J R Auk skrev:Nej jag konstaterar. Det behöver inte rättfärdigas eftersom det inte är något reellt.
Vad förtjänar etiketten "reellt", om inte lidande? Mig tycks lidandet vara bland det mest reella som överhuvudtaget finns. Naturligtvis tycks det mig vara det i första hand när jag känner lidande, inte så mycket vid andra tillfällen. Men så är det väl med allting: det existerar bara så länge det existerar, och man märker av det bara när man märker av det. Det gör det inte mindre reellt. Det är reellt medan det existerar. Det gäller för allting, inte bara för lidande.
Ett lidande är inte något mystiskt värde i sig.
Lidande är väl varken mer eller mindre mystiskt än det mesta andra i vår tillvaro. Vi uppfattar och upplever det, liksom vi uppfattar och upplever andra fenomen, saker, händelser och processer i och omkring oss. Jag ser ingen principiell skillnad.
Det är en relation jag har till världen som jag benämner som lidande, efter ett tag glömmer jag det och så kallar jag det inte lidande längre.
Jag kallar även det lidande jag känt i förgången tid för lidande - i den mån jag kommer ihåg att jag haft det förstås.
Sen finns det förstås en mängd människor som vill ge sig makt genom sådana saker, så de påtalar att de har lidit och så kräver de att lidandet kompenseras. De påstår alltså att lidandet är i världen som ett något objektivt utanför dem, istället för att erkänna lidandet som enbart inom dem.
Att lidandet finns "enbart inom dem" snarare än "som något objektivt utanför dem", vad spelar det för roll? Det är ju just det faktum att lidandet finns
inom oss som gör det så obehagligt och som gör att det känns så påtagligt och är så oönskvärt. Att endast "se lidande på håll" brukar inte göra lika ont.
Jag vänder mig förresten mot att det som är utanför en skulle vara mer
objektivt än det som är inom en. Om något, är det väl tvärtom. Andras beteende kan felaktigt tolkas som lidande eller icke lidande, men huruvida man själv lider eller inte vet man med säkerhet.
Skulle lika gärna kunna hävda det blå blodets rätt och kung av guds nåd. Samma jävla smörja och bör behandlas på samma sätt.
Håller inte alls med. Blått blod och kungens rätt är påhitt. Lidande är reellt existerande.
Makt alltid dessa maktanspråk. Men om man tittar ordentligt ser man att det är det motsatta. Svaghet, alltid denna svaghet. Alltid detta behov inför situationen, istället för den frihet som makt enbart kan vara om det skall vara meningsfullt som begrepp.
Att mycket frihet innebär mycket makt är sant i många fall, men inte i alla, om vi med makt underförstått menar riktigt värdefull makt snarare än makt över relativt oviktiga saker i livet. I vissa fall kan en som har relativt lite frihet ha mer makt (av ett särskilt värdefullt slag) än en som har relativt mycket frihet. Om jag t.ex. har förmågan att charma världens allra mest underbara kvinna, men inga andra kvinnor, medan du har förmågan att charma världens tio allra fulaste, odrägligaste och bitchigaste kvinnor men inga andra kvinnor, har du, sett till antalet valmöjligheter, större frihet i ditt val av kvinna än vad jag har i mitt dito, men har du mer makt över din livskvalitet än vad jag har över min?
Det är inte att jag kan tvinga dig som gör att jag har makt över dig, det är att jag kan inte göra det.
Vad är det där sista? "Makt att
inte tvinga mig"? Om det är en makt, innebär den väl implicit även makten att tvinga mig om du så skulle vilja? Annars är du predestinerad att inte tvinga mig, något som innebär mindre av "makt att tvinga mig" än vad du skulle ha haft om du hade kunnat välja vilket av dessa två du skulle göra. Det du sätter upp tycks mig alltså vara en falsk dikotomi. Självklart har man mer makt om man kan välja mellan att tvinga och att inte tvinga någon, än om det ena och inte det andra oundvikligen kommer att bli fallet eller vice versa.