Kants kausalitetsfälla

[Vega]

Att vi inte kan veta vad vi inte vet är inget tecken på att det finns något som vi inte någonsin kommer veta?

[Pilatus]

Att vi inte kan veta vad vi inte vet är inget tecken på att det finns något som vi inte någonsin kommer veta?

Det kan lika gärna vara så att det finns något okänt som vi aldrig kan få någon kunskap om, t ex tinget i sig, som Kant definierade det. Det vi kunde veta något om var fenomenen (strykjärnets vikt, form, värme).

[Vega]

Att vi inte kan veta vad vi inte vet är inget tecken på att det finns något som vi inte någonsin kommer veta?

Det kan lika gärna vara så att det finns något okänt som vi aldrig kan få någon kunskap om, t ex tinget i sig, som Kant definierade det. Det vi kunde veta något om var fenomenen (strykjärnets vikt, form, värme).

Men vad är syftet med det då?

[Pilatus]

Att vi inte kan veta vad vi inte vet är inget tecken på att det finns något som vi inte någonsin kommer veta?

Det kan lika gärna vara så att det finns något okänt som vi aldrig kan få någon kunskap om, t ex tinget i sig, som Kant definierade det. Det vi kunde veta något om var fenomenen (strykjärnets vikt, form, värme).

Men vad är syftet med det då?

Utan kunskap är vi hjälplösa. Kant ville undersöka kunskapens gränser, empiri är inte tillräckligt, vi måste även ha begrepp för orsak och verkan och andra kategorier. Kant antog att vi var begåvade med ett förnuft som kunde hjälpa oss. Man kan naturligtvis i dag ifrågasätta Kants epistemologi, men det han skrev gjorde stort avtryck i senare filosofers tänkande.

[Vega]

Det kan lika gärna vara så att det finns något okänt som vi aldrig kan få någon kunskap om, t ex tinget i sig, som Kant definierade det. Det vi kunde veta något om var fenomenen (strykjärnets vikt, form, värme).

Men vad är syftet med det då?

Utan kunskap är vi hjälplösa. Kant ville undersöka kunskapens gränser, empiri är inte tillräckligt, vi måste även ha begrepp för orsak och verkan och andra kategorier. Kant antog att vi var begåvade med ett förnuft som kunde hjälpa oss. Man kan naturligtvis i dag ifrågasätta Kants epistemologi, men det han skrev gjorde stort avtryck i senare filosofers tänkande.

Men är det inte att ta ställning utan grund? Och i vilket sammanhang har man nytta av denna ”kunskap”?

[Mlw]

Utan kunskap är vi hjälplösa. Kant ville undersöka kunskapens gränser, empiri är inte tillräckligt, vi måste även ha begrepp för orsak och verkan och andra kategorier. Kant antog att vi var begåvade med ett förnuft som kunde hjälpa oss. Man kan naturligtvis i dag ifrågasätta Kants epistemologi, men det han skrev gjorde stort avtryck i senare filosofers tänkande.

Det är svårt att förstå varför Kant fortfarande är så populär, med tanke på att kvantfysiken i praktiken har krossat hans filosofi. Enligt Kant kan vi erfara tingen, men vi kan inte veta något om tinget‑i‑sig. I kvantfysiken är det tvärtom: vi kan inte erfara kvantobjekten, men vi vet nästan allt om kvantobjektet‑i‑sig. [Edit: helt fel!]

Redan på 1790‑talet publicerade Herder (1744–1803) sin kritik av Kant, där han hävdar att kategorierna är förkroppsligade snarare än transcendentala. Våra kroppar "vet" redan vad substans, kausalitet, enhet, mångfald, rum och tid är. Herder menade dessutom att tänkandet är språkberoende. Därför är kategorierna språkligt‑kroppsliga formationer, inte transcendentala former.

Kant drar en skarp gräns mellan varseblivning och kunskap: utan begrepp (kategorier) finns ingen kunskap. Men en sådan gräns existerar inte. Vi kan också ha kroppslig kunskap. Bebisar förstår kausalitet: när en boll rullas bakom en skärm flyttar de blicken till skärmens slut och reagerar förvånat om bollen inte dyker upp där. Bin förstår skillnaden mellan "samma och olika". Myror navigerar med hjälp av vektorintegration. Getingar känner igen ansikten.

Det som får Kant att hamna så fel är hans benägenhet att dra skarpa gränser: mellan subjekt och objekt, kunskap och perception, förstånd och sinnlighet, form och innehåll, fenomen och noumenon, analytiskt och syntetiskt, a priori och a posteriori. En överdriven rationalism leder ofrånkomligen fel. [Edit: sofistiskt trams!]

Herder däremot ser kontinuitet där Kant ser dikotomier: ingen klyfta mellan kropp och tanke, ingen mellan språk och värld, ingen mellan form och innehåll, ingen mellan kultur och natur, ingen mellan perception och begrepp.

Ändå fortsätter många att följa Kant, medan få intresserar sig för Herder. Vad är det med Kant som är så lockande? Hans filosofi gav upphov till en hel flora av subjektivistiska system. Varför denna vilja att förlägga verkligheten i subjektet?

[xion]

Utan kunskap är vi hjälplösa. Kant ville undersöka kunskapens gränser, empiri är inte tillräckligt, vi måste även ha begrepp för orsak och verkan och andra kategorier. Kant antog att vi var begåvade med ett förnuft som kunde hjälpa oss. Man kan naturligtvis i dag ifrågasätta Kants epistemologi, men det han skrev gjorde stort avtryck i senare filosofers tänkande.

Det är svårt att förstå varför Kant fortfarande är så populär, med tanke på att kvantfysiken i praktiken har krossat hans filosofi. Enligt Kant kan vi erfara tingen, men vi kan inte veta något om tinget‑i‑sig. I kvantfysiken är det tvärtom: vi kan inte erfara kvantobjekten, men vi vet nästan allt om kvantobjektet‑i‑sig.

Redan på 1790‑talet publicerade Herder (1744–1803) sin kritik av Kant, där han hävdar att kategorierna är förkroppsligade snarare än transcendentala. Våra kroppar "vet" redan vad substans, kausalitet, enhet, mångfald, rum och tid är. Herder menade dessutom att tänkandet är språkberoende. Därför är kategorierna språkligt‑kroppsliga formationer, inte transcendentala former.

Kant drar en skarp gräns mellan varseblivning och kunskap: utan begrepp (kategorier) finns ingen kunskap. Men en sådan gräns existerar inte. Vi kan också ha kroppslig kunskap. Bebisar förstår kausalitet: när en boll rullas bakom en skärm flyttar de blicken till skärmens slut och reagerar förvånat om bollen inte dyker upp där. Bin förstår skillnaden mellan "samma och olika". Myror navigerar med hjälp av vektorintegration. Getingar känner igen ansikten.

Det som får Kant att hamna så fel är hans benägenhet att dra skarpa gränser: mellan subjekt och objekt, kunskap och perception, förstånd och sinnlighet, form och innehåll, fenomen och noumenon, analytiskt och syntetiskt, a priori och a posteriori. En överdriven rationalism leder ofrånkomligen fel.

Herder däremot ser kontinuitet där Kant ser dikotomier: ingen klyfta mellan kropp och tanke, ingen mellan språk och värld, ingen mellan form och innehåll, ingen mellan kultur och natur, ingen mellan perception och begrepp.

Ändå fortsätter många att följa Kant, medan få intresserar sig för Herder. Vad är det med Kant som är så lockande? Hans filosofi gav upphov till en hel flora av subjektivistiska system. Varför denna vilja att förlägga verkligheten i subjektet?

Men mellan fysik och metafysik är däremot gränsen tydlig.

[Smisk]

Empirisk kunskap har vi eftersom inre/yttre perspektiv på tillvaron existerar och fungerar tillsammans.
Det är endast för att dessa finns och fungerar tillsammans som vi kan ha kategorier och empiriska erfarenheter.

[xion]

Ibland kan det enkla vara svårare att förstå än det komplicerade.
Det står på ett ställe i Tao te ching, att när kärlet är fullt måste man tömma för att kunna fylla.
Skillnaden mellan metafysik och fysik har man känt till sedan Aristoteles tid, men eftersom kärlet är fullt så går det inte in i alla fall.

Tänker man bort människan så försvinner all metafysik.
Kvar blir endast fysik.

[Vertumnus]

Utan kunskap är vi hjälplösa. Kant ville undersöka kunskapens gränser, empiri är inte tillräckligt, vi måste även ha begrepp för orsak och verkan och andra kategorier. Kant antog att vi var begåvade med ett förnuft som kunde hjälpa oss. Man kan naturligtvis i dag ifrågasätta Kants epistemologi, men det han skrev gjorde stort avtryck i senare filosofers tänkande.

Det är svårt att förstå varför Kant fortfarande är så populär, med tanke på att kvantfysiken i praktiken har krossat hans filosofi. Enligt Kant kan vi erfara tingen, men vi kan inte veta något om tinget‑i‑sig. I kvantfysiken är det tvärtom: vi kan inte erfara kvantobjekten, men vi vet nästan allt om kvantobjektet‑i‑sig.

Redan på 1790‑talet publicerade Herder (1744–1803) sin kritik av Kant, där han hävdar att kategorierna är förkroppsligade snarare än transcendentala. Våra kroppar "vet" redan vad substans, kausalitet, enhet, mångfald, rum och tid är. Herder menade dessutom att tänkandet är språkberoende. Därför är kategorierna språkligt‑kroppsliga formationer, inte transcendentala former.

Kant drar en skarp gräns mellan varseblivning och kunskap: utan begrepp (kategorier) finns ingen kunskap. Men en sådan gräns existerar inte. Vi kan också ha kroppslig kunskap. Bebisar förstår kausalitet: när en boll rullas bakom en skärm flyttar de blicken till skärmens slut och reagerar förvånat om bollen inte dyker upp där. Bin förstår skillnaden mellan "samma och olika". Myror navigerar med hjälp av vektorintegration. Getingar känner igen ansikten.

Det som får Kant att hamna så fel är hans benägenhet att dra skarpa gränser: mellan subjekt och objekt, kunskap och perception, förstånd och sinnlighet, form och innehåll, fenomen och noumenon, analytiskt och syntetiskt, a priori och a posteriori. En överdriven rationalism leder ofrånkomligen fel.

Herder däremot ser kontinuitet där Kant ser dikotomier: ingen klyfta mellan kropp och tanke, ingen mellan språk och värld, ingen mellan form och innehåll, ingen mellan kultur och natur, ingen mellan perception och begrepp.

Ändå fortsätter många att följa Kant, medan få intresserar sig för Herder. Vad är det med Kant som är så lockande? Hans filosofi gav upphov till en hel flora av subjektivistiska system. Varför denna vilja att förlägga verkligheten i subjektet?

Vi skall väl inte glömma att Kants mål var att förena tankevärld och sinnevärld och i någon mån återupprätta filosofin? Det var inte Kant som drog skiljelinjen mellan tanke och sinnevärld, det började långt tidigare med Platon, även om total åtskillnad låg utanför Platons projekt - hans filosof återvände som bekant till grottan.

"Perikles död och de peloponnesiska kriget markerar den punkt, (F M Cornford i Plato`s commonwelth), där tänkandets och handlandets män gick åt skilda håll, kom att divergera alltmer från varandra, tills slutligen de stoiskt vise upphörde att vara medborgare i sitt eget land och blev medborgare i universum".

Denna åtskillnad mellan aktivitet och kontemplation kom att leva vidare genom medeltiden i klostrens och den katolska kyrkans hägn. Samma grundtanke lever kvar i den moderna arbetsdelningen och i hierarkin mellan tänkande och utförande, även om den svär mot den moderna naturvetenskapen där hierarkin är den omvända.

Det är Descartes som till sist drar Platon till det logiska slut där tankevärld och sinnevärld placeras i helt skilda sfärer.

[Vega]

Jag förstår inte varför ni är så är oerhört intresserade av att diskutera något som man inte kan få svar på… Sista argumentet är hela tiden: vi kan inte veta något om tinget i sig, enligt kant.

[Mlw]

Vi skall väl inte glömma att Kants mål var att förena tankevärld och sinnevärld och i någon mån återupprätta filosofin? Det var inte Kant som drog skiljelinjen mellan tanke och sinnevärld, det började långt tidigare med Platon, även om total åtskillnad låg utanför Platons projekt - hans filosof återvände som bekant till grottan.

"Perikles död och de peloponnesiska kriget markerar den punkt, (F M Cornford i Plato`s commonwelth), där tänkandets och handlandets män gick åt skilda håll, kom att divergera alltmer från varandra, tills slutligen de stoiskt vise upphörde att vara medborgare i sitt eget land och blev medborgare i universum".

Denna åtskillnad mellan aktivitet och kontemplation kom att leva vidare genom medeltiden i klostrens och den katolska kyrkans hägn. Samma grundtanke lever kvar i den moderna arbetsdelningen och i hierarkin mellan tänkande och utförande, även om den svär mot den moderna naturvetenskapen där hierarkin är den omvända.

Det är Descartes som till sist drar Platon till det logiska slut där tankevärld och sinnevärld placeras i helt skilda sfärer.

Kant opererade ju helt och hållet bort verkligheten såsom noumenon och allt som blev kvar var fenomenvärlden, helt konstruerad av subjektet. Platon såg däremot fenomenvärlden som en avspegling av den högre verkligheten. Mircea Eliade påpekar att platonismen är en formalisering av traditionella religioners mytologiska världsbild.

Descartes drar inte Platon till sitt logiska slut, han förstör den platoniska strukturen genom att ersätta participation (delaktighet i idévärlden) med separation. Platon skiljer mellan nivåer av samma verklighet medan Descartes skiljer mellan två helt olika substanser.

Descartes gör något Platon aldrig skulle acceptera: han gör tänkandet och materien till självständiga substanser: res cogitans och res extensa och placerar dem i två helt skilda ontologiska domäner som endast möts i ett organ (tallkottkörteln).

Descartes skapar de filosofiska problem som modern filosofi sedan desperat försökt lösa. Han splittrar verkligheten, tömmer naturen på mening, förvandlar människan till ett isolerat medvetande och gör världen till en maskin. Det är den mest destruktiva filosofiska vändningen i västerlandets historia, källan till modernitetens nihilism, scientism och alienation.

[Vega]

Jag kommer aldrig acceptera Kant, han försöker äga min sanning. Det är Platon som är min kille.

Jag trycker att förståndskategorierna är geniala, men att påstå att jag inte vet vad tinget i sig är, alltså då går han för långt.

[Anders]

Jag kommer aldrig acceptera Kant, han försöker äga min sanning. Det är Platon som är min kille.

Jag trycker att förståndskategorierna är geniala, men att påstå att jag inte vet vad tinget i sig är, alltså då går han för långt.

Platon är ett vitt begrepp…. Rollfiguren, eventuellt den en gång levande personen Sokrates är väl den bäst tänkande människa jag läst, givet kunskapsläget vi tidpunkt. Men såna som Timaios är inte de vassaste knivarna i lådan precis, och dialogerna håller rätt ojämn kvalitet.

[Vega]

Jag kommer aldrig acceptera Kant, han försöker äga min sanning. Det är Platon som är min kille.

Jag trycker att förståndskategorierna är geniala, men att påstå att jag inte vet vad tinget i sig är, alltså då går han för långt.

Platon är ett vitt begrepp…. Rollfiguren, eventuellt den en gång levande personen Sokrates är väl den bäst tänkande människa jag läst, givet kunskapsläget vi tidpunkt. Men såna som Timaios är inte de vassaste knivarna i lådan precis, och dialogerna håller rätt ojämn kvalitet.

Jag har inte läst Platon..