Dessutom kan man undra om "rationell" är rätt ord i sammanhanget, när två "icke rationella" spelare som möter varandra klarar sig betydligt bättre än två "rationella".
Ett annat synsätt upplever man när man applicerar dilemmat i större skala och samtidigt låter nyttan avgöras av omständigheter som
man inte på förhand känner till. Kolla in den här varianten (som börjar med en känd variant på fångarnas dilemma, men som slutar i en idé jag tror jag hittat på själv):
Dela upp människor i ett par olika grupper (såsom skolklasser). Dela ut X "framgångspoäng" (symboliserat med pengar, tändstickor eller whatever) till varje individ i var och en av dessa grupper. Ge dem möjligheten att sätta in valfritt antal av dessa poäng (dolt) i ett gemensamt gruppkonto. När alla är färdiga; fördubbla poängen i varje gruppkonto och fördela dessa sedan jämt mellan individerna i var och en av dessa grupper (alltså; utan hänsyn till hur mycket individerna i fråga själva bidrog till sitt gruppkonto). Om alla är egoistiska i en grupp och behåller sina poäng för sig själva, så kommer de att gå iväg med blott X poäng - alltså lika mycket som de fick från början och inget mer. Om alla däremot är osjälviska och sätter in samtliga av sina poäng i sitt gemensamma gruppkonto så kommer de att gå iväg med 2X kronor. Enda sättet att som individ få mer poäng än så, det är genom att vara
egoistisk i en
osjälvisk grupp.
Inget konstigt så långt, men här kommer grejen: Det handlar nämligen inte om att maximera sin egen vinst, utan vad det handlar om är att klara sig förbi en av två olika typer av
utmaningar, och dessa bestäms först när satsningarna är gjorda.
Den
ena sortens utmaning är en
grupputmaning; och handlar om att gruppmedlemmarnas gemensamma summa måste nå över en viss gräns för att gruppen skall kvalificera till nästa omgång. Tolkar man framgångspoängen som en symbol för
ansträngningar så kan man se det som att gruppen försökt anstränga sig för att bygga en försvarsmur eller en fördämning. Klarar inte gruppen att anstränga sig tillräckligt så omkommer allihop i ett angrepp från barbarer eller i en översvämning.
Den andra sortens utmaning är en
individuell ledarutmaning; där en utvald gruppmedlem försöker utföra en individuell prestation för att kvalificera
hela sin grupp till nästa omgång. Såsom att "
någon måste ta sig över den här strömmen och fästa repet runt ett träd på andra sidan. Därefter kan vi alla ta oss över. Men vem skall dra det stora lasset?" Det viktiga här är att man inte får skänka ens framgångspoäng till en annan gruppmedlem. På så vis kan en osjälvisk grupp ändå förlora; helt enkelt för att de saknar någon spjutspets - någon ledargestalt.
---
Det är en ganska otäck modell; för det tycks rättfärdiga en hierarki inom grupperna genom att säga att det är för gruppernas bästa. Den bästa gruppsammansättningen (=det bästa samhället) är ett där många är osjälviska, och några få (en är tillräcklig i detta abstrakta exempel) är egoistiska.
Jag gillar inte den modellen, och det är faktiskt inte den jag ville prata om. Jag nämner den ändå, för det var så jag först tänkte, och anledningen till att jag fortsatte tänka kan ha berott på att jag tyckte min första tanke var osympatisk. Det kan vara bra att hålla i minnet (jag hade alltså en tydlig agenda när jag fortsatte med mitt nästa klur):
---
Byt ut den där andra typen av utmaning mot den här istället: "Var och en för sig själv -utmaning". En sjukdom drabbar gruppen. Det går inte att hjälpa varandra på något vis, det går bara att härda ut. Det är en individuell kamp för var och en av gruppmedlemmarna. Spelmekaniskt fungerar det helt enkelt så att varje enskild medlem måste nå över en viss gräns för att kvalificera till nästa omgång. Om kvalgränsen är lägre än X drabbar det bara osjälviska individer i själviska grupper (vilka förstås alltid har det svårt). När kvalgränsen blir
mer än X men mindre än 2X så drabbas framförallt enhetligt själviska grupper - de dör alla ut (vilket är det spann som är ointressantast, eftersom enhetligt själviska grupper redan har problem att kvalificera sig förbi de där "nu skall vi gemensamt bygga en damm!"-utmaningarna). Riktigt intressant blir det när kvalgränsen överstiger 2X. För då dör alla ut
utom de som är själviska i överlag osjälviska grupper. Alltså de riktiga parasiterna.
Och då tycker jag det hela går upp för en: Tittar man på skillnaderna mellan "rationella" och "irrationella" individer i det här exemplet; som ju simulerar olika prövningar för vår arts överlevnad, så ser man att de "irrationella" i själva verket är anpassade för ordnade omständigheter där vi kan hjälpas åt och lita på varandra, medan de "rationella" i själva verket är en sorts mänsklig buffert mot plötsliga, svåra epidemier och kaotiska omständigheter. Då är det bättre att en självisk person parasiterar på fyra andra vänner och överlever - än att fem goda vänner hjälps åt och allihop dör.
Så... de rationella; är de "ledargestalter" (som i mitt första exempel), eller är de ett nödvändigt ont som naturen utrustat vårt släkte med för att vi som art betraktat skall ha en extra chans att överleva de riktigt stora katastroferna?
(Förresten: Ska man köra det här exemplet i praktiken så måste man ha några regler för att avgöra vad som händer med splittrade grupper (där alla dött utom en, till exempel) och om man som individ skall få lämna en grupp av fri vilja och söka medlemsskap i en annan grupp. Jag tycker att så borde vara fallet; men det betyder i så fall (så som reglerna presenterats här) att man uppmuntras till att slå ihop sig allihopa till en enda jättegrupp med en gång. Den naturliga motvikten bör vara att höja kravet på de gemensamma gruppövningarna i proportion till gruppens antal medlemmar, men detaljerna kring denna regel har jag ännu inte slagit fast. Jag skulle vilja utforma ett sällskapsspel med detta som grund för att vidare utforska dess möjligheter och parametrar)
...och förlåt för pladdret...