J R Auk skrev:Vad man inte kan tala om, därom måste man tiga.
Tror ni inte denna uppmaning manar till eftertanke kring dom begrepp vi behöver för att bygga vår grund.
Jag ser det som en observation om vad vårt grundläggande problem i komunikationen är.
Vi hamnar alltid någonstans där orden inte räcker, då orden är bundna till mening och det inte är mening utan strävan vi söker utrycka.
Känslan fångas bara i omskrivelsen, då vi inte kan peka på platsen eller visa på formen.
Det är en truism som i sig själv håller språkets nyckel. Varför betänka en truism? Det är ett slående bevis för innebördens boende, i meningen bakom, och inte ,i meningen, i det som sägs.
Ja, den som tiger får möjlighet att tänka, och när han tänkt färdigt eller åtminstone en runda till, märker han kanske att det går alldeles utmärkt att tala om det som han tidigare menade att det inte gick att tala om, nu när han fått tillfälle, via sin tystnad, till ytterligare reflektion.
Vad man inte kan tala om, bör man reflektera ytterligare kring.
---
Varför räcker orden ibland inte till (möjliga förklaringar):
1. Vi vet vad vi tänkt och upplevt men det finns inga relevanta ord för det.
2. Vi finner för oss själva relevanta ord, men ingen i vår omvärld förstår dem.
3. Vi vet i extremfallet inte riktigt vad det är vi upplevt och tänkt och kan av den anledningen inte finna de relevanta orden.
Finns inga passande ord, får vi uppfinna dem, definiera dem via kända ord. Det vi kan föreställa oss och hålla kvar i tanken/känslan, kan vi också finna ord för.
Läs lite lyrik - där sysslar man med att försöka sätta ord på det ordlösa.
A