Är jag upplyst?

Ventilera dina personliga funderingar om smått och stort.

Moderator: Moderatorgruppen

Är Avantgardet upplyst?

Ja
4
44%
Nej
5
56%
 
Antal röster: 9

Användarvisningsbild
PopJimmy
Inlägg: 2569
Blev medlem: 23 nov 2004 07:07

Inläggav PopJimmy » 16 jul 2008 00:29

Avantgardet skrev:Det, i sig, är tillräckligt för mig för att veta att du gör rätt, även om jag själv betraktar ditt "viktigare" som underordnat mitt eget "viktigare".
Min flickvän kämpar, vad vi skulle kunna kalla för, "kvinnokampen", och till henne frågar jag varför denna kvinnokampen är viktigare än klasskampen.

...

Visst kan man säga att det är viktigt att respektera andra och låta andra kämpar sina respektive kall.

Problemet är att situationen inte är så enkel.

Det är nämligen så, att summan av allt elände i världen, är samma sak som summan av allas respektive kall. Förstår du vad jag menar?

Därför räcker det inte för mig, att hitta min "niche", så att säga.



Tittar man närmare på anledningen varför någon väljer en niche, framför en annan, så handlar det av rent "personliga" skäl, dvs, det alla former av kamper går att legitimera utifrån de sociala omständigheter respektive människa växt upp i.



Alla form av "kamp" har sitt ursprung ur en "teoretisk problembeskrivning" som uppstått ur en större (och mer faktisk, men ej greppbar) "problemrymd", och denna problembeskrivning är alltid en förenkling av, de mer "egentliga orsakerna" (dvs. problemrymden). Vi har alltså, å enda sidan: bilden av problemet - dvs probelmbeskrivningen, å andra sidan: problemrymden som inkluderar och transcnderar problembeskrivningen.

Följden blir alltså för mig - att inte kasta sig in i första bästa kamp - detta är säkert en källa för tröst för många, oavsett om det handlar om klasskamp eller kamp för den ariska rasen.

För mig är det mycket viktigare att klargöra problemrymden i så stor utsträckning som möjligt, och detta görs genom att studera människan på ett högre, mer abstrakt plan.

För mig så löser inte "klasskampen" alla problem, det är snarare så att den löser vissa problem, samtidigt som den introducerar problem för någon annan, och härav upprätthålls människans dåraktiga kamp mot sig själv.


En teoribildning som studerar människan på en högre nivå är t.ex. Wilbers "integrala filosofi" eller Spiral dynamics av Clare W. Graves.

...

Legitimiteten för "din kamp" (dvs klasskamp) är exakt lika stor som legitimeiteten för "nazistens kamp", det är därför Wilber skiljer på legitimitet och autencitet. Legitimitet är alltså något som legitimeras inom "ett systemet"/"problembeskrivning" eller "en kamp", medans autencitet är något mer abstrakt som stämmer för många flera "system"/"problembeskrivningar" eller "kamper".



Summan är alltså denna: männsklighetens kamp sker inom hela människans problemrymd, detta är något som måste ske och denna kamp är vad vi kallar "evolution", eller trans-formation (i andlig bemärkelse). Trans-formationen sker enligt ett antal steg, och det löper parallellt för både individer och samhällen. Wilbers bok "Atman project" (som jag inte läst) handlar om individens mognad, och "Up from Eden" om samhällets mognad.

Motsatsen till trans-formation är regression, dvs att gå från det personliga till det för-personliga, från något mer sofistiskerat till något mer primitivt.



Syftet för kampen är alltså att genom att identifiera, negera och inkludera/transcendera, först det för-personliga, och senare - det personliga - i syfta att nå det trans-personella. Denna resa är vad vi kallar en människans "liv".


Den kamp du och nazisten för är dock inte trans-personell, den är personell, dvs, att den utigår utifrån era respektive sociala förutsättningar, och eftersom era förutsättningar är helt skilda, så blir det helt olika kamper och som antagligen motarbetar varandra.

Den trans-personella kampen sker dock på en högre nivå, den kampen sker istället mellan trans-personell kamp (högre nivåer), personell kamp samt för-personell kamp (primitiva nivåer).


(För att göra det enkel:) Nazism och Kommunism har två helt olika syner på vad den ideella människan är, vilket gör att de inte går att sammanföra. Likheten är dock att de båda försöker definiera en människsyn.  Den transpersonella kampen löser upp båda dessa system, och går mer direkt på det centrala problemet, dvs, allas kamp med att definiera vad människan "är". Det centrala i "Nazismen" är "det ariska idealet", det centrala i "Kommunismen" är Marx människosyn, dvs "människans förhållningsätt till sitt arbete" (osv).

Problemet med alla personella "kamper" är att de utesluter människor, av just den anledningen att de förändringar som införs alltid sker på bekostnad av den andra gruppen - som den falska dikotomin har ställt upp. Anledningen att den falska dikotomin ställs upp är för att människan  - på en personlig nivå - har ett inneboende behov av att känna sig utvald och speciell, det är som sagt, själva definitionen av vad en person är.

Dikotomin upplelvs alltid som "legitimerad" och sann i förhållande till dem mer personliga problembeskrivningen. Men den är alltid falsk i förhållande till den större och mer egentliga problemrymden - och det är detta jag försöker säga till nazisten, kommunisten, feministen, kapitalisten, ateisten, den troende, osv. Men de flesta skakar på huvudet.




Dikotomin är alltså definiera på exakt samma sätt som personen definierar sitt överjag, dvs de "egentliga" och mest "mänskliga" egenskaperna, dvs människan.

Subjektet känne alltså inte sig själv, men i sin process av att lära känna sig själv har hon alltså definierat vad människan är (rent ideellt) och det är detta subjektet strävar mot. Problemet är att Subjektet är mycket "renare" än vad hon kan begripa, dvs, idealet är i grund och botten mycket mer ideellt än vad hon kan föreställa sig - hon kan nämligen inte förställa sig att hon inte är skild från sin fiende. Det är alltså alltid en kamp för vad människan är, men det lustiga är, att detta ideal alltid ligger bortom människan, det är alltid renare.


Det är först när man når en trans-personell nivå i sitt resonerande som man börjar inse att det man trodde man försvarade, dvs, kommunism, nazism, kapitalism, etc, är den direkta och ursprungliga orsaken till andras lidande i kampen.


Det man måste inse, för att börja närma sig det trans-personella, är att inse att hela mänskligheten är i en kamp, och att den kampen har pågått under mycket längre tid. Men för att inse detta måste man göra avkall på den identitet man kramar om så hårt.


...

Jag har nu öppnat dörren till dig. Du får välja vilken kamp du vill föra. Har du inte försått mitt budskap såhär långt, är jag rädd att jag inte kan hjälpa dig mer.

...

Jag avslutar med en läsarreflektioner från Amazon kring Wilbers "Up From Eden":
The sensitive enough reader may come away form this book with a lot more than a coherent and vivid look back at the evolution of human consciousness, based solely on the amassed evidence of anthropology. That alone might be enough, but for myself, I got something more; a strange and deeply haunting sadness.

It is so painfully clear how much and long and arduously mankind has aspired to discover who he/she is. How many billions an billions and billions of human beings lived and struggled and aspired, got confused, hoped, failed and died to get us to where we are now today . . . and still seemingly so very far away from what has always been with us, pushing us and drawing us onward, even unto this very moment?

This book also clearly demonstrates the complete reversal of the traditional and historical interpretations of the advent of "original sin" and "samsara" laying to rest an improper "romantic" view forever.

We did not arise out of some paradisiacal Eden, nor suddenly "move too much" and find ourselves lost in smasara. Rather, the evidence is clear, there was no such place, and nor does our salvation or liberation lie in our collective past. Mankind, as the result of evolution, AWOKE in consciousness to a world of sin, error, imperfection and suffering; a world which existed as such long before he realized it. And in that moment he/she/we were actually, for the very first time REALIZING Spirit; a Spirit creation "fell" from long, long ago.
En längre recension av Stanislav Grof: http://www.integralworld.net/rev/rev_ufe_grof.html

Användarvisningsbild
Avantgardet
Inlägg: 8884
Blev medlem: 06 okt 2006 22:33
Ort: Socialklass III

Inläggav Avantgardet » 16 jul 2008 05:04

PopJimmy skrev:Visst kan man säga att det är viktigt att respektera andra och låta andra kämpar sina respektive kall.

Problemet är att situationen inte är så enkel.

Det är nämligen så, att summan av allt elände i världen, är samma sak som summan av allas respektive kall. Förstår du vad jag menar?


Visst förstår jag vad du menar, men nu var det inte riktigt detta den tolkning jag själv gjorde av begreppet "kall". I den mening jag använde begreppet så är det nog mer riktigt att tänka sig att den stora majoriteten här i världen överhuvudtaget inte har något s.k. "kall" (vilket torde ha varit underförstått emedan mitt inlägg i annat fall hade kunnat gälla precis vem som helst). En politisk agenda, eller övertygelse, var heller inget jag tänkte mig kunde inbegripas i detta "kall", utan, tänkte jag mig nog, tillhörde en helt annan sfär. Men visst, nu går vi på den här linjen som du härigenom stakat ut.


Det är en uppvisning i vackert dialektiskt tänkande som du kommer med, och det äör inte helt olikt det sätt du tidigare presenterat din ståndpunkt i frågan som här står på spel (och som vi tangerat så många gånger). Du har fört mig fram till dörren säger du, nå, låt mig då visa varför jag menar mig veta det vara helt fel dörr och att det i dessutom (i dess egen ovetskap därom) råkar vara en dörr som bör undvikas, en dörr som alltid går i baklås.


PopJimmy skrev:Legitimiteten för "din kamp" (dvs klasskamp) är exakt lika stor som legitimeiteten för "nazistens kamp", det är därför Wilber skiljer på legitimitet och autencitet. Legitimitet är alltså något som legitimeras inom "ett systemet"/"problembeskrivning" eller "en kamp", medans autencitet är något mer abstrakt som stämmer för många flera "system"/"problembeskrivningar" eller "kamper".


Skulle egentligen inte vilja gå med på detta, ser inget skäl därtill. Men samtidigt förstår jag Wilbers "strukturalistiska" ansats här, och de klassificeringar detta ger upphov till.

PopJimmy skrev:Syftet för kampen är alltså att genom att identifiera, negera och inkludera/transcendera, först det för-personliga, och senare - det personliga - i syfta att nå det trans-personella. Denna resa är vad vi kallar en människans "liv".


Kort fundering: Eftersom detta inget annat är än den klassiska dialektiken (tes-antites-syntes), erkänner Wilber nånstans sin skuld till Hegel?

PopJimmy skrev:Den kamp du och nazisten för är dock inte trans-personell, den är personell, dvs, att den utigår utifrån era respektive sociala förutsättningar, och eftersom era förutsättningar är helt skilda, så blir det helt olika kamper och som antagligen motarbetar varandra.

Den trans-personella kampen sker dock på en högre nivå, den kampen sker istället mellan trans-personell kamp (högre nivåer), personell kamp samt för-personell kamp (primitiva nivåer).


Okej, här börjar vi ha det substantiella...

Här förväxlar nämligen Wilber (om du är honom trogen i ditt återgivande) form och innehåll, alternativt kan vi tänka det som att han förväxlar det betecknande för det betecknade. Detta emedan "en kamp", som du skrev (fast nu använder jag begrepp som jag är mer bekväm i att använda), är att avsätta resurser i ett visst syfte, eller att bedriva en verksamhet eller en diskurs inom ett visst telos. Alltså att ägna sig åt en viss speciell fråga (eller i plural). Detta är "kampens" yttre form, dess rent konkret materiella sida. Detta innebär också att det aldrig kan bli tal om en "transpersonell kamp" i den mening att den inte skulle stå i motsättning till de andra "kamperna", och som blir tydligt härigenom så förväxlar som sagt Wilber här form och innehåll, eller rättare så tar han innehållet för att vara form. Han tar det betecknande för det betecknade - alltså idealiteten, det som på ett abstrakt plan utgör "kampen", för att vara realiteten, dess faktiska manifestation i verkligheten. Även fast detta är så elementärt att ett barn skulle förmå att hålla isär dessa, och även om felslutet har så vitt gående konsekvenser att det måste betraktas som ödesdigert, så är det i själva verket otroligt många tänkare som begår detta misstag. Egentligen kan man heller inte klandra dem, då vi i vårt språk suddat ut nästan alla gränser mellan idealiteter och realiteter. Det är dock inget "nytt" problem, utan har många, många, år på nacken. Man kallar detta för en reifikation, eller ett förtingligande. Här gäller förstås förtingligandet inte människan själv (som marxister varit duktiga på att peka ut som en objektiv tendens under den kapitalistiska världsordningen), utan här gäller det specifikt att Wilber förtingligar en idé, vilket är just vad som föranleder denna förväxling mellan det betecknande (idén) med det betecknade (det som idén skall svara mot i verkligheten), om formuleringen tillåts, eller det misstag som består i att ta någots innehåll för varandes dess form.

Vad blir då kvar av det transpersonella elementet i denna specifika kamp som vill gå under den beteckningen? Jo, en viss frågeställning, en upptagenhet med att diskutera vissa frågor, till skillnad från andra. Ett visst fokus. Inget annat. I verkligheten är det en diskurs, som vilken annan som helst, som av nödvändighet tar resurser (tid och tankeverksamhet) från andra diskurser, och således alltid står i motsatsförhållande till dem. Människan är olyckligtvis ofrömögen att tänka två olika tankar på samma gång, hennes medvetande har sina begränsningar.

Men i och med det att vi här nu grundat all denna teori i en verklighetens praktik, så följer också en omvärdering av vilken diskurs som måste ha företräde. Uppenbart blir det den marxistiska. Jag hoppas jag är tydlig nog här, och vi har strandat på denna punkt många gånger förr (dock aldrig elaborerat så här utförligt tidigare, eller ens förmått artikulera det hela på precis detta sätt förut). Detta har också varit grunden i den kritik jag lagt fram mot den religiösa praktiken, om man så vill, och vill man ha det i en ensam mening så kan man uttrycka sig sålunda att "varje sekund vi ger meditation (t.ex.), är en sekund som tas från de fattiga och svältandes konto". I ljuset av detta, vilket är detsamma som att säga att ingen s.k. icke-handling finnes, så blir det uppenbart att det är detsamma att låta någon svälta och att själv ha ihjäl denne. Är du med såhär långt?

PopJimmy skrev:Problemet med alla personella "kamper" är att de utesluter människor, av just den anledningen att de förändringar som införs alltid sker på bekostnad av den andra gruppen - som den falska dikotomin har ställt upp.


Vilket vi just visat vara fallet också med den s.k. "transpersonella kampen". Anledningen till att Wilber begår detta fatala misstag - det förväxlande som jag påvisat - är att han härbärgerar nåt slags metafysisk idealism, där verkligheten ter sig obegränsad och är helt frånkopplad den "knapphet" som den fysiska verkligheten (och dess resurser) består av. Vi har bara en planet att försörja oss med, oavsett hur "oändligt" idéplanet är. Detta är ett klassiskt misstag bland borgerlighetens tänkare.

PopJimmy skrev:Dikotomin upplelvs alltid som "legitimerad" och sann i förhållande till dem mer personliga problembeskrivningen. Men den är alltid falsk i förhållande till den större och mer egentliga problemrymden - och det är detta jag försöker säga till nazisten, kommunisten, feministen, kapitalisten, ateisten, den troende, osv. Men de flesta skakar på huvudet.


Jag skulle säga att ett misstag som du här begår är att du helt blint följer Wilbers klassificering och buntar ihop alla dessa till ett och samma. Det väsentliga med dem är inte deras likheter, utan deras skillnader, precis som jag tror du vill mena i fallet med Wilbers "transpersonella kamp" också - som på ett plan är exakt samma sak som de andra diskurserna. Det väsentliga, tror jag du vill mena, är inte att Wilbers diskurs skiljer sig i sin praktik från de andra diskurserna, vilket den ju inte gör eller ens kan göra, utan till sitt innehåll. Att Wilber s.a.s. ställer väsentliga frågor som pockar på svar, och som du finner angelägna.

PopJimmy skrev:Dikotomin är alltså definiera på exakt samma sätt som personen definierar sitt överjag, dvs de "egentliga" och mest "mänskliga" egenskaperna, dvs människan.

Subjektet känne alltså inte sig själv, men i sin process av att lära känna sig själv har hon alltså definierat vad människan är (rent ideellt) och det är detta subjektet strävar mot. Problemet är att Subjektet är mycket "renare" än vad hon kan begripa, dvs, idealet är i grund och botten mycket mer ideellt än vad hon kan föreställa sig - hon kan nämligen inte förställa sig att hon inte är skild från sin fiende. Det är alltså alltid en kamp för vad människan är, men det lustiga är, att detta ideal alltid ligger bortom människan, det är alltid renare.


Det här förstår jag faktiskt inte. Det där snacket om "renare" tycks mig bara vara en mystifikation av det faktum att människan räddar sig själv och sin "identitet", som ett enhetligt ett-och-detsamma, genom idealiteten, vilken är det enda varigenom hon kan upprepas (iteration) och tänkas som just ett fortsatt objekt. Idealiteten räddar på så sätt ett ögonblickligt nu och låter det utsträckas över hela människans liv. Det här med att hon inte skulle vara skild från sin fiende, vad menas med det?

PopJimmy skrev:Det är först när man når en trans-personell nivå i sitt resonerande som man börjar inse att det man trodde man försvarade, dvs, kommunism, nazism, kapitalism, etc, är den direkta och ursprungliga orsaken till andras lidande i kampen.


... och först när man återvänder till verkligheten så inser man att lät sig luras av Wilbers förväxlande av de grundläggande kategorierna noumen och fenomen, och i själva verket gjorde sig skyldig till precis det som man menade sig kringgå. Man hade rent av kunnat påstå att Wilber alltid redan börjat dekonstruera sig själv. Det finns inget sätt att kringgå rättvisan här, Jimmy, rättvisan påbjuder att vi dela lika på resurserna, ingen behöver svälta eller lida nöd. Det är inte att orsaka "lidande" hos borgarklassen, eller de sociala skikt som står över denna, utan att helt enkelt erradikera "lidandet" överhuvudtaget. Då talar jag förstås om det enda lidande som vi kan göra oss av med, det som består i subjektets relation till sin egen historia, och som det är psykoanalysens uppgift att belysa, menar jag alls inte att vi kan bli kvitt på samma sätt. Att påstå att det är att orsaka lidande att den svältande snattar en litet äpple från den som lever i överflöd och lyx, det är inte direkt förnuftsvidrigt utan det är ett skäl i sig att ifrågasätta avsikterna hos denne Wilber som du håller så varmt om hjärtat, då det är en av de absurditeter som hans tänkande ofrånkomligen leder till.

PopJimmy skrev:Det man måste inse, för att börja närma sig det trans-personella, är att inse att hela mänskligheten är i en kamp, och att den kampen har pågått under mycket längre tid. Men för att inse detta måste man göra avkall på den identitet man kramar om så hårt.


Återigen ett slags övertro på idéerna. Identiteten måste också ses på två sätt. Dels den du talar om och som är en idé, som man libidinöst laddat och därför värnar om på något sätt, och som - till skillnad från den andra typen som vi strax skall komma till - man kan välja att anamma, förkasta, eller göra lite vad man vill med, och dels den verkliga som är ett resultat av sakernas tillstånd och som vi aldrig förfogar över på något som helst sätt (så att vi skulle kunna välja bort den eller nåt i den stilen). Det transpersonella är en idé, Jimmy, och det är inte verklighet, för i verkligheten - dess egentliga identitet - så är den inget annat än ett slags diskurs, som livnär sig, precis som alla andra, på mat och dryck som dess medlemmar inte själva framställt. Som ett slags parasit lever den som den typiska västerlänningen på utsugning av de som den menar själv ansvara för sin nöd. Det går att se som en rest av kolonialismen, dess senaste utlöpare. Nu skall den upplyste och civiliserade västerlänningen (amerikanen Wilber i detta fall) åka omkring och bränna resurser, som kunde ha gått till att hjälpa de svältande vilket i praktiken innebär att han vidmakthåller de förhållanden varigenom denna svält uppkommit, för att föreläsa om hur man löser "Problemet" (med stort P, märk väl!), ett problem som man i själva verket i mångt och mycket själv är orsaken till, eller vilken är baksidan av det mynt man själv smider.

Blir lite rädd när jag läser "läsarreflexionen" som du citerar. Där talas om "the amassed evidence of anthropology" (vad nu detta skall betyda), som på inga sätt är ett enhetligt fält varför jag har svårt att se hur man kan tala om antropologin i termer av "the amassed evidence". I själva verket så finns det djupa teoretiska klyftor i antropologin, för att inte tala om djupa meningsskiljaktigheter i tolkningarna av det insamlade materialet. Och i samma andetag talar man om "the evolution of human consciousness", vilket förefaller mig oerhört besynnerligt då en sådan idé är fullkomligt främmande för den modernare antropologin, och man nog måste gå tillbaka till början av nittonhundratalet för att finna antropologer (alltså alldeles i det specifika vetenskapsfältets begynnelse) med en sådan föreställning. Antropologin har tvärtom, mer än någon annan vetenskapsgren, gjort det oerhört tydligt för oss att någon sådan "evolution of human consciousness" aldrig ägt rum och att vi är precis lika primitiva som de vildar vi i antropologin studerar. I övrigt kan man bara döma utifrån denna "läsarreflexion" att den bok det rör sig om är en typisk apologetik för det bestående, en neo-kolonialism dold bakom "vetenskapliga" förtecken. Fast jag har ju inte läst Wilber, och måste givetvis göra det så småningom.
En god vän om mig: "Inte ens hans egen mor tycker om honom!"

Användarvisningsbild
PopJimmy
Inlägg: 2569
Blev medlem: 23 nov 2004 07:07

Inläggav PopJimmy » 16 jul 2008 15:45

Avantgardet skrev:Kort fundering: Eftersom detta inget annat är än den klassiska dialektiken (tes-antites-syntes), erkänner Wilber nånstans sin skuld till Hegel?
Här visar du en en gång att du är fast på det "personliga" planet. På en trans-personell nivå bryr sig varken Wilber eller Hegel ett skit om hur Wilber relaterar till Hegel, det enda som existerar på detta plan är anden. På ett personligt plan relaterar Wilber naturligtvis till Hegel, men än en gång, den diskussion jag försöker föra ligger inte på ett personligt plan. Det är farligt att låsa sig fast i det personliga, eftersom här all "cred"/beröm och skam läggs - och det är just detta vi vill bort ifrån.

Avantgardet skrev:Okej, här börjar vi ha det substantiella...

Här förväxlar nämligen Wilber (om du är honom trogen i ditt återgivande) form och innehåll, alternativt kan vi tänka det som att han förväxlar det betecknande för det betecknade. Detta emedan "en kamp", som du skrev (fast nu använder jag begrepp som jag är mer bekväm i att använda), är att avsätta resurser i ett visst syfte, eller att bedriva en verksamhet eller en diskurs inom ett visst telos. Alltså att ägna sig åt en viss speciell fråga (eller i plural). Detta är "kampens" yttre form, dess rent konkret materiella sida. Detta innebär också att det aldrig kan bli tal om en "transpersonell kamp" i den mening att den inte skulle stå i motsättning till de andra "kamperna", och som blir tydligt härigenom så förväxlar som sagt Wilber här form och innehåll, eller rättare så tar han innehållet för att vara form. Han tar det betecknande för det betecknade - alltså idealiteten, det som på ett abstrakt plan utgör "kampen", för att vara realiteten, dess faktiska manifestation i verkligheten. Även fast detta är så elementärt att ett barn skulle förmå att hålla isär dessa, och även om felslutet har så vitt gående konsekvenser att det måste betraktas som ödesdigert, så är det i själva verket otroligt många tänkare som begår detta misstag. Egentligen kan man heller inte klandra dem, då vi i vårt språk suddat ut nästan alla gränser mellan idealiteter och realiteter. Det är dock inget "nytt" problem, utan har många, många, år på nacken. Man kallar detta för en reifikation, eller ett förtingligande. Här gäller förstås förtingligandet inte människan själv (som marxister varit duktiga på att peka ut som en objektiv tendens under den kapitalistiska världsordningen), utan här gäller det specifikt att Wilber förtingligar en idé, vilket är just vad som föranleder denna förväxling mellan det betecknande (idén) med det betecknade (det som idén skall svara mot i verkligheten), om formuleringen tillåts, eller det misstag som består i att ta någots innehåll för varandes dess form.
Jag är ledsen, men jag förstår inte alls substansen i detta. Förenkla.

Avantgarget skrev:Vad blir då kvar av det transpersonella elementet i denna specifika kamp som vill gå under den beteckningen? Jo, en viss frågeställning, en upptagenhet med att diskutera vissa frågor, till skillnad från andra. Ett visst fokus. Inget annat.
Här är du väldigt konkret. Jag förstår dig här.

Avantgarget skrev:Men i och med det att vi här nu grundat all denna teori i en verklighetens praktik, så följer också en omvärdering av vilken diskurs som måste ha företräde. Uppenbart blir det den marxistiska.
Uppbenbart att det blir den marxistiska? Utifrån dina personliga erfarenher - ja. Men jag pratar som sagt inte om dina personliga erfarenheter, jag pratar om det transpersonella.

Avantgarget skrev:Detta har också varit grunden i den kritik jag lagt fram mot den religiösa praktiken, om man så vill
Alltså låt mig vara extremt tydlig i detta: du har förenklat den "den religiösa praktiken".

Kunde alla utöva den "religiösa praktiken" som en integral del av deras liv skulle, precis som arbete, vila, äta, etc, så skulle det inte vara något problem. Och med religiös praktik menar jag här: djup eftertanke, kontemplation eller avslappning. Dvs ett slags klargörande av vad som faktiskt är viktigt och bör prioriteras.

Du har en skev uppfattning att "religiös praktik" utesluter allt annat. För mig är den "religiösa praktiken" inte den slutgiltiga praktiken. Men har man inte genom religiös praktik förstått den sociala praktikens relevans, så blir all form av social praktik ett våldsutövande, vare sig det är i skolor, sjukhus, rättsalar, etc. Lärare, läkare, domare, politiker etc, har den viktigaste funktionen i samhället - men allt för många har ingen sund kultur/värdegrund att ta avstamp från i deras arbete. Arbete utan värdegrund är totalt själlöst och detta är problemet med den materiella världsbilden.

Avantgarget skrev:, och vill man ha det i en ensam mening så kan man uttrycka sig sålunda att "varje sekund vi ger meditation (t.ex.), är en sekund som tas från de fattiga och svältandes konto".
Problemet här att du omyndighetsförklarar andra människor. Samtidigt är flaskhalens inte att det är för lite människor som arbetar i vårat samhälle. Vi har inget problem med vare sig produktion eller effektivitet. Problemet är att vi arbetar på ett själlöst sätt. Det finns inga sociala kontrakt som får människan att motivieras att växa i rätt riktning. Det är inte konstigare än så.

"De fattiga och svältande" är en romantisk känslomässig "abstraktion" du har. Människor svälter inte för att människor inte arbetar tillräckligt. Många utför s.k. slavarbete för att skapa produkter som försöker fylla andra själlösa människors omättliga behov av materiella föremål - som uppstått p.g.a. en själlöshet och rotllöshet.

Vi måste få människor att inse att det materiella, i sig själv är nödvändigt men inte är tillräckligt. Vi behöver en lagom mängd av det materiella, annars slutar vi uppskatta det på rätt sätt.

Avantgarget skrev: I ljuset av detta, vilket är detsamma som att säga att ingen s.k. icke-handling finnes, så blir det uppenbart att det är detsamma att låta någon svälta och att själv ha ihjäl denne. Är du med såhär långt?
Men vad är det med dig, varför tror du att du är kapabel att fixa mat men andra inte är det. Detta låter väldigt fascistiskt.

Avantgarget skrev:Vilket vi just visat vara fallet också med den s.k. "transpersonella kampen". Anledningen till att Wilber begår detta fatala misstag - det förväxlande som jag påvisat - är att han härbärgerar nåt slags metafysisk idealism, där verkligheten ter sig obegränsad och är helt frånkopplad den "knapphet" som den fysiska verkligheten (och dess resurser) består av. Vi har bara en planet att försörja oss med, oavsett hur "oändligt" idéplanet är. Detta är ett klassiskt misstag bland borgerlighetens tänkare.
Detta orkar jag inte ens kommentera. Din "romantiska abstraktion" "borgerlighetens tänkare" hämmar dig från att se klart.

Avantgarget skrev:Jag skulle säga att ett misstag som du här begår är att du helt blint följer Wilbers klassificering och buntar ihop alla dessa till ett och samma.
Jag är ledsen, men om du ska fortsätta med kommentarer som detta så är jag rädd att jag inte har tid med dig. Jag följer inte några "klassificerngar".

Avantgarget skrev:Det väsentliga med dem är inte deras likheter, utan deras skillnader, precis som jag tror du vill mena i fallet med Wilbers "transpersonella kamp" också - som på ett plan är exakt samma sak som de andra diskurserna. Det väsentliga, tror jag du vill mena, är inte att Wilbers diskurs skiljer sig i sin praktik från de andra diskurserna, vilket den ju inte gör eller ens kan göra, utan till sitt innehåll. Att Wilber s.a.s. ställer väsentliga frågor som pockar på svar, och som du finner angelägna.
Förstår inte detta.



Avantgarget skrev:
PopJimmy skrev:Det är först när man når en trans-personell nivå i sitt resonerande som man börjar inse att det man trodde man försvarade, dvs, kommunism, nazism, kapitalism, etc, är den direkta och ursprungliga orsaken till andras lidande i kampen.


... och först när man återvänder till verkligheten så inser man att lät sig luras av Wilbers förväxlande av de grundläggande kategorierna noumen och fenomen, och i själva verket gjorde sig skyldig till precis det som man menade sig kringgå. Man hade rent av kunnat påstå att Wilber alltid redan börjat dekonstruera sig själv. Det finns inget sätt att kringgå rättvisan här, Jimmy, rättvisan påbjuder att vi dela lika på resurserna, ingen behöver svälta eller lida nöd. Det är inte att orsaka "lidande" hos borgarklassen, eller de sociala skikt som står över denna, utan att helt enkelt erradikera "lidandet" överhuvudtaget. Då talar jag förstås om det enda lidande som vi kan göra oss av med, det som består i subjektets relation till sin egen historia, och som det är psykoanalysens uppgift att belysa, menar jag alls inte att vi kan bli kvitt på samma sätt. Att påstå att det är att orsaka lidande att den svältande snattar en litet äpple från den som lever i överflöd och lyx, det är inte direkt förnuftsvidrigt utan det är ett skäl i sig att ifrågasätta avsikterna hos denne Wilber som du håller så varmt om hjärtat, då det är en av de absurditeter som hans tänkande ofrånkomligen leder till.

PopJimmy skrev:Det man måste inse, för att börja närma sig det trans-personella, är att inse att hela mänskligheten är i en kamp, och att den kampen har pågått under mycket längre tid. Men för att inse detta måste man göra avkall på den identitet man kramar om så hårt.


Återigen ett slags övertro på idéerna. Identiteten måste också ses på två sätt. Dels den du talar om och som är en idé, som man libidinöst laddat och därför värnar om på något sätt, och som - till skillnad från den andra typen som vi strax skall komma till - man kan välja att anamma, förkasta, eller göra lite vad man vill med, och dels den verkliga som är ett resultat av sakernas tillstånd och som vi aldrig förfogar över på något som helst sätt (så att vi skulle kunna välja bort den eller nåt i den stilen). Det transpersonella är en idé, Jimmy, och det är inte verklighet, för i verkligheten - dess egentliga identitet - så är den inget annat än ett slags diskurs, som livnär sig, precis som alla andra, på mat och dryck som dess medlemmar inte själva framställt. Som ett slags parasit lever den som den typiska västerlänningen på utsugning av de som den menar själv ansvara för sin nöd. Det går att se som en rest av kolonialismen, dess senaste utlöpare. Nu skall den upplyste och civiliserade västerlänningen (amerikanen Wilber i detta fall) åka omkring och bränna resurser, som kunde ha gått till att hjälpa de svältande vilket i praktiken innebär att han vidmakthåller de förhållanden varigenom denna svält uppkommit, för att föreläsa om hur man löser "Problemet" (med stort P, märk väl!), ett problem som man i själva verket i mångt och mycket själv är orsaken till, eller vilken är baksidan av det mynt man själv smider.

Blir lite rädd när jag läser "läsarreflexionen" som du citerar. Där talas om "the amassed evidence of anthropology" (vad nu detta skall betyda), som på inga sätt är ett enhetligt fält varför jag har svårt att se hur man kan tala om antropologin i termer av "the amassed evidence". I själva verket så finns det djupa teoretiska klyftor i antropologin, för att inte tala om djupa meningsskiljaktigheter i tolkningarna av det insamlade materialet. Och i samma andetag talar man om "the evolution of human consciousness", vilket förefaller mig oerhört besynnerligt då en sådan idé är fullkomligt främmande för den modernare antropologin, och man nog måste gå tillbaka till början av nittonhundratalet för att finna antropologer (alltså alldeles i det specifika vetenskapsfältets begynnelse) med en sådan föreställning. Antropologin har tvärtom, mer än någon annan vetenskapsgren, gjort det oerhört tydligt för oss att någon sådan "evolution of human consciousness" aldrig ägt rum och att vi är precis lika primitiva som de vildar vi i antropologin studerar. I övrigt kan man bara döma utifrån denna "läsarreflexion" att den bok det rör sig om är en typisk apologetik för det bestående, en neo-kolonialism dold bakom "vetenskapliga" förtecken. Fast jag har ju inte läst Wilber, och måste givetvis göra det så småningom.
Jag är ledsen, jag har verkligen inte tid att kommentera mer. Ärligt talat tycker jag att tramsar lite för mycket.

...

Du säger att de fattiga och maktlösa behöver hjälp (samtidigt som du projicerar en slags "godhet" på dessa, vilket är väldigt naivt), men jag säger att man lika gärna kan vända på resonmanget. Det är de rikga och med makt som behöver hjälp - eftersom får jag en rik person (som är "ond") att inse att han har problem, så kommer han att hjälpa många s.k. fattiga och maktlösa.

Fattiga är inte alltid goda och rika är inte alltid onda. Fattiga kan lika gärna vara usla, precis som rika kan vara ädla.

För att göra en förenkling, men som fortfarande rymmer stor relevans: Den ekonomiska biten GÅR ATT SEPARERA från den etiska.

Användarvisningsbild
Avantgardet
Inlägg: 8884
Blev medlem: 06 okt 2006 22:33
Ort: Socialklass III

Inläggav Avantgardet » 16 jul 2008 19:24

Jag är inte alls förvånad. Inte första gången du negligerar det faktum att den teori du förfäktar fullständigt blivit vederlagd, och på dess mest väsentliga punkter. Fogarna är borta, stoffet faller samman av sig själv, men du bemöter på inget sätt detta utan går till "anfall" (utan något som längre kan backa upp detta). Av detta skäl är det jag brukar säga att du "bara" sysslar med dolda maktanspråk. Vill du rädda din teori, eller vill du ge upp anspråken? Din blinda övertygelse är inte skäl nog för mig att anamma dina åsikter, kom med ett argument! Tillbakavisa mina påståenden, tyck inte bara en massa. Visa åtminstone på det här transpersonella som du snackar om, om inte annat, för mig låter det bara som ännu ett nytt namn på samma gamla skitsnack.

Se till exempel följande som du skrev: "Det finns inga sociala kontrakt som får människan att motivieras att växa i rätt riktning." Vad är rätt riktning, och vem bestämmer den? Är inte detta själva urtypen för just ett "dolt maktanspråk"? Varför ska vi ta din åsikt som universums Sanning? Varför skulle vi tro på dig?

BHörja där, sen kan vi gå vidare och ta dina funderingar och missförstånd i tur och ordning.
En god vän om mig: "Inte ens hans egen mor tycker om honom!"

Användarvisningsbild
PopJimmy
Inlägg: 2569
Blev medlem: 23 nov 2004 07:07

Inläggav PopJimmy » 17 jul 2008 00:46

Avantgardet skrev:Visa åtminstone på det här transpersonella som du snackar om, om inte annat, för mig låter det bara som ännu ett nytt namn på samma gamla skitsnack.
Bra då vet jag var du står. Det finns inget mer jag har att säga dig här.

Avantgardet skrev:Se till exempel följande som du skrev: "Det finns inga sociala kontrakt som får människan att motivieras att växa i rätt riktning." Vad är rätt riktning, och vem bestämmer den? Är inte detta själva urtypen för just ett "dolt maktanspråk"? Varför ska vi ta din åsikt som universums Sanning? Varför skulle vi tro på dig?
Varför skulle vi tro på mig? Var inte fånig, vad får dig att tro att jag tror att det finns en möjlighet för dig att tro på mig? Det är helt uppenbart att du inte tror på mig - du har ju precis deklarerat att du inte tror mig, och därför helt befängt av dig att tro att jag tror att det finns en möjlighet för dig att tro mig. Du har ett väldigt förvirrat och inkonsekvent förhållningsätt när du frågar mig efter något du själv nyss redan gett svaret på - din fråga är alltså ingen äkta fråga, det är bara en pseudofråga - och syftet med denna pseudofråga är att be mig ge dig "gammalt material" (eller "gamalt skitsnack" som du själv kallade det) för att förstärka dina redan existerande uppfattningar och farhågor mot mig - du vill alltså höra samma sak av mig, gång på gång, för att du vill avfärda mig som en idiot för att det tar mindre energi för dig att avfärda än att omvärdera (dvs abstrahera din problembeskrivning utifrån det nya material jag presenterar dig). Problemet är alltså att du 1. känner igen det jag säger, samtidigt som du 2. avfärdar det jag säger, eftersom du hört det tidigare. Det du inte förstår är att du inte förstod det jag sa, första gången jag sa det, du tror att du förstod det - och nu när jag presenterar det igen så tror du att du redan "förstått det" - och därför avfärdar det - fast denna gång ÄNNU SNABBARE! Men du har som sagt ALDRIG förstått mig, eftersom skulle du FÖRSTÅTT MIG, så skulle du inte avfärda det jag säger - utan istället - tvärt om - HÅLLA MED MIG!, eller om inte det, iaf kunna ta tillvara på de konstruktiva aspekterna i det jag säger, och skapa en större syntes - som jag kan HÅLLA MED OM, eller skapa en ny syntes av. Men vi kommer aldrig så långt eftersom du aldrig någonsin förstått vad jag försökt säga till dig.

Problemet är alltså att du ALDRIG tar dig TIDEN att omvärdera ditt förhållningsätt till mig, detta kräver energi och det är enklare att hoppa på samma gamla koppling i din hjärna. Det vi handskas är, min damer och herrar, inget mindre än ett fysiskt hjärnproblem. Det vi behöver är helt enkelt att du VILL lyssna på mig, men detta kräver uppmärksamhet och energi.

Vad är din anledning till detta beteende? Du vill förstärka din redan existerande uppfattning av mig (och vart jag står) eftersom det ger dig en känsla av trygghet i din lathet, du tror du fortfarande vet vart du har mig - dvs som samma ställe som tidigare. Alltså: fråga inte mig varför vi/du ska tro mig, fråga dig själv istället varför du ställer mig trygghetssökande-pseudofrågor (som bara går ut på att stärka din egen övertygelse, och upprätthålla neurala banor i din hjärna som bidrar till att kommunikationen mellan oss gång på gång kollapsar).

Det du snarare bör göra är att ställa riktiga frågor, dvs exprimenterade med att inta mitt perspektiv på frågan. Sanningen är, att du aldrig vågat tagit mitt perspektiv eftersom det är bortom den trygga världsbild du satt upp.

Jag är ledsen Avantgardet, men jag har inte tid att reda ut frågor du redan bestämt svaret på (Dvs "varför vi ska lita på mig" - som du sa) för att få ett "icke godkänt" utifrån det facit du hela tiden utgår ifrån för att försöka "sätta dit mig" för att få dig känna dig säker. Jag är inte här för att ge dig den typ av bekväm och ofarlig säkerhet. Jag orkar inte dalta med dig.

Avantgardet skrev:BHörja där, sen kan vi gå vidare och ta dina funderingar och missförstånd i tur och ordning.
Det finns inga missförstånd här, det hela är väldigt enkelt - du har aldrig litat på mig, och kommer heller aldrig att göra det. Du har aldrig förstått mig och kommer heller aldrig att göra det. Om du skulle vilja så vet jag att du skulle kunna förstå mig, eftersom du är nära, vilket jag sagt till dig flera gånger tidigare, men du vågar inte ta sista hoppet, din nyfikenhet är utslagen. Jag har helt enkelt inget mer att säga dig här och nu, vi kanske kan göra ett nytt försök om ett år eller så, men just nu känner jag att jag lägger ner alldeles för mycket energi på något som inte ger någon som helst avkastning, detta är helt enkelt inte effektivt arbete, jag har bättre saker att göra på mina dagar och nätter, än att filosofera över massa världsfrånvända teorier hit och dit, jag skulle t.ex. istället kunna göra någon praktisk nytta här i världen, som att hjälpa människor i min närhet som verkligen BEHÖVER och VILL ha min hjälp. Du behöver inte min hjälp eller mina svar, du är alldeless för ytlig och konventionellt tillrättalagd för att kunna dra nytta av min vishet. Därför säger jag: Adjö Avantgardet!

Användarvisningsbild
Avantgardet
Inlägg: 8884
Blev medlem: 06 okt 2006 22:33
Ort: Socialklass III

Inläggav Avantgardet » 17 jul 2008 04:44

PopJimmy skrev:
Avantgardet skrev:Visa åtminstone på det här transpersonella som du snackar om, om inte annat, för mig låter det bara som ännu ett nytt namn på samma gamla skitsnack.
Bra då vet jag var du står. Det finns inget mer jag har att säga dig här.

Avantgardet skrev:Se till exempel följande som du skrev: "Det finns inga sociala kontrakt som får människan att motivieras att växa i rätt riktning." Vad är rätt riktning, och vem bestämmer den? Är inte detta själva urtypen för just ett "dolt maktanspråk"? Varför ska vi ta din åsikt som universums Sanning? Varför skulle vi tro på dig?
Varför skulle vi tro på mig? Var inte fånig, vad får dig att tro att jag tror att det finns en möjlighet för dig att tro på mig? Det är helt uppenbart att du inte tror på mig - du har ju precis deklarerat att du inte tror mig, och därför helt befängt av dig att tro att jag tror att det finns en möjlighet för dig att tro mig. Du har ett väldigt förvirrat och inkonsekvent förhållningsätt när du frågar mig efter något du själv nyss redan gett svaret på - din fråga är alltså ingen äkta fråga, det är bara en pseudofråga - och syftet med denna pseudofråga är att be mig ge dig "gammalt material" (eller "gamalt skitsnack" som du själv kallade det) för att förstärka dina redan existerande uppfattningar och farhågor mot mig - du vill alltså höra samma sak av mig, gång på gång, för att du vill avfärda mig som en idiot för att det tar mindre energi för dig att avfärda än att omvärdera (dvs abstrahera din problembeskrivning utifrån det nya material jag presenterar dig). Problemet är alltså att du 1. känner igen det jag säger, samtidigt som du 2. avfärdar det jag säger, eftersom du hört det tidigare. Det du inte förstår är att du inte förstod det jag sa, första gången jag sa det, du tror att du förstod det - och nu när jag presenterar det igen så tror du att du redan "förstått det" - och därför avfärdar det - fast denna gång ÄNNU SNABBARE! Men du har som sagt ALDRIG förstått mig, eftersom skulle du FÖRSTÅTT MIG, så skulle du inte avfärda det jag säger - utan istället - tvärt om - HÅLLA MED MIG!, eller om inte det, iaf kunna ta tillvara på de konstruktiva aspekterna i det jag säger, och skapa en större syntes - som jag kan HÅLLA MED OM, eller skapa en ny syntes av. Men vi kommer aldrig så långt eftersom du aldrig någonsin förstått vad jag försökt säga till dig.

Problemet är alltså att du ALDRIG tar dig TIDEN att omvärdera ditt förhållningsätt till mig, detta kräver energi och det är enklare att hoppa på samma gamla koppling i din hjärna. Det vi handskas är, min damer och herrar, inget mindre än ett fysiskt hjärnproblem. Det vi behöver är helt enkelt att du VILL lyssna på mig, men detta kräver uppmärksamhet och energi.

Vad är din anledning till detta beteende? Du vill förstärka din redan existerande uppfattning av mig (och vart jag står) eftersom det ger dig en känsla av trygghet i din lathet, du tror du fortfarande vet vart du har mig - dvs som samma ställe som tidigare. Alltså: fråga inte mig varför vi/du ska tro mig, fråga dig själv istället varför du ställer mig trygghetssökande-pseudofrågor (som bara går ut på att stärka din egen övertygelse, och upprätthålla neurala banor i din hjärna som bidrar till att kommunikationen mellan oss gång på gång kollapsar).

Det du snarare bör göra är att ställa riktiga frågor, dvs exprimenterade med att inta mitt perspektiv på frågan. Sanningen är, att du aldrig vågat tagit mitt perspektiv eftersom det är bortom den trygga världsbild du satt upp.

Jag är ledsen Avantgardet, men jag har inte tid att reda ut frågor du redan bestämt svaret på (Dvs "varför vi ska lita på mig" - som du sa) för att få ett "icke godkänt" utifrån det facit du hela tiden utgår ifrån för att försöka "sätta dit mig" för att få dig känna dig säker. Jag är inte här för att ge dig den typ av bekväm och ofarlig säkerhet. Jag orkar inte dalta med dig.

Avantgardet skrev:BHörja där, sen kan vi gå vidare och ta dina funderingar och missförstånd i tur och ordning.
Det finns inga missförstånd här, det hela är väldigt enkelt - du har aldrig litat på mig, och kommer heller aldrig att göra det. Du har aldrig förstått mig och kommer heller aldrig att göra det. Om du skulle vilja så vet jag att du skulle kunna förstå mig, eftersom du är nära, vilket jag sagt till dig flera gånger tidigare, men du vågar inte ta sista hoppet, din nyfikenhet är utslagen. Jag har helt enkelt inget mer att säga dig här och nu, vi kanske kan göra ett nytt försök om ett år eller så, men just nu känner jag att jag lägger ner alldeles för mycket energi på något som inte ger någon som helst avkastning, detta är helt enkelt inte effektivt arbete, jag har bättre saker att göra på mina dagar och nätter, än att filosofera över massa världsfrånvända teorier hit och dit, jag skulle t.ex. istället kunna göra någon praktisk nytta här i världen, som att hjälpa människor i min närhet som verkligen BEHÖVER och VILL ha min hjälp. Du behöver inte min hjälp eller mina svar, du är alldeless för ytlig och konventionellt tillrättalagd för att kunna dra nytta av min vishet. Därför säger jag: Adjö Avantgardet!


Allt detta vore väl rätt och riktigt förutsatt att jag inte explicit gett uttryck för önskan att få se ett endaste argument eller skäl, men igen så uteblir det, varför?

Kan du , eller kan du inte, argumentera för din ståndpunkt, eller kan du bara blunda för sanningen och kasta skit på budbäraren?

Experimentera med ditt perspektiv? Jo, när du lappat ihop det så det håller, jag sätter mig ju inte i en båt med ett gigantiskt hål på skrovet, jag är inte så dum. Sen får du gasta allt du vill, det gör mig detsamma, jag har ingen upplyst fasad att hålla reda på.

Är det detta snack av dig som är det "transpersonella" och skulle vara så "upplyst" och mycket viktigare än alla andra diskurser? Du tänker alltså varken visa eller argumentera? Det ska vara helt dolt, man måste köpa grisen i säcken?
En god vän om mig: "Inte ens hans egen mor tycker om honom!"

J R Auk
Inlägg: 8233
Blev medlem: 19 apr 2004 00:44
Ort: En borgerlig miljö

Inläggav J R Auk » 17 jul 2008 13:36

Detta har också varit grunden i den kritik jag lagt fram mot den religiösa praktiken, om man så vill, och vill man ha det i en ensam mening så kan man uttrycka sig sålunda att "varje sekund vi ger meditation (t.ex.), är en sekund som tas från de fattiga och svältandes konto". I ljuset av detta, vilket är detsamma som att säga att ingen s.k. icke-handling finnes, så blir det uppenbart att det är detsamma att låta någon svälta och att själv ha ihjäl denne. Är du med såhär långt?


jag har bättre saker att göra på mina dagar och nätter, än att filosofera över massa världsfrånvända teorier hit och dit, jag skulle t.ex. istället kunna göra någon praktisk nytta här i världen, som att hjälpa människor i min närhet som verkligen BEHÖVER och VILL ha min hjälp.


Se vilken dans, progressiv takt, yviga gester, och allt i ett vackert samspel ;)
The decisions of bureaucracy are frequently reduced to Yes or No answers to drafts submitted to it; the bureaucratic way of thinking has become the secret model for a thought allegedly still free. But the responsibility of philosophical thought in its essential situations is not to play this game. A given alternative is already a piece of heteronomy. - Theodor W. Adorno

J R Auk
Inlägg: 8233
Blev medlem: 19 apr 2004 00:44
Ort: En borgerlig miljö

Inläggav J R Auk » 17 jul 2008 13:39

Ska jag exemplifiera hur ni ger varandra komplimanger för hur mycket ni bryr er om andra, och ser era övningar i livet som "sympatiska" och "altruistiska" utövningar av "medmänsklighet", också?
The decisions of bureaucracy are frequently reduced to Yes or No answers to drafts submitted to it; the bureaucratic way of thinking has become the secret model for a thought allegedly still free. But the responsibility of philosophical thought in its essential situations is not to play this game. A given alternative is already a piece of heteronomy. - Theodor W. Adorno

J R Auk
Inlägg: 8233
Blev medlem: 19 apr 2004 00:44
Ort: En borgerlig miljö

Inläggav J R Auk » 17 jul 2008 13:46

Avantgardet skrev:
J R Auk skrev:Symbol som symbol, den rätta meningen finner man väl bara när avsikt och begrepp står klart för den som läser någons mening. Eller hur skall vi annars förhålla oss till det förnuftiga i att söka avtäcka varat med ord.

Jag vet att du har långt större tilltro till ordens grepp om tillvarons natur, men jag ser inte hur de kan utgöra det som de avser representera, i sin helhet.

Därav trancendensen, den hermeneutiska cirkeln. Tolkningen av tolkningens mening. Meningen med tolkningens tolkning!


Fast jag ser inte hur detta är möjligt, och jag vet samtidigt att du är djupt nedgrävd i Humes och Kants mylla. Detta tangerar på sätt och vis den övergripande diskussion som du och jag är inbegripna i, men jag skulle nog säga att ord aldrig kan avtäcka varat. Varat - som vi förstår det - ges oss genom begreppen, begreppen är inget ting som vi applicerar i efterhand. Transcendensen menar jag vara romantiskt svärmeri utan egentlig grund, och visst, frågan förblir då: "Hur förmår man tala bortom sin historiskt bestämda position?". Är det nödvändigt? Har vi inte nog med skäl att tala ändå? Måste vi kunna ställa oss utanför det hela, räcker det inte att vi gör ett så bra jobb vi kan inifrån. Det absoluta undsmiter oss, givetvis, men vad gör det? Bara en vanföreställning mindre att kånka runt på.


Jag kan bara utläsa detta som att du ser det som ett tillstånd att "trancendera" eller "tolka tolkningen", alltså som något absolut. Något sådant anspråk har jag inte. Men precis som vi sträcker oss som små för att ta i tån och se om det är någon representativ skillnad på den och filten, som lindar sig runt tårna, för vårt sinne så menar jag att vi måste sträcka oss efter alla sinnesföremål för att se dess relationer.

Vi tolkar tolkningen. Jag tror inte dig mena att begreppen är oss givna i den meningen att de är naturgivna, allmängiltiga, utan jag tolkar det som du sagt som att begreppen är något a posteriori minnet, som påläggs a priori betraktelsen. Alltså, egentligen det jag vill mena på är fallet och vad som motiverar oss att söka "trancendens".

Varför göra "begreppen" undermedvetet när vi kan medvetandegöra oss? Varför resignera till representationen som påvisandes världen för oss när vi vet att det är just en representation och vad som möjliggör detta.

Ögon, öron, tanke, känsla. (och lite till ;) )

Ett till ägg.

Varför se transcendensen som något annat än det tvungna medvetandegörande som varje individuellt sinne måste genomgå för att sig själv och sina behov i världen? Varför göra det "mystisk", "magiskt" eller "meta" och försätta det i en position som måste motsägas på grund av otillbörlig idealism?

Vad menar du att kunskapsprojekt är om inte en transcendens av vilja/värld?

En naturlig dialektik månne? Viljan (idealet) möter världen (materialet) och skapar i sin syntes handlandet (valet)?
The decisions of bureaucracy are frequently reduced to Yes or No answers to drafts submitted to it; the bureaucratic way of thinking has become the secret model for a thought allegedly still free. But the responsibility of philosophical thought in its essential situations is not to play this game. A given alternative is already a piece of heteronomy. - Theodor W. Adorno

Användarvisningsbild
Avantgardet
Inlägg: 8884
Blev medlem: 06 okt 2006 22:33
Ort: Socialklass III

Inläggav Avantgardet » 17 jul 2008 16:20

Snyggt där, Auk, Sensmoral, och ironi i ett och samma. Du är en strålande läsare, och uttolkare, det måste absolut erkännas. Du har givetvis helt rätt, men jag måste ju dock skryta upp mig själv också och påstå att jag i ett tidigare inlägg faktiskt erkände detta så smått, där jag talade om min sympati med Jimmys "projekt", även om jag i sak menar han missta sig på en del punkter, och givetvis också - vilket alldeles övertydligt är ömsesidigt - hade önskat att han justerade sitt projekt att harmoniera bättre med mitt eget.

Och i den något lösare mening du talar om "transcendens" (som inom citationstecken), så måste jag ju också erkänna dess existens, och också dess relevans. Du har också tolkat mig riktigt i fråga om begreppens förhållande till betraktelsen. Men här skulle jag också vilja komma med ett påstående i relation till vad du säger om medvetandegörandet, och det är att när vi ser oss omkring så ser vi allt utom just synen själv. Detta till synes triviala påstående har likväl implikationer. Poängen är att medvetandegörandet har en gräns, och det finns alltid ett överskott som undsmiter det. För att parafrasera Lacan så är det vår personliga historia - i förhållande till vad vi därigenom kan komma att bli - som medvetandegörs, inte vi själva. Inte Jaget, utan dess föreställning om sig själv - dess syn på det objekt den i sin tanke tänker sig vara. Synen förblir oförändrad, och den kan vi fortfarande inte se, men det vi ser framöver förändras.

Visst har du en poäng i att se "transcendensen" på detta sätt, men själv är jag mycket noga med att undvika sådana begrepp, som är övermättade på betydelser, emedan risken hela tiden finns att det för in en massa andra föreställningar som är direkt felaktiga och bara krånglar till det hela så att hela frågeställningen (på vilken begreppet är tänkt som ett svar i någon mån och på något sätt) utmynnar i metafysiska spekulationer och meningslösa hårklyverier. Då tycker jag det är bättre att man utreder begreppet grundligt, och om det inte visar sig hålla så ersätter man det med något annat som bättre beskriver det fenomen som det är frågan om, eller alternativt att man sätter det inom citationstecken för att visa på dess ontologiska status, eller tar till andra verktyg för att vara så tydlig som saken kräver.

"Kunskapsprojekt" är egentligen något ofrånkomligt, det enda begreppet denoterar (i dess bestämda form, alltså: "kunskapsprojektet") är en viss riktning i strävandet och inre rangordning utav kunskaperna. Kunskap och kunskapstillägnelse är fullkomligt omöjligt att kringgå, då kunskapandet i sig självt är att betrakta som en existential. Det är konstitutivt för det vi kallar medvetandet. Det är så medvetandet fungerar och uppbärs, så att säga. Det är så vi framskrider genom varat. Vi handlar, och moduleras också genom handlingen som i sig på samma gång modulerar den materiella värld inom vilken den äger rum. Det finns ingen icke-kunskap, eller ett icke-kunskapande, även om detta av nödvändighet måste tänkas för att kunskapsbegreppet i sig skall äga giltighet. Alltså, som jag sa, så är kunskapsprojektet endast något som anger en riktning i strävandet, och en inre rangordning utav kunskaperna - denna rangordning är alltså vad som möjliggör att överhuvudtaget tänka sig ett kunskapsprojekt, eller med andra ord att man utesluter eller exkluderar vissa kunskaper för att kunna tala om kunskap som något begränsat till just denna specifika strävan som man genom kunskapandet är ute efter (och, som blir tydligt med detta som nu händer i Norge som vi nyss blev upplysta om här på forumet och som också är något som marxismen ständigt påpekat, "kunskapsprojektet" är alltid ett slags hjälpreda till produktionsförhållandena, vad som är lönsamt eller inte att forska i t.ex., alltså vad marxister kallar för "överbyggnad").

Det är intressant att du skriver: "Viljan (idealet) möter världen (materialet) och skapar i sin syntes handlandet (valet)?"

Själv skulle jag nog skriva "Viljan (materialet) möter världen (materialet) och skapar i sin syntes handlandet (materialet)" Vad tänker du om den?
En god vän om mig: "Inte ens hans egen mor tycker om honom!"

J R Auk
Inlägg: 8233
Blev medlem: 19 apr 2004 00:44
Ort: En borgerlig miljö

Inläggav J R Auk » 17 jul 2008 18:40

Jag tycker mig ju förstå er båda. Ser inte varför det ena skulle utesluta det andra.

Om jag skall ge era "projekt" epiteringar så skulle det vara.

Att känslogöra förnuftet,

kontra

Att förnuftsgöra känslan.

Personligen så ser jag det som en falsk dikotomi. Alltså att, tanken och känslan är av samma slag. De är på ett plan enhetliga.

Det materiella och det ideella samverkar i tanke och känsla, och jag skulle gissa att det är det enda som kan få medvetandet fritt. Dualismen i förnimmelserna. Det inre och det yttre. Därav tänker jag mig att man måste vara i en övergripande syntes av dessa två, i vad jag kallat estetisk logik. Alltså, förnuft måste ge en världen som den är, känslor ger oss som vi är. Känslan manar förnuftet att säkerställa den yttre världen efter syntesens behov. Förnuftet manar känslan att säkerställa den inre världen efter behov.

Vi har metoder för detta i båda sfärerna yttre och inre värld. De yttre sinnenas, (syn, hörsel och känsel), bilder kan påverkas av filter och handgemäng. Vi kan bryta förnimmelsen eller omforma dess objekt med vår kropp. Det inre sinnenas förnimmelse (känslorna) kan påverkas genom att vi reflekterar över känslan, och tar oss den till oss eller förtrycker den. Vi kan genom att föreställa oss känslor avdramatisera dem så de inte får grepp oss. Vi kan genom andning sänka puls och motverka känslornas kontroll över vår kropps reaktioner. Vi begränsar känslornas effekt.

Jag tror att man måste tänka på den evolutionära utvecklingen av kroppen, vilket många forskare verkar vara eniga om går att bestämma. Hur delar av våran hjärna, och med detta våran hjärnas funktioner har utvecklats genom årtusendena, eller på ett än större plan sedan livets uppkomst. Detta precis som Wilber talar om, eller de forskare som han sammarbetat med. (rätta mig om jag har fel här, har mest svajjat runt kring ämnet och bara läst någon bok av W)

Se på djurs beteende hur reaktiva de är. Insekter och än enklare former av liv är näst intill helt reaktiva. Och vi kan se hur medvetenheten om omvärlden, eller snarare världen som den kommer vara, stiger som i en skala genom djur och växtriket. Detta slutar med oss, som kanske farit lite väl fort fram, eller livet i en del av sin helhet som inte harmoniserat sig, som har en nästan magisk förmåga till att förutsäga, analysera, manipulera, dramatisera, fabulera och allt annat som hör människan till.

För oss är inte frågan vart världen för oss, vi frågar oss vart vi skall föra världen.

Så klart att man måste stabilisera sina inre perceptioner av världen såväl som sina yttre. Förnuftet bör vara klart över känslorna och känslorna över förnuftet. Min tro är att först då kan vi tala om ett fungerande medvetande, vilket jag tycker att man kan se i personer som har en kreativ förankring till världen. De behärskar världen i en långt mycket större utsträckning, medan andra mest sitter i startgropar låsta i sin känsla eller i sitt förnuft.

Det verkar som om du Avantgardet ser meditation som ett menlöst tidsfördriv. Det kan jag inte alls instämma i. Detta att besegra rörelsen till att göra är en ordentlig handling. Det är själva internaliseringen av det förnuftsstyrda. Saknar du det så blir du bara en religös nickedocka. Motsatsen skulle väl vara vetenskapsmannen som inte kan värdera och därför aldrig når någon tolkning kring vad det är som avtäcks av världen. Det är blott abstrakta symboler som samlas på hög.
Har man full kontroll på sina känslor och ett med världen samfällt förnuft så är i princip ingenting något problem.

Problemen uppstår antingen när man inte ser världen för vad den är, när man saknar inblick i hur saker sker. Det andra är när man är ambivalent i känslan inför hur världen är. Man kan inte finna motivationen, den förlösta känslan, till att agera så som förnuftet angett.

Jag ogillar också termer som "religöst" just för att det implicerar struktur, och hierarki. Eller total underkastelse (vilket är ett hån mot människan). Men "tro" är nästan värre. Dock måste frågan om "vad som sätts tillit till av förnuft och känsla" diskuteras. Tar man bara den ena aspekten med i bilden så är utlåtanden om världen tomma. Vi måste redogöra vår tro innan vi kan enas i världen. Tro är här i mitt bruk nära besläktat med vilja. Vi måste tro på det vi vill. Så hur diskuterar man det?

Det är samma sak med språkbruk. Många västerländska termer uppfattas som upptagna av atomistiska diskurser. De är för smala. Österländska termer blir oftast för breda. Det bildas som du påpekar Avantgardet mytologi bakom orden.
Jag har ofta brottats med buddhister i det att de vill separera filosofi med dessa traditioner. De har ofta en romantiserad bild av att det finns något "högre" i att utesluta de västerländska tänkarna. De missar att Heidegger, Kant, Hegel, Nietzche, Schopenhauer, Bergsson, Descartes och alla andra framstående filosofer har gjort precis samma sak som buddhister, och hela den hindu/buddhistiska traditionen. Jag menar se på försokratikerna, vad tror man att de bubblar om om inte samma sak som Siddharta. Det är ju samma tid till och med. Det går utmärkt att kombinera båda traditionerna. Precis som all (enligt mig) sann religion går utmärkt att kombinera med vetenskap och filosofi.

De söker samma sak.

Jag tycker det bästa sättet att avdramatisera begrepp är att tillåta dem alla, att använda sig själv av synonymer för att förtydliga vad andra traditioner kallar det.

Det är lätt att fastna i diskussioner om metod som bottnar i en oupplöst fråga om vilja. Vad som börs.
The decisions of bureaucracy are frequently reduced to Yes or No answers to drafts submitted to it; the bureaucratic way of thinking has become the secret model for a thought allegedly still free. But the responsibility of philosophical thought in its essential situations is not to play this game. A given alternative is already a piece of heteronomy. - Theodor W. Adorno

Användarvisningsbild
Åkes granne
Inlägg: 1601
Blev medlem: 27 jul 2006 23:57
Kontakt:

Inläggav Åkes granne » 17 jul 2008 18:43

Allt har alltid varit upplyst tills vi tillsammans bevisar motsatsen, och återgår till vårt arbete. Vad tycker ni om vädret?

Soligt. Molnigt.
..::Quantum reinterpretation, breaking through zombiefication.. "I AM" the energy of me losing prenatal ground, with the grave to lean on, fuzzy freedom::..

suchanother
Avstängd
Inlägg: 4110
Blev medlem: 14 feb 2004 23:37
Ort: Göteborg

Inläggav suchanother » 17 jul 2008 18:44

Men Auk, varför detta ordbajseri?
Finns bara människor som lever i en verklighet, en verklighet som vi delar med alla andra. Så varför höja allt till abstrakt skitsnack?

Användarvisningsbild
Zokrates
Inlägg: 9937
Blev medlem: 14 maj 2007 02:27

Inläggav Zokrates » 17 jul 2008 18:51

En god natts sömn är den enda meditationen som kroppen behöver, så varför sova i vaket tillstånd?

" En liten tid, jag leva här, med mycket sorger och stort besvär "

Behövs det mer vetskap än så för att kallas upplyst? :D

J R Auk
Inlägg: 8233
Blev medlem: 19 apr 2004 00:44
Ort: En borgerlig miljö

Inläggav J R Auk » 17 jul 2008 18:52

Avantgardet skrev:Snyggt där, Auk, Sensmoral, och ironi i ett och samma. Du är en strålande läsare, och uttolkare, det måste absolut erkännas. Du har givetvis helt rätt, men jag måste ju dock skryta upp mig själv också och påstå att jag i ett tidigare inlägg faktiskt erkände detta så smått, där jag talade om min sympati med Jimmys "projekt", även om jag i sak menar han missta sig på en del punkter, och givetvis också - vilket alldeles övertydligt är ömsesidigt - hade önskat att han justerade sitt projekt att harmoniera bättre med mitt eget.

;)

Avantgardet skrev:Och i den något lösare mening du talar om "transcendens" (som inom citationstecken), så måste jag ju också erkänna dess existens, och också dess relevans. Du har också tolkat mig riktigt i fråga om begreppens förhållande till betraktelsen. Men här skulle jag också vilja komma med ett påstående i relation till vad du säger om medvetandegörandet, och det är att när vi ser oss omkring så ser vi allt utom just synen själv. Detta till synes triviala påstående har likväl implikationer. Poängen är att medvetandegörandet har en gräns, och det finns alltid ett överskott som undsmiter det. För att parafrasera Lacan så är det vår personliga historia - i förhållande till vad vi därigenom kan komma att bli - som medvetandegörs, inte vi själva. Inte Jaget, utan dess föreställning om sig själv - dess syn på det objekt den i sin tanke tänker sig vara. Synen förblir oförändrad, och den kan vi fortfarande inte se, men det vi ser framöver förändras.

Visst har du en poäng i att se "transcendensen" på detta sätt, men själv är jag mycket noga med att undvika sådana begrepp, som är övermättade på betydelser, emedan risken hela tiden finns att det för in en massa andra föreställningar som är direkt felaktiga och bara krånglar till det hela så att hela frågeställningen (på vilken begreppet är tänkt som ett svar i någon mån och på något sätt) utmynnar i metafysiska spekulationer och meningslösa hårklyverier. Då tycker jag det är bättre att man utreder begreppet grundligt, och om det inte visar sig hålla så ersätter man det med något annat som bättre beskriver det fenomen som det är frågan om, eller alternativt att man sätter det inom citationstecken för att visa på dess ontologiska status, eller tar till andra verktyg för att vara så tydlig som saken kräver.


Men det handlar ju om att beskriva ett fenomen och inte dess delar. Visst har du en poäng i att det skall kunna avtäckas. Men som med all förståelse så måste det byggas från liknelser tills nya abstrakta begrepp tillrättalagt sig.

Att du vill undvika begreppet borde väl inte utmynna i en sån kamp mot det som det menar på. Substansen av formen. Du faller in i lite av det förtingsligande som du tidigare talade om tycker jag mig ana.

Avantgardet skrev:"Kunskapsprojekt" är egentligen något ofrånkomligt, det enda begreppet denoterar (i dess bestämda form, alltså: "kunskapsprojektet") är en viss riktning i strävandet och inre rangordning utav kunskaperna. Kunskap och kunskapstillägnelse är fullkomligt omöjligt att kringgå, då kunskapandet i sig självt är att betrakta som en existential. Det är konstitutivt för det vi kallar medvetandet. Det är så medvetandet fungerar och uppbärs, så att säga. Det är så vi framskrider genom varat. Vi handlar, och moduleras också genom handlingen som i sig på samma gång modulerar den materiella värld inom vilken den äger rum. Det finns ingen icke-kunskap, eller ett icke-kunskapande, även om detta av nödvändighet måste tänkas för att kunskapsbegreppet i sig skall äga giltighet. Alltså, som jag sa, så är kunskapsprojektet endast något som anger en riktning i strävandet, och en inre rangordning utav kunskaperna - denna rangordning är alltså vad som möjliggör att överhuvudtaget tänka sig ett kunskapsprojekt, eller med andra ord att man utesluter eller exkluderar vissa kunskaper för att kunna tala om kunskap som något begränsat till just denna specifika strävan som man genom kunskapandet är ute efter (och, som blir tydligt med detta som nu händer i Norge som vi nyss blev upplysta om här på forumet och som också är något som marxismen ständigt påpekat, "kunskapsprojektet" är alltid ett slags hjälpreda till produktionsförhållandena, vad som är lönsamt eller inte att forska i t.ex., alltså vad marxister kallar för "överbyggnad").


Jag ser i dina ord både Kant, "kontinentalerna" och "Österlänningarna". Jag har ju fascinerats mycket av Kants "transcendentala estetik" just för att jag tycker den begreppsvärlden har varit synnerligen klar. Jag ser egentligen samma sak i ett. Just eftersom det inte finns ett icke-kunskapande har meditationen ett värde. Och hela den sfären av filosofin, den "kroppsliga visdomen" (som ju också drogbruket manar till), då att icke-göra sitt kunskapande, livet som levs, är de facto att göra det. Overksamheten är bara en charad. Poängen är väl i alla "seriösa existentialifilosofier" att finna vad människans subtraktion är. För att se det som vi är, måste vi ta bort allt som vi yttrar. Vi vill ju ha FRI framtid. Kärnan av verkligheten är inte vad det är, det är alltid vad vi är. Även om pragmatisk nödvändighet manar oss till att se till vad det är, så kan det bara som högst förse oss med uppehället i att se vad vi är.


Avantgardet skrev:Det är intressant att du skriver: "Viljan (idealet) möter världen (materialet) och skapar i sin syntes handlandet (valet)?"

Själv skulle jag nog skriva "Viljan (materialet) möter världen (materialet) och skapar i sin syntes handlandet (materialet)" Vad tänker du om den?


Mmm jag var inte helt nöjd heller, men tyckte de rimmade så bra. Om man ser på oss, medvetandet, som något i kroppen, så är vår kropp bara världen i en annan tappning. Så visst är det materialet också.

Jag tror inte att vi behöver en dualism annat än för vår förståelse.
The decisions of bureaucracy are frequently reduced to Yes or No answers to drafts submitted to it; the bureaucratic way of thinking has become the secret model for a thought allegedly still free. But the responsibility of philosophical thought in its essential situations is not to play this game. A given alternative is already a piece of heteronomy. - Theodor W. Adorno


Återgå till "Tankar och känslor"

Vilka är online

Användare som besöker denna kategori: 19 och 0 gäster