Sokrates tråden!

[Sefket Ramovic]

...

[Sefket Ramovic]

...

[Sefket Ramovic]

...

[A]

Men allvarligt Zokkan, är det inte helt
onödigt för oss att ens existera om vi
verkligen inget vet, alltså om allt bara
är subjektivt, och allas utalanden väger
lika mycket? Vad är det då för meningen
med detta forum, vi kan lika gärna rulla
runt i bajs, det är lika "sant"

Men att veta att vi inte vet, är inte synonymt med att vara handikappade. Det måste väl Sokrates (jag har inte läst hans tal, men blev sugen) ha begripit. Det är inte svårt att titta på denna text och inte fatta vad den handlar om, kan inte alla det? När jag stannar upp och tittar så ser jag bara en massa svarta punkter, etc, det är en dimension av att "veta att jag inte vet". Att inte veta är ju bara en insikt som vi kan berätta om för andra. Jag trodde det var helt klart i början av tråden vad detta handlade om, och att vi skulle berätta för varann om hur detta hade påverkat våra liv.

Här är alla välkommna men särskilt de
som har insett vad Sokrates menade med "Jag vet att jag inget vet!"

Det som kommer diskutteras i denna tråd är hur man
kan bli mer medveten om hur man vet att man inget
vet och vilka praktiska konsekvenser detta bär med sig
för en själv i ens dagliga liv. I längden är tanken med
denna tråd att ge alla de som innehar visdom, att skaffa
sig mer och mer visdom.

Kan vi inte hålla oss mera till trådens ämne? Nu håller vi det på en "innan insikts"-nivå. Samma nivå som Sokrates roade sig med sina åhörare om.

[Sefket Ramovic]

...

[A]

Jag vet den objektiva sanningen,
däremot är det inte säkert att du vet och därmed
kan du inte påstå att jag inte vet eller vet!

Kunskapen kring detta med att "jag vet att jag inte vet" är subjektiv. Vad är den objektiva sanningen, tycker du?

Hur kan du påstå att något är subjektivt om du inte samtidigt vet vad som är objektivt?

Du kan istället säga vad den objektiva sanningen är, som du har upptäckt?

Var logisk NU!

[Sefket Ramovic]

...

[A]

Sefket Ramovic, svamlar du med flit för att försöka nå det tillstånd som Sokrates hade?

[Zokrates]

Jag vet den objektiva sanningen,
däremot är det inte säkert att du vet och därmed
kan du inte påstå att jag inte vet eller vet!

Kunskapen kring detta med att "jag vet att jag inte vet" är subjektiv. Vad är den objektiva sanningen, tycker du?

Hur kan du påstå att något är subjektivt om du inte samtidigt vet vad som är objektivt?

Du kan istället säga vad den objektiva sanningen är, som du har upptäckt?

Det är att kärleken är måttet,
och att måttbandet är logiken,
och att ögonen är medvetandet.
och det som mäts är allting.

Vilken kärlek, hur uppstår förresten kärlek?
Logiken är en analytisk metod där vårt förnuft är måttbandet.
Stackars de som fötts blinda, tror du de saknar medvetandet med?
Nej, vi kan enbart mäta det som vi kan konstruera mätapparater för.

Angående kärleken
Måttstocken av det ideala ligger i våra gener, som ett program som vi inte kan bortse ifrån. Det styr vår grunduppfattning av vad vi ser och hör och bestämmer åt oss vad och vilket som skall uppfattas som vackert och  estetiskt.Ingen behöver alltså tala om för oss att det är en skönhet vi ser, eller att den där personen har en underbar röst medan den där låter falsk och vedervärdig, vi vet det redan så vad är det vi lär oss då när vi redan kan bedöma denna gradskillnad, jo det är hur vi skall hantera och bemöta det som inte ligger oss i smaken, men redan instinktivt vet vi att dra oss undan det fula, däremot har vi ingen naturlig lust att vare sig jaga eller straffa, så det är just det vi lär oss av den äldre generationen. Därav framväxer fördomar, konkurrens, tävlingsvilja, utslagning, mobbing, rasism, allt det där fula som vi lärt oss att tycka illa om, så hur är det egentligen med vårt sinne för kärlek, är det inte ett utslag av en genetisk felmutation, något onaturligt då den gjort oss selektiva i vår förmåga att älska?

[Sefket Ramovic]

...

[Sefket Ramovic]

...

[Sefket Ramovic]

...

[A]

Ja. Men. Håll. Dig till trådens ämne. Det är du själv som har formulerat det, men jag kan bara se att 80 % av allt som hittills skrivits har inte handlat om det utan handlar bara om att inte bli avbruten och handlar bara mer om att ösa ur sig tankar, precis som att man fått inspiration till att träna tankeverksamheten genom att säga allt man tänker på, oavbrutet. Då kommer man aldrig nånsin fram till att "jag vet ingenting".

Ta bara denna vers:

Det är att kärleken är måttet,
och att måttbandet är logiken,
och att ögonen är medvetandet.
och det som mäts är allting.

Det går inte att göra "ingenting" till ett bättre ställe, eller att försöka utnyttja det på något sätt för att få ut mer av det än vad som redan finns där: inget. Det är just det att jag inget vet som är poängen, och jag kan inte se ett endaste ord som du har skrivit som har med det att göra. Förutom att det ska på nått sätt förbises så att man kan utnyttja det för att komma åt nått som är mer värdefullt, använda det för någon måttstock, eller inspiration för nått som komma skall. Men jag vet inte vad det skulle vara, eller ha med ämnet att göra. En fråga: är grötig tankeversamhet mer värdefullt än att ingenting veta, och samtidigt veta om det?

Tänker du nånsin på att du ingenting vet? Berätta om det!

Dom där orden kommer du ha glömt om några dagar, och likaså jag. Om det hade varit skrivet med någon starkare förankrad andemening så kanske jag kunde uppfatta vad som står.

Måttbandet för vad? Ögonen är medvetandet? Det som mäts är allting?

Nä, gonatt.

[Zokrates]

Sefket Ramovic, svamlar du med flit för att försöka nå det tillstånd som Sokrates hade?

Jag är fullt allvarlig, jag tror inom några månader kommer de flesta ha insett samma sak.


Vad jag vet så pratade även Platon om absoluta värden: det sanna, det goda, det heliga?
och vad jag har läst var de mycket kärleksfulla människor

Vad är det goda, jag har själv väldigt svårt att klart definiera vad som är gott, ta mat t.ex, en del gillar något och anser att det är gott, andra ogillar det och tycker att det är äckligt, ta musik t.ex, en del säger att de lyssnar på god musik, men vad är det, kan vi komma överens om vad som är god musik? Kan alla människor sjunga rent, tänk om det är så att det bara är en liten minoritet som kan kan sjunga rent och enligt vad, jo de skalor som vi har satt upp som bestämmer hur väl vi kan följa tonerna, men om det är så att det bara är en mindre del som kan följa dessa skalor rent, följer vi då inte en musikalisk lögn baserad på det udda redan där, samt har hyllat det till skyarna som något gott?
Skönheter, ja det lär ju sannerligen finnas fler fula människor än vackra, ligger det något gott i detta förhållande eller att vi hyllar de få och ratar majoriteten, knappast. Onda gärningar, goda gärningar, är inte det främst ett utslag av vilken position du har i ett socialt sammanhang kombinerat med individers ambitionsnivå, som tvingar fram än det ena beteendet eller det andra och vill du verkligen leva som en helt igenom god människa, ja då lär du ju få göra allt i din makt för att helt undvika den sociala kontakten med dina medmänniskor. Det sanna, är inte det det som ligger där oförvanskat, opåverkat, orört av lögnen, det är sanningen och inget annat. Heligt, vad är det heliga är jorden helig, nej då skulle inte asteroider slå ned på den, men om vi nu lever på en ohelig plats, är inte vi därmed oheliga i och med det? Livet betyder inte mer än vad ett sandkorn betyder, om vi inte själva definierar ett värde, däri ligger det heliga, vi skänker det åt det vi uppskattar vilket i slutändan förmodligen innebär oss själva en människa eller en idé skapad av oss.

[Sefket Ramovic]

...