Algotezza skrev:Algotezza skrev:Har vi alla alltid något slags existentiellt ansvar för allt vi gör, så att skuld och ansvar alltid hänger ihop åtminstone på den nivån?What Gives? skrev:Ja och nej. Jag kan tycka att det finns ett existentiellt ansvar likt det du beskriver här. Jag vill emellertid inte associera det till någonting så destruktivt som skuld.
Är skuld alltid destruktiv, kanske inte skuld som sdåan, men skuldkänslor? Man kan ju alltid ha det som konstnärlig drivkraft, bli en Bergman...
Jo, om man ser ett högre värde i sitt anseende än värdet av välbefinnande. Lynch lär ha frågat en terapeut huruvida terapin skulle förta hans förmåga att skapa film. Då denne svarade "kanske" avböjde Lynch. Vad jag vill ha sagt är att var och en får ta ställning till värderandet av skulden själv. Personligen tycker jag nog välbefinnande är intrinsikalt, varför andra prioriteringar innebär att man går över ån efter vatten.
Algotezza skrev:Fast med skuld menade jag initiat inte mörka, nedtyngande skuldkänslor, utan något mer neutralt, ungefär att man är orsaken till något.
Det är alltså detta som är den begreppsmässiga skillnaden mellan skuld och ansvar i min mening.
Algotezza skrev:Frågan blir då, om man har orsakat något, om man alltid har ett ansvar för det man orsakat. Enligt mitt exempel har man som barn inte juridiskt ansvar, men existentiellt skulel man kunan tänka sig att man har ansvar för allt man orsakar, på så vis att man i någon mening alltid får "skörda vad man sått". Karma kallas det ju ibland, och som jag förstått hur den fungerar, är den obönhörlig och tar inte hänsyn till om man vet vad man gör eller ej. Den skall ju fungera som en väckarklocka och ringa tills man vaknar.
Såvitt jag vet så kommer det omdömet med ansvaret i sig. Om du är medveten om vad du är ansvarig till kan du också avgöra motsatsen.
Algotezza skrev: Mina föräldrar fördömde ilskan utifrån dess konsekvenser, ej utifrån ilskan som sådan. Min far var ju ibland "heligt vred" - och det accepterades fullt ut. Barn på 50-talet skulle vara "snälla och väluppfostrade".
A
Här är du motsägelsefull. Jag förstår inte hur ett fördömande av "ilskan utifrån dess konsekvenser" går ihop med "föreställningen att "Barn på 50-talet skulle vara 'snälla och väluppfostrade'". Förutfattade meningar om barn lär ju inte lämna mycket svängrum för avvikelser tänker jag mig.