Du tycks mig dela Stravinskijs syn på musiken Algotezza (Jörgen också inne på detta), kontrasteringen mellan musikens tid och den egna upplevda tiden, han skall visserligen ha kommit på de banorna via en rysk filosof - vänta ett slag... -, jo, Pjotr Suvtjinskij. Det är ett förhållande som också återspeglas i konflikten mellan rytm och meter - en dialektik skulle man kunna påstå. Återspeglas också i förhållandet mellan melodi och harmoni, eller alla musikens delar i inbördes relationer. Nåväl, för att citera:
"Vi vet alla att tiden går med en hastighet som varierar allt efter vår subjektiva sinnesstämning och de händelser som påverkar oss. Väntan, leda, ångest, nöje, smärta och eftertanke - mellan alla dessa olika kategorier utspelas vårt liv, och var och en av dem bestämmer den psykologiska tidens hastighet, anger ett visst
tempo. Dessa variationer i den psykologiska tiden kan bara uppfattas i förhållande till det ursprungliga, medvetna eller omedvetna, intrycket av faktisk, ontologisk tid. Vad som ger begreppet musikalisk tid dess särmärke är att den föds och utvecklas antingen utanför den psykologiska tidens kategorier eller samtidigt med dem. All musik, vare sig den underordnar sig tidens normala flöde eller skiljer sig från det, skapar ett speciellt förhållande, ett slags
kontrapunkt [egen kursivering] mellan den tid som förflyter, sin egen fortvaro och de materiella och tekniska medel med vars hjälp musiken ger sig till känna." (ur "Musikalisk poetik")
Sen tycker jag det är en viktig aspekt du tar upp här ovan också, Algotezza. D.v.s. den estetiska upplevelsen (som också andersholmstrom är inne på - alltså upplevelseperspektivet,), som är något helt annat än själva artefakten. Anlägger man "rätt" perspektiv så kan vad som helst ta sig ut som en estetisk upplevelse. Det finns förvisso de som hävdar att intentionen bakom en artefakt avgör huruvida det rör sig om ett konstföremål eller inte, men varför skulle "konstnären" (i den bemärkelse vi nu hävdar att denne är den "skapande", vilket jag hävdar vara en felaktig uppfattning) ha tolkningsföreträde? Så vi ponerar nu att någon designar ett värmeelement, och då enbart med funktionalitet/effektivitet i sinnet. Vidare ponerar vi att du och jag finner det värmeelementet "vackert". Nu är frågan:
är det vackert? Således bör vi påminna oss om konstens relativistiska sidor, och kontextens avgörande för konstupplevelsen i sig. Själv delar jag Oscar Wildes uppfattning att kritiker som finner något "fult" i något "vackert" är inte ens gulliga för fem ören (fritt översatt från minnet).
Algotezza skrev: Sången sägs ju vara äldre än talet.
Sången och sången. Man har till och från hävdat att bildspråket, det poetiska, skulle vara mer ursprungligt än det mimetiska (från Vico till Friedrich Schlegel och vidare). Den diskussionen var väl som allra mest populär under romantiken. Fast det ligger ju en poäng i det där. Man trodde ju gärna på en ursprunglighet av nåt slag. Schillers aforismer ("Grekerna kände naturligt, vi moderna känner det naturliga, vår känsla för naturen liknar de sjukas känsla för hälsan") ekar ju fortfarande hos Nietzsche med det "Dionysiska". Hos Herder hörs Vico och föreställningar om att naturen full av ljud och att den av den tidiga människan måste tolkats, helt naturligt, som en
handlande och
talande individ (vinden som viner t.ex.). Mycket spekulationer kring "vilden" ö.h.t. på den tiden. Går ju att kontrastera mot den här föreställningen om det "Adamitiska språket". Dock en riktigt intressant fråga det där med språkutvecklingen, jag tycker Chomskyismen i det här fallet förenklar, nästan trivialiserar (banaliserar), frågan.