Förlåtelse eller oberörd?

[klorofyll]

Låt säga att man tror att någon har varit taskig emot en.

Jag ska presentera två alternativa lösningar:

1. Du förlåter personen för vad den har gjort emot dig.

2. Du kommer fram till att personen aldrig var taskig emot dig, du bara upplevde det så då.

Alltså:

3. Enligt det första alternativet har någon varit taskig mot dig, men du har förlåtit den.

4. Enligt det andra alternativet så har personen inte varit taskig mot dig, du bara upplevde det så.

Mina frågor blir:

5. Vad är skillnaden mellan dessa alternativ?

6. Är det samma sak?

7. Blir resultatet annorlunda?

(Jag sätter olika siffror för att det ska bli lättare att hålla ordning på)

[Pilatus]

2. Du kommer fram till att personen aldrig var taskig emot dig, du bara upplevde det så då.

Om du för ett ögonblick kände dig sårad, men vid litet eftertanke kom fram till att du missförstod avsikten, så funderar du kanske ändå på varför.
Var det ett skämt som gick dig över huvudet, fanns det möjligen en avsikt att få dig att framstå som litet mindre smart? Ett nog så giftigt vapen om det nu förhöll sig så. Eller misstolkade du budskapet av helt andra skäl? Likväl kanske den glada stämningen försvann. Så att misstolka någon är inte alltid något man enkelt kan slå ifrån sig. Jag tror att unga människor kan känna sig osäkra på andras avsikter. Är man äldre är det enklare att ignorera personer som vill framstå som litet smarta.

[klorofyll]

2. Du kommer fram till att personen aldrig var taskig emot dig, du bara upplevde det så då.

Om du för ett ögonblick kände dig sårad, men vid litet eftertanke kom fram till att du missförstod avsikten, så funderar du kanske ändå på varför.
Var det ett skämt som gick dig över huvudet, fanns det möjligen en avsikt att få dig att framstå som litet mindre smart? Ett nog så giftigt vapen om det nu förhöll sig så. Eller misstolkade du budskapet av helt andra skäl? Likväl kanske den glada stämningen försvann. Så att misstolka någon är inte alltid något man enkelt kan slå ifrån sig. Jag tror att unga människor kan känna sig osäkra på andras avsikter. Är man äldre är det enklare att ignorera personer som vill framstå som litet smarta.

Jag tror att det i detta fall är den andre som som har missförstått en själv, låt säga att man är en mygga, men motparten tror att man är en elefant, motparten kastar ondsinta pilar mot en och tror att den hela tiden träffar, men egentligen finns det ingen elefant och myggan är nästintill omöjlig att träffa med en ondsint pil, det man blir ledsen av är att motparten hela tiden vill vara taskig mot en, men egentligen lyckas den aldrig riktigt vara det, för man är inte den som motparten tror. Detta leder till massa jobbiga omständigheter.

[Angelina]

Det går inte riktigt att ge ett generellt svar utan varje situation är unik och måste ses i sitt sammanhang.

Om det tex är ett barn som är arg på föräldern för att hen inte får allt godis hen vill ha, men sedan växer upp och inser att det inte var för att vara taskig som föräldern gjorde så jämfört med om föräldren tex medvetet övergött barnet och denne ändå förlåter.

Skillnaden ligger i hur barnet väljer att betrakta detta i vuxen ålder. En kanske är glad över sin fetma, den andra kanske är tacksam över en hälsosam livsstil.

Personligen väljer jag naturligtvis att hysa agg mot så många som möjligt så länge som möjligt oavsett egentlig avsikt, eftersom bara idén om ett förorättande är tillräckligt förorättande för att aldrig förlåta och dessutom fungera som varnande exempel för andra potentiella nya förorättningsaspiranter.

[Marko]

skilnaden jämnas ut med kommunikation och låter tiden få känslor att mogna och verka.


Förlåtelse behövs inte som ord, det visar man genom den person man är.
Kan man inte läsa av andra personers känslor, lyssnar mer på andra, ja då får man själv ta konsekvensen av att förlora en vän eller nära. Tror man sig ha rätt, och kommer fram till att man har fel, så kan man be om ursäkt, vilket är en signal på att man respekterar denne.

Jag använder ordet förlåt slentrianiskt för bagateller, För värre fel brukar jag prata igenom saken. (när tiden är mogen)

[klorofyll]

Om det tex är ett barn som är arg på föräldern för att hen inte får allt godis hen vill ha, men sedan växer upp och inser att det inte var för att vara taskig som föräldern gjorde så jämfört med om föräldren tex medvetet övergött barnet och denne ändå förlåter.

Skillnaden ligger i hur barnet väljer att betrakta detta i vuxen ålder. En kanske är glad över sin fetma, den andra kanske är tacksam över en hälsosam livsstil.

Menar du att man själv kan välja om någon har varit taskig emot en eller inte? Jag skulle mycket väl kunna tänka mig att det är så. Ibland tänker jag att ingen kan komma åt mig, för oavsett om människor blir arga på mig, så blir jag inte arg på dem.

[Angelina]

Menar du att man själv kan välja om någon har varit taskig emot en eller inte? Jag skulle mycket väl kunna tänka mig att det är så. Ibland tänker jag att ingen kan komma åt mig, för oavsett om människor blir arga på mig, så blir jag inte arg på dem.

Nej, det menar jag inte heller egentligen, fast till en viss del kan man välja, beroende på hur duktig man är på hantera sina känslor, och det hänger väl lite på hur härdad man är. Ju taskigare folk har varit mot en desto mer erfarenhet har man av att tackla sådana upplevelser.
Men det hindrar inte folk från att fortsätta vara taskiga, så du kan alltså inte välja deras beteende gentemot dig själv.

Jag vet heller inte om man verkligen kan välja sin reaktion heller, eller bara intala sig att man väljer och vad skillnaden i såna fall är. Blir man inte arg så blir man inte arg, men blir man arg och försöker trycka ner den känslan är en helt annan sak.

Tiden låter en dock bearbeta upplevelser och få distans genom gå igenom hela spektrumet av möjliga reaktioner på samma händelse.

[klorofyll]

skilnaden jämnas ut med kommunikation och låter tiden få känslor att mogna och verka.


Förlåtelse behövs inte som ord, det visar man genom den person man är.
Kan man inte läsa av andra personers känslor, lyssnar mer på andra, ja då får man själv ta konsekvensen av att förlora en vän eller nära. Tror man sig ha rätt, och kommer fram till att man har fel, så kan man be om ursäkt, vilket är en signal på att man respekterar denne.

Jag använder ordet förlåt slentrianiskt för bagateller, För värre fel brukar jag prata igenom saken. (när tiden är mogen)

Jag tycker det är väldigt bra skrivet, jag kan tillägga något jag har förstått det allra senaste, att komma överens med andra människor handlar inte bara om att läsa av, lyssna och försöka komma överens, man måste också inta vissa ståndpunkter och det i sig låter ju väldigt förståligt, men vad det var som gjorde att jag verkligen förstod, det var att jag insåg att för att inta en ståndpunkt så måste man sluta läsa av, lyssna och försöka komma överens på vissa sätt. Jag kan ge ett enkelt exempel, om jag säger att jag litar på dig - det är alltså min ståndpunkt - så kan jag inte samtidigt hålla på att kontrollera och ifrågasätta dig.

[Marko]

om jag säger att jag litar på dig - det är alltså min ståndpunkt - så kan jag inte samtidigt hålla på att kontrollera och ifrågasätta dig.

Håller helt med,
Orden när dom används ska fungera och vara meningsfulla,

Jag vet inte om jag gör rätt eller fel,
Men när barnen gör fel, så har jag sagt till dom att jag inte vill veta av några förlåt.
Det är oftast förlåtet redan innan det händer, för vi gör fel, och vi provar på saker som kanske inte blir så lyckat. Jag är inte far för att dömma, jag är far för att hjälpa och gå vidare. Men samtidigt gör jag också fel, och vill be om ursäkt, visa på att jag ångrar det jag gjorde, visa att jag inte sitter på stolthetens tron, utan är jämlik i dem när det gäller brister, vi gör alla fel.

[klorofyll]

Menar du att man själv kan välja om någon har varit taskig emot en eller inte? Jag skulle mycket väl kunna tänka mig att det är så. Ibland tänker jag att ingen kan komma åt mig, för oavsett om människor blir arga på mig, så blir jag inte arg på dem.

Nej, det menar jag inte heller egentligen, fast till en viss del kan man välja, beroende på hur duktig man är på hantera sina känslor, och det hänger väl lite på hur härdad man är. Ju taskigare folk har varit mot en desto mer erfarenhet har man av att tackla sådana upplevelser.
Men det hindrar inte folk från att fortsätta vara taskiga, så du kan alltså inte välja deras beteende gentemot dig själv.

Jag vet heller inte om man verkligen kan välja sin reaktion heller, eller bara intala sig att man väljer och vad skillnaden i såna fall är. Blir man inte arg så blir man inte arg, men blir man arg och försöker trycka ner den känslan är en helt annan sak.

Tiden låter en dock bearbeta upplevelser och få distans genom gå igenom hela spektrumet av möjliga reaktioner på samma händelse.

Jag kan förklara hur jag ser på saken..
Någon har varit taskig mot dig om den har lyckats förändra dina tankar och framförallt åsikter (din moral) till det negativa, om du är stark och lyckas stå emot allt sådant, så har du träffat ytterligare en omgogen person som gett dig realistisk erfarenhet.
Hur ser du på det?

[Marko]

Lol
tror du hon bryr sig om folk varit taskiga ?

ett steg, två, jag kliver på...

[klorofyll]

Lol
tror du hon bryr sig om folk varit taskiga ?

ett steg, två, jag kliver på...

När någon är taskig emot dig så försämrar personen din moral, det behöver inte betyda att du själv begår omoraliska handlingar, men din självbild blir åtminstone sämre.

[Marko]

När någon djävlas med en, så ger man dubbelt tillbaka.

[Algotezza]

När någon djävlas med en, så ger man dubbelt tillbaka.

Det gäller att välja mest effektiva metod.

Att svara med vänlighet kan för vissa vara som att få glödande kol på sitt huvud. Pröva1

/Algotezza

[Marko]

-- editor