Inläggav hermit philosopher » 18 maj 2011 11:15
Hej Ranchi,
En reaktion på omvärlden (att bli tårögd och stum av kritik, t ex) är en inställning till den och visar vilka perspektiv man själv lever efter. När man förstår att man äger makten att frivilligt välja - och ev. välja bort, en [socialiserad] inställning som inte längre gagnar - befriar man sig från egna negativa sätt att bemöta andras handlingar. Man blir nu herre över vad folk kan åsamka hos en, utan att behöva påverka vad de egentligen gör.
Kritik, är ju åsikter om hur saker bör och inte bör vara/göras och säger ofta mer om andra och omvärlden än om det kritiserade. När livet som sådant väljs att ses som ett tillfälle till lärdom, får all sorts kritik en vägledande roll mot större insikt [om såväl världen, som om oss själva].
Konstruktiv kritik är välmenat och, till skillnad från destruktiv, syftar till att råda någon till en mer givande interaktion med omvärlden. Konstruktiv kritik innefattar därför förklarande argumentation utifrån hur t ex en handling, riskerar att [miss]uppfattas och bemötas negativt av andra. Vanligen, följs denna sorts kritik av ett förslag på alternativt handlingssätt.
Destruktiv kritik saknar rådande funktion; den är ett [oföklarat] krav på anpassning till någon annans åsikter. Kritikerns emotioner styr oreflekterat över själva kritiken.
Dekonstruktiv kritik ifrågasätter kritikers syfte med det påpekade, uppmanar till reflektion och samtal kring situation, men inbegriper samtidigt att ta kritiken på allvar och beakta vad som sägs. Målet är att förvandla destruktiv kritik till en mera konstruktiv sådan.
Önskar dig en insiktsfull och givande vandring genom livet,
Hermit