Philosopher King skrev:J R Auk
Noppe du behöver inte säga att kärlek är en intellektuell upplevelse. Det förstod jag. =)
Värderingar är inte emotioner, annars skulle vi inte kalla dom olika, i värderandet ligger en intellektuell process, alla intellektuella processer ligger inom vårt medvetande. Allt inom vårt medvetande är vi ansvariga för vare sig vi vill eller inte.
Allt inom vårt medvetande är vi ansvariga för??? Är vi ansvariga för saker i vårt medvetande? Hur går det till? Så vitt jag vet så om man är ansvarig för något så är det man är ansvarig till typ en person. Eller något djur. Det funkar bättre så. Om man är ansvariga för icke andra organismer då känns det rätt konstigt.
Eller menar du att vi måste ta ansvar för det i vårt medvetande?
Och om vi nu måste ta ansvar för det i vårt medvetande, för vem måste vi ta ansvar? Eftersom ansvar kräver att man står svarande framför någon väl? Är det andra människor då?
Det jag inte förstår är varför kärlek är att vi inför andra tar ansvar för våra värderingar om vad som är önskvärt?
Om jag då stänger in mig i ett rum. Utan någon som helst att vara ansvarig inför. Dvs jag behöver inte ta ansvar för mina värderingar om vad som är önskvärt eller ej. Kan jag då inte ha känna kärlek till någoning?
Att fly sin rädsla utan att rationellt bedöma den är att fly sitt ansvar, varför? För att man förljuger dom förhållanden som råder för ens egen person och ens medvetande.
Jag förstår inte riktigt fortfarande.
Vart är kopplingen. Varför är det att fly sitt ansvar om man förljuger dom förhållande som finns? Vem är det man är ansvarig inför? Sig själv?
Du ansvarar självklart till en enda som betyder något. Dig själv. Att älska är att säga vad som bär upp sin egen mening för existens.
Du kan tillexempel hävda att du älskar fåglar och sätter dom i bur för att kunna betrakta dom. Då säger jag att du älskar inte fågeln, du åtrår dess form i betraktelsen. Man kan inte förändra objektet för sin kärlek utan att pervetera kärleken. Eller rättare sagt kärleken är redan perverterad när viljan till förändringen uppstår. Det kan vara så att det inte är kärleken som perverteras men då föreligger ingen relation mellan det som sägs älskas och objektet som kärleken vilar på.
Ta ett annat exempel, en mor som hindrar sitt barn från något "ont", som upplevs som gott för barnet. (det är inte direkt hotande) Hon säger då att hon gör detta av kärlek.
Men vad älskar hon? Inte är det barnet, utan det är sin bild av barnet hon älskar. Kan tänkas banalt och hårddraget att säga detta. Men det har att göra med att det är svårt att älska ett barn för dess egen skull, det är snarare i formen för dess existens som kärleken ligger, detta på grund av dom potentialer och avsaknaden av form som barnet besitter. Därav så många som "älskar alla barn", trots att dom inte verkar älska "särskilda barn".
Man måste vara uppmärksam på vad kärlekens objekt, observera begreppet objekt här, verkligen är, det är förvillande ofta som kärleken har objektifierats till att vara knutet till en ide snarare än ett subjekt, det är ett sekundärt förhållande till subjektet snarare än ett primärt.
Så är det med modern, som främst älskar iden om sitt barn, och sekundärt barnet.
Så är det med dom älskande som sätter kärleken över allt, inget skall splittra de tu (i den mening allt skall avstås från), och dom älskar kärleken först och förlängning den som kärleken har lagts på, partnern.
Så är det med läraren som älskar sina duktiga studenter, först och främst är det förmågan att uppnå ställda mål, och sekundärt dom som gör det.
Att känna rädsla är inte en iakttagelse om rådande förhållanden, det är en iakttagelse blandat med en förutsägelse, tron om en möjlig framtid, om något kommande, vi räds aldrig det som ligger för oss i stunden.
Även om du står inför det du räds så är det aldrig just det som är i stunden som du räds, det är alltid knutet en tanke om något kommande ont till rädslan. Den bärs inte upp av sig själv så att säga. Och genom detta blir okonstruktiv rädsla något som förljuger verkligheten. Vi räds för att medvetandegöra oss om något
möjligt ont, och kräver respons, förberedelser, inför det onda vi räds. Eller att vi omdefinierar det onda.
Det är en markör. Inget tvingande, och just detta att det inte är tvingande gör att det är en fråga om att ta sitt ansvar eller fly sitt ansvar, ingen annan kan göra det åt dig, och gör du det inte så blir du mindre fri. Därav tvunget ansvar för den otvungna situationen.
The decisions of bureaucracy are frequently reduced to Yes or No answers to drafts submitted to it; the bureaucratic way of thinking has become the secret model for a thought allegedly still free. But the responsibility of philosophical thought in its essential situations is not to play this game. A given alternative is already a piece of heteronomy. - Theodor W. Adorno