Vad är ett geni?

[Algotezza]

Glider man omkring ett tag  på detta forum inom olika ämnen och trådar, upptäcker man snart att många skribenter odlar bilden av sig själv som geni eller nästintill. Glid omkring lite så får ni dettta påstående ganska snart verifierat! Det kan gälla genialitet inom t.ex. det filosofiska, det konstnärliga eller det medmänskliga området, t.ex. att man äger en empati och villkorslös människokärlek av sällan skådat slag. Varför man odlar denna självbild och varför man vidarebefordrar den till andra, vet jag inte. Det tål att fundera på...

Själv odlade jag bilden av mig själv som geni fram till jag fyllt tjugo. Min bok TAUTOLOGI som finns att läsa eller beskåda på detta forum, skrevs bl.a. i syfte att vara unik och genialisk. Något år efter dess färdigställande hann verkligheten upp mig och jag hamnade på "geniupplaget" i Lund, där persien-experten Hermelin vistats några decennier tidigare. Efter det har vardagen blivit min drog, det grå, trista, händelselösa. Jag tecknar och skriver därför att jag gillar det, alltså att uttrycka tankar och känslor, och kan någon ha glädje av det, så glädjer det mig. Men bilden av mig själv som geni har krackelerat och fallit i bitar. Den är inte längre intressant för mig att upprätthålla. Eller rättare sagt, jag kan  inte upprätthålla den längre på ett trovärdigt sätt ens för mig själv, helt enkelt. Jag vet idag vad jag kan och inte kan.

---

Men vad är ett geni? Varför kallas någon geni? Varför vill man kalla sig själv så?

Är det något man är i andras ögon, en social etikett? Publikens etikett? Eller är man det också i sina egna ögon? Vad säger en sådan självbild om en?

Handlar det om egenskaper man själv äger? Eller handlar det om att omgivningen lyfter fram vissa av ens egenskaper?

Vilket är syftet med genikulten, egen och omgivningens?

MVH

Algotezza

[J R Auk]

Enda gångerna jag blir kallad för geni är när jag låter mina ord förtydliga andras tankegångar. Jag kan alltså göra grumligt vatten klart, ibland, för andra.

Vill jag då kalla mig det? Nej varför skulle jag det. Jag behöver inte någon annans erkännande för det jag vet.

Nej men seriöst, ett hälsosamt hybris förordas, men det handlar om att man skall tro sig kapabel, inte att man skall tro sig "bäst".




Men en motfråga till dig Algotezza. Jag ser ofta hur personers utsaga om egen förträfflighet behandlas som om det tog något från den som åhör det. Är det så? Är värdena relativa andras värden?

[Avantgardet]

Själv är jag noll procent geni, emedan min enda förtjänst är en djävla arbetsmoral. Jag har alltid älskat att driva på mig själv. Det här med "geni" är en gammal rest från romantikens dyrkan av densamma, individualismens födelse är det också i den mening som vi känner den i dag. Det är metafysik, man tillerkänner den där "själen" en massa latenta förmågor, helt oberoende av omständigheterna, man menar att geniet är en överlägsen själ på alla sätt och vis, kan man säga. Självfallet talar man inte längre om "geni" inom vetenskapen, utan det är en sån där språklig rest som lever sitt eget lilla liv bland lekmannakonstkännare och pseudointellektuella. Det måste också ses som en av den otäcka hydrans huvuden, densamma som också ledde fram till nationalismen (som i sina mest vulgära former innebär folkmord).

Bra frågor annars Algotezza.

[Kyano]

Vad är geniupplaget i lund?

[Avantgardet]

Vad är geniupplaget i lund?

Gissningsvis psyket.

[Xinea]

Einstein är det typiska begreppet påvar som kallas för geni. Först nu har de lyckats bevisa att rummet kröks runt stora massor, det som Einstein räknade ut med papper och penna.

[Avantgardet]

Einstein är det typiska begreppet påvar som kallas för geni. Först nu har de lyckats bevisa att rummet kröks runt stora massor, det som Einstein räknade ut med papper och penna.

Ja visst, och han passar ju in på geniets alla kriterier. Det vilda utseendet med spretigt hår är kanske det mest typiska draget som man vill se hos "genierna". Men det är inte den vetenskapliga bedriften i sig som är föremål för genidyrkan, utan det är Einsteins hjärna (fast då tänkt i precis samma mening som man tänker sig själen). Roland Barthes har skrivit en rätt kul essä om just detta fenomen, kulten kring Einsteins hjärna. Han får stå som ett slags "övermänniska", eller "halvgud", en mer "utvecklad" och "upplyst" framtidsmänniska som av en försynens skickelse råkat hamnat här på nittonhundratalet för att som Jesus förkunna det gudomliga vetandet.

[Zokrates]

Jag kallar mig väl inte geni? Om någon annan ser mig som ett geni så är det ju deras sak. Geni, vad är det? Och här kommer, svaret.

Det är att hitta enklaste möjliga lösningen på ett problem, det är att hitta den genaste vägen mellan två punkter, det är att kunna lösa en uppgift som andra betraktat som nära på omöjlig. Därmed kan man vara geni inom ett eller flera områden, men även ett geni har sina brister. Vad sägs om att kunna räkna ut de allra svåraste tal, men inte kunna lära sig att knyta sina skosnören. ( Exemplet gäller inte mig ).

Vi är oftast bättre på något och sämre på annat, de flesta är säkert genier på något, om inte på nått bra så på att ställa till ren genuin jäkelskap åt andra.

Jag har alltid haft en fallenhet för att sätta ihop pussel, vilket gör att nära på allt som går att tas isär kan jag även sätta ihop, helst skulle jag vilja sätta ihop trasiga människor men men, allt är inte lagligt utan utbildning. Detta med att sätta ihop saker innebär att jag är bra på matlagning, då även det handlar om att sätta samman ingredienser, jag är även duktig när det gäller att skulptera och hyfsad när det gäller bildkonst.

Jag är helt självlärd inom allt jag är bra på, orsaken är anser jag, att det jag varit intresserad av har jag engagerat mig i. Musik däremot är inget jag är eller kommer att bli särskilt bra på, endast en medelmåtta utan större talang trots ett stort intresse. Lärde mig grunderna inom de vanligaste instrumenten, var med i ett tjejband, spelade på några skolor och fimpade det innan det gick för långt. Min egna musik har en tendens att bli vemodig, närmast ursvensk och melankolisk, vilket genomsyrat allt jag själv skapat inom det området. Världen klarar sig bra utan ännu en Alf Hambe.

Jag ser mig aldrig som ett geni, hellre då en hyfsad tusenkonstnär.

[Avantgardet]

Ja, det är ytterligare några av de typiska drag som man traditionellt tillskriver "geniet", liksom också detta med den hårfina gräns som sägs skilja honom - för det är utan tvivel en man - från "den vansinnige". Geniet skall helst inte ha tillkämpat sig sitt kunnande utan ses hellre som voro han född med det (helt enligt de riktlinjer som jag talade om tidigare). Läs mitt första inlägg i denna tråd för en snabb historisk bakgrund till begreppet. Geniet är en den borgerliga ideologins självrättfärdigande, som myt. Den trollar snyggt bort allt som heter förutsättningar, och ersätter detta med något slags motivering i "egen förtjänst", och legitimerar på så sätt den enes utsugning av den andre, den enes skenbart naturliga "överlägsenhet" i förhållande till den andre. Det är ett högst bedrägligt sken, och är i själva verket, som jag tidigare också hävdat, inget annat än vidskepelse. Genibegreppet är som sagt fullständigt ovetenskapligt, och används följaktligen inte inom vetenskapen, varken inom samhälls- och beteendevetenskaperna eller humanioran, och överlever, som jag sade, endast som ett slags språklig ovana och intellektuell slapphet (som nöjer sig med att okritiskt svälja en begreppsapparat som sedan länge tjänat ut sitt syfte och körts på soptippen). Pseudointellektualism och borgerlig vidskepelse, inget annat.

Jag finner det oerhört lustigt att denna myt kan florera på ett ställe som detta, och att så många utav er också tycks ovetandes om detta begrepps högst tvivelaktiga innehåll och dess historiska rötter.

Hegel är, som bekant (kanske?), en av den romantiska epokens stora tänkare, och mycket riktigt så är han också en av dem som fäster allra störst vikt vid just "geniet", eller vad som hos honom är de stora naturer genom vilka den objektiva Anden kommer till uttryck allra tydligast. Detta är också skälet till att Hegel i "Andens fenomenologi" (eller "Phänomenologie des Geistes", som den heter på originalspråk), ägnar god tid åt att analysera Diderots lilla dialog "Rameaus brorson" i vilken man kan skönja en tidig skiss till det excentriska "geniet". Detta författas således av Hegel under en tid när Goethe fortfarande är vid liv, och Faust fortfarande väntar på sin fullbordan (som ni kanske vet skrevs första delen av Faust tidigt i dennes liv, medan del två lät vänta på sig till Goethe befann sig långt gången på sin ålders höst, och de två delarna kan med fördel ställas mot varandra för att belysa en dramaturgs utveckling, såväl som dennes framtidsförhoppningar på teateruttryckets tekniska landvinningar). Goethe fick sedermera ett oerhört uppsving, såväl som Rousseau (en annan av genibegreppets prototyper), och spridning över hela kontinenten. En arvtagare i direkt nedstigande led till dessa är Wagner, och här börjar också den "blurring of the lines" till det nationalistiska och rashygieniska som jag tidigare påtalade, och givetvis är Nietzsche också med på ett hörn i allt detta. Nietzsches livsöde är ju också sådant till sin art att han kom att bekräfta denna vidskeplighet - i synnerhet geniets nära släktskap med vansinnet -, varför vi också, helt följdriktigt, kunnat bevittna en Nietzschekult, såväl som en Wagnerkult, för som jag sa så genererar "geniet" alltid en kult kring sin person. Andra exempel är Lord Byron, Arthur Rimbaud, eller varför inte något sentida som till exempel Jimi Hendrix eller Jim Morrison. Ett "geni" kan med fördel dö ung, då detta renderar det bra mycket enklare att mytologisera kring "geniet", eller, med andra ord, ger fantasin fritt spelrum.

[Algotezza]

Enda gångerna jag blir kallad för geni är när jag låter mina ord förtydliga andras tankegångar. Jag kan alltså göra grumligt vatten klart, ibland, för andra.

Bra egenskap, pedagogisk-didaktisk...

Vill jag då kalla mig det? Nej varför skulle jag det. Jag behöver inte någon annans erkännande för det jag vet.

Nej men seriöst, ett hälsosamt hybris förordas, men det handlar om att man skall tro sig kapabel, inte att man skall tro sig "bäst".

Kan knappast kallas hybris, snarare realistisk-positiv-konstruktiv självbild.

Men en motfråga till dig Algotezza. Jag ser ofta hur personers utsaga om egen förträfflighet behandlas som om det tog något från den som åhör det. Är det så? Är värdena relativa andras värden?

Finns det någon som är bättre än jag på något, är jag sämre... Allt beror på om man för sitt värde sas inifrån genom att veta att man kan vad man kan och inte kan det man inte kan, eller om man får det sas utifrån via andras eventuella uppskattning... nedvärdering... likgiltighet...

MVH

Algotezza

[Algotezza]

Själv är jag noll procent geni, emedan min enda förtjänst är en djävla arbetsmoral. Jag har alltid älskat att driva på mig själv. Det här med "geni" är en gammal rest från romantikens dyrkan av densamma, individualismens födelse är det också i den mening som vi känner den i dag. Det är metafysik, man tillerkänner den där "själen" en massa latenta förmågor, helt oberoende av omständigheterna, man menar att geniet är en överlägsen själ på alla sätt och vis, kan man säga. Självfallet talar man inte längre om "geni" inom vetenskapen, utan det är en sån där språklig rest som lever sitt eget lilla liv bland lekmannakonstkännare och pseudointellektuella. Det måste också ses som en av den otäcka hydrans huvuden, densamma som också ledde fram till nationalismen (som i sina mest vulgära former innebär folkmord).

Bra frågor annars Algotezza.

Ja, geniet tänktes vara "gudabenådat", att ha fått allt "gratis". Konst var för honom  (oftast var det en "han") mer en luftig lek än ett gediget hantverk. En helt förljugen bild!

För egen del har jag fötts främst med ett intresse för att tänka, skriva och läsa. Delvis också att måla och mucisera. Men om jag kan något idag handlar det om övning och åter övning. Ingenting har varit "gratis"...

MVH

Algotezza

[Algotezza]

Vad är geniupplaget i lund?

Se Avantgardets svar. Lokalavdelning på 70-talet var Philosophicum.

MVH

Algotezza

[Algotezza]

Einstein är det typiska begreppet påvar som kallas för geni. Först nu har de lyckats bevisa att rummet kröks runt stora massor, det som Einstein räknade ut med papper och penna.

Ja visst, och han passar ju in på geniets alla kriterier. Det vilda utseendet med spretigt hår är kanske det mest typiska draget som man vill se hos "genierna". Men det är inte den vetenskapliga bedriften i sig som är föremål för genidyrkan, utan det är Einsteins hjärna (fast då tänkt i precis samma mening som man tänker sig själen). Roland Barthes har skrivit en rätt kul essä om just detta fenomen, kulten kring Einsteins hjärna. Han får stå som ett slags "övermänniska", eller "halvgud", en mer "utvecklad" och "upplyst" framtidsmänniska som av en försynens skickelse råkat hamnat här på nittonhundratalet för att som Jesus förkunna det gudomliga vetandet.

Einstein var en duktig räknenisse men han hade också ett slags kreativ helhetssyn. Han utgick från andras empiri och drog logiska slutsatser av detta. Han hade dock ingenting gratis. Han fick verkligen jobba på och kämpa hårt med allt. Mycket envis... Inte lysande som skolelev precis, enligt "mytbilden"...

MVH

Algotezza

[Algotezza]

Jag kallar mig väl inte geni? Om någon annan ser mig som ett geni så är det ju deras sak. Geni, vad är det? Och här kommer, svaret.

Vet ej säkert ... i ett obevakat ögonblick kanske...

Det är att hitta enklaste möjliga lösningen på ett problem, det är att hitta den genaste vägen mellan två punkter, det är att kunna lösa en uppgift som andra betraktat som nära på omöjlig. Därmed kan man vara geni inom ett eller flera områden, men även ett geni har sina brister. Vad sägs om att kunna räkna ut de allra svåraste tal, men inte kunna lära sig att knyta sina skosnören. ( Exemplet gäller inte mig ).

Ja, främst när det gäller vetenskap, filosofi...Men... Vilka problem är det som "geniförkalrade" konstnärer skall lösa?

Vi har ju idiots savants och vissa schackspelare som exempel på genier med skygglappar och tunnelseende...

Vi är oftast bättre på något och sämre på annat, de flesta är säkert genier på något, om inte på nått bra så på att ställa till ren genuin jäkelskap åt andra.

För att finna geniala lösningar på svåra problem måste ju någon ha skapat dessa problem... Kaos "skapas" dock av sig själv enligt termodynamikens andra lag...

Jag har alltid haft en fallenhet för att sätta ihop pussel, vilket gör att nära på allt som går att tas isär kan jag även sätta ihop, helst skulle jag vilja sätta ihop trasiga människor men men, allt är inte lagligt utan utbildning. Detta med att sätta ihop saker innebär att jag är bra på matlagning, då även det handlar om att sätta samman ingredienser, jag är även duktig när det gäller att skulptera och hyfsad när det gäller bildkonst.

Jag är helt självlärd inom allt jag är bra på, orsaken är anser jag, att det jag varit intresserad av har jag engagerat mig i. Musik däremot är inget jag är eller kommer att bli särskilt bra på, endast en medelmåtta utan större talang trots ett stort intresse. Lärde mig grunderna inom de vanligaste instrumenten, var med i ett tjejband, spelade på några skolor och fimpade det innan det gick för långt. Min egna musik har en tendens att bli vemodig, närmast ursvensk och melankolisk, vilket genomsyrat allt jag själv skapat inom det området. Världen klarar sig bra utan ännu en Alf Hambe.

Det du skriver är så sant: drivkraften är intresset! Inte "medfödd" begåvning. Det är min broder musikerns och instrumentbyggarens åsikt också.

Hans hemsida:

http://www.egevad.nu/ake/hem.html

Jag ser mig aldrig som ett geni, hellre då en hyfsad tusenkonstnär.

En expert kan allt om ingenting och en tusenkonstnär ingenting om allt, har någon sagt, tror jag. Eller något ditåt.

MVH

Algotezza

[Algotezza]

Ja, det är ytterligare några av de typiska drag som man traditionellt tillskriver "geniet", liksom också detta med den hårfina gräns som sägs skilja honom - för det är utan tvivel en man - från "den vansinnige". Geniet skall helst inte ha tillkämpat sig sitt kunnande utan ses hellre som voro han född med det (helt enligt de riktlinjer som jag talade om tidigare). Läs mitt första inlägg i denna tråd för en snabb historisk bakgrund till begreppet. Geniet är en den borgerliga ideologins självrättfärdigande, som myt. Den trollar snyggt bort allt som heter förutsättningar, och ersätter detta med något slags motivering i "egen förtjänst", och legitimerar på så sätt den enes utsugning av den andre, den enes skenbart naturliga "överlägsenhet" i förhållande till den andre. Det är ett högst bedrägligt sken, och är i själva verket, som jag tidigare också hävdat, inget annat än vidskepelse. Genibegreppet är som sagt fullständigt ovetenskapligt, och används följaktligen inte inom vetenskapen, varken inom samhälls- och beteendevetenskaperna eller humanioran, och överlever, som jag sade, endast som ett slags språklig ovana och intellektuell slapphet (som nöjer sig med att okritiskt svälja en begreppsapparat som sedan länge tjänat ut sitt syfte och körts på soptippen). Pseudointellektualism och borgerlig vidskepelse, inget annat.

Jag finner det oerhört lustigt att denna myt kan florera på ett ställe som detta, och att så många utav er också tycks ovetandes om detta begrepps högst tvivelaktiga innehåll och dess historiska rötter.

Hegel är, som bekant (kanske?), en av den romantiska epokens stora tänkare, och mycket riktigt så är han också en av dem som fäster allra störst vikt vid just "geniet", eller vad som hos honom är de stora naturer genom vilka den objektiva Anden kommer till uttryck allra tydligast. Detta är också skälet till att Hegel i "Andens fenomenologi" (eller "Phänomenologie des Geistes", som den heter på originalspråk), ägnar god tid åt att analysera Diderots lilla dialog "Rameaus brorson" i vilken man kan skönja en tidig skiss till det excentriska "geniet". Detta författas således av Hegel under en tid när Goethe fortfarande är vid liv, och Faust fortfarande väntar på sin fullbordan (som ni kanske vet skrevs första delen av Faust tidigt i dennes liv, medan del två lät vänta på sig till Goethe befann sig långt gången på sin ålders höst, och de två delarna kan med fördel ställas mot varandra för att belysa en dramaturgs utveckling, såväl som dennes framtidsförhoppningar på teateruttryckets tekniska landvinningar). Goethe fick sedermera ett oerhört uppsving, såväl som Rousseau (en annan av genibegreppets prototyper), och spridning över hela kontinenten. En arvtagare i direkt nedstigande led till dessa är Wagner, och här börjar också den "blurring of the lines" till det nationalistiska och rashygieniska som jag tidigare påtalade, och givetvis är Nietzsche också med på ett hörn i allt detta. Nietzsches livsöde är ju också sådant till sin art att han kom att bekräfta denna vidskeplighet - i synnerhet geniets nära släktskap med vansinnet -, varför vi också, helt följdriktigt, kunnat bevittna en Nietzschekult, såväl som en Wagnerkult, för som jag sa så genererar "geniet" alltid en kult kring sin person. Andra exempel är Lord Byron, Arthur Rimbaud, eller varför inte något sentida som till exempel Jimi Hendrix eller Jim Morrison. Ett "geni" kan med fördel dö ung, då detta renderar det bra mycket enklare att mytologisera kring "geniet", eller, med andra ord, ger fantasin fritt spelrum.

Så sant.

Att odla bilden av sig själv som geni har många fördelar (om än tvivelaktiga).

T.ex.

1. Man kan inte falsifiera denna självbild (så den är inte vetenskaplig enl. Popper - men vem bryr sig om ifall en självbild är det eller ej?)

a. Om någon håller med om att man är ett geni bekräftar detta bilden. Det gör både ens beundrare och andra som befinner sig på "samma nivå" som man själv.

b. Om någon inte håller med, är man ett "missförstått geni", utsatt för den hemska Jantelagen av "små människor med förkrympta själar", dessa elaka "avunds-juckare"!

2. Lidandet i ens liv kan förklaras med att man är ett geni. Sådana skall ju lida för att kunna skapa STORT och EVIGT!

3. Man har stor frihet som geni och behöver inte vara så hämmad som "de småborgerliga". Alla övertramp av olika slag kan förklaras och förlåtas med att man är ett excentriskt geni!

4. Det är OK med långt hår och skägg (både för män och kvinnor).

MVH

Algotezza