Sokrates tråden!

[Harald Davidsson]

Du kan ju fråga Sokrates om han vet hur mycket klockan är
det är klart att vi vet, det kallas att minnas
ifall du inte minns, hur sätter du då ihop bokstäverna,

[Sefket Ramovic]

...

[A]

Ja alltså, efter en stunds tänkande så kommer jag fram till att jag vet något. Men jag vet inte vad! Är det synonymt med det Sokrates tänkte på när han sa "jag vet att jag inte vet"?

Det kanske är det att jag "inte vet" som jag veter (finns inte den böjningen??) när jag kommer fram till att "jag inte vet vad jag vet(er)"?

För att jag ska få veta det, så måste jag prata med Sokrates om det. Lever han? Jag har hört att han är död.

[Harald Davidsson]

hur vi vet att Sokrates funnits,,det är en felaktig fråga, det är ungefär som när vi målar en tavla, vi kan experimentera, men inte ha sönder formen, det handlar om känslighet, vi ska ifrågasätta, men inte vara paranoida,

[A]

Jag vet! Jag vet att jag skriver. Jag vet att jag vet.

Men jag vet också att jag INTE vet. Men det är två olika världar, där den ena är den mänskliga vardagskommunkations-världen, och den andra är rent icke-vetande, där ingen kommunikation är möjlig och allt är ett stort icke-vetande.

Vad är?

Det går inte att förena dom två.

Jag kan inte veta att jag inte vet. För att inte veta, så måste jag sluta veta, och hur jag gör detta vet jag inte.

Alltså kan jag inte veta att jag inte vet. Men jag kan samtidigt veta att jag inte vet, eller i varje fall vara rätt säker på detta. Men jag kan inte vara helt säker på att jag inte vet. Detta vet jag endast då jag inte vet, och inte när jag vet att jag icke vet - för då är min tankevärld upptagen med att bekräfta "jag vet att jag inte vet" som säker. Men det är fortfarande en tanke som jag vet om! Och jag är inte helt säker på att jag, som jag samtidigt har en tanke som säger mig "jag vet att jag inte vet", på att jag inte vet, eftersom en tanke då är i vägen för att inte veta.

Alltså kan jag inte veta att jag vet, igen.

[Harald Davidsson]

SEFKET, allt vetande börjar genom minnet, för vårt minne skapar för oss en värld bortom världen, alltså ett metafysiskt vara, för ibland då du minns, var är du då.

[Sefket Ramovic]

...

[Sefket Ramovic]

...

[Harald Davidsson]

Sokrates är en av de få som verkligen funnits, hur många av dessa 7 tusen millioner som bevistar jotrdklotet i dag
finns verkligen till, vi måste alltså först definiera vad vi menar med att finnas till,
jag menar att vi först måste öppna hjärt-chakrat för att bli katigpriserade
som en som verkligen finns till.

[Sefket Ramovic]

...

[rara-gossen]

att göra anspråk på vetande är en enormt utsatt position.

Om man insett det kanske man säger "jag vet inte någonting"...men detta är ju fortfarande ett anspråk på vetande: man vet ju något genom att inte veta något,

Däremot om man säger: "Jag vet att jag inget vet", vänder man lite på detta och säger till sig själv: "jag har tillskansat mig kunskap om mitt icke-vetande.


I mina öron låter det lite som det kan placeras in i ett hegelianskt system. Där att tro att man vet (språkligt obegripligt jag vet) är tesen. Vilken möter sin antites i sin motpart, någon som tror att han inte vet någonting.

En syntes skapas då när man sedan inser bristen hos bägge dessa påståenden.
Syntesen är den upphöjda positionen man innehar när man isåfall är medveten om både ett imaginärt vetande och ett imaginärt ovetande.
Vilket utmynnar i satsen: jag vet att jag inget vet.

[Sefket Ramovic]

...

[A]

Förstår inte hur detta antagande:

Alla finns, annars vore omöjligt att prata om dem.
Även de som inte finns, finns.

Går ihop med:

Jag vet att jag ingenting vet.

Och konsekvensen av Sokrates tes. Tycker du bestämt anta dig veta något här, att "även de som finns, finns".

Förklara, Sefket, hur detta att gått ihop med Sokrates tes "jag vet att jag ingenting vet", och fått såna speciella vetanden på köpet. Har du fler vetanden, förutom att "du vet att du inte vet"?

Eller vet du detta? Jag har inte hört dig själv säga det än, men du har citerat Sokrates.

[Sefket Ramovic]

...

[Sefket Ramovic]

...