Till att börja med vill jag påtala att det här är en praktik som jag har känt mig fram till genom en femton år eller så, vilket ger skäl till att säga att det må vara något annat än bruket och dess effekter som skapar det positiva förhållningssättet. Men till detta vill jag påtala mitt eget tvivel till att de olika känslo- och formella tillstånd som jag genomlidit hade kommit till mig utan min praktik. Det blir snarare en fråga om kausal verkan än en om normativ relevans (att bruket i fråga betyder något i relation till frågan om hur jag bör leva).
Alkohol är primärt en "emotionell" drog. Den affektuerar sinnet med det ideella godset av den faktiska upplevelsen, även om detta bara är genom en facticitet av minnet som association till det faktiska. Därav det nostalgiskt smöriga i beteendet. Detta avhjälps dock genom ett minne av affektuationen till det ideella godset, "det nostalgiskt smöriga", vilket leder till att vi inte överväldigas och åtrår, se tidigare utläggning i annan tråd om åtrå, utan kan affektueras positivt av det av drogen påkallade.
Alkoholen är på så vis en empatisk drog, därav också den urspårade aggressionen som följer av bruket av drogen i ett destruktivt socialt klimat. Med alkoholen så känner vi därav 'mannet', das man, pöbeln, der volk, den andre och allt vad bruk av begrepp vi använt för att fånga det sociopsykologiska sammanhanget vi befinner oss i. Mannet realiseras genom det empatiska 'jag som du' vilket fångar en noumenal erfarelse av erfarenhetens aktualitet. "Jag" känner hur "du" mår. Glädjeyran och slagsmål kännetecknar alkohol. Varför? Mitt svar är därför att vi ökar vår sensibilitet genom drogen, och därmed vår perception mot andras känslor, vi stämmer inte i dessa genom empation, replikation i fråga om sättandet av 'jag' som 'du'. Ilska, tar överhanden, glädje tar överhanden, sorg tar överhanden. Hur kan de ta över oss? Om inte genom ett empatiskt övertagande av ett jag som du och den intersubjektivt intertransferabla belägenhet av "människa"?
Kontrollerat, dvs i besittning av en realiserad erfarenhet av en ontologiskt explicerad upplevelse av alkohol, så innebär alkoholen dock inte ett övertagande, ett sättande, av en stämning, utan stämningen tas som ett 'möjligt' sättande av stämning. Vi vet och parerar det som tar över, vi individuerar, och sveps inte med i "mannet" utan realiserar det som 'mannet' påtalar i sin brist. 'Bristen' är behovet av sättandet av stämningen. 'Behovet av sättandet av stämningen' är vår existentiella skyldighet. Det som får Sartre att peka på ond tro.
Med andra ord, när vi super med vana så kan vi om vi inte själva för med oss "negativa känslor" bejaka de positiva kollektivt rusande känslorna.
När man super så lovar man, man sjunger skålar, knullar och brottas. Man engagerar sig i människor. Man är kollektiv. Det kan argumenteras att man också kan sitta och "skåpsupa", men det besegrar sig nästan definitoriskt självt genom den skam som ges att "supa själv" värdesätts negativt. Detta att 'supa själv' är inte i min tro ett brott mot den kristna nykterheten utan ett brott mot den kollektiva rusheten. Det är oerhört viktigt att alla dricker, vilket åtminstone nykterister borde kunna intyga.
Alkohol är alltså : empatiskt, socialt, emotionellt apperceptoriskt (överlåter en "känsla" till en känsla [din känsla till min känsla])
Här har vi alltså en grund för att relatera till varandra, genom oss själva i den empati vi ger andra, och som vi ger dem, i dynamisk relation.
Men vi har inget som garanterar den dynamiska relationens normativa status hos oss, dvs dess värderande. Vi vet inte vad vi bör göra för det, för vi kan inte garantera att det empatiskt dynamiska objektet är gott.
Här träder vår andra frälsare in
Cannabis är introvert. Det fråntar det reella appercetorisk relevans (om än inte helt vilket resulterar i förskräckelser av "var man är"). Det gör factiskt vad som är reflekterat och vi apperceteras av det ideella 'där och då'. Vi tas till vår tankes plats om något (Kant skulle säga att vi är i det a prioriska rummet och betänker noumen). Genom detta övertagande av det satta 'där och då' så finner vi trygghet, det betänkta objektet 'omvärld' är inte betänkt i sin reella komplexitet utan sin idealitet. Varför det "nojjas" i drogen är för att vi är misstänksamma i övergåendet av tillståndet, eller i omdömet om huruvida vi bör bejaka effekten av drogen (likt erfarenheten av alkohol förändrar rusets karaktär). Obetänkt i sin effekt så är drogen "flummig" och låter oss sjunka in i ett "drömland". Detta är vad som omtalas ovan. Den varierande effekten, trygghet kontra det förskräckta, är vad som gör att vi även här behöver en kultur trots att drogen inte är extrovert och agerar mot andra (inte för det sagt att man inte kan agera mot andra under ett rus av drogen).
Det cannabis gör är alltså att i enlighet av ett modus sätta det tänkta som realitet i en facticitet. När vi tänker oss det så lever vi oss in det. Alkoholen lät oss leva in i hur andra människor har det, och överföra våra egna känslor på andra genom en dynamisk relation. Cannabisen låter oss leva in i oss själva. Vi blir empatiska mot vår person. 'Person' är minnets realisation av 'vem jag är' och 'vem jag kommer vara' med alla de betänkanden som därigenom konstituerar en föreställning. Vi behöver alltså inte tänka oss "personen" i fråga som något faktiskt utan kan likväl betänka en person som är kontingent på föreställningen om 'vad som varit' och 'vad som kommer vara'. Dessa "kategorier" bör tas som vad än för mönster som de reduceras ner till, poängen är att "personen" är epifenoment, om än relevant, på något annat.
En annan sak som styrker påståendet om cannabis som en introvert drog är ångesten i form av ånger som kommer över en. Det realisera 'det som kunde varit' och sätts mot ett 'sättet som det var' och negationen av den första blir en factisk realitet för apperceptionen. Det "falska" tas som reellt, och blir factiskt. Vårt modus sätts i en egocentrism.
Men när vi når erfarenhet, och kanske bearbetar gamla trauma, genom cannabidol, så normaliserar vi den nostalgiska stämningen. Vi kan betänka att vår upplevelse är nostalgisk eller snarare söker potentialer i synen av sig självt. Det introspektiva söker sig självt och negerar sig med positivt resultat genom sin genomsökning. Vi når upplösningen av det som motiverade återsyn, det som gav oss realitet i ruset. Betänkandet når inte realitet. Än en gång, vi åtrår inte effekten av drogen. Vi bejakar den.
Att kombinera de två skänker dels de oerhörda djup av empati som skänks i alkohol bara objektet man fokuserar på inte stannar vid sentimentalt bejakande av de närvarande och utöver det så låter det oss bli emptiska för den faktiska upplevelsen av detta. Vi kan alltså relatera oss till dem på ett börligt sätt genom att vi betänker oss själva i det att vi empatiskt erfar det mellanmänskliga 'mannet' som realitet.
Är det behövligt då med dessa två? Om det fungerade borde inte jag...? Är det distinkta skillnader mot det "vanliga" livet som levs?
