J R Auk skrev:Jag tycker mig ju förstå er båda. Ser inte varför det ena skulle utesluta det andra.
Om jag skall ge era "projekt" epiteringar så skulle det vara.
Att känslogöra förnuftet,
kontra
Att förnuftsgöra känslan.
Personligen så ser jag det som en falsk dikotomi. Alltså att, tanken och känslan är av samma slag. De är på ett plan enhetliga.
Det materiella och det ideella samverkar i tanke och känsla, och jag skulle gissa att det är det enda som kan få medvetandet fritt. Dualismen i förnimmelserna. Det inre och det yttre. Därav tänker jag mig att man måste vara i en övergripande syntes av dessa två, i vad jag kallat estetisk logik. Alltså, förnuft måste ge en världen som den är, känslor ger oss som vi är. Känslan manar förnuftet att säkerställa den yttre världen efter syntesens behov. Förnuftet manar känslan att säkerställa den inre världen efter behov.
Vi har metoder för detta i båda sfärerna yttre och inre värld. De yttre sinnenas, (syn, hörsel och känsel), bilder kan påverkas av filter och handgemäng. Vi kan bryta förnimmelsen eller omforma dess objekt med vår kropp. Det inre sinnenas förnimmelse (känslorna) kan påverkas genom att vi reflekterar över känslan, och tar oss den till oss eller förtrycker den. Vi kan genom att föreställa oss känslor avdramatisera dem så de inte får grepp oss. Vi kan genom andning sänka puls och motverka känslornas kontroll över vår kropps reaktioner. Vi begränsar känslornas effekt.
Jag tror att man måste tänka på den evolutionära utvecklingen av kroppen, vilket många forskare verkar vara eniga om går att bestämma. Hur delar av våran hjärna, och med detta våran hjärnas funktioner har utvecklats genom årtusendena, eller på ett än större plan sedan livets uppkomst. Detta precis som Wilber talar om, eller de forskare som han sammarbetat med. (rätta mig om jag har fel här, har mest svajjat runt kring ämnet och bara läst någon bok av W)
Se på djurs beteende hur reaktiva de är. Insekter och än enklare former av liv är näst intill helt reaktiva. Och vi kan se hur medvetenheten om omvärlden, eller snarare världen som den kommer vara, stiger som i en skala genom djur och växtriket. Detta slutar med oss, som kanske farit lite väl fort fram, eller livet i en del av sin helhet som inte harmoniserat sig, som har en nästan magisk förmåga till att förutsäga, analysera, manipulera, dramatisera, fabulera och allt annat som hör människan till.
För oss är inte frågan vart världen för oss, vi frågar oss vart vi skall föra världen.
Så klart att man måste stabilisera sina inre perceptioner av världen såväl som sina yttre. Förnuftet bör vara klart över känslorna och känslorna över förnuftet. Min tro är att först då kan vi tala om ett fungerande medvetande, vilket jag tycker att man kan se i personer som har en kreativ förankring till världen. De behärskar världen i en långt mycket större utsträckning, medan andra mest sitter i startgropar låsta i sin känsla eller i sitt förnuft.
Det verkar som om du Avantgardet ser meditation som ett menlöst tidsfördriv. Det kan jag inte alls instämma i. Detta att besegra rörelsen till att göra är en ordentlig handling. Det är själva internaliseringen av det förnuftsstyrda. Saknar du det så blir du bara en religös nickedocka. Motsatsen skulle väl vara vetenskapsmannen som inte kan värdera och därför aldrig når någon tolkning kring vad det är som avtäcks av världen. Det är blott abstrakta symboler som samlas på hög.
Har man full kontroll på sina känslor och ett med världen samfällt förnuft så är i princip ingenting något problem.
Problemen uppstår antingen när man inte ser världen för vad den är, när man saknar inblick i hur saker sker. Det andra är när man är ambivalent i känslan inför hur världen är. Man kan inte finna motivationen, den förlösta känslan, till att agera så som förnuftet angett.
Jag ogillar också termer som "religöst" just för att det implicerar struktur, och hierarki. Eller total underkastelse (vilket är ett hån mot människan). Men "tro" är nästan värre. Dock måste frågan om "vad som sätts tillit till av förnuft och känsla" diskuteras. Tar man bara den ena aspekten med i bilden så är utlåtanden om världen tomma. Vi måste redogöra vår tro innan vi kan enas i världen. Tro är här i mitt bruk nära besläktat med vilja. Vi måste tro på det vi vill. Så hur diskuterar man det?
Det är samma sak med språkbruk. Många västerländska termer uppfattas som upptagna av atomistiska diskurser. De är för smala. Österländska termer blir oftast för breda. Det bildas som du påpekar Avantgardet mytologi bakom orden.
Jag har ofta brottats med buddhister i det att de vill separera filosofi med dessa traditioner. De har ofta en romantiserad bild av att det finns något "högre" i att utesluta de västerländska tänkarna. De missar att Heidegger, Kant, Hegel, Nietzche, Schopenhauer, Bergsson, Descartes och alla andra framstående filosofer har gjort precis samma sak som buddhister, och hela den hindu/buddhistiska traditionen. Jag menar se på försokratikerna, vad tror man att de bubblar om om inte samma sak som Siddharta. Det är ju samma tid till och med. Det går utmärkt att kombinera båda traditionerna. Precis som all (enligt mig) sann religion går utmärkt att kombinera med vetenskap och filosofi.
De söker samma sak.
Jag tycker det bästa sättet att avdramatisera begrepp är att tillåta dem alla, att använda sig själv av synonymer för att förtydliga vad andra traditioner kallar det.
Det är lätt att fastna i diskussioner om metod som bottnar i en oupplöst fråga om vilja. Vad som börs.
Några klargöranden till att börja med. Du skriver t.ex.: "Vi kan genom att föreställa oss känslor avdramatisera dem så de inte får grepp oss." Är du inte också här i en viss känslas grepp? Samma känsla som manar dig att hålla de andra stången? Det är exakt vad vi är, varför detta reduceras till inte mycket mer än en hierarki av känslor i upplysningsandans tradition. Eller med andra ord, ett förtryck av vissa känslor som man inte vill kännas vid.
Följande anser jag vara fullkomligt svammel, om uttrycket tillåts:
"
Jag tror att man måste tänka på den evolutionära utvecklingen av kroppen, vilket många forskare verkar vara eniga om går att bestämma. Hur delar av våran hjärna, och med detta våran hjärnas funktioner har utvecklats genom årtusendena, eller på ett än större plan sedan livets uppkomst. Detta precis som Wilber talar om, eller de forskare som han sammarbetat med. (rätta mig om jag har fel här, har mest svajjat runt kring ämnet och bara läst någon bok av W)
Se på djurs beteende hur reaktiva de är. Insekter och än enklare former av liv är näst intill helt reaktiva. Och vi kan se hur medvetenheten om omvärlden, eller snarare världen som den kommer vara, stiger som i en skala genom djur och växtriket. Detta slutar med oss, som kanske farit lite väl fort fram, eller livet i en del av sin helhet som inte harmoniserat sig, som har en nästan magisk förmåga till att förutsäga, analysera, manipulera, dramatisera, fabulera och allt annat som hör människan till."
Vi är precis lika reaktiva, bara det att vår reaktion går genom en längre process innan den når sin destination. Det är inte konstigare än att det tar längre att gå en lång och tjorvig väg än en enkel och rak. Någon annan förklaring måste av nödvändighet ta till indeterminism, vilket vi knappast kan godta. Dessutom så skall inte evolutionen tänkas på det sättet, du inför ett
telos, en målinriktning, hos evolutionen som är den helt främmande. Det har aldrig handlat om "utveckling" utan om "anpassning", vilket är en helt annan sak. Dessutom är det ren spekulation i det att vi aldrig någonsin upplevt ett djurs värld inifrån dess kropp. Darwin själv prisade den fantastiska komplexiteten redan hos biet, och dess exakt symmetriska byggnadskonst (vilken han mediterar på hur länge som helst nästan, förundras och fascineras något vansinnigt).
Jag säger vidare inte att meditationen är en meningslös syssla i sig, utan att den är förkastlig i förhållande till andra sysslor. Dessutom menar jag meditationens
telos vara av tvivelaktigt slag i sig, och det som du hävdar att religion och vetenskap och filosofi alla söker samma sak menar jag vara pur spekulation utan egentlig grund - och som snarast tycks motsägas av verkligheten.
Jag skulle hävda att det i mångt och mycket handlar om hur vi läser något. Det går utmärkt att dra lärdomar från en massa olika traditioner av allehanda olika slag, och också blanda dem samman i nåt slags syntes, men det man inte får göra är att läsa t.ex. litteratur som bygger på tro som gällde det vetande, inte läsa tecknade serier som realism osv. Förutsatt att man nu har ett mål som ligger i linje med sanning eller närbesläktat.