygga något eget. Ett projekt jag ställer mig helt bakom (och jag tror inte heller Nietzsche skulle ha nån egentlig invändning emot det).
Ok, det låter vettigt ju.
Vad har den här boken gett dig? Varför rekomenderar du just den här boken?
*Obs! Ingen underliggande ton såsom "Hur i helvete kan du tro att jag vill läsa den?!" utan jag vill uppriktigt ha svar på frågorna.
