konsten är den blomma
vars källa ljuset vilar över
Nytt måleriprojekt
Moderator: Moderatorgruppen
Nytt måleriprojekt
nuddle skrev:konsten är den blomma
vars källa ljuset vilar över
Om vi tar Andy Warhols svar på vad han gillade mest, så var det ju dollar, om en konstnär drivs av ett sådant underliggande motiv så ser jag inte riktigt den konstens egna värde, annat än att det direktöversatts i just money.
-
Harald Davidsson
- Inlägg: 5897
- Blev medlem: 28 okt 2009 13:48
Jag hade vissa möjligheter att få ett genombrott i Paris som konstnär, även en kontakt i New York, mina bilder var lite grand åt erland Cullbergs hållet, men med egen stil, jag valde dock att åka hit ner till Indien istället, men inte bara för vibrationerna från de vackra indiska kvinnorna, utan mest för Gud Nirguna kallade mig hit. Jag hade nog varit en berömd konstnär i dag med ett litet slott utanför Paris, jag tycker du pratar alltför oftast rakt ut i luften och logiken som styr dina tankar varker vara helt bortblåst ibland..det där med Fängelse och Mandela..Jag upplever att du tagit en del av mina ideer till dig, rak och öppen, men det är för mycket tomrum i dina uttalanden ännu.
Är det så svårt att ta fram en Nolde-bild och sedan kan vi diskutera den..
Är det så svårt att ta fram en Nolde-bild och sedan kan vi diskutera den..
-
Johan Ågren
- Administratör
- Inlägg: 3368
- Blev medlem: 15 jan 2003 00:58
- Ort: Gävle
-
Harald Davidsson
- Inlägg: 5897
- Blev medlem: 28 okt 2009 13:48
-
Johan Ågren
- Administratör
- Inlägg: 3368
- Blev medlem: 15 jan 2003 00:58
- Ort: Gävle
-
Johan Ågren
- Administratör
- Inlägg: 3368
- Blev medlem: 15 jan 2003 00:58
- Ort: Gävle
Hittade ett textsegment på datorn som var lite träffande för det Harald och jag ramlade in på. Var så länge sedan nu att jag inte har kvar minnesbilden av att jag skrev det.
”Shona skulptur och Documenta 11”
Vår inställning när vi betraktar ett konstverk som intressant avgörs till stor del av vår inställning till de orsaker som uppbådat ett konstverk. Vi söker verkets kontextuella tillblivelse och avgör utifrån detta – snarare än konstverket i sig själv – om vi vill tilldela konstverket ett värde. Konsten är i sig stum utan vår begreppsvärld. När vi sedan har lärt oss att uppvärdera en kulturell inriktning så fungerar denna begreppsvärd som värderamar för fortsatt värdering. Om vi nu ska kunna inlemma nya konstinriktningar som faller utanför våra referensramar så söker vi återigen i konstverkets kontextuella tillblivelse och jämför det med våra egna referenser. När vi betraktar och reflekterar över t.ex. Shona skulpturer så ställs vi inför en komplex kontext att ta ställning till snarare än någon enhetlig. Är ursprunget till skulpturerna av ett kommersiellt syfte så tenderar vi att nervärdera dem utifrån våra egna konstkritiska ramar. Är kontexten religiös så tenderar vi – om vi har en annan ontologisk världsuppfattning – att nedvärdera en sådan konst eller kalla den naiv. En annan aspekt av nedvärdering är djupare och mer beklaglig och har att göra med självbekräftelse och identitet. Vi tenderar alltid att utse objekt som fungerar som motsatser till vår egen suveränitet. För den västerländska kulturen har historien sett ut så att vi har nervärderat ”primitiva kulturer”– inte minst utifrån religiösa ståndpunkter – alltför att självhävda den egna kulturens suveränitet. Om sedan dessa kulturer förmår uppvisa en hantverksmässig och formmässig skicklighet som mäter sig med och överträffar vår egen förmåga, så ligger det i vår natur att hitta anledningar att nedvärdera sådana uttryck (samma psykologi som nedvärderat realismen inför kamerans hotbild). Här blir haltandet tydlig och problematiseringen pinsam. Vi urholkar samtidigt vår egen självbild genom att inte bejaka de formspråk som uppvisas i t.ex. shonaskulpturer, helt enkelt av den anledningen att formspråket uppvisar en estetik vi själva genomsyrats av. Nedvärderingen av den etiska kulturen kan löst sammanfattas av:
1. Det idémässiga ursprunget anses vara naivt/ovetenskapligt och har förminskats i historien genom att marginaliserats att vara den västerländska/europeiska storhetens motsats.
2. Kommersiella tendenser och en rotlöshet till de ursprungliga idéerna och värdena urholkar upphovsmännens trovärdighet.
3. Formspråket har banaliserats innanför vår egen kulturs ramar, genom ett övertagande under modernismen, och ses nu utifrån dessa ramar som sekundärt i stället för ursprungligt.
Utifrån ett postmodernistiskt perspektiv så får ett verk sitt värde utifrån sin förmåga att uttrycka en stark tanke eller känsla, och styrkan i dessa värden avgörs av i vilken mån verkets kontext har en dominant tendens, eller snarare i vilken mån verket relaterar till en stark subjektiv tendens hos betraktaren. En konst som får kollektiv betydelse relaterar till större kollektiva kontextuella tendenser. Den mytiska betydelsen i ett verk är dess symboliska värde, och det avgörs av vilken symbolisk bild konstverket uppvisar för mig. Detta är underordnat den kunskap jag har, och om min förståelse av ett verks kontextuella tillblivelse motsvarar den förståelse verkets upphovsman har. Konstupplevelsen kan aldrig förringas, men jag måste vara medveten om att min konstupplevelse kan vara understödd av felaktig kunskap. En vidgad förståelse skulle kanske förringa konstverket dess först givna värde och möjligen ersätta det med en upplevelse som mer motsvarar upphovsmannens avsikter. Det kan också innebära att allt värde går förlorat för det enskilda subjektet när de ursprungliga orsakerna uppenbaras. Tendenser finns att tilldela verk mytologiska värden som bättre attraherar eller angriper vår egen begreppsvärd. Exempel på sådant är den västerländska fascinationen för andra kulturers brott med den egna kulturen, att endast se extremer och olikheter. Detta leder till indoktrinerade uppfattningar om olika kulturers sammanhang. Det mytiska falsariet kan då i många fall – där genuin förståelse och samhörighet saknas – vara enda upphov till ett verks värde. Varje konstverk är en representant, och utan förståelse för vad det representerar så är våra reaktioner obändligt knutna till vår egen begreppsvärld. Vi får inte en förståelse för en kultur genom att se dess konst, det kan vi endast få genom att inlemmas i kulturen, och där är endast konstverket en del, en alltför liten del för att i sig utgöra ett koncentrat. Reaktioner är utan den kontextuella inlevelsen bundna till vår egen symboliska begreppsvärld och våra fördomar.
Problemet med att ställa ut etnisk konst på våra konsthallar är att den värdeladdning vi ger verken är från vår egen kontext, och det blir ett förminskande av konstverken att ställa ut dem som om de faktiskt är tillgängliga för en publik. Även om det är konst i sin ursprungliga kontext så är detta förfarande ett respektlöst förminskande av konsten och även konstnärerna. Det är inte konsten som inte är värdig att ställas ut, utan vi som saknar förmåga att ge den dess unika kvalitéer. För att det ska bli annorlunda så måste vi först vidga vår förståelse så konsten talar till oss i stället för att vi applicerar våra fördomar på den. Det går naturligtvis att ställa ut vad som helst och sedan får publiken projicera sina subjektiva värden på den, men är det en sådan ytlig konstsyn vi vill ha? Det leder inte till fördjupning, utan dess motsats. Den tveksamhet som utgår från detta tycker jag inte är en nervärdering utan en förståelse för värdens relativa funktioner. Lösningen på detta, och som kan berättiga etnisk konst på våra konsthallar, är att en kontext medföljer konsten. På så sätt så kan den komma till sin rätt i högre grad och bidra till fördjupning. Ett förfarande som inte går till väga på detta sätt bidrar till den allmänna nervärderingen av etnisk konst, och även dess upphovsmän. Detta gäller även den västerländska postmodernistiska konsten som är i samma beroende av en kontext för att den inte ska bemötas med skepticism och misstro. Behovet av konstpedagoger på våra konsthallar har aldrig varit större.
Men det finns också de som menar att konst är oberoende av en kontext, ett verk är i sig besjälat med ett värde; det kan tala för sig själv. När detta är konstnärens avsikt så sker inget förminskande av konsten genom att vi förbiser konstnärens intentioner. Om vi har en skild subjektiv upplevelse än andra så finns där inget vi begår våld på. Men att konsekvent hantera all konst så innebär ett förminskande av den konst som inte faller under detta begrepp. Det är som att ställa ut en bok ingen kan läsa, och sedan mena att dess värde ligger i bokstävernas grafiska upprepning. Om jag hade skrivit boken så skulle jag ha känt mig förminskad och respektlöst behandlad. Om jag sedan skulle ha kompenserats ekonomiskt för denna behandling - och jag hade accepterat min levnadssituation - så hade det inte förbättrat konstsynen; jag hade då börjat profitera på ett falsarium och således bidragit till missförhållanden och förytligande. Men hade jag varit fattig så hade jag troligen accepterat denna behandling, och vidare behållit min självkänsla genom att förminska betydelsen av både konsten och vad andra uttolkar av den. Här har vi ett ansvar gentemot människor som är utsatta, och även att ansvar gentemot konsten så att den i sig inte blir ett destruktivt redskap som bidrar till okunskap och förytligande.
Sabine Marschall, ”Positioning the ’other’. Reception and Interpretation of Contemporary Black South African Artists
Den ökade globaliseringen har den effekten på konsten att även den får en global kontext och verkar i högre grad över gränser. Globaliseringen innebär samtidigt en kontextuell avsmalning och likriktning. Denna globaliserade avsmalning av kontens kontext dikteras främst av den västerländska konstvärldens intellektuella institutioner och kretsar. Detta verkar som kvalitetsmärke och standard för de nya sydafrikanska konstambitionerna. Karaktäristiskt för de postmodernistiska uttrycken är att hålla sig uppdaterad med de senaste uttrycksmedlen/materialet och att hålla sig ajour med de teman konstvärlden arbetar av och ställs inför. Detta är förunnat de som har dessa möjligheter, och andra som inte har dessa möjligheter lämnas utanför denna accelererande process. Risken finns att en kultur både tappar sina kulturella rötter och konsttraditioner samtidigt som det stora flertalet alieneras från en elitistisk begränsad konstvärld. Konsten förlorar då sin roll för alla utom några få utvalda. Detta är faran med all centralisering; där värden dikteras från en källa som omöjligt kan omfatta den mångfald av traditioner och historiska trådar som existerar runt om i världen. Detta leder till rotlöshet och apati för de individer som utelämnas. Den postmodernistiska konsten är i sig existentialistisk i dess negativa bemärkelse; att den fungerar som en revoltör mot kulturtraditioner och ideal, traditioner och ideal som i århundraden drivit människor framåt och gett mening åt vardagen. Den är på så sätt konstens motsvarighet till nihilismen. En nihilistisk grundsyn är av godo så länge den gör upp med vidskepelse och lögner, men detta får också konsekvenser i form av rotlöshet. En individ är endast stark så länge hon kan motivera sina livsval utifrån någon form av grund. Den postmodernistiska konstvärlden är en sådan grund, som lever ett eget slingrigt liv utan några andra stilideal än den för tillfället rådande problematiseringen. Detta fokus driver konstnärernas ambitioner, men endast för de invigda. Den konst som ändå förmår att uppstå utanför de invigdas sfär uppvisar mer direkta livsnära traditioner och material. En uppdelning kan då göras: 1: den konst som bygger på en form av lokal tradition, lokalsociala angelägenheter och användandet av lättillgängliga material och tekniker. 2: den konst som ständigt förmår att uppdateras gentemot den internationella ”standarden”.
Det existerar en spänningspunkt mellan den sydafrikanska postmodernistiska konsten och den internationella postmodernistiska konsten, och man kan fråga sig varför. Personligen tror jag denna spänningspunkt existerar till stor del av just det postmodernistiska dilemmat; ”vad är bra konst?”. Utställare runt om i världen utmanas att tänka över kvalitetsbegreppet just för att det aktualiseras genom den problematik som finns i Sydafrika. Nya konstnärer dyker upp som anammar den internationella stilen, men vad är kriterierna för att konstverket har en hög kvalitet? Denna kvalitet ”garanteras” i väst till stor del av konstnärens bakgrund; i form av utbildning och teoretiska kontext. När utställare sedan ser postmodernistiska uttrycks uppstå i nyligen reformerade konstskolor, så frågar de efter en kontext, och det är denna frågeställning som medför problematiseringen och tveksamheterna. Det kontextuella sambanden söks och då spelar också våra fördomar in, fördomar som uppstår utifrån en begränsad kunskap. Vi söker konstnärens identitet, uppväxt och teoretiska sammanhang, OCH vi börjar också söka en värdegrund för att vi ska kunna värdera ett konstverk. Det sydafrikanska konstverket spelar då inte längre efter samma postmodernistiska regler som här på hemmaplan. Här frågar vi inte efter en trovärdig värdegrund, utan vi låter oss övertygas av en stark framställning som rimmar med våra tidigare erfarenheter. Vi får se vår postmodernistiska bubbla spricka i spänningspunkten mellan de olika kulturerna. Vi ifrågasätter ”de andra” i stället för att ifrågasätta oss själva eftersom det är så lättare att se problematiken hos andra. Detta resulterar i att vi gärna vill se Sydafrikansk konst ”kryddad” med lokala traditioner, så ”den är på riktigt”. För de konstnärer med universella frågeställningar och teman innebär detta en särbehandling, att deras konst är mindre värd enbart för att vi kräver något utav den vi inte har förmåga och självinsikt att kräva av oss själva.
De stereotypa uppfattningarna uppstår i den filosofiska begreppsförvirringen om absoluta värden och existentialistiska värden. Det är svårt att konsekvent handskas med postmodernism. Vi fascineras av olika naturfolks värderingar och levnadssätt, samtidigt som vi rent intellektuellt förkastar deras grundläggande värderingar. Denna kluvenhet har de flesta med sig i vardagen; ingen vet varför de agerar som de gör, men samtidigt så fungerar vi i vardagen efter ett antal traditionella levnadsregler. ”Primitiva” kulturer blir vårt postmoderistiska förråd av traditioner som eventuellt kan vara något att ha. Vi värderar dem samtidigt som vi förkastar dem. Det är en naiv, romantisk och inkonsekvent syn, och samtidigt ett översitteri. Vi vill hellre att de ska representera detta än att ytterligare skapa postmodernistisk konst som liknar ”vår egen”, och dels konkurrera och dels skära bort den romantik vi upphöjer. Att vi i vår bedömning utser andra kulturer som ”förråd av romantiska traditioner” och väljer att uppmuntra dessa traditioner trotts att vi själva i grunden förkastar dem visar på hur vår egen inkonsekvens och kluvenhet påverkar oss i våra val.
”Shona skulptur och Documenta 11”
Vår inställning när vi betraktar ett konstverk som intressant avgörs till stor del av vår inställning till de orsaker som uppbådat ett konstverk. Vi söker verkets kontextuella tillblivelse och avgör utifrån detta – snarare än konstverket i sig själv – om vi vill tilldela konstverket ett värde. Konsten är i sig stum utan vår begreppsvärld. När vi sedan har lärt oss att uppvärdera en kulturell inriktning så fungerar denna begreppsvärd som värderamar för fortsatt värdering. Om vi nu ska kunna inlemma nya konstinriktningar som faller utanför våra referensramar så söker vi återigen i konstverkets kontextuella tillblivelse och jämför det med våra egna referenser. När vi betraktar och reflekterar över t.ex. Shona skulpturer så ställs vi inför en komplex kontext att ta ställning till snarare än någon enhetlig. Är ursprunget till skulpturerna av ett kommersiellt syfte så tenderar vi att nervärdera dem utifrån våra egna konstkritiska ramar. Är kontexten religiös så tenderar vi – om vi har en annan ontologisk världsuppfattning – att nedvärdera en sådan konst eller kalla den naiv. En annan aspekt av nedvärdering är djupare och mer beklaglig och har att göra med självbekräftelse och identitet. Vi tenderar alltid att utse objekt som fungerar som motsatser till vår egen suveränitet. För den västerländska kulturen har historien sett ut så att vi har nervärderat ”primitiva kulturer”– inte minst utifrån religiösa ståndpunkter – alltför att självhävda den egna kulturens suveränitet. Om sedan dessa kulturer förmår uppvisa en hantverksmässig och formmässig skicklighet som mäter sig med och överträffar vår egen förmåga, så ligger det i vår natur att hitta anledningar att nedvärdera sådana uttryck (samma psykologi som nedvärderat realismen inför kamerans hotbild). Här blir haltandet tydlig och problematiseringen pinsam. Vi urholkar samtidigt vår egen självbild genom att inte bejaka de formspråk som uppvisas i t.ex. shonaskulpturer, helt enkelt av den anledningen att formspråket uppvisar en estetik vi själva genomsyrats av. Nedvärderingen av den etiska kulturen kan löst sammanfattas av:
1. Det idémässiga ursprunget anses vara naivt/ovetenskapligt och har förminskats i historien genom att marginaliserats att vara den västerländska/europeiska storhetens motsats.
2. Kommersiella tendenser och en rotlöshet till de ursprungliga idéerna och värdena urholkar upphovsmännens trovärdighet.
3. Formspråket har banaliserats innanför vår egen kulturs ramar, genom ett övertagande under modernismen, och ses nu utifrån dessa ramar som sekundärt i stället för ursprungligt.
Utifrån ett postmodernistiskt perspektiv så får ett verk sitt värde utifrån sin förmåga att uttrycka en stark tanke eller känsla, och styrkan i dessa värden avgörs av i vilken mån verkets kontext har en dominant tendens, eller snarare i vilken mån verket relaterar till en stark subjektiv tendens hos betraktaren. En konst som får kollektiv betydelse relaterar till större kollektiva kontextuella tendenser. Den mytiska betydelsen i ett verk är dess symboliska värde, och det avgörs av vilken symbolisk bild konstverket uppvisar för mig. Detta är underordnat den kunskap jag har, och om min förståelse av ett verks kontextuella tillblivelse motsvarar den förståelse verkets upphovsman har. Konstupplevelsen kan aldrig förringas, men jag måste vara medveten om att min konstupplevelse kan vara understödd av felaktig kunskap. En vidgad förståelse skulle kanske förringa konstverket dess först givna värde och möjligen ersätta det med en upplevelse som mer motsvarar upphovsmannens avsikter. Det kan också innebära att allt värde går förlorat för det enskilda subjektet när de ursprungliga orsakerna uppenbaras. Tendenser finns att tilldela verk mytologiska värden som bättre attraherar eller angriper vår egen begreppsvärd. Exempel på sådant är den västerländska fascinationen för andra kulturers brott med den egna kulturen, att endast se extremer och olikheter. Detta leder till indoktrinerade uppfattningar om olika kulturers sammanhang. Det mytiska falsariet kan då i många fall – där genuin förståelse och samhörighet saknas – vara enda upphov till ett verks värde. Varje konstverk är en representant, och utan förståelse för vad det representerar så är våra reaktioner obändligt knutna till vår egen begreppsvärld. Vi får inte en förståelse för en kultur genom att se dess konst, det kan vi endast få genom att inlemmas i kulturen, och där är endast konstverket en del, en alltför liten del för att i sig utgöra ett koncentrat. Reaktioner är utan den kontextuella inlevelsen bundna till vår egen symboliska begreppsvärld och våra fördomar.
Problemet med att ställa ut etnisk konst på våra konsthallar är att den värdeladdning vi ger verken är från vår egen kontext, och det blir ett förminskande av konstverken att ställa ut dem som om de faktiskt är tillgängliga för en publik. Även om det är konst i sin ursprungliga kontext så är detta förfarande ett respektlöst förminskande av konsten och även konstnärerna. Det är inte konsten som inte är värdig att ställas ut, utan vi som saknar förmåga att ge den dess unika kvalitéer. För att det ska bli annorlunda så måste vi först vidga vår förståelse så konsten talar till oss i stället för att vi applicerar våra fördomar på den. Det går naturligtvis att ställa ut vad som helst och sedan får publiken projicera sina subjektiva värden på den, men är det en sådan ytlig konstsyn vi vill ha? Det leder inte till fördjupning, utan dess motsats. Den tveksamhet som utgår från detta tycker jag inte är en nervärdering utan en förståelse för värdens relativa funktioner. Lösningen på detta, och som kan berättiga etnisk konst på våra konsthallar, är att en kontext medföljer konsten. På så sätt så kan den komma till sin rätt i högre grad och bidra till fördjupning. Ett förfarande som inte går till väga på detta sätt bidrar till den allmänna nervärderingen av etnisk konst, och även dess upphovsmän. Detta gäller även den västerländska postmodernistiska konsten som är i samma beroende av en kontext för att den inte ska bemötas med skepticism och misstro. Behovet av konstpedagoger på våra konsthallar har aldrig varit större.
Men det finns också de som menar att konst är oberoende av en kontext, ett verk är i sig besjälat med ett värde; det kan tala för sig själv. När detta är konstnärens avsikt så sker inget förminskande av konsten genom att vi förbiser konstnärens intentioner. Om vi har en skild subjektiv upplevelse än andra så finns där inget vi begår våld på. Men att konsekvent hantera all konst så innebär ett förminskande av den konst som inte faller under detta begrepp. Det är som att ställa ut en bok ingen kan läsa, och sedan mena att dess värde ligger i bokstävernas grafiska upprepning. Om jag hade skrivit boken så skulle jag ha känt mig förminskad och respektlöst behandlad. Om jag sedan skulle ha kompenserats ekonomiskt för denna behandling - och jag hade accepterat min levnadssituation - så hade det inte förbättrat konstsynen; jag hade då börjat profitera på ett falsarium och således bidragit till missförhållanden och förytligande. Men hade jag varit fattig så hade jag troligen accepterat denna behandling, och vidare behållit min självkänsla genom att förminska betydelsen av både konsten och vad andra uttolkar av den. Här har vi ett ansvar gentemot människor som är utsatta, och även att ansvar gentemot konsten så att den i sig inte blir ett destruktivt redskap som bidrar till okunskap och förytligande.
Sabine Marschall, ”Positioning the ’other’. Reception and Interpretation of Contemporary Black South African Artists
Den ökade globaliseringen har den effekten på konsten att även den får en global kontext och verkar i högre grad över gränser. Globaliseringen innebär samtidigt en kontextuell avsmalning och likriktning. Denna globaliserade avsmalning av kontens kontext dikteras främst av den västerländska konstvärldens intellektuella institutioner och kretsar. Detta verkar som kvalitetsmärke och standard för de nya sydafrikanska konstambitionerna. Karaktäristiskt för de postmodernistiska uttrycken är att hålla sig uppdaterad med de senaste uttrycksmedlen/materialet och att hålla sig ajour med de teman konstvärlden arbetar av och ställs inför. Detta är förunnat de som har dessa möjligheter, och andra som inte har dessa möjligheter lämnas utanför denna accelererande process. Risken finns att en kultur både tappar sina kulturella rötter och konsttraditioner samtidigt som det stora flertalet alieneras från en elitistisk begränsad konstvärld. Konsten förlorar då sin roll för alla utom några få utvalda. Detta är faran med all centralisering; där värden dikteras från en källa som omöjligt kan omfatta den mångfald av traditioner och historiska trådar som existerar runt om i världen. Detta leder till rotlöshet och apati för de individer som utelämnas. Den postmodernistiska konsten är i sig existentialistisk i dess negativa bemärkelse; att den fungerar som en revoltör mot kulturtraditioner och ideal, traditioner och ideal som i århundraden drivit människor framåt och gett mening åt vardagen. Den är på så sätt konstens motsvarighet till nihilismen. En nihilistisk grundsyn är av godo så länge den gör upp med vidskepelse och lögner, men detta får också konsekvenser i form av rotlöshet. En individ är endast stark så länge hon kan motivera sina livsval utifrån någon form av grund. Den postmodernistiska konstvärlden är en sådan grund, som lever ett eget slingrigt liv utan några andra stilideal än den för tillfället rådande problematiseringen. Detta fokus driver konstnärernas ambitioner, men endast för de invigda. Den konst som ändå förmår att uppstå utanför de invigdas sfär uppvisar mer direkta livsnära traditioner och material. En uppdelning kan då göras: 1: den konst som bygger på en form av lokal tradition, lokalsociala angelägenheter och användandet av lättillgängliga material och tekniker. 2: den konst som ständigt förmår att uppdateras gentemot den internationella ”standarden”.
Det existerar en spänningspunkt mellan den sydafrikanska postmodernistiska konsten och den internationella postmodernistiska konsten, och man kan fråga sig varför. Personligen tror jag denna spänningspunkt existerar till stor del av just det postmodernistiska dilemmat; ”vad är bra konst?”. Utställare runt om i världen utmanas att tänka över kvalitetsbegreppet just för att det aktualiseras genom den problematik som finns i Sydafrika. Nya konstnärer dyker upp som anammar den internationella stilen, men vad är kriterierna för att konstverket har en hög kvalitet? Denna kvalitet ”garanteras” i väst till stor del av konstnärens bakgrund; i form av utbildning och teoretiska kontext. När utställare sedan ser postmodernistiska uttrycks uppstå i nyligen reformerade konstskolor, så frågar de efter en kontext, och det är denna frågeställning som medför problematiseringen och tveksamheterna. Det kontextuella sambanden söks och då spelar också våra fördomar in, fördomar som uppstår utifrån en begränsad kunskap. Vi söker konstnärens identitet, uppväxt och teoretiska sammanhang, OCH vi börjar också söka en värdegrund för att vi ska kunna värdera ett konstverk. Det sydafrikanska konstverket spelar då inte längre efter samma postmodernistiska regler som här på hemmaplan. Här frågar vi inte efter en trovärdig värdegrund, utan vi låter oss övertygas av en stark framställning som rimmar med våra tidigare erfarenheter. Vi får se vår postmodernistiska bubbla spricka i spänningspunkten mellan de olika kulturerna. Vi ifrågasätter ”de andra” i stället för att ifrågasätta oss själva eftersom det är så lättare att se problematiken hos andra. Detta resulterar i att vi gärna vill se Sydafrikansk konst ”kryddad” med lokala traditioner, så ”den är på riktigt”. För de konstnärer med universella frågeställningar och teman innebär detta en särbehandling, att deras konst är mindre värd enbart för att vi kräver något utav den vi inte har förmåga och självinsikt att kräva av oss själva.
De stereotypa uppfattningarna uppstår i den filosofiska begreppsförvirringen om absoluta värden och existentialistiska värden. Det är svårt att konsekvent handskas med postmodernism. Vi fascineras av olika naturfolks värderingar och levnadssätt, samtidigt som vi rent intellektuellt förkastar deras grundläggande värderingar. Denna kluvenhet har de flesta med sig i vardagen; ingen vet varför de agerar som de gör, men samtidigt så fungerar vi i vardagen efter ett antal traditionella levnadsregler. ”Primitiva” kulturer blir vårt postmoderistiska förråd av traditioner som eventuellt kan vara något att ha. Vi värderar dem samtidigt som vi förkastar dem. Det är en naiv, romantisk och inkonsekvent syn, och samtidigt ett översitteri. Vi vill hellre att de ska representera detta än att ytterligare skapa postmodernistisk konst som liknar ”vår egen”, och dels konkurrera och dels skära bort den romantik vi upphöjer. Att vi i vår bedömning utser andra kulturer som ”förråd av romantiska traditioner” och väljer att uppmuntra dessa traditioner trotts att vi själva i grunden förkastar dem visar på hur vår egen inkonsekvens och kluvenhet påverkar oss i våra val.
-
Harald Davidsson
- Inlägg: 5897
- Blev medlem: 28 okt 2009 13:48
kontextuella tillblivelse, skriver du..
jag tycker att det är i högsta grad ohederligt att använda ett sådant begrepp som...kontextuell..som kan betyda allt mellan himmel och jord i samband med att förklara den skapande processen,,det är verkligen att operera i mörkret med alla dessa mörka krafter tillgängliga..
jag tycker att det är i högsta grad ohederligt att använda ett sådant begrepp som...kontextuell..som kan betyda allt mellan himmel och jord i samband med att förklara den skapande processen,,det är verkligen att operera i mörkret med alla dessa mörka krafter tillgängliga..
Zokrates skrev:nuddle skrev:konsten är den blomma
vars källa ljuset vilar över
Om vi tar Andy Warhols svar på vad han gillade mest, så var det ju dollar, om en konstnär drivs av ett sådant underliggande motiv så ser jag inte riktigt den konstens egna värde, annat än att det direktöversatts i just money.
konsten är alltså den blomma, vars källa ljuset vilar över
det är inte vilken blomma som helst....
andy warhols blomma, är den blomma
vars källa soptippen är och måsarna
vilar över. . . .
-
Harald Davidsson
- Inlägg: 5897
- Blev medlem: 28 okt 2009 13:48
Vi söker verkets kontextuella tillblivelse och avgör utifrån detta – snarare än konstverket i sig själv – om vi vill tilldela konstverket ett värde. Konsten är i sig stum utan vår begreppsvärld. skriver du..
det här är värsta sortens nonsens, vi reagerar med ögonen på en bråkdel
av en sekund på ett konstverk, detta reagerande är också beroende av
den emotionalitet som målningen i sin helhet uttrycker, dess symboliska
dynamiska kraft som träffar vår insida genom bilden på ögat, och detta
kallas för ...vid första intrycket..., och detta är det viktigaste i den
skapande process som plötsligt kan uprättas mellan betraktaren och
konstverket ifall målningen då är äkta konst, fast det du pratar om är en
intellektuell process. för det är någonting annat, för den processen uppstår först
efter att vi reagerat, som Newton säger, den dialektiska reaktionen mellan
två involverade kroppar, alltså mellan målningen och bettraktaren, du är fullproppad
av intellektuellt bråte och under detta ligger alltså din skapande kraft nertryckt.
.så den äkta skapande processen mellan dig själv och konstverket
är förträngt hos dig, det är väl kanske en miljöskada efter alla år i konstskola,
att Zokrates totalt underkastar sig din text, den annars så kritiske, och på ett falskt sätt
nästan fjäskande upphöjer ditt dravel och spammande som en undersåte eller lakej,
det fötrstår jag inte,ja, du är ju ägare, och då har du tillgångar, alltså makt, och det
är väl hans sätt att förhålla sig till makten
jag är alltså inte emot dig, snarare tvårtom, se detta som en process att försöka förstöra det i dig
som hindrar dig från att omfamna ditt hjärta.
det här är värsta sortens nonsens, vi reagerar med ögonen på en bråkdel
av en sekund på ett konstverk, detta reagerande är också beroende av
den emotionalitet som målningen i sin helhet uttrycker, dess symboliska
dynamiska kraft som träffar vår insida genom bilden på ögat, och detta
kallas för ...vid första intrycket..., och detta är det viktigaste i den
skapande process som plötsligt kan uprättas mellan betraktaren och
konstverket ifall målningen då är äkta konst, fast det du pratar om är en
intellektuell process. för det är någonting annat, för den processen uppstår först
efter att vi reagerat, som Newton säger, den dialektiska reaktionen mellan
två involverade kroppar, alltså mellan målningen och bettraktaren, du är fullproppad
av intellektuellt bråte och under detta ligger alltså din skapande kraft nertryckt.
.så den äkta skapande processen mellan dig själv och konstverket
är förträngt hos dig, det är väl kanske en miljöskada efter alla år i konstskola,
att Zokrates totalt underkastar sig din text, den annars så kritiske, och på ett falskt sätt
nästan fjäskande upphöjer ditt dravel och spammande som en undersåte eller lakej,
det fötrstår jag inte,ja, du är ju ägare, och då har du tillgångar, alltså makt, och det
är väl hans sätt att förhålla sig till makten
jag är alltså inte emot dig, snarare tvårtom, se detta som en process att försöka förstöra det i dig
som hindrar dig från att omfamna ditt hjärta.
-
Pocahontas
- Inlägg: 18
- Blev medlem: 11 sep 2010 17:49
Harald Davidsson skrev:öppna en ny tråd med flera av dina bilder, Johan
så ska jag kommentera, äkta eller falskt. Du är
fullproppad med teknik, mekanik och vetenskap, men
under all denna bråten finns din äkta skapande kraft
nertryckt,
Åk till skagen i Danmark och hyr ett hus där
några månader och måla i sträck, men du måste börja måla
som ett barn med fingrarna och skvätta hit och dit med färgerna
och ha duken på golvet,
du måste försöka bryta igenom alla
tankar om teknik och hur det ska vara och mekanik osv. du
måste ner till din bilds botten, där har du din skapar kraft
äkta och levande.
Det är som att påstå att människan skulle kunna uttrycka sina sanna känslor bättre om hon inte lärde sig att tala. Bara för att det är fördolt och klumpigt är inget sannare. Mina två spädbarn känner kissnödighet på riktigt, och de skulle känna det lika mycket om de kunde rita en kissande gubbe, eller säga kiss, men det kanske verkar mer äkta för dig att de bara gnäller och vrider sig?
Vilka är online
Användare som besöker denna kategori: 8 och 0 gäster