Kreativ skrev:Smisk skrev:Body-Mind-Soul-Spirit.
Hur definierar/tolkar du dessa begrepp?
Det mesta vi känner till i universum manifesteras i ett mönster av att trancendera och inkludera. Med andra ord, genom ett holistiskt spectrum av objekt, händelser och relationer.
Atomer-molekyler-celler har ett mönster som avslöjar detta spektrum i en fysisk utsträckning där varje nivå trancenderar men inkluderar de tidigare nivåerna.
Låt oss tänka oss att det finns en epistemologisk fälla här. Kunskapen om vad en cell är kan ges genom att vi undersöker den "som ett objekt". Fällan är att vi tror att fenomenet som helhet "är ett objekt". Undersöker vi saken närmre kan vi se cellen som atomer-molekyler-cell och som en del av de system dessa ingår i där vi har atomsystem-molekylsystem-cellsystem och där alla atomers natur, molekylers natur, och cellers natur får sitt utlopp.
Fällan är en epistemologisk reduktionism där vi är fångade av vårat intellekt och tänkandets relation till det vi upplever "från världen" som en objektiv scen som om den inte har en utsträckning genom en "holistisk natur".
Ett test är att när vi tolkar något som ett objekt ställa frågan: Reducerar jag det jag upplever till den fysiska ytan som ett enskillt objekt jag upplever det att vara?
Jag vet naturligt att du som läser detta har ett inre och jag sätter mig in i det när denna skrift skrivs. Jag vet att du inte är den fysiska struktur sin kropp "ser ut att vara" på detta plan. Tror jag det har jag vad vi kan kalla en "naiv realism".
En princip från indianernas visdomstradition:
1. Wholeness.
All things are interrelated. Everything in the universe is part of a single whole. Everything is connected in some way to everything else. It is only possible to understand something if we understand how it is connected to everything else.
Vår förmåga att sätta oss in i vårat eget och andras inre ger oss tillgång till en hel repertoar av tankar, känslor och beteenden som baseras på att vi ger något värde. Förstår jag att du har känslor och tankar förhåller jag mig till dig som om så är fallet. Det riktiga testet för hurvida vi har empati eller inte är inte om vi förstår varandras inre utan om vi förstår att vi har ett inre och att vi kanske INTE förstår vad som försegår där. Ditt inre kanske INTE är som mitt eller som jag kan föreställa mig att det är men det är viktigt för mig hur jag förhåller mig till dig (jag värdesätter relationen).
Anta att jag ser universum som en holistisk scen med ett inre. Att vad jag kallar naturen är ett levande uttryck jag kanske inte helt förstår men som på något plan "har ett inre" jag själv är en del av och som är en del av mig.
Anta att tänkandet för mig är begränsat till att mest förhålla min person till min personliga fysiska värld och att det aldrig har givit mig någon tillgång till hur jag, som en del av denna natur, förhåller mig till den utan snarare har det givit mig en roll att spela ut mina drifter och begär genom.
Det viktiga är att se att tänkandet INTE förstår vad jag är, inte att hitta det. Jag har alltid haft denna relation och kommer alltid att ha den, men jag kommer aldrig kunna tänka mig fram till hur den är.
Medvetandet kanske är en funktion för denna natur att förhålla sig till sig självt. Ett medvetet deltagande i sin egen natur, att spela ut sina värden, sina val och att utvecklas.

Om vi skulle se oss själva, vår kropp och person med psyke och allt, som existerande som det redan ter sig, men ÄVEN som en universell natur som kan relatera TILL dem, som dem, genom dem, utan att tänkandet kan greppa denna natur över huvud taget, hur skulle vi då identifiera oss i denna världen?
Mitt förslag är som kropp-psyke/personlighet-själ.
/Smisk