rekoj skrev:Anta till exempel att en man med sin hustru har sex helt vanligt. Sen plötsligt mitt i akten, som en blixt från klar himmel, brister kvinnan ut att hon fått nog och inte vill mer. Mannen pustar "äh va är det?". "Jag vill bara inte", säger kvinnan. Mannen som känner att han är på väg att komma kör intensivt på 45 sekunder till och är sen färdig. Är detta våldtäkt?
Att säga "det är våldtäkt" eller "det är inte våldtäkt" är att göra det för lätt för sig, överförenkla. Det är inte särskilt
relevant om det "är" "våldtäkt" eller inte, det viktiga är om det är så lidandeframkallande att det ska vara straffbart och i så fall
hur allvarligt brottet är och följaktligen hur hårt straffet ska vara. Att dela in handlingar i "våldtäkt" och "inte våldtäkt" framställer en flytande gradskala som om den bara bestod av två separata boxar. Det är så missvisande, så det förtjänar inte göras. Lagstiftningen för vad som kallas "våldtäkt" bör ändras så att den flytande skala som finns i verkligheten synliggörs och boxtänkandet avvecklas.
Men om du frågar om det du beskrev ska vara straffbart, är mitt svar ja.
Jag tror det kan råda delade meningar om detta. Jag har i det här fallen ingen aning om hur domstol skulle döma. Argument för: det är ju trots allt sex mot kvinnans vilja. Argument mot: kvinnan kanske avsiktligt ville sätta dit mannen. Man kan tycka att hon inte hade anledning att plötsligt vilja avbryta samlag mitt i.
Att kvinnan
kanske ville sätta dit mannen, och att man kan
undra varför hon plötsligt ville avbryta, det får inte på långa vägar räcka för att göra mannen oskyldig till brott. Det kan finnas tusen fullt vettiga anledningar att avbryta ett samlag. Hon kanske fick någon obehaglig association av någon fantasi eller något, vem vet. Sådant kan hända när som helst.
Och mannen var ju trots allt ganska snabb med att avbryta, så han visade henne viss respekt.
Snabb?? Nog är väl normalt sett 45 sekunder efter kvinnans "nej" på tok för mycket. 3-4 sekunder kan väl skrivas på kontot för "trög reaktionsförmåga", "ej vid sina sinnens fulla bruk på grund av förändrat sinnestillstånd (kraftig kåthet)" eller liknande, men knappast 45 sekunder. Normalt sett alltså. En reaktionstid på 45 sekunder kan dock kanske inte uteslutas om mannen fått något i stil med petit mal eller tillfällig psykos; i sådana fall behöver 45 sekunder inte vara något brott, tänker jag. Tyvärr är det väl svårt för mannen att bevisa en sådan omständighet. Frågan är: ska han behöva bevisa sin oskuld, bevisa att han inte haft uppsåt? Det vore ju omvänd bevisbörda! Åklagaren måste bevisa att han bortom rimligt tvivel
hade uppsåt. Frågan är då hur mycket tvivel som är "rimligt tvivel". Om han har dokumenterad epilepsi, bör han då kunna komma undan genom att påstå att det måste ha varit ett epilepsianfall som fick honom att inte höra kvinnans upprepade "nej, sluta" förrän efter 45 sekunder? Jag vet inte. Det kan väl inte helt uteslutas?
Och om han erkänner uppsåt, hur hårt straff ska han då ha? Anta att man tar upp en liftare som säger att han vill till stad si och så, men att liftaren efter bara några kilometer plötsligt ändrar sig och säger: "nu vill jag av, stanna!". Har man då skyldighet att stanna
så fort man trafiksäkert kan? Om man, helt utan att det kan motiveras av trafiksäkerhetsskäl, kör vidare i 45 sekunder så att man kan stanna vid en korvkiosk för att kunna passa på att köpa en korv när man ändå stannar, vad ska man få för straff då? Ska straffet bero på hur ångestfylld liftaren
verkligen blev av de där 45 sekunderna, eller på hur ångestfylld han
normalt kan förväntas bli av att bli "utsatt för" något av nämnda slag?
Jag tror inte att en bilist, som låter en liftare vänta i 45 sekunder i onödan på att få gå av, kan få något särskilt hårt straff. Och vad är det som säger att en liftare inte kan uppleva nästan lika stark ångest av att inte bli avsläppt omedelbart när han vill, som en kvinna kan uppleva ångest och/eller någon annan sorts lidande av att inte få sluta ha sex omedelbart när hon vill? Visst ska väl både vägran att släppa av en liftare som vill av och vägran att sluta ha sex med någon som vill sluta ha sex vara straffbara, men ska skillnaden i straff vara kolossalt stor? Varför i så fall?
Kvinnor använder visserligen superlativ när de beskriver hur otäckt det är att någon fortsätter ha sex med en mot ens vilja i några sekunder, men många kvinnor använder superlativ om
väldigt många företeelser. Hur många gånger har man t.ex. inte hört en kvinna kalla mäns slarv med att torka upp efter sig på toan eller liknande för "det är
det värsta jag vet" eller liknande? (Om man ska tro på vad kvinnor säger, ska man då sätta män i livstids fängelse när de inte torkat upp efter sig på toan?) Visst är det lite "pojken som ropar 'Varg!' gång på gång" över kvinnors ohämmade bruk av superlativ? Hur ska man kunna veta om de
verkligen menar att det är tillnärmelsevis "det värsta som finns" för en kvinna att fortsätta ha sex mot sin vilja i några sekunder, om en sådan sak som karlar som inte torkar upp efter sig på toan, och en massa andra saker av liknande kaliber, också "är det värsta som finns"?
Samhällets attityd beträffande hur grovt brott det är att fortsätta ha sex med en kvinna mot hennes vilja har förändrats avsevärt under de senaste hundra åren. Hur har den attitydförändringen i samhället påverkat kvinnors upplevelse av hur hemsk en sådan händelse är? Har effekten av samhällets alltmer allvarliga syn på sådana händelser blivit att kvinnor själva börjat låta sådana händelser uppröra dem mer på senare tid än vad de gjorde förr i tiden? Om ett barn får ett litet sår och de vuxna blir alldeles hysteriska och springer och ringer ambulans, brukar barnet bli upprört och självt uppleva det lilla såret som något hemskt och livsfarligt, eftersom dess omvärld verkar göra det. Kan det vara så att kvinnor inte är helt olika barn när det gäller hur de påverkas av omvärldens syn på hur hemskt det de råkar ut för är?
Missförstå mig rätt, jag anser som sagt att det bör vara straffbart att hålla på i 45 sekunder till med en kvinna som vill sluta, förutom under exceptionella omständigheter som t.ex. om mannen fått ett epilepsianfall. Men där det verkar finnas anledning att ifrågasätta om proportionerna mellan brott och straff är rimliga, får inte politisk korrekthet stå i vägen.
