Lyckans relativitet och Hellraiser...

[J R Auk]

Maeglin: Visst finns det en skillnad mellan att signalsubstanser frigörs av droger och av andra saker. Inte för att jag är bevandrad inom drogfronten...men ruset hos vissa droger har en tendens att vara oriktat mot något. Det är bara en avspändhet och lycka utan specifikt objekt att rikta det mot. Vi kanske kan hålla isär begreppen genom att prata om drog-glädje och glädje. De är trots allt nära besläktade.

Det är ingen skillnad mellan drogglädje och glädje. Men man kan inte nå lycka genom droger

J.R: Våra defenitioner av glädje och sorg verkar rätt lika...håller med dig om att de är tidsbundna. Lycka tror jag att min defenition är mer funktionell. Känner att du blandar in hur du tror att man når lycka och inte själva upplevelsen. Är taskigt att definiera bort människor som menar att man kan nå rationellt grundad tillfredsställelse/lycka på annat sätt. Även om vi verkar ganska ense om tillvägagångssättet.

Olycka tycker jag kunde definieras utan inblandning av högre makt. Det borde ju kunna vara så att en ickereligiös person som inte tror på slumpen skulle kunna uppleva motsatsen till lycka...alltså olycka.
Förslag?

Du har rätt i kritiken mot lycko definitionen, men jag har en ganska sträng uppfattning om att lycka och sanning är sammanbundna. Man skulle kunna hävda att lycka är ovisshet, men aldrig att glömma det man en gång lärt eller sett. Tex man kan inte gå runt och hata folk i ens tidigare liv och samtidigt hävda sig lycklig, inte heller förtränga minnen av dessa personer.
Kanske skulle man tala om "sann lycka" - "lycka". Det ger en viss heirarkisk ordning men det är på sin plats tycker jag. Men helst skulle jag se att lycka innebar "sann lycka" och det som skulle vara lycka beskrivs som glädje.
Vad det gäller olycka; menar jag att det är något som man säger vara utanför ens påverkan. Därav högre makt. Inget religöst eller troende bara ofånkommligt. Det är inte olycka när man missar målet i fotboll, men det är olycka när man blir träffad av en måsskit

[Maeglin]

Det har aldrig varit min mening. Min poäng är dock; att för att kunna sörja måste du ha upplevt någon form av glädjeyttringar med den bortgångna personen. Du sörjer ju inte en främmande person.

Precis. Det är lite därför jag har svårt att verkligen sörja någon. De glädjeyttringar som jag och den personen har delat kommer alltid finnas som minnen hos mig och då saknar jag dem inte. Och de som kanske skulle ha kunnat bli saknar jag inte heller, av den orsaken som vi just diskuterade.

Maeglin: Vadå verkligheten.... Vem säger att en värld utan droger är mer verklig än en värld med. Vår käre administratör hade visst testat LSD och mediterat...därigenom hade han fått upplevelser som han anser är närmast "verkligheten"...en insikt alltså. Tja...varför inte. Problematiserar lite.

Vad jag menar med kommer tillbaka till verkligheten är att ruset upphör. Vet inte varför jag inte skrev det från början. Och det gör inget att du problematiserar lite, det ger lite friskt blod till debatten. Och jag tror absolut att man kan få insikter genom droger men det är inte därför huvudparten av användarna tar dem. De vill komma bort från sorgen eller vad det nu är som bekymrar dem.

[J R Auk]

Och jag tror absolut att man kan få insikter genom droger men det är inte därför huvudparten av användarna tar dem. De vill komma bort från sorgen eller vad det nu är som bekymrar dem.

Hur vore det om vi skulle vara ärliga i disskussionen om droger, istället för som nu köra någon konstuerad skrämselpropaganda.
Jag är övertygad om att de största problemen med lätta droger, främst cannabis, är den distansering som individen utsätts för pga att användandet är kriminaliserat.

Om ni inte läst om DMT så föreslår jag att ni gör det. Vem vet vad som skulle kunna komma i dagern om dom forskade lite mer om den substansen

[Maeglin]

Gjorde som du sa och läste lite om det. Kan inte påstå att jag läse väldigt mycket men av det jag läste kom jag fram till att det var ganska hallucinations framkallande. Jag är väl inte speciellt öppen vad det gäller droger och det beror väl lite på min uppväxt och dyl. Men jag är för en öppen drogdebatt, främst för att jag inte har mycket kunskap alls inom området.

Om ni vill läsa om DMT finns det -->här<--. Det är visserligen på engelska men det tror jag ni klarar

[Deuce Deceptor]

J R: Du tror alltså att det går att finna sanning. Vad jag fattat är du ganska extrem ralativist och agnostiker(som jag). Rent hypotetiskt så tror du inte att det går att uppleva lycka utifrån dogmer som inte är helt sanna. Eller? Går det då veta att man hittat sanningen? Om det går att få insikt i verkligheten genom droger så skulle väll de visst kunna vara en väg till lycka. Upphovet till drogglädje är annat och därför så blir förhållandet mellan lcykan och glädjen annorlunda. Även om du vill likställa dem så skadar det inte med en vidare defenition.

Om högre makt innebär sådana faktorer som är svåra att påverka så är jag ändå osäker på om jag håller med dig. Dels för att högre makt för de flesta inte innebär måsar och dels för att motsatsen till lycka borde liksom lycka ha med en rationell övertygels och göra...och inte yttre "otur".

Maeglin: Våra sinnesstämningar och upplevelser av "verkligheten" är även de temporära. Allt är förgängligt...

Hade/DD

[Smile]

I disskutioner om teodiceproblemet så möter jag ofta på argumentet att ondska(lidande) är nödvändigt för att godhet(lycka) skall kunna upplevas.

När jag går i fjällen så blir varje chokladbit värd ofantligt mycket. Iom att jag måste bära med all min mat så äter jag inget lyx direkt.

Förvisso kan disskuteras om maximallyckan kan överstiga den lycka som singnalsubstanserna tillåter. Jag föreställer mig dock en slags tillfredställelse utan lyckorus som finns på ett mer rationellt plan.

I många fall står lyckan i relation till olyckan. Buddha och många andra filosofer(inklusive mig) tror(eller hoppas) på en slags lycka(tillfredsställelse) som är oberoende av denna relativa lycka. En trygghet i mitt eget väsen som gör att jag kan känna mig tillfreds på ett rationellt plan och som gör att detta kan sprida sig till mina känslor. Detta skulle då resultera i en ganska konstant lycka.

Till sak. Det märks säkerligen en aning tvivel i mitt sökande efter lycka(tillfredställelse). Det är mer tillkämpad optimism ibland. Jag vill gärna ha kritik och ideér kring detta.

Dessutom är frågan: Om lyckan står i proportion till olyckan... skall vi då pina oss ordentligt för att nå lyckotoppar? Alternativet är en neutral tillvaro.

PS.För er som inte sett Hellraiser så får karaktärerna i denna skräckfilm besök av ett gäng fula typer(kan inte komma på vad de kallas). Dessa kommer från en mystisk plats och är experter på extrema sinnesstämningar. De tar med de som åkallar dem på en upplevelse till helvetets nedersta och himmlens högsta.(filmen var stilbildande, men kanske inte är det bästa idag...dock sevärd) DS.

Må väl/DD

Det verkar som om du inte skulle upprätthålla någon tydlig skillnad mellan å ena sidan lust och lycka och å andra sidan olust och olycka. Det här är en intressant filosofisk position. Du skulle i så fall förneka att det vore möjligt att "känna" olust och vara lycklig samtidigt. Bortsett från eventuella svårigheter att bevisa det empiriskt, så tillåter jag mig att tvivla. Jag skall presentera ett motexempel. Man kan känna lust inför en uppgift, av att t ex bestiga ett berg, men ändå varao lycklig.

när man är yngre, eller annorlunda, kan lyckan visserligen vara njutning eller lust. Detta är i sig inget konstigt eller klandervärt...däremot är det både konstigt och klandervärt att utnyttja vetskapen om detta i vilket syfte det än må vara.

[hovnarr]

Det verkar som om du inte skulle upprätthålla någon tydlig skillnad mellan å ena sidan lust och lycka och å andra sidan olust och olycka. Det här är en intressant filosofisk position. Du skulle i så fall förneka att det vore möjligt att "känna" olust och vara lycklig samtidigt. Bortsett från eventuella svårigheter att bevisa det empiriskt, så tillåter jag mig att tvivla. Jag skall presentera ett motexempel. Man kan känna lust inför en uppgift, av att t ex bestiga ett berg, men ändå varao lycklig.

när man är yngre, eller annorlunda, kan lyckan visserligen vara njutning eller lust. Detta är i sig inget konstigt eller klandervärt...däremot är det både konstigt och klandervärt att utnyttja vetskapen om detta i vilket syfte det än må vara.

Jag tolkar DD:s inlägg tvärtom. Just i och med den diffusa gränsen mellan olust/olycka och lust/lycka, så blir det möjligt att känna lust och olycka samtidigt. Betrakta:

I många fall står lyckan i relation till olyckan.

Som jag tolkar det är det just den "underliggande" olyckan (känslan eller upplevelsen av den) som särskiljer den från stundens lust, om vi tittar på ditt exempel med bergsbestigning.

Ditt sista stycke begriper jag inte alls. Kan endast yngre uppleva njutning/lust som lycka, eller menar du att de är oförmögna till någon annan lycka? På vilket sätt blir det "i vilket syfte det än må vara" klandervärt att utnyttja denna förmenta vetskap?

[Smile]

Det verkar som om du inte skulle upprätthålla någon tydlig skillnad mellan å ena sidan lust och lycka och å andra sidan olust och olycka. Det här är en intressant filosofisk position. Du skulle i så fall förneka att det vore möjligt att "känna" olust och vara lycklig samtidigt. Bortsett från eventuella svårigheter att bevisa det empiriskt, så tillåter jag mig att tvivla. Jag skall presentera ett motexempel. Man kan känna lust inför en uppgift, av att t ex bestiga ett berg, men ändå varao lycklig.

när man är yngre, eller annorlunda, kan lyckan visserligen vara njutning eller lust. Detta är i sig inget konstigt eller klandervärt...däremot är det både konstigt och klandervärt att utnyttja vetskapen om detta i vilket syfte det än må vara.

Jag tolkar DD:s inlägg tvärtom. Just i och med den diffusa gränsen mellan olust/olycka och lust/lycka, så blir det möjligt att känna lust och olycka samtidigt. Betrakta:

I många fall står lyckan i relation till olyckan.

Som jag tolkar det är det just den "underliggande" olyckan (känslan eller upplevelsen av den) som särskiljer den från stundens lust, om vi tittar på ditt exempel med bergsbestigning.

Ditt sista stycke begriper jag inte alls. Kan endast yngre uppleva njutning/lust som lycka, eller menar du att de är oförmögna till någon annan lycka? På vilket sätt blir det "i vilket syfte det än må vara" klandervärt att utnyttja denna förmenta vetskap?

Ok! Vad är det vi diskuterar? Det förefaller på mig som om din verklighetsuppfattning faktiskt vore något "lustbetonad".
Den underliggande kunskapsteoretiska postionen verkar vara någonslags
hedonistisk materialism. Du tänker dig kanske förnimmelserna som lustaggregat eller något sånt, vilka då successivt uppträdde i förnimmelshorisonten.

Vi skulle alltså ha a1, a2...an ( fuzzy logic, lol) i form av "lustpunkter". Lustpunkt a1, vore t ex när det bli så där vacker där då etc etc, lustpunkt a2 vore när det känns så där bra där då etc etc.

Nu skulle det alltså "kännas" bra att bestiga detta berg, man vore ju så "tuff" och man skulle ju känna sig så "bra" och "duktig". Men plötsligt skulle denna märkliga känsla av en underliggande olycka ( för att använda ditt uttryck ) uppträda eller "uppenbara" sig. Vad menar du med det?

[hovnarr]

Mitt föregående inlägg var inte ett uttryck för min verklighetsuppfattning, utan en alternativ tolkning av DD:s inlägg (som du själv tolkade/angrep).

För övrigt förstår jag inte vad du menar med det du skriver, eller hur du skulle komma fram till de slutsatser du kommer fram till. Det känns som om vi talar förbi varandra, jag försöker så här istället.

Hej Smile, jag heter Stefan och tycker om keltisk folkmusik. Jag har maginfluensa just nu, så jag skriver inte så långt. Hej då.

[Smile]

Det spelar ingen roll. Givet förutsättningen att lust är det samma som lycka uppkommer problemet att förklara hur olusten är möjlig. Hur är det möjligt att bergsbestigaren, eller piståkaren om du så vill, plötsligt "överfalls" av olust? Den som försvarar ( eller argumenterar för ) tesen att lust och lycka är samma sak, måste kunna förklara hur olusten är möjlig.

Appendix:

Det besynnerliga är att lusten som icke är identisk med lycka ändå är ett varsel om lycka, ett tecken.
Hur det kan vara så förstår jag inte riktigt. Kanske är det så att lusten har en vägledande funktion. Den skulle i så fall ha en lika besynnerlig ontologisk ställning som riktigt åsikt i förhållande till kunskap.