Skogsälvan skrev:J R Auk skrev:Skogsälvan skrev:Jag tog det här exemplet eftersom Harald skrev att "sanningen är ju inte ond, hur kan den då såra?... fools..." Jag menar att sanningen kan vara väldigt sårande. Ja, jag tycker att doktorn ska tala om för mig att jag har cancer om så är fallet. Däremot skulle jag avvakta med att tala om det för mina närmaste innan jag har stabiliserat mig i detta faktum och kan hantera deras sorg.
Kikade in på din blogg, maxexhact. Den verkar intressant, ska kolla lite mer när jag är mer koncentrerad.
Du kan hantera deras sorg?
De har ingen sorg, de har en skyldighet att inte se sig som skyldiga när deras empati bara är ideell och inte reell.
Det där är bara trams Skogsälvan. När man gråter hittar man en famn att falla in i. Varför skall du rädas att blöta ner tröjan hos den famnen?
Du avslöjar att din emotionella etik inte har genomslagskraft hos dig själv. Du antar att alla har rätt till sina känslor, att dessas erfarelse av dessa känslor är i det närmaste heligt och att vi därför måste se till inte bara att någon får känna utan vad de får känna. Sen kommer du som här ovan och visar att det är ett värdegivande till makten, och att självkontrollen grundlägger de relationer du har till andra.
Vad är deras sorg för något vad är deras smärta för något som gör att du måste kontrollera blotta möjligheten av dem.
Nu tickar jag som jag gör och vad min erfarenhet har lärt mig i liknande fall som ovanstående. Det är en chockartad händelse att konfronteras med att man inte har så lång tid kvar i det här livet. Ytterst få skulle nog ta det med en klackspark. Vid mindre allvarliga problem har jag inget emot att gråta ut mot någons axel.
Hur tror du att människor reagerar som har någon som de tycker mycket om när de får reda på att den personen har drabbats av en livshotande sjukdom? Självklart blir de ledsna och oroliga och det leder till att de inte behandlar personen i fråga på samma sätt som de brukar (dvs. gå från en människa till att behandlas som en glasdocka och distanseras från omgivningen och sig själv innan man ens är död).
Du behöver ju inte resonera som mig, men jag skulle behöva lite tid på mig att landa i faktumet i lugn och ro i en miljö, liksom bemötande, som jag är van vid innan jag orkar drop the bomb.
Jag tycker inte det är relevant om det är allvarligt eller inte. Det är inte relevant om du tycker det är jobbigt eller inte.
"Att säga sanningen" kräver ju att det har realiserat sig en situation att säga något överhuvud taget. Det blir absurt om man när man säger; -Du bör säga sanningen, säger du måste säga sanningen direkt, omgående.
Detta med att tala sanning är snarare något som normerar att inte ljuga. Att inte skyla över.
Sen för övrigt, hur jag tror att människor reagerar ser jag inte har någon relevans för om de skall få ta del och ges möjlighet att vara vuxna situationen. Varför vill du sätta dig över andra och patroniserande välja åt dem? Varför måste du vara den som kan "bära sorgen" och "stå med fötterna på jorden" när du påtalar något som upprört dig?
Det är som det där med att ljuga för barn. -Mamma är inte ledsen, fick bara något i ögat osv. Snacka om att ställa till skada. Snacka om att värdera sorgen som något paniskt främmande, något man inte ens kan erkänna.
Sen dela på problemen. Dels att du berättar och sedan folks reaktion på det du berättat. Var inte rädd att ryta i något av fallen är min devis. Men att fly det att berätta, att ge dem del av det som ändå kommer synas i ditt beteende, med hänvisning till att de inte kommer att behandla dig som du vill är bara en omskrivning av att du inte vill ansvara för situationen. Se på vad du säger. De skall inte få sanningen för att de kan inte kontrollera sitt beteende efter sanningen. Men det verkar mer som om det är du som inte kan kontrollera deras beteende efter sanningen, och att det är därför de inte skall få den. Varför har du rätten att kontrollera någon annans beteende? Vilket inte går att kontrollera, men man kan försöka styra, och det kan lyckas även om man inte kan ha kontroll.
